Publikationer
now browsing by category
En framgångsrik vuxenpedagogisk forskningsmiljö
Jag är glad och stolt över att jobba på en avdelning med så många bra medarbetare. Avdelningen för pedagogik och vuxnas lärande vid Linköpings universitet utgör en av världens största vuxenpedagogiska forskningsmiljöer omfattandes nära på 30 medarbetare, Här bedrivs forskning och utbildning med bäring på komvux (inklusive sfi), folkhögskola, studieförbund, yrkesutbildning (gymnasial, yrkvux, yrkeshögskolan) och folbildning i mer vid bemärkelse. Här ger jag några exempel på saker som vi i miljön kan vara stolta över.
1. Forskare på avdelningen har senaste tre åren rott hem stora forskningsanslag från Utbildningsvetenskapliga kommittén/Vetenskapsrådet (uppemot 20 miljoner). Det handlar t.ex om studier om hur traditiner av folkbildning plockas upp och omformas i en östafrikansk kontext, hur de politiska partierna i Sverige använder sina studieförbund för att skola sina politiker, vilka konsekvenser marknadsutsättningen av vuxenutbildningen har på dem som där jobbar och studerar, hur simulering används och kan användas inom yrkesutbildning, samt två bidrag för att driva två internationella vetenskapliga tidskrifter. Det bästa av allt är dessutom att det är olika personer som lyckats erhålla dessa anslag – vi har med andra ord en bredd i vår kompetens vilket jag ser som en otrolig styrka i miljön.
2. Senaste tre åren har vi även varit framgångsrika i att utöver rådsmedel erhålla forsknigsanslag, bidrag och resurser för forskningsuppdrag omfattandes mer än 5 miljoner. Det handlar t.ex. om bidrag och anslag kopplat till utvärderingar av ESF projekt, bidrag från studieförbund, bildningsförbund och kommuner,
3. Vi har otroligt duktiga medarbetare som jobbar med våra framgångsrika program och kurser. Vi har Sveriges enda folkhögskollärarprogram och ett yrkeslärarprogram, båda med högt söktryck, och ett av de mest populära internationella mastersprogrammen vid LiU (mycket högt söktryck) – intercontinental masters program in adult learning and global change, som är ett unikt samarbete med universitet i Australien, Kanada och Sydafrika. Detta senare program har tidigare erhållit både ett amerikanskt och ett europeiskt pris som tecken på dess framgångar.
4. Vår uppdragsverksamhet är bland de mest omfattande (per capita) på hela universitetet. Uppdragskurser, utvärderingsuppdrag, expertuppdrag och föreläsningar för och på uppdrag av myndigheter, skolhuvudmän, folkhögskolor, studieförbund m.fl.
5. Miljön har bland den högsta (om inte den högsta) publiceringsgraden (per capita – publicerar både i centrala internationella vetenskapliga tidskrifter, nationella tidskrifter, likväl som på svenska för en bredare publik) inom vår fakultet (utbildningsvetenskap). Här tas med andra ord ansvar för att både publicera forskning av hög kvalitet i centrala vetenskapliga tidskrifter, samtidigt som vi tar ansvar för att skriva för de sammanhang som vi studerar.
6. Miljön är väl förankrad internationellt (förutom hög publiceringsgrad i internationella tidskrifter). Här är sekretariatet för den europeiska vuxenpedagogiska forskningsföreningen förlagd sedan 2007. Redaktionerna för den europeiska vuxenpedagogiska forskningstidskriften och för den nordiska forskningstidkskriften om yrkesutbildning har även de sitt huvudsäte i miljön – och båda tidskrifter har stöd från Vetenskapsrådet. Vi har även en doktoranddriven internationell forskningstidskrift vid fakulteten som startades av doktorander i vår miljö. Därutöver är Mimer, nationellt program för folkbildningsforskning, förlagd i miljön.
7. Forskare i miljön är redaktörer och redaktionsmedlemmar för de mest centrala internationella och nationella vetenskapliga tidskrifter i de fält miljön rör sig inom.
