I detta inlägg fortsätter resan in i dokumentationshetsen som växer sig allt starkare inom universitetsvärlden. Misstron mot kärnverksamheten. Monstren tillåts växa – ledningspersoner, administratörer, och vi själva – vi i kärnan – är alla delaktiga i att mata dessa monster. 

I förra inlägget diskuterade jag den individuella studieplanen inom forskarutbildningen. I detta inlägg vänder vi blicken mot det system för utvärdering av forskarutbildningen som från Statligt håll implementerades för några år sedan. Med jämna mellanrum ska varje forskarutbildning utvärderas – till stor del något som sker genom självvärderingar. Inom varje lärosäte byggs system upp – som innebär att de i kärnverksamheten avkrävs än mer dokumentation i namn av kvalitet. 

För några år sedan var jag själv ansvarig för att ta fram sådan självvärdering för den forskarutbildning jag ansvarar för. En forskarutbildning som genom åren fungerat bra (även innan jag tog över ansvaret). Bra genomströmning, nöjda och duktiga doktorander, bra kollegium. På plats fanns erfarenhet, strukturer för att stötta doktorander och generellt en väldigt välfungerande forskarutbildning. Sådant som fungerade mindre bra åtgärdade vi. Helt plötsligt räckte inte det. Vårt ord och våra resultat var inte nog för någon däruppe som ”bevis” på att vi hade en bra utbildning. För det var ju inte dokumenterat. Utan dokumentation så fanns vår verksamhet uppenbarligen inte. Eller åtminstone inte ”kvalitet”. 

Tid skulle nu läggas på mängder av möten på olika nivåer, interna möten, text skulle produceras, text som skulle kopplas till högskoleförordning och andra styrande dokument. Den tid vi skulle lägga förutsattes skötas inom befintlig tjänst. Några resurser från de som ville ha dokumentation fanns inte. Vi blev helt enkelt tvungna att skapa oss själva och vår verksamhet i text – text skriven utan glädje – utan ersättning – i namn av ”kvalitet”.

Ett dokument på 42 sidor togs fram. Den skulle i sin tur behandlas internt på institutionens styrelse. Sedan vidare till fakultetens styrelse. En åtgärdsplan skulle ta fram – för vi alla avkrävdes berättelser om sådant som kunde bli bättre – så att vi kunde få än bättre ”kvalitet” antar jag. Handlingsplanen skulle i sin tur sedan behandlas av fakultetsstyrelsen och sedan under kommande år följas upp – där vi skulle rapportera in när någon punkt var åtgärdad. Detta kunde sedan rapporteras in i ett datasystem som i sin tur kunde bidra med att ge dom som vill ha dokumentationen ett kvitto på att ”kvaliteten” ökat eller i deras ögon god nog.

Har gödandet av monstret – dokumentation – då bidragit till att kvaliteten DE FACTO ökat kanske någon undrar (en fråga alltför få personer ställer – för monstret måste ju gödas)? Har all den tid vi tvingats lägga på detta, all den tid administrationen tvingats lägga på detta, all tid som alla ledamöter i institutionsstyrelsen och fakultetsstyrelsen har lagt på att (eventuellt) läsa dessa texter, bidragit till bättre kvalitet? Har denna enorma insats i tid av högt utbildade människor lett till bättre ”kvalitet”.

Knappast. Snarare har det bidragit till att en mängd människor tvingats avstå tid till denna typ av spektakel, som de annars hade kunnat lägga på att stötta sina kollegor, ägna sig åt det de egentligen ska göra, undervisa och forska. Gödandet av monstret har snarare bidragit till ytterligare apati och uppgivenhet inför framtiden. En känsla av att inte längre anses kompetent att utföra sitt jobb – ett misstänkliggörande av hela professionen. Det ironiska är att samtidigt som vi åläggs att trycka in dessa själadödande arbetsuppgifter i våra tjänster, förväntas vi producera än mer och än bättre forskning och undervisning. Och även där göds dokumentationsmonstren allt mer. Något jag får återkomma till i kommande inlägg.