Skola
now browsing by category
Vad säger TALIS om den svenska lärarutbildningen?
OECD publicerade nyligen en studie där man bland annat frågat lärare om vilket innehåll de haft i sina lärarutbildningar, och hur de menar att de genom detta innehåll har förberetts för sitt arbete. Som vanligt plockades enskilda siffror från studien snabbt upp av skoldebattörer för att bekräfta sina på förhand givna teser om hur lärarutbildningen är beskaffad. Men som vanligt är det alltid sunt att gå tillbaka till källorna för att kunna göra mer avvägda och rimliga tolkningar.
TALIS står för The OECD Teaching and Learning International Survey och finns fritt tillgängliga att ladda ner här!.
Enligt OECDs egen beskrivning på hemsidan frågar TALIS “teachers and school leaders about working conditions and learning environments at their schools to help countries face diverse challenges.”. I denna omgång av TALIS ingick 48 länder. Den rapport som nyligen publicerades var den första av två, och hade titeln: Teachers and School Leaders as Lifelong Learners.
Till rapporten finns metodbilagor som beskriver hur studiens upplägg, urval och genomförande. Möjligen tråkig läsning, men ack så viktig för att kunna göra mer rimliga bedömningar om vad TALIS de facto uttalar sig om. Metoden, dess styrkor och begränsningar, sätter ramar för vad man kan dra för rimliga slutsatser utifrån studiens resultat.
För svensk del bestod urvalet av lärare och skolledare i grundskolan. I Sverige, liksom i övriga länder, genomfördes ett representativt urval av totalt 4000 lärare/skolledare. I Sverige svarade 2782 lärare och 171 skolledare på enkäten. Värt att notera att för flera länder finns en uppdelning i resultatpresentationen för hela urvalet å ena sidan, och å andra sidan för de lärare i urvalet som tagit examen de senaste fem åren. För Sveriges del finns ingen sådan uppdelning.
Ett av frågeområdena handlade om det kunskapsinnehåll som lärarna menar att de haft i sin lärarutbildning. Ett annat handlade om hur lärare upplever att de genom sin utbildning förbereddes för sitt arbete i relation till dessa områden. Nedan går jag igenom svaren för svensk räkning och jämför dessa, å ena sidan med OECD genomsnittet, och å andra sidan några av våra nordiska grannar (Danmark och Finland) samt med Singapore. Både Finland och Singapore lyfts fram i den offentliga debatten som föredömen vad gäller deras lärarutbildningar och skola. Det blir därmed intressant att se hur innehållet i lärarutbildningarna i dessa länder liknar och/eller skiljer sig åt jämfört med det i Sverige.
De tio områden som behandlas i den del av TALIS som intresserar sig för innehållet i lärarutbildningarna är följande:
1. Ämnesinnehåll
2. Ämnesdidaktik
3. Allmän didaktik
4. Praktik
5. Kunskap om att undervisa i en ”mixed-ability setting”
6. Kunskap om att undervisa en multikulturellt/flerspråkig grupp elever
7. Undervisa cross-curiccular skills
8. Användning av ICT i undervisningen
9. Elevers beteende och ledarskap i klassrummet (classroom management)
10. Att följa elevers utveckling och lärande.
Låt oss se närmare på resultaten område för område. Första siffrorna gäller innehållet i utbildningen, den andra siffran gäller hur lärarna upplever att de blivit förberedda för sitt yrke i relation till detta område.
1. Ämneskunskap
Sverige: 96,3% – 89,9%
OECD: 92,2% – 80,1%
Danmark: 96% – 91%
Finland 93,1% – 66,4%
Singapore: 95% – 83,6%
2. Ämnesdidaktik
Sverige: 91,4% – 72,5%
OECD: 89,1% – 71,3%
Danmark: 95,1% – 84,2%
Finland: 93,1 – 62,2%
Singapore: 94,9% – 76,3%
3. Allmän didaktik
Sverige: 94% – 75%
OECD: 92% – 70,1%
Danmark: 98,8% – 86,3%
Finland: 97,3% – 49,1%
Singapore: 97,6% – 79,8%
4. Praktik
Sverige: 86,9% – 74,2%
OECD: 87,8% – 71%
Danmark: 91,7% – 74,3%
Finland: 98,1% – 72,%
Singapore: 95,1% – 75,6%
5. Kunskap om att undervisa i mixed-ability setting
Sverige: 73% – 61,3%
OECD: 61,9% – 44,1%
Danmark: 66,6% – 44,9%
Finland: 72,6% – 34,8%
Singapore: 79,1% – 53,9%
6. Kunskap om att undervisa i ett mångkulturellt/flerspråkigt klassrum
Sverige: 40,6% – 31,8%
OECD: 34,8%. – 25,5%
Danmark: 36,8% – 26,3%
Finland: 28,9% – 13,9%
Singapore: 72,3% – 60,9%
7. Kunskap om att undervisa om cross-curricular skills
Sverige: 61% – 49%
OECD: 65,1% – 49,2%
Danmark: 66,4% – 52,2%
Finland: 51,9% – 24,7%
Singapore: 76,2% – 53,1%
8. Användning av ICT i undervisningen
Sverige: 36,7% – 37%
OECD: 56% – 42,8%
Danmark: 46,7% – 39,5%
Finland: 55,6% – 21,5%
Singapore: 88,2% – 60,5%
9. Elevers beteende och ledarskap i klassrummet (classroom management)
Sverige: 70,4% – 55,2%
OECD: 71,6 – 53,1%
Danmark: 62,8% – 52,7%
Finland: 71,3% – 29,3%
Singapore: 91,4% – 65,2%
10. Följa upp elevers utveckling och lärande
Sverige: 69,1% – 56,7%
OECD: 69,5% – 52,9%
Danmark: 67,3% – 56,1%
Finland: 68,8% – 31,6%
Singapore: 82,7% – 63,7%
Som vi kan se ovan, är den tydligaste avvikelsen för Sverige, i denna del av TALIS, kunskap om användning av ICT i sin undervisning. Här ligger Sverige långt under OECD genomsnittet vad gäller innehåll i utbildningen. Däremot ligger Sverige närmare genomsnittet när vi ser till hur lärare upplever att de är förberedda för arbete med ICT. Inom övriga områden ligger svaren för Sveriges del nära genomsnittet, med viss mindre variation.
Värt att notera, är att lärarna i Finland har det största tappet mellan vad de menar att de har för innehåll i sin utbildning, och hur de menar att de förbereds för arbete i relation till detta innehåll. Denna stora diskrepens vore intressant att fördjupa sig i.
Dessa resultat är intressant och det kommer säkerligen göras en rad tolkningar, av forskare likväl som andra aktörer i den offentliga debatten. Här är det dock viktigt att vara medveten om vad studien har för fokus och begräsningar. Några av dessa att hålla i åtanke är:
1. För Sveriges del handlar det om lärare i grundskolan, framförallt lower secondary education (men även primary education).
2. Sverige har ofta reformerat sin lärarutbildning. Därmed finns flera generationer av lärarutbildningar representerad bland de som svarat på enkäten. Av det material jag tagit del av, men jag kan ha missat något, så framgår det inte av det svenska urvalet hur många av de som svarat på enkäten som gått de olika generationernas lärarutbildningar. Då de första som examinerades från den lärarutbildning som sjösattes 2011, kom ut i arbetslivet endast något år innan, eller precis i samband med att TALIS enkäten sändes ut, så torde denna kategori av lärare vara få i urvalet. Därmed ger TALIS inte svar om innehållet i den lärarutbildning som för tillfället gäller i svenskt sammanhang.
3. Rapportens sammanfattning finns publicerad på flera språk. Dock inte svenska. Det innebär att då vi läser hela rapporten eller sammanfattningen (på engelska) är det centralt att översättningen av engelska begrepp blir korrekt. Ett ord som ofta översätts felaktigt är det engelska order pedagogy. Den svenska översättningen är INTE pedagogik, utan snarare didaktik.
Med detta inlägg hoppas jag ha bidragit med några klargöranden om den del av TALIS som direkt berör innehållet lärarutbildningarna. Det finns flera intressanta resultat som jag hoppas diskuteras vidare. Min uppmaning är dock att behandla siffrorna med respekt, vilket bland annat inbegriper att inte dra för snabba, för långtgående, eller direkt felaktiga slutsatser.
Studie visar hur lärarutbildningarna bryter mot högskoleförordningen
Vid endast ett av 11 universitet finns läroplanen för vuxenutbildningen med på litteraturlistor inom den utbildningsvetenskapliga kärnan för ämneslärarprogrammet inriktning gymnasiet, medan den endast finns med vid två av 11 universitet inom ramen för yrkeslärarprogrammet.
Jag har nu analyserat alla kurser inom ramen för den utbildningsvetenskapliga kärnan vid alla våra 11 universitet. Fokus har riktats mot ämneslärarprogrammet inriktning gymnasieskolan, och yrkeslärarprogrammet. Dessa program skall enligt högskoleförordningen förbereda studenterna på arbete i de sammanhang för vilka de får behörighet. Som framgår av regelverket så blir dessa studenter behöriga, förutom för arbete inom gymnasieskolan alternativt yrkesutbildningar, även behöriga för arbete inom komvux, en utbildningsform som idag omsluter fler elever än gymnasieskolan. (Läs mer i tidigare blogginlägg).
Fokus för min analys har varit att identifiera frekvensen, hur ofta, kontext- eller målguppsspecifika ord återkommer i kursplaner och litteraturlistor. Det handlar om kontextord som skola, förskola, förskoleklass, fritidshem, grundskola, gymnasieskola, vuxenutbildning och SFI. Målgruppsord som barn, unga, ungdomar, tonåringar, och vuxna har även sökts efter. Frekvensen av dessa ord menar jag indikerar om kurserna har mål och innehåll som även inbegriper vuxna och vuxenutbildningen. Därutöver har jag identifierat hur ofta de olika läroplanerna återkommer i litteraturlistor, dvs. läroplan för grundskola, förskoleklass och fritidshem; läroplan för gymnasieskolan (för de frivilliga utbildningsformerna) och läroplan för vuxenutbildningen. Förekomsten av dessa läroplaner indikerar på vilket sätt kurser tar de olika utbildningssammanhangen och den statliga styrningen i form av läroplaner på allvar. Min analys har naturligtvis som alla studier, sina begränsningar, vilka kommer diskuteras mer utförligt i den fullständiga rapporten som jag för tillfället bearbetar.