Sammantaget är det en ynnest att få vara forskningsledare i en så dynamisk och framgångsrik miljö. En framgång som förhoppningsvis kommer att fortsätta framgent!
Organisera om komvux?
En fråga jag lyfter i min rapport om kortutbildade och vuxenutbildning som är skriven för kommissionen för ett socialt hållbart Stockholm, handlar om dagens organisering av vuxenutbildning är den mest lämpade för dagens målgrupp (kortutbildade)? Här är ett kort utdrag ut rapporten på temat. Reflektioner mottages gärna.
Min forskningsgenomgång i kombination med läsning av grundvuxutredningen, sfi-utredningen, och andra texter som handlar om vuxenutbildning, tillika mitt fleråriga forskningsintresse kring vuxenutbildningen, väcker frågan om vuxenutbildningens organisering är den mest optimala i relation till dagens målgrupp? Även om en av huvudmålgrupperna för vuxenutbildningen varit kortutbildade sedan tidigt 1970-tal, så har gruppen kortutbildade förändrats över tid. Det innebär att gruppen kortutbildade idag är annorlunda än gruppen kortutbildade under kunskapslyftets tid, såsom till del illustrerats i kapitel två av denna rapport.
I samband med kunskapslyftet fanns ambitionen att skapa ny organisering av vuxenutbildning. Anbudsförfaranden introducerades, vilket inte minst i stora kommuner, innebar att utbildningen kom att levereras av en mängd olika aktörer. Större flexibilitet, och större individanpassning har varit honnörsord, där fokus hamnat på att utbildningen skall anpassas enligt den enskildes möjligheter och behov. Kurssystem används, vilket innebär att en elev plockar ihop ett antal kurser, och därmed läser kurser med olika grupper av elever, och kanske även kurser levererade av olika utbildningsanordnare. Kontinuerligt intag används, vilket innebär att en grupp studerande i en viss kurs, löpande förändras. En lärare undervisar därmed en grupp som är i ständig förändring vad gäller deltagare. Samtidigt introduceras utbildningsdesigner som lägger stort ansvar på den enskilde eleven för sina studier, där, inom vissa av dessa designer, ansvaret för lärarkontakt ligger på den enskilde (Wärvik, 2013). Vidare, som ett av mina pågående forskningsprojekt indikerar (Fejes m.fl., 2015; Sandberg m.fl., 2015), bidrar vuxenutbildningens organisering till att skapa och forma individualistiska medborgare, som genom sitt deltagande uppmuntras till att fokusera sig själv och sin egen studiekarriär. Inte bara det kontinuerliga intaget, utan också avsaknaden av kollektiva mötesplatser och kollektiva studieformer tycks bidra till detta. Med andra ord, vuxenutbildningens organisering gör det svårt, eller till och med kanske omöjligt, att skapa en utbildningsdesign med fokus på den enskildes utveckling av sina förmågor inom ramen för det kollektiva såsom t.ex. exemplifieras i relation till folkhögskolans allmänna kurs och en erkännande didaktik (Paldanius, 2014).
Frågan jag därmed vill lyfta är om vuxenutbildningens organisering är mest lämpad för dagens målgrupp kortutbildade? Kan det vara så att kortutbildade kan tänkas ha större behov av struktur, kontinuerligt lärar- och/eller språkstöd, att befinna sig i ett socialt sammanhang av andra elever för att därigenom skapa bättre förutsättningar för relationsskapande, och kanske också möjligheter att stötta varandra? Är den form av flexibilitet och individanpassning såsom den formuleras i dagens styrdokument de mest lämpade definitionerna och formerna av flexibilitet och individanpassning? Kanske finns det erfarenheter att hämta från yrkvux, där studierna ibland organiseras i mer kollektiva former? Finns det andra delar inom vuxenutbildningen som använder sig av mer kollektiv organisering? Hur framgångsrika är de? Vad för lärdomar går att dra av sådan organisering?
Rapporten i sin helhet här.