Mindre snack o mer verkstad från våra politiker i riksdagen. Forskningsanslagen kopplat till lärarutbildningarna är undermålig. Och inte minst i relation till vuxenutbildning och folkbildning.

På DN debattsen 26 april argumenterar debattörerna för behov av en stärkt forskningsbas för lärarutbildningen. De pekar implicit på brister i organisering av lärarutbildning och forskning vid svenska lärosäten, tillika på brister i de anslag som regeringen ger denna form av forskning.

På ett övergripande plan håller jag med debattörerna. Forskningsbasen för våra lärarutbildningar är för svag. Grundproblemet är det som författarna för fram – för låg tilldelning från staten. Detta är anmärkningsvärt av flera anledningar, inte bara att svenska skolan står inför stora utmaningar.

Det är också anmärkningsvärt med tanke på att regeringen kontinuerligt ökar antalet platser på våra lärarutbildningar, något som kommer att fortsätta framöver. En förfrågan har nyligen gått ut till lärarutbildningarna om vilka möjligheterna är att öka antalet platser. Tyvärr följs inte den relativt stora expansion som pågår upp med motsvarande medel för forskning inom området. Konsekvensen blir att de redan låga forskningsanslagen som “smetas” ut på forskare som arbetar med lärarutbildning (men även på andra forskare som inte har någon relation till lärarutbildningen), blir ännu mer utsmetade. Att endast öka antalet studenter vid våra lärarutbildningar ställer krav på beslutsfattare att tillse att resurser även ökar för att garantera en god forskningsbas. I denna fråga är det väldigt tyst från våra politiker!

Men samtidigt måste varje lärosäte själv ta ansvar för att våga göra omfördelningar och omprioriteringar. De anslag som staten sänder till våra lärosäten, grundutbildning (studentpeng) och forskning, har lärosäten själv makten att förfoga över. Med andra ord, de studentpengar som riktas till varje utbildning från staten, är historiska konstruktioner, som lärosätena själva kan välja att räkna om utifrån både faktiska lokala förhållanden, men även med grund i prioriteringar. Det innebär att mitt eget lärosäte, t.ex. skulle kunna välja att öka studentpengen till kurser inom lärarutbildningen, och minska inom de utbildningar där det byggs upp överskott och/eller utbildningar som har rejäla resurser i jämförelse med lärarutbildningen och de kurser som där ingår. Men så görs tyvärr inte. Med andra ord: Ledningar på våra lärosäten vågar själv inte göra omprioriteringar. Därmed finns behov av statlig styrning.

En punkt i artikeln där debattörerna är för generella, gäller lärosätenas organisering. Vid Linköpings universitet har vi redan ett särskilt organ med ansvar för lärarutbildningen med därtill hörande resurser för forskning och forskarutbildningen. Så här ser jag inget behov av att omstrukturera (även om det vore bra om vårt universitet gav vårt område status som fakultet, samt en egen anställningsnämnd). Däremot måste universitetet lokalt våga göra omprioriteringar, och stärka forskningsbasen till lärarutbildningen i kombination med ökade anslag från riksdagen.

Som slutkläm vill jag tydlig framhålla att det inte är ok från politiken, oavsett parti, att bara ägna sig åt att öka antalet platser på lärarutbildningarna, utan detta måste kombineras med ökade forskningsanslag.

Eller tror våra riksdagspolitiker att en vetenskaplig bas för lärarutbildningen skapar sig självt?