Då flera skrivningar i kursplanerna är oprecisa vad gäller kontext eller målgrupp så skulle en invändning kunna vara att kurserna därmed inbegriper vuxna. På ett generellt plan är sådan invändning berättigad. MEN, som min frekvensanalys illustrerar är kontext- och målgruppsbegrepp frekvent använda, där ord som vuxenutbildning och vuxna är sparsmakat förekommande. Därmed menar jag att min analys tydligt visar hur våra lärarutbildningar inte tar sitt uppdrag på att förbereda studenterna på arbete i komvux på allvar.
Några exempel på resultat från studien
Här lyfter jag fram några av de övergripande resultaten från min analys. I den rapport som jag jobbar på, kommer hela analysen, och frekvensen av olika ord lärosäte per lärosäte presenteras.
Ämneslärarprogrammet
Ämneslärarprogrammet inriktning gymnasieskola vid följande universitet har granskats. Sammantaget omsluter den utbildningsvetenskapliga kärnan inom dessa utbildningar 67 kurser.
Göteborgs universitet (9)
Karlstad universitet (5)
Linköpings universitet (8)
Linnéuniversitetet (8)
Lunds universitet (8)
Malmö universitet (5)
Mittuniversitetet (3)
Stockholms universitet (3)
Umeå universitet (8)
Uppsala universitet (7)
Örebro universitet (3)
Orden vuxenutbildning och vuxna saknas heltpå kursplaner och litteraturlistor vid universiteten i Göteborg, Malmö och Uppsala. Utöver dessa tre lärosäten så kan vi se hur ordet vuxenutbildning och ordet vuxen inte finns med på kursplaner vid Linnéuniversitetet och Stockholms universitet och dessa ord finns inte heller med i litteraturlistor vid universiteten i Karlstad, Linköping, Lund, Mittuniversitetet, och Umeå.
Den läroplan som gäller för vuxenutbildningen listas endast på en enda litteraturlista, och då vid Stockholms universitet. Detta att jämföra med att läroplanen för gymnasieskolan listas 22 gånger på litteraturlistor vid de 11 ämneslärarprogrammen, läroplan för grundskola, förskoleklass och fritidshem listas 14 gånger, och läroplan för förskolan listas 2 gånger.
Även då orden vuxenutbildning och vuxna finns med i kursplaner eller litteraturlistor är det relativt andra ord, marginellt förekommande. Ordet vuxenutbildning nämns till exempel endast två gånger, och då på en och samma kursplan vid Linköpings universitet medan ordet skola återkom 17 gånger och gymnasieskola 4 gånger på kursplanerna vid detta lärosäte. Vuxenutbildning nämns 2 gånger på en litteraturlista vid Stockholms universitet. Då handlar det specifikt om de studenter som läser svenska som andraspråk. Det vill säga, inga andra studenter vid lärarutbildningen vid Stockholms universitet läser kurs inom utbildningsvetenskaplig kärna där vuxenutbildning finns med på litteraturlistan. Jämför vi kontextbegrepp för övrigt så återkommer ordet skola 19 gånger på litteraturlistorna vid Stockholms universitet, förskoleklass 4 gånger, fritidshem 4 gånger, grundskola 7 gånger och gymnasieskola 15 gånger.
Målgruppsordet vuxna nämns sammanlagt 11 gånger på kursplaner vid universiteten i Karlstad, Linköping, Lund, Umeå, Örebro, och vid Mittuniversitetet. Att jämföra med förekomsten av orden barn och unga som uppgick till 50 i motsvarande kurser. På litteraturlistor återkommer ordet vuxna fyra gånger, och då vid universiteten i Stockholm och Örebro samt vid Linnéuniversitetet, att jämföra med förekomsten av orden barn och unga som uppgick till 35 på litteraturlistorna vid dessa tre lärosäten. Två gånger då ordet återkommer så sker det vid Stockholms universitet, varav den ena gång i den kurs som riktar sig till studenter i svenska som andraspråk vid Stockholms universitet, och en gång i en kurs i specialpedagogik.
Yrkeslärarprogrammet
Yrkeslärarprogrammet vid följande universitet har granskats. Sammantaget omsluter den utbildningsvetenskapliga kärnan inom dessa utbildningar 47 kurser.
Göteborgs universitet (8)
Karlstad universitet (6)
Linköpings universitet (7)
Linnéuniversitetet (6)
Malmö universitet (5)
Stockholms universitet (9)
Umeå universitet (6)
Vid Umeå saknas helt ordet vuxna och vuxenutbildning på kursplaner och litteraturlistor inom yrkeslärarprogrammet. Däremot återkommer ordet skola 49 gånger, förskola 21 gånger, förskoleklass 1 gång, fritidshem 1 gång, grundskola 1 gång, och gymnasieskola 9 gånger inom kursplaner och litteraturlistor vid samma universitet. För övrigt finns ordet vuxenutbildning och/eller vuxna med på kursplaner vid övriga lärosäten. Däremot återkommer dessa ord inte på litteraturlistor vid universiteten i Karlstad, Malmö och Umeå. I litteraturlistorna vid dessa tre lärosäten återkommer däremot ordet skola 29 gånger, förskola 3 gånger, förskoleklass 1 gång, grundskola 1 gång, och gymnasieskola 12 gånger.
Läroplan för gymnasieskola listas vid tio tillfällen i litteraturlistorna. Däremot listas läroplanen för vuxenutbildning endast på kurser vid universiteten i Göteborg och Linköping.
Avslutning
Sammantaget ger min analys för handen att våra lärarutbildningar inte tar frågan om att förbereda sina studenter på arbete i komvux på allvar. Inte minst är detta tydligt vid ämneslärarprogrammet med inriktning gymnasieskola där jag menar att inget lärosäte torde kunna anses uppfylla vad som skrivs fram i högskoleförordningen. Ser vi till yrkeslärarprogrammet tycks situationen vara marginellt bättre. Där är det två universitet som relativt genomgående har tydlig koppling till inte bara gymnasieskolan och ungdomar, utan även till vuxenutbildningen och vuxna. Här torde åtminstone övriga fem lärosäten inte anses uppfylla de krav som finns framskrivna i högskoleförordningen. Förhoppningsvis kommer UKÄ in sin pågående granskning komma fram till samma slutsats.
Hela rapporten kommer att bli tillgänglig att ladda ner till sommaren.
Sverige lär andra om marknadsutsättning av utbildning
Har Sverige något att lära andra länder om neoliberalism och marknadsutsättning av utbildning? Kan andra hämta inspiration av hur vi, genom att skapa ett av världens mest marknadsutsatta utbildningssystem, har ökat segregationen och försämrat likvärdigheten? Ja, menar vi, men även en av de mer framstående forskarna inom området utbildningspolitik och policy på den internationella arenan, Stephen J Ball från Storbrittanien som efter att ha läst vårt manus menar att ”we should all read this, we may be next!”
Sverige har ett av världens mest marknadsutsatta utbildningssystem. Inget annat land har en kombination av fri etableringsrätt, fritt skolval och rätt att ta ut vinst från offentligt finansierad utbildning. Forskning har tydligt klarlagt hur detta system har förstärkt segregationen och bidragit till minskad likvärdighet. Trots detta väljer de flesta politiker, framförallt från den konservativa, borgerliga och bruna sidan (men även på flera håll inom Socialdemokratin) att blunda för detta. Ideologin tillåts ha starkare roll som grund för beslut snarare än forskning och systematiserad kunskap.
Samtidigt som det extremt marknadsutsatta utbildningssystemet har starkt stöd bland de flesta partier, så kan vi se hur länder, som annars talas om som extremt neoliberaliserade, t.ex. USA och Storbritannien, valt att inte gå så långt som vi har gjort i Sverige. Till och med OECD, som är stark transnationell pådrivare av marknadsutsättning menar att:
”Providing full parental school choice can result in segregating students by ability and/or socio-economic background and generate greater inequities while not necessarily raising performance. . . . Swedish school choice arrangements do not currently have a consolidated approach to ensure equity while supporting quality. There are no clear guidelines for schools, and funding strategies do not necessarily prioritise disadvantaged students across all municipalities, possibly implying that independent schools become more selective towards more advantaged students, given the same student Costs.” (OECD, 2015, p. 101)
I kölvattnet av senaste årens resultat i PISA och andra kunskapsmätningar kanske Sverige på många håll inte ses som ett föredöme för andra länder att ta inspiration från (till skillnad från 1980-talet, se t.ex. Ball & Larsson, 1989). Men samtidigt, och som diskuteras av Linda Rönnberg, i kapitel 13, så har flera svenska utbildningskoncerner gett sig in på den globala marknaden, där modeller, policy och praktiker som skapats i det svenska marknadsustatta systemet, exporteras till andra länder. Genom att det pågår export av modeller som är del av ett extremt svenskt marknadsutsatt system, som visat på så stora negativa konsekvenser, tillsammans med det relativt unika i att ett utbildningssystem kan försämras i så snabb takt som det svenska, menar vi att det är av vikt att vi som forskare som på olika sätt empiriskt studerat den svenska marknadsutsättningen av utbildning, sprider vår kunskap till andra länder. Inte bara riktat till forskare, utan även till politiker och aktörer verksamma inom utbildningssektorn.
Som del i detta har vi samlat forskare från olika discipliner som studerat marknadsutsättningen av utbildning att bidra till en engelskspråkig antologi med titlen: Neoliberalism and market forces in education: Lessons from Sweden, en bok som kommer ut i början av 2019 på ett presitgefullt internationellt förlag med väl utvecklad internationell distribution (Routledge). Boken är en vidareutveckling av den svenska antologin som vi gav ut i början av 2018 med titlen Skolan, marknaden och framtiden. Till den engelska upplagan har några kapitel utgått, andra tillkommit, och vissa har bearbetats anpassad för en internationell publik.
Kapitel i boken
De kapitel som tillkommit till den engelska upplagan är Jonas Vlachos studie (kapitel 15) av glädjebetyg. Han visar bland annat hur vissa av de stora utbildningskoncernerna är de som uppvisar störst skillnad mellan slutbetyg och betyg som elever får på nationella prov – dvs. Hög nivå av glädjebetyg. I kapitel 13 diskuterar Linda Rönnberg exporten av svenska idéer om den marknadsutsatta skolan. Hon visar bland annat hur stora utbildningskoncerner söker vägar att expandera sin verksamhet på marknader i andra länder. I kapitel 2 studerar Håkan Forsberg och Mikael Palme hur kommunala skolor anpassar sig till marknadslogiken. De visar bl.a. hur skolledare hamnar i motsättningen mellan att behöva anpassa sig till marknadslogiken för att deras skola skall överleva, och att, som skolledarna själva menar, upprätthålla en skola som bidrar till jämlikhet och likvärdighet. I kapitel 14 studerar Sara Carlbaum Skolinspektionens roll i den marknadsutsatta skolan. Hon visar bland annat hur ökad centralisering och kontroll, som bl..a. sker genom Skolinspektionen, bidrar till att upprätthålla och legitimera den marknadsutsatta skolan.
