I detta inlägg fortsätter resan in i dokumentationshetsen som växer sig allt starkare inom universitetsvärlden. Misstron mot kärnverksamheten. Monstren tillåts växa – ledningspersoner, administratörer, och vi själva – vi i kärnan – är alla delaktiga i att mata dessa monster. 

I förra inlägget diskuterade jag den individuella studieplanen inom forskarutbildningen. I detta inlägg vänder vi blicken mot det system för utvärdering av forskarutbildningen som från Statligt håll implementerades för några år sedan. Med jämna mellanrum ska varje forskarutbildning utvärderas – till stor del något som sker genom självvärderingar. Inom varje lärosäte byggs system upp – som innebär att de i kärnverksamheten avkrävs än mer dokumentation i namn av kvalitet. 

För några år sedan var jag själv ansvarig för att ta fram sådan självvärdering för den forskarutbildning jag ansvarar för. En forskarutbildning som genom åren fungerat bra (även innan jag tog över ansvaret). Bra genomströmning, nöjda och duktiga doktorander, bra kollegium. På plats fanns erfarenhet, strukturer för att stötta doktorander och generellt en väldigt välfungerande forskarutbildning. Sådant som fungerade mindre bra åtgärdade vi. Helt plötsligt räckte inte det. Vårt ord och våra resultat var inte nog för någon däruppe som ”bevis” på att vi hade en bra utbildning. För det var ju inte dokumenterat. Utan dokumentation så fanns vår verksamhet uppenbarligen inte. Eller åtminstone inte ”kvalitet”. 

Tid skulle nu läggas på mängder av möten på olika nivåer, interna möten, text skulle produceras, text som skulle kopplas till högskoleförordning och andra styrande dokument. Den tid vi skulle lägga förutsattes skötas inom befintlig tjänst. Några resurser från de som ville ha dokumentation fanns inte. Vi blev helt enkelt tvungna att skapa oss själva och vår verksamhet i text – text skriven utan glädje – utan ersättning – i namn av ”kvalitet”.

Ett dokument på 42 sidor togs fram. Den skulle i sin tur behandlas internt på institutionens styrelse. Sedan vidare till fakultetens styrelse. En åtgärdsplan skulle ta fram – för vi alla avkrävdes berättelser om sådant som kunde bli bättre – så att vi kunde få än bättre ”kvalitet” antar jag. Handlingsplanen skulle i sin tur sedan behandlas av fakultetsstyrelsen och sedan under kommande år följas upp – där vi skulle rapportera in när någon punkt var åtgärdad. Detta kunde sedan rapporteras in i ett datasystem som i sin tur kunde bidra med att ge dom som vill ha dokumentationen ett kvitto på att ”kvaliteten” ökat eller i deras ögon god nog.

Har gödandet av monstret – dokumentation – då bidragit till att kvaliteten DE FACTO ökat kanske någon undrar (en fråga alltför få personer ställer – för monstret måste ju gödas)? Har all den tid vi tvingats lägga på detta, all den tid administrationen tvingats lägga på detta, all tid som alla ledamöter i institutionsstyrelsen och fakultetsstyrelsen har lagt på att (eventuellt) läsa dessa texter, bidragit till bättre kvalitet? Har denna enorma insats i tid av högt utbildade människor lett till bättre ”kvalitet”.

Knappast. Snarare har det bidragit till att en mängd människor tvingats avstå tid till denna typ av spektakel, som de annars hade kunnat lägga på att stötta sina kollegor, ägna sig åt det de egentligen ska göra, undervisa och forska. Gödandet av monstret har snarare bidragit till ytterligare apati och uppgivenhet inför framtiden. En känsla av att inte längre anses kompetent att utföra sitt jobb – ett misstänkliggörande av hela professionen. Det ironiska är att samtidigt som vi åläggs att trycka in dessa själadödande arbetsuppgifter i våra tjänster, förväntas vi producera än mer och än bättre forskning och undervisning. Och även där göds dokumentationsmonstren allt mer. Något jag får återkomma till i kommande inlägg.

