Förpappringen och den naiva och destruktiva tron på att dokumentation är lösningen för att hitta den heliga Graal – kvalitet – är utbredd inom universitetsvärlden. Och vi är alla del av att reproducera en rad dumheter – som suger energi, kreativitet och motivation – som annars kunde användas till det vi egentligen ska göra – att bedriva forskning och undervisning.

Idag vänder vi blicken mot den individuella studieplanen som ska upprättas för alla doktorander. I grunden en god tanke – ett dokument som klargör vilka förväntningar som finns på doktorand och handledare. En plan som uppdateras varje år. I den bästa av världar kan dokumentet bli ett stöd för en god diskussion mellan doktorand och handledare som stöd i doktorandens process. Och så var det till en början – men sen hände något. Kraven på kontroll höjdes. Nu fanns ju ett dokument, låt oss fylla på fler saker i det när det ju ändå redan finns.

Målen med doktorandutbildningen som skriven i högskoleförordningen skulle nu läggas in. Varje mål skulle specificeras och till varje mål skulle det skrivas in vad doktoranden planerar göra, eller vad doktoranden gjort, som uppfyllt vardera mål. Dokumentet blev längre. Mer tid fick läggas på att reproducera text från högskoleförordningen. Utbildningens moment fick dissekeras för att kunna fyllas i på i olika rutor (i relation till olika). Nu jävlar, tänkte säkert någon, skulle det bli kvalitet i utbildningen.

Men vad hände? Jo, istället för att lägga tid på att diskutera doktorandens progression, behov av stöd med mera fick tillfället då denna plan skulle revideras läggas på att snyggt fylla i rutorna i formuläret för att möta administrationens krav. 

Men inte nog med det. Nu var ju dokumentet så långt, så någon eller några i administrationen, eller kanske på IT-avdelningen, tänkte den ”kloka” tanken att dokumentet skulle digitaliseras. Då blir det ju lättare för administrationen att hålla koll, och de får mindre att göra – effektivisering brukar det kallas. Men som vanligt glömde de att ställa de enkla frågorna – är detta efterfrågat från kärnan? Kommer det att göra deras jobb enklare? Kanske vi skulle fråga dem? Men nej. Istället gödde de monstret. 

Men monstret var tydligen inte mätt. Nu var det ju fritt fram att göda det – det fanns – och behövde enligt någon eller några blir större. Nu fanns det ju dokumentet redan där, digitaliserat, så låt oss fylla på dokumentet med än mer information. Låt oss avkräva än mer arbete från kärnan så uppnår vi säkert än bättre kvalitet. Nu skulle det inte ”bara” fyllas på information om förväntningar på doktorand och handledare, vilka kurser som skulle läsas, eller som redan lästs, vilka konferenser doktoranden skulle delta på eller hade deltagit i, vilka mål i högskoleförordningen doktoranden uppfyllt och på vilket sätt, vilket åt man planerade disputera, vilken institutionstjänstgöring man planerade att ha kommande år, och vilka handledarna var. Nu skulle vi även fylla på med om vi skickat in etikansökan eller ej, om det behövdes eller ej, om vi fyllt i GDPR blankett för projektet, vilken finansiering doktoranden hade uppdelat per termin och så vidare. EN SMART idé tyckte någon eller några i administrationen. Låt oss göda det monster vi skapat. För det är ju vår baby. 

Helt plötsligt blev den individuella studieplanen, som egentligen skulle kunna vara ett värdefullt pedagogiskt dokument, ett administrativt monster som skriker efter mer – och där dess föräldrar fortsätter att göda den. För ens barn, oavsett om det är ett monsterbarn eller ej – är ju det viktigaste vi har.

Ursäkta mig, säger någon, blev det mer kvalitet?

a