Övriga kapitel är på olika sätt bearbetade versioner av kapitel som ingick i den svenska upplagan av boken. Där studeras bland annat hur kommuner, som inte äger frågan om det fria skolvalet och den fria etableringsrätten, hanterar det hela; hur skolan ”ständigt” talas om som i kris; gymnasiemässan som marknadsplats; vuxenutbildningen som marknad; relationen Sverige och OECD på utbildningens område med mera.
Omdömen om boken
Relevensen för andra länder att lära av det svenska marknadsutsatta utbildningssystemet bekräftas på flera sätt. Stephen Ball, som är en av de internationellt mest välkända forskarna inom det utbildningspolitiska området säger följande efter att ha läst vår bok:
“Too much is said about neoliberalism in general and not enough about neoliberalism in particular. This collection of papers deals with both in relation to Sweden. The reader gets a real sense of moments, structures and processes of neoliberalisation. Together the papers offer of subtle, insightful and potent analysis of a country once renowned for its equity and welfare being remade by the values and social relations of neoliberalism. We should all read this, we may be next!” (Stephen J Ball, Distinguished Service Professor of Sociology of Education, Institute of Education, University College London; Editor of the Journal of Education Policy).
I de anonyma reviews som genomfördes på det bokförslag vi först sände in till förlaget sades bland annt förljande:
”It’s a very attractive text and will sell. I think scholar will use it and it could easily be used as a class text on education policy courses. More and more Anglo-American scholarship is looking to Scandinavia and the book will both satisfy that growing interest and give much food for thought.” (Reviewer 1)
”I think it would be a very interesting book. In England we are often reminded by some politicians of how the Swedish education system can be held up us a model of good practice and it has provided the supposed justification for some education ‘reforms’ in England. So a book which seeks to explore the Swedish experience from the ‘inside’ as it were, and to provide some counter-arguments, would be fascinating.” (Reviewer 2)
För mer information om boken och dess innehållsförteckning klicka här!
För mer information om den svenska upplagan av boken klicka här!
Keynote address: Migration, Learning and Social Inclusion
This text was delivered as keynote speech at the conference organised by the International association for educational and vocational guidance (IAEVG) in Gothenburg on October 2, 2018. The speech should be seen as a draft. The text is made public for those who are interested to know more about our current research program on migration, learning and social inclusion.
Introduction
Hossein is 17 years old and came to Sweden in 2015 as an unaccompanied minor. He was born in Afghanistan but raised by his mother in Iran. The family was very poor so Hossein had to work at construction sites as well as in people’s homes with household chores. He also collected garbage. In one of the families where he worked, he learnt to read and write. Besides that, he has no prior educational experience before coming to Sweden. Hossein is positive towards his current studies but he would like to study more together with Swedish students as this might support his language learning. Hossein doesn’t believe that he learns that much Swedish in the current introductory class. His goal is to apply for a national vocational program. However, he is worried as he hasn’t yet received a resident permit. Currently, he is waiting for a decision on his appeal to the migration court. Such worries occupy his thoughts and is negative for his concentration. During leisure time, Hossein partake in some exercise activities, but most often he is at home. He stays with a Swedish family with whom he thrives. Besides the Swedish family, it’s hard to find Swedish friends.
Nada is 18 years old. She came to Sweden as asylum seeker from Syria together with her mother and younger siblings. Her father was then already an asylum seeker in Sweden. Now the entire family have received a permanent resident permit. Nada and her family are state less Palestinians. She has 10-year experience of schooling from Syria. For Nadia, it is important to study in order to get grades, an experience she brings with her from Syria. As she wasn’t very happy with the school she was originally placed at – it was disorderly and she didn’t learn much – she contacted the public servant for school placements in order to change school – a school where she currently is. Although she is very happy with her teachers and their teaching, Nada feels as the years pass by without any educational progress. Her favourite subject is history and her dream is to become a lawyer. But as such goal requires a long time at the university, as well as grades in 12 subjects from her current school (she currently only have grades in 10 subjects) she might instead go for becoming a teacher, or something in economy or commerce. Thus, she will probably apply for a national upper secondary vocational program. Nada spends a lot of time with her family. She often feels tired and withdraw to her room. “It’s not as it used to be” Nada tells us, “same things every day, you wake up, go to school, eat and sleep”. Previously she thought much about her future, but not anymore. She tells us that when she came to Sweden, she had a tough time. She really wanted to manage her studies, get into a national program at upper secondary school, apply for the university, get many friends and do many things. But now she has no energy, she tells us. Now, she just wants the days to pass by.
These are just two stories of so far 120, that we have encountered in our ongoing research program on migration, learning and social inclusion. Stories by the asylum seekers and migrants themselves. These stories contain experiences of hardship and challenges, past as well as present, but also experiences of ambition here and now as well as hope for the future. From being forced to flee their homes, coming to a new country far away, these asylum seekers have been put in a waiting hall, for some for several years, waiting for a decision on their application for the right to stay in Sweden. During such wait, migrant youths, 16-19 years old, are put in programs in the upper secondary school called introductory programs, where they should learn the language, and study some other subjects, in order to become eligible to apply for a national program on upper secondary level. For many, the path is long, and they will never be able to enter such program before they become adults. For them, the next phase would be to enter adult education institutions such as municipal adult education and folk high schools.
For those asylum seekers coming to Sweden as adults, no specific education institution has been open to them. They have been left to stay at their refugee accommodation or the equivalent, waiting for a decision on their asylum application, maybe combined with activities organized by the Swedish migration authorities. However, with the migration movements during 2015, the Swedish government put in a lot of funding directed towards study associations and folk high schools in order to provide study circles for adult asylum seekers in what is called Swedish from day 1. These circles aimed to provide introduction to Swedish language and society. Study associations, whom have infrastructure built up across the 290 municipalities in Sweden, were mobilized, and by the end of 2017, more than half of all asylum seekers coming to Sweden from 2015 and onwards had participated in these study circles. In terms of participation rates, these circles were successful and one might even argue, impressive. However, did the circles really matter?
Maybe a bit over simplified, such question is too often answered by engaging researchers and policy analysists conducting quantifiable register studies, in order to identify if certain educational measures were successful, in terms of for example, labour market engagement and salary development over time. Such studies may of course be important, not the least for policy makers in order to define what is good or bad investments in terms of education within such economically driven definition. However, for us, such approach, and once again, maybe a bit oversimplified on my part, does not really provide the nitty gritty of what kinds of activities, practices and people that do indeed matter in migrants process towards potential social inclusion. This latter issue is what is in focus in the research program we are currently working with.
Setting the scene – Sweden 2018
During 2014 to 2016, Sweden had one of the highest rates of migrants seeking refuge in the world, counted per capita in relation to the total population. Calls were made that Sweden were not going to be able to handle the situation, and Sweden thus went from a situation of having one of the most generous immigration laws, into becoming one of the countries with the harshest ones. Established parties picked up rhetoric not possible only a couple of years ago. Migrants and migration were talked about as a problem, borders were closed, and family reunions were made more difficult. In the spring of 2018, the social democrats, the largest party in Sweden, were one of the last established parties to pick up the right-wing rhetoric speaking about migrants as a problem, in need of incentive in order to gain a will to learn the Swedish language. Not only migrants in general, but also refugees were said to have to learn Swedish in order to keep their financial support. In other words, migrants were thus more or less construed as lazy with no will to engage in language learning without the right incentive, i.e. financial support. However, such rhetoric didn’t help the social democrats, nor any other of the established parties in the latest election a couple of weeks ago. Instead, the right-wing extremist party with Nazi roots, the Swedish democrats, made further progress by winning more than 18% of the votes. Established parties in Sweden were in shock. Despite picking up the right-wing rhetoric, maybe in hope to win more votes, established parties didn’t manage to stop the progress of the Swedish democratic party. Instead, the rhetoric used and measures proposed have rather contributed to move the borders of what is acceptable or not to speak about in terms of migration and migrants in contemporary Sweden.
Setting the scene of the presentation in this way might seem a bit dark, and not very positive. This might be true. However, I do believe it is important that you as listeners, many of whom are not from Sweden, do get a picture of the quite dramatic changes that has taken place in Sweden recently in terms of migration and the way migration is approached and talked about. The current situation, have made Sweden a harsher place for migrants, and this is of importance to consider when conducting our research. For asylum seekers, the changing way migration is approached does have “real” effects in that some are not allowed to stay in Sweden, those who are here meet prejudice and hate form right wing extremists, as well as everyday racism. This is the context in which our research program is situated.
Aim and research contexts
Our overall interest in the research program is to answer the question over what language learning activities for (young) adult migrants that might be beneficial for their social inclusion. We do answer such question by turning our interest towards migrants themselves and the meaning they construe in relation to practices and people they encounter during their process towards potential social inclusion. In a first step, we focus on four different practices of language learning.
Firstly, we direct attention towards the work conducted by study associations with Swedish from day 1. Here, adult migrants are provided introduction to Swedish language and society. Secondly, we are interested in the introductory program on upper secondary level for young migrants (16-19 years old). Here we focus on both regular upper secondary schools, as well as folk high schools. The latter schools have recently been awarded a temporary right to provide these programs for young migrants, despite folk high schools usually only being allowed to register adult students. Thirdly, we are interested in the more general activities for migrants organised by study associations, and fourthly we direct interest towards Swedish for immigrants, an educational context targeting those migrants who have received a resident permit.
Adult education in Sweden
For those of you who are not from Sweden, a few words about adult education in Sweden might be needed.
Adult education has a long tradition in Sweden, going back to the 1800s with the establishment of the first folk high schools in 1868, in combination with the emergence of public libraries and public lectures. In 1912, the first study association was created, and with the social movements such as the workers movement, the temperance movement, and the free church movement, folk high schools came to develop into schools for the movement’s functionaries – many of whom were working class. Originally, these schools were for the rich farmers sons, but in the 1930s, the majority of students came from the working class, and thus these schools came to serve as the only possibility for further schooling of the working class at that time.