Förpappringen och den naiva och destruktiva tron på att dokumentation är lösningen för att hitta den heliga Graal – kvalitet – är utbredd inom universitetsvärlden. Och vi är alla del av att reproducera en rad dumheter – som suger energi, kreativitet och motivation – som annars kunde användas till det vi egentligen ska göra – att bedriva forskning och undervisning.

Idag vänder vi blicken mot den individuella studieplanen som ska upprättas för alla doktorander. I grunden en god tanke – ett dokument som klargör vilka förväntningar som finns på doktorand och handledare. En plan som uppdateras varje år. I den bästa av världar kan dokumentet bli ett stöd för en god diskussion mellan doktorand och handledare som stöd i doktorandens process. Och så var det till en början – men sen hände något. Kraven på kontroll höjdes. Nu fanns ju ett dokument, låt oss fylla på fler saker i det när det ju ändå redan finns.

Målen med doktorandutbildningen som skriven i högskoleförordningen skulle nu läggas in. Varje mål skulle specificeras och till varje mål skulle det skrivas in vad doktoranden planerar göra, eller vad doktoranden gjort, som uppfyllt vardera mål. Dokumentet blev längre. Mer tid fick läggas på att reproducera text från högskoleförordningen. Utbildningens moment fick dissekeras för att kunna fyllas i på i olika rutor (i relation till olika). Nu jävlar, tänkte säkert någon, skulle det bli kvalitet i utbildningen.

Men vad hände? Jo, istället för att lägga tid på att diskutera doktorandens progression, behov av stöd med mera fick tillfället då denna plan skulle revideras läggas på att snyggt fylla i rutorna i formuläret för att möta administrationens krav. 

Men inte nog med det. Nu var ju dokumentet så långt, så någon eller några i administrationen, eller kanske på IT-avdelningen, tänkte den ”kloka” tanken att dokumentet skulle digitaliseras. Då blir det ju lättare för administrationen att hålla koll, och de får mindre att göra – effektivisering brukar det kallas. Men som vanligt glömde de att ställa de enkla frågorna – är detta efterfrågat från kärnan? Kommer det att göra deras jobb enklare? Kanske vi skulle fråga dem? Men nej. Istället gödde de monstret. 

Men monstret var tydligen inte mätt. Nu var det ju fritt fram att göda det – det fanns – och behövde enligt någon eller några blir större. Nu fanns det ju dokumentet redan där, digitaliserat, så låt oss fylla på dokumentet med än mer information. Låt oss avkräva än mer arbete från kärnan så uppnår vi säkert än bättre kvalitet. Nu skulle det inte ”bara” fyllas på information om förväntningar på doktorand och handledare, vilka kurser som skulle läsas, eller som redan lästs, vilka konferenser doktoranden skulle delta på eller hade deltagit i, vilka mål i högskoleförordningen doktoranden uppfyllt och på vilket sätt, vilket åt man planerade disputera, vilken institutionstjänstgöring man planerade att ha kommande år, och vilka handledarna var. Nu skulle vi även fylla på med om vi skickat in etikansökan eller ej, om det behövdes eller ej, om vi fyllt i GDPR blankett för projektet, vilken finansiering doktoranden hade uppdelat per termin och så vidare. EN SMART idé tyckte någon eller några i administrationen. Låt oss göda det monster vi skapat. För det är ju vår baby. 

Helt plötsligt blev den individuella studieplanen, som egentligen skulle kunna vara ett värdefullt pedagogiskt dokument, ett administrativt monster som skriker efter mer – och där dess föräldrar fortsätter att göda den. För ens barn, oavsett om det är ett monsterbarn eller ej – är ju det viktigaste vi har.

Ursäkta mig, säger någon, blev det mer kvalitet?

a