Folk high schools as well as study associations are part of what in Swedish is called folkbildning. In English the word might be translated to popular education. However, in Sweden, popular education is different as compared to other parts of the world. In Sweden, the relationship between the state and civil society organizations has always been close – as part of the Swedish corporist welfare model. The state has for the last Century financially supported popular education, which is still the case today. The State fund approximately 4 billion Swedish kronor to folk high schools and study organizations with the broad aim that it should support the further development of democracy, culture and lessen the education gap among the population. However, besides the general State support to popular education, the State commission popular education institutions with specific tasks, which generates extra incomes for these institutions. Swedish from day 1 is one such commissioned task.
What characterises popular education is first and foremost that it is free and voluntarily. This means that study associations and folk high schools are free to design any programs and courses they wish, and students are free to register with these or not. Secondly, popular education could foremost be categorised as non-formal education as there are never any grades provided. Only in those courses at folk high schools that provide eligibility to apply to higher education, there are documentation which to some extent have resemblances to grades. Thirdly, popular education is based on ideas of bildung – the free search for knowledge – and thus, study circle engagement, or engagement in courses at folk high schools should be based on participants own will and motivation. There have been ongoing discussions on what characterises the pedagogy of popular education. For folk high schools, the pedagogy has been argued to be based on the collective as basis for the individual’s development, relational and self-driven. For study circles, these were originally seen as based on the participants’ own activity and experiences. These experiences were the starting point for discussions in combination with literature. The study circle leader did not have a role as teacher, but was rather included as a member of the group. These notions of experience, the books and the leader, were the basis for the idea of collective learning among the participants, i.e. free and voluntary self-bildung.
One of the main formal adult education institutions in Sweden is municipal adult education (MAE) which consists for Swedish for immigrants, basic courses equivalent to compulsory school and advanced courses equivalent to upper secondary school. Each citizen has a right to attend these courses, to take a leave from work, the course is free, and you have the right to a study loan.
Altogether MAE has more students than upper secondary school. MAE grew out of the tradition of popular education, and saw its day of light in 1968. Thus, this year 2018, folk high schools celebrate its 150 years anniversary, and MAE its 50 years anniversary. In MAE students combine courses from the different levels in order to gain the courses needed in order to get a job, or to become eligible for further studies.
With folk high schools, study associations and MAE, Sweden has built a generous system for adults to partake in education in order to gain employment, to prepare for life as citizen, as well as to have possibilities for personal development – basically the three aims of adult education in Sweden. In our research program, these institutions are in focus, or rather, these institutions are the starting point in our interest concerning migrants’ paths towards potential social inclusion.
The research design
In order to answer our research question, we focus on the above four contexts for language learning. Data wise, we are there as observers, looking at what is happening during teaching sessions as well as outside of the classroom. We collect documentation regarding the courses and teaching material. Informal conversations with students and teachers are conducted, as well as more structured interviews. Of most interest are interviews conducted with students where our focus is on their thoughts on their current education, how such education relates to their previous experiences of schooling, work etc., as well as what their thoughts are about the future. So far, we have conducted interviews with approximately 120 migrants of which many are asylum seekers, as well as approximately 40 teachers, circle leaders and principals. Our hope is to, at least, within the coming 6 months, have interviewed 200 migrants.
The plan is to get back to these migrants with a follow up interview 2 years and 4 years later. The focus in these follow up interviews is on their thoughts about the language learning they were involved in when we first met, in retrospective, and what other activities and people they have meet and/or been engaged with that they assign meaning to in relation to their paths towards potential social inclusion. With such a longitudinal approach it becomes possible to identify a range of trajectories of social inclusion and exclusions, as well as practices and people that might make the process towards social inclusion more or less possible.
However, we are just at the beginning of the research program and the first follow up interviews will commence within the coming 1 to 1,5 years.
Preliminary results
Let’s turn to some preliminary results, so far, based on two recently published research reports (Fejes et.al., 2018b, c) that reports on our initial studies of Swedish from day 1 and language introduction in upper secondary school and at folk high schools. Here, I only touch upon some areas elaborated in these reports. The reports are unfortunately only published in Swedish. However, we are currently working on several manuscripts in English elaborating different aspects of our data and results.
I will here focus on four areas elaborated on in the reports. Some quotations from interviews will be provided as well as some reflections on these.
The four areas are:
• A willingness to learn Swedish
• A stable place
• Being professional and private
• Study associations as liaison
A willingness to learn Swedish
One idea expressed throughout all interviews is a willingness to learn the Swedish langue and become included. This is quite different from the picture painted through current discourses on migration and migrants in Sweden where calls are made that asylum seekers and migrants need incentives in terms of risk loosing financial support unless they engage in language learning. The willingness to lean the language and to become included is illustrated by one participant in the following way:
“I know that is through learning the language that I can enter society. I would like to learn the language in order to become better connected with Swedish society…At least I get the basics, of the Swedish language, and then I can use the language in order to understand Swedish people better (Participant 46).”
A stable place
We have also identified how participation in study circles, and in the introductory programs, are construed as important for migrants, not only for the language learning itself, but also as sites for stability in an otherwise stressful life situation. In these sites you are provided support, as well as a meaningful activity. As expressed by one of the participants in Swedish from day 1:
“Yes, I can only recommend that those sitting at home, that they have to come to ABF. Here you can find friends, you can learn Swedish, and you get in touch with people. ABF is not a school for me, ABF is a home. I feel at home when I’m here (Participant 1).”
However, despite feelings of being at home, and comradeship, life is stressful. Not the least due to past experiences of fleeing one’s home, as well as the constant wait for a decision on one’s application for a resident permit. With such stressful aspects, learning becomes hard as expressed by many of the interviewed migrants. However, as one of the study circle leaders express, it is important to keep these bad experiences outside of the classroom. Everyone have such experiences, and these need to be dealt with at other times.
“Yes, as a person or people, you have feelings, but I usually say: ”If you have a problem? It’s not easy to forget, but we will take care of that outside of this room”. Or we could sit in a room and talk. It’s important to separate things, here we either talk about Swedish, or we talk about everything. When we are finished we can talk about other things, that’s the way it is. You have to be strong, otherwise it won’t work (Study circle leader 5).”
However, despite the ambition to keep the tough things outside of the classroom, every now and then these things seep in. As one of the circle leaders tells us, when someone has received a positive response to their asylum application, this needs to be acknowledged in the group. However, such acknowledgement might at the same time reinforce stress among other participants who are still waiting for a decision:
“Of course you congratulate, but I also believe that those who have waited even longer, it affects them: ”why did she get and not me?” and ”she has only been here two years, and I have waited two years and eight months”. But, they are still happy. You then tell them: ”You will also get an answer soon” (Study circle leader 6).”
Being professional and private
But it’s not only the migrants who might have a tough time. Study association are depending on the work of volunteers. Only some of the leaders are employed. Thus, many who engage as circle leaders are there, not for the pay but based on a personal commitment. Thus, it might become hard to find a balance between the professional role as a circle leader, and the role as a person. As expressed by this leader:
“Actually, it was my husband. He could see how bad I was feeling. Then he said: ”You have to take some time off, you can’t solve all the world’s problems, you can’t solve the problems for everyone”. We do as much as possible. We offer what we can offer, what we believe can change their hard, hard time (Leader 1).”
One of the teachers in the introductory program elaborate on a similar topic:
“You become emotionally involved when they tell you that ”I’m afraid, I can’t sleep, I feel worried, if I’m deported I will be killed”. Of course, you are a fellow human, and you just can’t say: ”I do not want to hear about it”, you just can’t. You have to be there, to listen, then you might send them to the counsellor…it is tough, really tough. You can shut off, but I’m an emphatic person, I feel with them, I can feel their pain and their worries, you just can’t look away. You can’t expect that they will be able to sit there and listen when they feel that ”I will go home and be killed”, you just can’t. So, you have to show some respect, to be humble as a teacher, that’s what I believe (Teacher 16).”
Study associations as liaison
In all contexts studied so far, it becomes evident that circle leaders and teachers goes beyond what could be expected of them. This becomes most visible in the Swedish from day 1 study circles. The finances from government are directed towards introducing asylum seekers to Swedish language and society. However, our observations and interviews together paint a picture of study associations becoming a liaison between different societal institutions. One could even say that rather than conducting language teaching, which is of course part of what they are doing, they provide social work for asylum seekers. And maybe this is why those migrants we have interviewed are so positive towards ABF, in that ABF provides a space not only for language learning, but also a space to meet others, to get help with booking appointments with doctors, dentists, to get help to write letters to the migration court etc. As one of the leaders express it:
“They always want papers, a letter for the migration office, the social office, or kindergarten. One asylum seeker, he wanted to do body building, so he needed a letter in order to get a discount. All the time, I have to deal with their wishes, I do everything. At the beginning, I began work at 9, and worked until 5 each day. I take care of a lot of people, to make them happy. There are people coming all the time, they need something. I might book an appointment with a doctor, I talk to their handler at the migration office, the bank, the lawyer. I give participants a lot, and thus they are really happy. They do not only come here to learn Swedish, we help them a lot (Leader 4).”
Concluding remarks
So, what then can we conclude so far? Even though we have quite some distance to go in our research program, we can already identify some issues that we believe are important to point out, not the least in relation to the current political climate in Sweden.
Firstly, all of the migrants whom we have interviewed, now totalling around 120, really want to learn the language and become included in Swedish society. However, they face a range of challenges, of which one of the most challenging one is the constant stress of not knowing if you will be allowed to stay or not. For some, the wait has been for years, for others they have been engaged in processes of appeals to the migration court.
Maybe not surprisingly, we can also see how the engagement of teachers and circle leaders seem to be of uttermost importance for student’s motivation and progress. The teachers and circle leaders we have interviewed express high engagement for their teaching and students, partly to a degree that goes way beyond the task assigned by the municipality or by the study association/the government.
Thus, questions can be raised over whether such tasks, to be supportive in so many aspects of migrant students and participants lives, really should be allocated directly, or as is the case with Swedish from fay 1, indirectly, in the hands of volunteers and civil society organisations. How should the relation between the State and civil society be shaped in the future, and who should be responsible for what?
References
For further reading see our two research reports as well as our recently published book on citizenship within and beyond adult and popular education. The book will be available in a revised Swedish version within a few months, published by Studentlitteratur.
Oseriös, ensidig och relativistisk debatt om skolan
Dagens skoldebatt präglas av svart/vita bilder, ogrundade påståenden, och till synes avsaknad av vilja till seriös diskussion. Inte endast politiker med diverse partipolitisk hemvist bidrar till detta moras, utan även en rad ledarskribenter och gästkrönikörer i de stora dagstidningarna, och andra opinionsbildare. Genom social media sprids de onyanserade och svart/vita bilderna. Mer nyanserade och seriösa diskussioner marginaliseras – eller snarare, de blir ointressanta i ett medialiserat tidevarv, där ståndpunkter som bekräftar våra redan etablerade åsikter sprids vidare medan annat utelämnas.
På ett generellt plan handlar de stora diskussionerna idag om, vilket har varit fallet under lång tid, att finna orsaken till vad som beskrivs som skolans förfall. Vem är ansvarig? Är det politikerna? Skolledarna? Lärarna? Lärarutbildningarna? Forskarna? Föräldrarna? Eleverna? Eller någon annan grupp? Vad är grundproblemen i skolan, eller snarare orsaken till att elevernas resultat sedan tidigt 1990-tal försämrats (om vi ser till vissa internationella mätningar)? Olika orsaker har genom åren förts fram, till exempel kommunaliseringen av skolan, det fria skolvalet och marknadsutsättningen av skolan, resursbrist, brist på behöriga lärare, för ”dåliga” lärare (för dåligt förberedda för lärarutbildningen), ökad administrativ börda på lärarna, för få eller för många mätningar (t.ex. nationella prov), betyg för sent eller för tidigt i skolgången, för dålig disciplin i skolan, för många elever med särskilda behov, och så vidare.
I debatten förs ofta någon eller några enstaka av dessa fram som den ”SANNA” förklaringen eller orsaken till skolans ”förfall”, medan andra förklaringsgrunder ignoreras. Helt enligt en politisk och medial logik där det gäller att vara tydlig – göra komplexa fenomen lättförståeliga – för att som politiker tilltala en bred potentiell väljarbas. I sådan förenkling väljs mer eller mindre medvetet fakta och kunskap (forskningsresultat) ut för att passa med den grundlogik och det budskap man vill förmedla. Men det är inte bara politiker som jobbar på sådant sätt, utan även ledarskribenter, gästkrönikörer och andra opinionsbildare som på förhand bestämt vad som är den ”SANNA” förklaringen till skolans ”förfall”. För att göra budskapet tydligt och ”starkt” gäller det även här att göra det enkelt och enkelspårigt. För ut samma budskap om och om igen som en upprepad skiva, på olika plattformar, för att förhoppningsvis få genomslag i det (sociala) mediala landskapet – och på så sätt påverka opinionen i en viss riktning. Det handlar med andra ord om få tolkningsföreträde – tala ”sanning” om skolan och dess ”förfall”.
Denna typ av medialiserade logik bidrar till att kunskap relativiseras. ”Sanningssägarna” (politiker, ledarskribenter, gästkrönikörer, opinionsbildare) ägnar sig åt ”cherry picking” för att stödja sina åsikter och ståndpunkter. Formatet eller ”uppdraget” – att vara politiker och jaga väljarstöd, eller att vara krönikör på en politiskt märkt ledarsida – gör på förhand relativt givet vilket typ av budskap (dock med viss variation) som skall föras ut. ”Utrymmet” av vad som kan föras ut för en person i en viss position är med andra ord begränsad. Det går visserligen att föra ut andra stångpunkter är vad gränserna medger, men då riskerar man att bli uppsagd som gästkrönikör, eller petad från sitt politiska uppdrag.
Låt mig ta ett exempel från dagens skoldebatt som i skenet av ovan sagda, blir talande, men också något ironiskt. Å ena sidan för flera politiker och opinionsbildare fram dagens läroplan (från 2011) och den förra (från 1994) som orsaken till skolans förfall. Samtidigt läggs skulden, av samma politiker och opinionsbildare, på det pedagogiska (vänsteraktivistiska) etablissemanget (PE). Med andra ord, det finns en ambition från vissa håll att få debatten om skolans ”förfall” att handla om framförallt EN orsak till ”förfallet”, och att ansvaret för ”förfallet” framförallt skall läggas på EN (odefinierad) grupp personer. Centralt i argumentationen från dessa politiker och opinionsbildare är att kunskapen i svensk skola är relativistisk, något som läroplanen 1994 tydligt förde in. När kunskapen blir relativistisk så kommer kunskapens förfall, är den logiska kedjan som skapas i argumentationen. Vem bär då ansvaret för detta? Är det politikerna som beslutat om läroplanen? Nja, inte riktigt, tycks svaret vara från de som för denna argumentationslinje. Utan de som ”verkligen” var orsaken till att läroplanen blev som den blev, och som därmed skall ses som ansvariga, sägs vara det pedagogiska etablissemanget – (vilka det pedagogiska etablissemanget är definieras aldrig och är exempel på retorisk figur som har som syfte att förenkla och övertyga – men ibland ges fragment som gör det möjligt att bl.a. se att forskare och tjänstemän som var med och arbetade fram underlag till beslut definieras in i det pedagogiska etablissemanget).
Men är det verkligen så enkelt som argumentationen tycks ge sken av? Kan vi skylla skolans ”förfall” på denna något odefinierade grupp – det (vänsteraktivistiska) pedagogiska etablissemanget? Och är det läroplanens fel att skolan har ”förfallit”? NATURLIGTVIS INTE – torde svaret bli från varje person som seriöst vill diskutera och bidra till kunskapsbyggandet om varför skolan är vad den idag är, och hur den framgent kan bli än bättre. Skolan är mer komplex än så.
Låt mig lyfta fram några relativt konkreta argument – och kunskap – som torde få även den mest ihärdiga förespråkaren för ovanstående logik – att vekna (vilket jag dock inte tror blir fallet då den mediala och politiska logiken som jag inledningsvis beskrev är förhärskande – få vill väl i social media eller i andra opinionsbildande forum har en nyanserade diskussion):
- Sverige har ett av världens mest marknadsutsatta system. Fri etableringsrätt, fritt skolval o rätt till vinster är världsunikt. Forskare inom det pedagogiska kunskapsområdet och inom nationalekonomi, kulturgeografi etc. ifrågasätter detta system med grund i forskning (se t.ex. boken Skolan, marknaden och framtiden för vidare läsning. Eller varför inte denna nyligen publicerade rapport om glädjebetyg). Med andra ord: Sverige har sedan tidigt 1990-tal på ett unikt och grundläggande sätt omformat sitt utbildningssystem inom ramen för en starkt nyliberal tanketradition. Och trots kunskapen vi har om marknadsutsättningens konsekvenser ignoreras denna till stor del i dagens debatt som skolan. Visserligen finns det en levande debatt om vinster i välfärden men debatten berör inte den grundläggande frågan om hur skolan som kvasimarknad framförallt blir till genom att vi har ett fritt skolval och skolpeng, oavsett huvudmannaskapet för skolorna.
- Och så till en ”faktakunskap” som kanske överraskar vissa politiker och debattörer: Det är politiker som bestämmer. De tre senaste läroplanerna är framtagna och beslutade av borgerliga regeringar – inte något pedagogiskt (vänsteraktivistiskt) etablissemang (om inte de borgerliga partierna skall läggas in under sådant epitet).
- Den senaste läroplanen genomsyras av starkt nyliberalt tankegods. Entreprenörskap i skolan är ett tydligt exempel. Skolan skall fostra entreprenörer med ansvar för sig själv, i första rum, snarare än fostran till solidaritet med andra grupper i samhället. Det infördes dock utan några som helst politiskt kontoverser mellan de olika ”blocken” i politiken (jmf läroplanen 1969 och se gärna denna artikel för mer utförligt resonemang).
- Enligt punkt 1 till 3 ovan blir det tydligt att nyliberalt tankegods (som även influerar partier på vänstersidan) och partier inom en nyliberala fåran starkt influerat det utbildningssystem som utformats från tidigt 1990-tal, inklusive de läroplaner som under denna tid blivit till.
- Men, hur mycket påverkar läroplanen de facto vad som händer i skolan? Här finns det en lång forskningstradition i Sverige likväl som internationellt, som intresserat sig för frågan. Rent generellt (och med risk för att jag gör det jag anklagar andra för att göra – dvs förenklar för mycket) visar sådan forskning att det ofta är stor diskrepens mellan vad som formuleras i policy, hur detta transformeras av de som skall ”göra” policy i praktiken, och hur policy sedan de facto ”görs” i praktiken. Med andra ord: Det relativt starka fokus på läroplanen som orsak till skolans ”förfall” blir en förenkling in absurdum. Visserligen är läroplanen viktig, men att försöka tillskriva den så substantiell roll som debatten delvis ger för handen är rent av felaktigt.
- Samtidigt som tanken om ”fakta” är central i dagens debatt om skolan så behandlas ”fakta” och kunskap i vidare bemärkelse, styvmoderligt i debatten. Genom att måla upp fakta som centralt, och som motsats till relativism, har vi rätt att ställa krav på våra politiker (och kanske även på de debattörer???) som tar sådan ofta dualistisk och onyanserad ståndpunkt. Det ironiska är dock, förutom att politiker och debattörer genom sin ”cherry picking” relativiserar kunskapen, så har politiker under senaste halvannat decennium försvagat utredningsväsendet, där politiskt tillsatta ensamutredare är legio snarar än något mer autonoma expertutredningar. Eller att utredningar, där forskare skrivs fram som centrala, innehåller starka särintressen. Skolkommissionen är ett tydligt exempel. Deras rapport blev en kompromiss där forskarnas inflytande och expertkunskap kringskars bl.a. genom starka särintressen som var representerade, t.ex. Svenskt näringsliv. Med den kunskap som vi idag har om skolvalets konsekvenser torde kommissionen, om forskarna varit mer autonoma föreslagit mer långtgående åtgärder vad gäller det fria skolvalet (istället för att föreslå obligatoriskt skolval).
Vad som ovan sagts innebär inte att jag avfärdar frågan om läroplanen eller det kunskapsinnehåll denna har, som viktig. Naturligtvis är läroplanen viktig, både i termer av att tydliggöra skolans samhälleliga likväl som kunskapsmässiga roll och funktion i samhället. Inte heller avfärdar jag tanken om att det i läroplanerna finns tankegods som kan hämtas från kunskapstraditioner där fokus läggs på kunskapens användning, både i termer av tolkning och förståelse, och i termer av praktiskt utförande. I sin tur har sådana läroplaner transformerats av skolledare och lärare, och realiserats i klassrummet. Vissa lärare har ”alltid gjort som de brukar”, andra har anammat delar av läroplanens tankegods, andra mer, och än andra har anammat annat tankegods som kanske inte ryms i läroplanen.
Men vad jag verkligen avfärdar är den, till synes, ovilja som finns att bland politiker, ledarskribenter och krönikörer, att seriöst och nyanserat diskutera skolans problem och utmaningar med grund i den kunskap vi har tillgänglig. Utvecklingen av elevernas resultat över tid har en rad förklaringsgrunder. Att i debatten endast lägga fokus på enstaka förklaringsgrunder, och att utanför politiken försöka hitta den eller de som är ”ansvariga” för förfallet, kanske gynnar den politiska opinionsbildningen (att inte ta ansvar för sina beslut är klassisk politisk retorisk teknik). Men att det skulle gynna svensk skolas och elevernas utveckling är jag mindre övertygad om.
Sverige bäst i världen – på marknadsreformer
Sverige har ett av världens mest marknadsutsatta utbildningssystem. Inget annat land har fri etableringsrätt, fritt skolval och tillåter rätt att ta ut vinster från skolväsendet. Till och med det extremt marknadsliberala OECD har påtalat att Sverige har gått för långt i sin marknadsutsätttning. Chile, som på 1970-talet implementerade ett extremt marknadsutsatt utbildningssystem, har på senare år börjat omvärdera detta. Trots detta är det få politiker i Sverige som öppet vågar ifrågasätta vårt dysfunktionella marknadssystem som i forskning tydligt visats bidra till ökade segregation och minskad likvärdighet. Istället för att förändra, vill man lappa och laga. I detta blogginlägg delas det sista kapitlet i boken Skolan, marknaden och framtiden. En av de första böcker som samlar forskare i Sverige, inom olika vetenskapliga discipliner, som på olika sätt forskat om det svenska utbildningssystemets marknadsutsättning och dess konsekvenser.
Inledning
Vi har i denna antologi bland annat illustrerat hur Sverige har kommit att införa ett av världens mest långtgående marknadsorienterade utbildningssystem, som till och med fått kritik av OECD för att ha tagit utvecklingen allt för långt. Det fria skolvalet har bekräftats ytterligare spä på boendesegregationens effekter och på så sätt öka ojämlikheten i svensk skola. Samtidigt sjunker elevernas kunskaper i den svenska skolan, i alla fall om vi ser till transnationella mätningar såsom PISA. Genom tillsättandet av en skolkommission, som våren 2017 levererade sitt slutbetänkande (SOU 2017:35), fanns förhoppningen om att ett helhetsgrepp kunde tas om de utmaningar som den svenska skolan står inför, där inte minst ojämlikheten och segregationen var viktiga frågor. Kommissionen påtalar i sitt slutbetänkande, helt korrekt, att skolvalet bidrar till ökad ojämlikhet, men den lösning som föreslås är inte en grundläggande förändring av nuvarande system, utan snarare ett lappande och lagande genom införande av obligatoriskt skolval och lottning. Visserligen kan sådana åtgärder lösa vissa av de problem som uppstår på skolmarknaden, men kommissionen har helt klart valt att inte tänka och handla utanför det som redan är. Sannolikt beror detta på att det i kommissionen ingick representanter för starka särintressen, varpå de sakkunnigas (forskarnas) handlingsutrymme kraftigt begränsades. Det är dock tämligen anmärkningsvärt att en utbildningsreform, som genomfördes utan ett mer gediget kunskapsunderlag, under tidigt 1990-tal, under så lång tid, så pass ohotat har fått fortsätta diktera villkoren, trots att studier gång på gång påvisar omfattande negativa konsekvenser med det befintliga systemet. Det är också anmärkningsvärt att Sverige, som tidigare i historien stått som förebild för utformningen av skolsystem, numer får stå i skamvrån. När till och med en så pass marknadsliberal organisation som OECD påtalar problem med den svenska skolmarknaden borde svenska politiker lyssna. Men så är tyvärr uppenbarligen inte fallet.
Sammantaget visar kapitlen i antologin att den svenska skol- och utbildningsmarknaden på flera sätt negativt påverkar dem som är verksamma i skolan och den verksamhet som där bedrivs. Det handlar dels om organisatoriska lösningar som det fria skolvalet, som ytterligare spär på boendesegregationens effekter och bidrar till ökad ojämlikhet och differentiering (kapitel 3, 9, 10, 11). Genom marknadsföring och andra insatser i syfte att stärka sitt ”varumärke” bidrar skolan till att förstärka skillnader snarare än att kompensera för dem (kapitel 3, 12, 13). Vinnarna på skolvalsmarkanden är elever från resursstarka hem i tätorter, som både har möjlighet till och de resurser som krävs för att göra aktiva, relativt välinformerade val. Förlorarna är elever i stigmatiserade bostadsområden och elever utanför tätbebyggda områden (kapitel 3, 10), som ofta vare sig har möjlighet eller resurser att göra reella aktiva, relativt välinformerade val. Skolans kompensatoriska uppdrag kommer därmed totalt på skam.
Kapitlen har också visat påhur lärares professionella handlingsutrymme kringskärs, där skolmarknaden paradoxalt nog behöver ökad statlig byråkratisering för att fungera någorlunda väl. Det handlar till exempel om åtgärder för att motverka betygsinflation, då betyg är en av de allra mest centrala indikatorerna på en skolas ”framgång”. Än viktigare än betygsnivån är kanske en skolas statistik över hur många elever som nått godkänt i samtliga ämnen (kapitel 14). Detta är en siffra, om den är hög, som ofta används i marknadsföring av skolor (kapitel 13). Ökad byråkratisering innebär också allt mer standardiserade system som lärare måste följa, till exempel i frågor om kunskapsbedömning. Läraren blir då mer av en domare, än en professionell yrkesutövare (kapitel 14).
Marknadsutsättningen har också inneburit nya arbetsuppgifter för dem som är verksamma inom skolan. Lärare får exempelvis ägna mer tid åt marknadsföring (kapitel 3). Relationen mellan lärare och elev har blivit till en relation mellan en köpare och en säljare, varpå lärare pekar på att de ofta får ge avkall på sin professionella bedömning för att vara elever och föräldrar till lags (kapitel 3, 15). Ett minskat antal elever innebär att skolan eventuellt i slutändan tvingas lägga ner och lärarna riskerar då att förlora sina tjänster. Inom vuxenutbildningen blir detta extra aktuellt, då kontrakten ofta endast är tvååriga (kapitel 4). För elevens del handlar det inte bara om att de har blivit kunder i relation till sina lärare. De är också konsumenter som utsätts för marknadsföring, säljande koncept som ska få dem att välja just den ”rätta” skolan. Dessutom kanske de engageras i att sälja skolan till andra potentiella kunder (kapitel 3, 12, 13).
Avslutning
Skoldebatten präglas idag allt för mycket av en konserverande blick på samtiden, kombinerat med en tämligen romantisk blick på dåtiden (som om allt var bättre förr). Inte minst blir detta tydligt i debatten om det fria skolvalet och skol- och utbildningsmarknaden. Skolmarknaden har snart tre decennier på nacken. Snarare än att nyanserat diskutera alternativ till skolmarknaden, en marknad som uppenbarligen har en rad negativa konsekvenser på skolans kompensatoriska uppdrag, talas det i bland annat Skolkommissionens slutbetänkande om hur denna marknad, genom det fria skolvalet är en styrka i det svenska utbildningssystemet. Snarare än att föreslå ett nytt system, lyckas Skolkommissionen endast prestera förslag som ska lappa och laga dagens dysfunktionella system.
Vägen framåt? Låt oss vända oss till Henry Giroux för att finna inspiration till att tänka kring möjligheter för den svenska skolan. För att kunna bidra till förändring är det enligt honom viktigt att ”utveckla ett möjligheternas språk för att resa kritiska frågor om utbildningens mål, målet och meningen med det och hur pedagoger undervisar” (Giroux 2003: 102). Verksamma i skolan, oavsett stadium och inriktning, behöver här göras ”etiskt och politiskt ansvariga för sina berättelser, för sina anspråk på det gemensamma minnet och för de bilder av framtiden de utger för att vara legitima” (s. 99). I ljuset av detta är det, syns det oss, viktigt att utbildning förstås som ett medel just för att åstadkomma förändring. En strävan efter förändring behöver bygga på ett ständigt utmanande av hierarkier och ojämlika relationer som ger medborgare olika villkor för att tillvarata sina rättigheter och leva ett liv som fullvärdiga medlemmar i samhällsgemenskapen – i det marknadsorienterade samhället likväl som i andra samhällen. Denna strävan bygger samtidigt på ett utmanande av de konventioner och tankemönster som bidrar till att dessa hierarkier och relationer kan upprätthållas, vare sig de är outtalade eller uttalade. Här menar vi att just skol- och utbildningsmarknaden på ett tydligt negativt sätt reproducerar, upprätthåller och förstärker ojämlika relationer i det svenska samhället. Det är dags för våra politiker att våga ta språnget och tänka bortom det som är och ställa sig frågan om varförvi har det fria skolvalet. Länge leve framtiden!
Referenser
Giroux, H. (2003) Public Spaces, Private Lives: Democracy beyond 9/11, Lanham: Rowman & Littlefield.
SOU 2017:35. (2017) Samling för skolan: Nationell strategi för kunskap och likvärdighet.Slutbetänkande av 2015 års skolkommission. Stockholm: Utbildningsdepartementet.
Texten är hämtad från boken Skolan, marknaden och framtiden med full referens: Fejes, A. & Dahlstedt, M. (2018) Skolan och framtiden. I M. Dahlstedt & A. Fejes (red) Skolan, marknaden och framtiden. Lund: Studentlitteratur, 293-296.
Inbjudan Book release – Skolan, marknaden och framtiden
Vilka konsekvenser har marknadsutsättningen av det svenska skolsystemet fått på skolans likvärdighet och kompensatoriska uppdrag, och hur påverkar systemet lärare och elever? Vilka alternativ finns till det fria skolvalet? Dessa är några av de mest brännande frågorna i dagens diskussion om skolan och dess utveckling, frågor som kommer att diskuteras vid book-release av den nyligen publicerade boken “Skolan, marknaden och framtiden”. Hjärtligt välkommen att delta!
När: 13 mars, 16.00-19.00
Var: Linköpings universitet, campus Valla, Hus D, sal Greyhound (35:305)
Vem: Alla intresserade är välkomna
Anmälan: andreas.fejes@liu.se senast 10/3
Upplägg
16.00 Välkomna och introduktion till boken av dess redaktörer
16.45 Formellt “släpp” av boken med något att dricka inklusive tilltugg
17.00 Några av bokens författare presenterar sina kapitel
18.15 Öppen frågestund och diskussion
19.00 Avslut
Mer information om boken finns på förlagets hemsida: https://www.studentlitteratur.se/#9789144119960
Bokens inledningskapitel är fri att läsa på: https://www.smakprov.se/smakprov/visa/9789144119960/partner/studentlitteratur
Debattartikel med grund i boken finns på: https://www.svd.se/systemet-med-fritt-skolval-maste-bytas-ut
Skolan, marknaden och framtiden
Redaktörer: Magnus Dahlstedt och Andreas Fejes
Kapitel 1: Skolan och marknaden
Magnus Dahlstedt och Andreas Fejes
Kapitel 2: En skola i konstant kris
Eva Reimers
Kapitel 3: Stimulerande tävlan på gymnasiemarknaden?
Ann-Sofie Holm och Lisbeth Lundahl
Kapitel 4: Komvux som marknad
Andreas Fejes och Diana Holmqvist
Kapitel 5: Om spänningar i en marknadsorienterad SFI-utbildning
Marie Carlson och Bengt Jacobsson
Kapitel 6: Skolval i internationell belysning
Anders Trumberg
Kapitel 7: Den entreprenörskapande skolan
Andreas Fejes och Magnus Dahlstedt
Kapitel 8: Gymnasieskolan som parallellskola?
Mattias Nylund
Kapitel 9: Urban polarisering och marknadens förlorare
Nihad Bunar och Anna Ambrose
Kapitel 10: Skolan, marknaden och prekariatet
Marianne Dovemark och Dennis Beach
Kapitel 11: Gymnasieval och segregation
Håkan Forsberg
Kapitel 12: Gymnasiemässan och fostran till valfrihet
Magnus Dahlstedt, Martin Harling och Viktor Vesterberg
Kapitel 13: Utvärdering, marknadsföring och skolval
Sara Carlbaum
Kapitel 14: Betyg och bedömning i en marknadsutsatt skola
Magnus Hultén och Christian Lundahl
Kapitel 15: Marknaden och viljan att mäta
Sven-Eric Liedman
Kapitel 16: Skolan och framtiden
Andreas Fejes och Magnus Dahlstedt
Det fria skolvalet sätter skolans kompensatoriska uppdrag på skam
Vinster i välfärden har seglat upp som en av valårets stora frågor. Framför allt har frågan om vinster inom skolsektorn debatterats. Som påtalas i en nyligen publicerad rapport från LO äger ett fåtal företag en stor andel av de fristående skolorna. Den stora andelen aktiebolag, med krav på vinst, har bl.a. bidragit till en lägre lärartäthet bland vinstdrivande friskolekoncerner, jämfört med både kommunala skolor och idéburna fristående skolor. Regeringen har nyligen aviserat förslag om att begränsa vinstuttaget inom välfärdssektorn. Visserligen en mycket viktig fråga, men vi menar att regeringen bortser från den avgörande frågan som skapar skolmarknaden – det fria skolvalet.
I en nyligen publicerad bok (Skolan, marknaden och framtiden, utgiven på Studentlitteratur januari 2018) samlas forskare från olika discipliner som studerat marknadsreformerna och deras konsekvenser för den svenska skolan. Boken visar hur det fria skolvalet bidrar till ökad segregation och deprofessionalisering av läraryrket, vilket sammantaget bidrar till minskad likvärdighet. Skolans kompensatoriska uppdrag kommer därmed på skam.
Med det tidiga 1990-talets omfattande marknadsreformer, såsom införandet av det fria skolvalet och möjligheten för privata och idéburna aktörer att driva skolor, skapade Sverige ett av världens mest marknadsutsatta skolsystem. I kombination med rätten till vinster i välfärden är det svenska systemet världsunikt. Det fria skolvalet innebär bl.a. att elever i gymnasieskolan har rätt att välja vilken skola som helst i hela landet, oavsett huvudman. På så sätt blir skolsystemet till en marknad, oberoende av driftsform och huvudmannaskap. Även i ett system med fritt skolval, där alla skolor har kommunalt huvudmannaskap, skulle det alltså uppstå en marknad. Detta marknadssystem har, vilket på senare tid har blivit allt mer uppenbart, en rad negativa konsekvenser för skolans roll och uppdrag.
I boken illustrerar vi bl.a. hur det fria skolvalet ytterligare spär på boendesegregationen och bidrar till ökad ojämlikhet och differentiering inom skolan och i samhället. Marknadssystemet gör eleverna till konsumenter, skolorna till producenter och utbildningen till en vara. Skolor lägger stor möda på att genom marknadsföring och andra insatser attrahera ”rätt” elever. Vinnarna är elever från resursstarka hem i tätorter, som både har möjlighet och de resurser som krävs för att göra aktiva, relativt välinformerade val. På så sätt hamnar de på skolor med andra resursstarka elever. Förlorarna är elever i stigmatiserade bostadsområden, elever utanför tätbebyggda områden och elever på lågstatusprogram där valfriheten är begränsad. Dessa elever har vare sig möjlighet eller resurser att göra reella aktiva, relativt välinformerade val. Liksom de resursstarka eleverna, tenderar dessa elever att samlas på samma skola.
Marknadssystemet påverkar även lärarna. Lärare förväntas vara lojala med skolans ”varumärke” och ”marknadsföra” sin skola. Marknadssystemet har lett till ökad statlig kontroll och likriktning, vilket bidrar till att begränsa lärares professionella handlingsutrymme. Det handlar bl.a. om åtgärder för att ta fram siffror för att mäta skolors kvalitet i förhållande till varandra. Här blir lärarnas bedömning och betygssättning avgörande. Elevernas betyg är nämligen en av de främsta indikatorerna på skolors kvalité, ett mått som också är helt centralt i deras marknadsföring. Det saknas incitament att sätta rätt betyg då betygen också används som mått på lärarnas och skolans kvalitet. Marknadssystemet gör att relationen lärare-elev förändras. Läraren blir säljare och eleven kund, där lärare kan se sig tvungna att ge avkall på sin professionella bedömning för att vara elever och föräldrar till lags.
Frågan om det fria skolvalet är inte okontroversiell. Den har varit uppe till debatt, inte minst i samband med Skolkommissionens slutbetänkande. Kommissionen lyfte fram minskad likvärdighet och ökad segregation som två allvarliga konsekvenser av det fria skolvalet. Men deras förslag på lösningar är symtomatiska för en samtid präglad av en tro på valfrihet och marknadslösningar inom välfärden. De föreslår bl.a. införandet av obligatoriskt skolval, mer riktade anslag till skolor med särskilda utmaningar och större krav på skolhuvudmän för att skapa blandade elevgrupper. Vi menar att dessa förslag till åtgärder inte bara är otillräckliga för att skapa en mindre segregerande skola. Genom att göra skolvalet obligatoriskt befästs den princip som så starkt medverkat till att skapa segregation mellan olika kategorier av elever. Vi riskerar därmed att få en skola som skapar goda livsmöjligheter för ett fåtal, samtidigt som livsmöjligheterna för flertalet blir än mer begränsade.
Marknadsreformerna inom skolan har snart tre decennier på nacken, men har egentligen aldrig varit föremål för djuplodande utvärdering. Detta är minst sagt anmärkningsvärt. Skolmarknaden har uppenbart haft en rad negativa konsekvenser på skolans kompensatoriska uppdrag. Snarare än att nyanserat diskutera alternativ förs samtalet inom ramen för det rådande marknadssystemet. Den diskussion som förs kretsar i huvudsak kring reglering av vinstuttag och obligatoriskt skolval. Våra politiker har därmed valt att stoppa huvudet i sanden och ignorera huvudfrågan – det fria skolvalet.
Det är valår och hög tid för våra politiker att våga ta i frågan om det fria skolvalet och dess konsekvenser. Det krävs en grundlig utredning med siktet inställt på att hitta alternativ till det nuvarande marknadssystemet. Elever i den svenska skolan har rätt till en utbildning som kompenserar för de ojämlikt fördelade resurser de har med sig in i skolan. För att skapa en socialt hållbar skola för framtiden måste elever ha rätt till en utbildning som kompenserar för samhällets tillkortakommanden utanför skolans värld. Det fria skolvalet motverkar i allt väsentligt sådana insatser i skolväsendet. Det är nu upp till våra politiker att våga föreslå alternativ till detta system och att erbjuda en skola för alla.
Magnus Dahlstedt, Professor i socialt arbete, Linköpings universitet
Andreas Fejes, Professor i vuxenpedagogik, Linköpings universitet
Dennis Beach, Professor i pedagogik, Göteborgs universitet och Högskolan i Borås
Nihad Bunar, Professor i barn och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet
Sara Carlbaum, Fil.dr. i statsvetenskap, Umeå universitet
Marie Carlson, Professor i sociologi, Göteborgs universitet
Marianne Dovemark, Professor i pedagogik, Göteborgs universitet
Håkan Forsberg, universitetslektor i utbildningssociologi, Uppsala universitet
Martin Harling, Fil.dr i pedagogiskt arbete, Göteborgs universitet
Ann-Sofie Holm, Docent i pedagogik, Göteborgs universitet
Magnus Hultén, Biträdande professor i naturvetenskapernas didaktik, Linköpings universitet
Sven-Eric Liedman, Professor emeritus i idé- och lärdomshistoria, Göteborgs universitet
Christian Lundahl, Professor i pedagogik, Örebro universitet
Mattias Nylund, Universitetslektor i pedagogik, Göteborgs universitet
Eva Reimers, Professor i pedagogiskt arbete, Göteborgs universitet
Anders Trumberg, Fil.dr i kulturgeografi, Uppsala och Örebro universitet
Viktor Vesterberg, Postdoktor i socialt arbete, Linköpings universitet
Denna artikel är en något längre version än den som publicerades på SvD debatt den 21 januari 2018. https://www.svd.se/systemet-med-fritt-skolval-maste-bytas-ut
2018 – året då vuxenutbildningen och dess lärare slutar marginaliseras?
Jag har i tidigare inlägg skrivit om hur vuxenbildningen om och om igen negligeras och marginaliseras i de vidare diskussionerna om skolan. Lärarstudenter får inte kunskap om komvux och arbete inom vuxenutbildningen, trots att de blir behöriga för att jobba inom denna utbildningsform, komvuxlärare fick inte del av lärarlönelyftet, få karriärtjänster inom skolan är förlagda till vuxenutbildningen, och lärarlyftet riktar begränsat fokus på just vuxenutbildningen. Med andra ord, vuxenutbildningen, trots att den inbegriper fler elever än gymnasieskolan, och trots att den har en mycket central funktion i samhället, något som inte minst aktualiseras i samband med senaste årens flyktingsituation, marginaliseras i vidare diskussioner om det svenska utbildningssystemet. Eller med andra ord, satsningar av olika slag inbegriper ofta inte just vuxenutbildningen och de som där jobbar.
Men framtiden är inte nattsvart. Det pågår flera utredningar som kan lyfta upp frågan om vuxenutbildningen och dess lärare, och som förhoppningsvis leder till skarpa politiska beslut som resulterar i riktade satsningar på just vuxenutbildningen och dess lärare. Dessa utredningar är bl.a. utredning om karriärvägar för lärare; utredning om praktiknära skolforskning, och komvuxutredningen.
I de två första, som rör skolan, är risken som vanligt stor att vuxenutbildningen marginaliseras i relation till diskussionen om skolan. Detta är tyvärr ett ofta upprepat mönster som sannolikt har sin grund i flera förklaringsgrunder: Vuxenutbildningen ”drunknar” i vidare diskussioner om skolsystemets utmaningar (trots att komvux har fler elever än gymnsieskolan); ett politiskt ointresse av att satsa på just vuxenutbildningen och dess lärare; okunskap om vuxenutbildningen, må så vara hos politiker, de som jobbar på lärarutbildningen, forskare, journalister, opinionsbildare och en bredare allmänhet; men kanske också en något ogrundad föreställning om att utbildning för vuxna inte behöver vara lika välorganiserad och kvalitativ som utbildning för barn, för vuxna klarar sig ju alltid och är inte lika ”utsatta”?
Oavsett anledning till marginaliseringen av vuxenutbildningen och dess lärare har jag förhoppning inför 2018. I alla tre utredningar jag nämnt ovan tycks det hos huvudutredarna finnas ett genuint intresse av att förstå vuxenutbildningen, och med det som grund se vad som i just deras utredningar skulle kunna föreslås, och som bidrar till att möta några av vuxenutbildningens utmaningar. I komvuxutredningen är ju intresset för vuxenutbildningen naturligtvis självklar genom utredningsdirektivet. Det handlar bl.a. om att se över kompetensutvrecklingsmöjligheter för lärare inom vuxenutbildningen. I relation till de två övriga är ju direktiven inte specifikt riktade mot vuxenutbildningen. Däremot har båda huvudutredarna på eget initiativt tagit kontakt med mig, och sannolikt även andra personer som har kunskap om vuxenutbildningen, för att diskutera hur ”läget” ser ut, och vilka utmaningarna är. För naturligtvis skall ju ett karriärsystem för lärare inbegripa lärarna inom komvux (cirka 9500 lärare inklusive SFI) och som är anpassat till hur vuxenutbildningen är organiserad (kontinuerligt intag av elever, kursbaserat, 45% av eleverna födda utomlands, 45% av kursdeltagare går kurs hos icke kommunal utbildningsanordnare etc.) Och naturligtvis skall ett system för praktiknära skolforskning inbegripa forskning som bedrivs inom vuxenutbildningen med fokus på de specifika pedagogiska och didaktiska praktiker, och utmaningar, som där finns.
Nu är jag kanske något naiv i mina förhoppningar. Det har ju uppenbarligen under senaste decennium funnits ett ointresse av att lyfta fram vuxenutbildningen vad gäller frågor om lön och karriärmöjligheter, lärarutbildning och forskning. Våra politiker har t.ex. nöjt sig med att skriva in att studenter på ämneslärarutbildningen och yrkeslärarutbildningen skall ha ”viss kännedom om vuxnas lärande”, vilket tydligt sänder signaler vill våra lärarutbildningar att vuxenutbildningen är något marginellt och som inte förtjänar större fokus. En snabb genomgång av kursplaner och litteraturslistor vid lärarutbildningen vid några lärosäten i Sverige, visar att det mycket löst formulerade examensmålet ”om kännedom om vuxnas lärande” sannolikt inte uppfylls. Studenterna tycks inte ens få kunskap om att det finns en separat läroplan för vuxenutbildningen, vilket om något torde skapa oro hos våra politiker (som ju har beslutat om att sådan skall finnas). Samtidigt är antalet projekt som beviljas medel från Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté och skolforskningsinstitutet, och som handlar om vuxenutbildning, få.
Men trots detta har jag förhoppning (om dock med viss tillförsikt) om att 2018 resulterar i ökat fokus på vuxenutbildningen. Några av de saker jag hoppas på är:
* Förslag om karriärvägar som inbegriper lärarna inom vuxenutbildningen och som tar utgångspunkt i de specifika behov och utmaningar som finns inom vuxenutbildningen.
* Förslag om skarpare och fler examensmål inom ämneslärar- och yrkeslärarprogrammen, som skriver fram att studenterna skall utveckla kunskap om vuxenutbildningens oraganisering och funktion i samhället, och kunskap om undervisning av vuxna elever.
* Ett system för praktiknära skolforskning som inbegriper vuxenutbildningen, och som ställer krav på huvudmän att bedriva praktiknära skolforskning i alla av skolsystemets delar, dvs. förskola, grundskola, gymnasieskola och vuxenutbildning.
Jag avslutar med att önska alla ett riktigt gott vuxenutbildningsår!
Vikten av forskning om yrkesutbildning och yrkesdidaktik
Den offentliga debatten, tillika diskussioner på lärarutbildningar och i forskning inom det utbildningsvetenskapliga området, riktas oftast mot skolan, och framförallt grundskola. Det talas om skola, skola och skola! Andra delar av utbildningssystem marginaliseras ofta i sådana diskussioner, trots att dessa andra delar såsom yrkesutbildning, vuxenutbildning, och folkbildning har en mycket central roll i dagens samhälle, inte minst i relation till att bidra till ungdomars och vuxna människors etablering på arbetsmarknaden. Men dessa sammanhang har också en central funktion att erbjuda deltagare kunskap och kompetens som gör det möjligt att göra andra/nya livsval. Samtidigt berör dessa verksamheter många människor. Cirka en fjärdedel av gymnasieskolans elever går på ett yrkesprogram, yrkeshögskolan expanderar, och inom vuxenutbildningen är yrkesutbildningen ett alltmer expanderande område. Vi kan även se att vuxenutbildningen (inklusive SFI) idag har fler elever än den sammantagna gymnasieskolan.
Det är därför glädjande att kunna lyfta fram en precis, av Lärarförlaget, utgiven bok, “Yrkesdidaktikens mångfald” som samlar bidrag från lärare och forskare som deltagit i en lic-forskarskola i yrkesämnenas didaktik. Här erbjuds läsaren en bredd av diskussioner om yrkesdidaktik och yrkesutbildning, situerat i olika program på gymnasieskolan. Boken kan ses som ett bidrag till en pågående diskussion som pekar på bristen och det relativa ointresset som funnits i Sverige för att bidra till att bygga kunskap om yrkesutbildningar och de pedagogiska praktiker som där formas. Nedan inkluderar jag bokens förord som är skriven av oss tre som varit redaktörer för boken: Andreas Fejes, Viveca Lindberg och Gun-Britt Wärvik. Mer information om boken inklusive ett smakprov finns på denna länk: https://lararforlaget.se/bocker/yrkesdidaktikens-mangfald/
Förord
Den här boken är ett resultat av ett flerårigt samarbete inom ramen för en forskarskola i yrkesämnenas didaktik. Forskarskolan startade höstterminen 2011 med finansiering från Vetenskapsrådet och genomfördes i samverkan mellan universiteten i Stockholm (värd), Göteborg, Karlstad och Linköping samt Södertörns högskola. Sammanlagt 14 så kallade samverkansdoktorander antogs fram till licentiatexamen. Denna antologi består av bidrag från forskarskolans deltagare samt några av de forskare som på olika sätt medverkat i genomförandet.
Att vara samverkansdoktorand innebär att vara anställd av någon annan än ett lärosäte (i detta fall en skola) och att det ska finnas en koppling mellan utbildningen och det ordinarie arbetet. Parallellt med sin utbildning arbetade därför doktoranderna en dag per vecka i sitt ordinarie arbete inom gymnasieskolans yrkesutbildningar. Forskarskolan var ett led i regeringens satsning på att öka antalet yrkesverksamma lärare i skolan med utbildning på forskarnivå och forskningen skulle avse ett undervisningsämne alternativt ämnesdidaktik.
Det var tänkt att doktoranderna skulle återgå till arbete inom skolan efter avslutade studier. Licentiatprojekten kom därigenom också i stor utsträckning att ta avstamp i och beröra sådana aspekter som doktoranderna själva hade upplevt i sin undervisning på yrkesprogram, något som också avspeglas i bokens kapitel. Av tabellen på nästa sida framgår vilka av gymnasieskolans program som representeras av licentiatprojekten inom forskarskolan i yrkesämnenas didaktik.
Med dess bredd i kontext, och forskningsfenomen, hoppas vi att boken kan synliggöra kunskapsområdet yrkesdidaktik för såväl yrkesverksamma lärare och skolledare på yrkesprogrammen som för yrkeslärarprogrammets studenter, lärarutbildare och handledare. Att utveckla kunskap som är specifik för dessa sammanhang och de lärare som är verksamma där är centralt för att bidra till skolans och undervisningens utveckling.
Andreas Fejes, Viveca Lindberg och Gun-Britt Wärvik
Ljungsbro/ Åland/ Göteborg
November 2017
Tabell 1: Fördelningen av licentiatprojekt på olika yrkesprogram och relationen till de utpekade områdena.
Program | Antal projekt
(totalt 14) |
Huvudsakligt fokusområde |
Barn- och fritidsprogrammet
– förskola
– generellt
– personlig tränare |
Totalt: 3 1
1
1 |
Handledning vid apl
Bedömning av yrkeskunnande
Transformation av yrkeskunnande
|
Byggprogrammet | Totalt: 1
1 |
Yrkeskunnandets innehåll |
Hantverksprogrammet
– frisör
– frisör
– bokbindare
– generellt |
Totalt: 4
1
1
1
1 |
Bedömning av yrkeskunnande
Formering av yrkesidentitet
Bildning genom hantverksutbildning
Tolkning och genomförande av entreprenörskap i skolan |
Mediaprogrammet | Totalt: 1
1 |
Yrkeskunnandets innehåll, hur det tar form i interaktionen mellan lärare, elev och dator |
Naturbruksprogrammet | Totalt: 1
1 |
Samverkan mellan gymnasiegemensamt ämne (matematik) och yrkesämne |
Vård- och omsorgsprogrammet | Totalt: 4 (varav 1 inom vuxenutbildningen)
1
1
1
1
|
Simulering i metodrumsundervisning
Yrkeskunnandets innehåll i digital dialog
Samverkan mellan gymnasiegemensamma ämnen (svenska och naturvetenskap) och yrkesämne Bedömning av yrkeskunnande vid apl
|