Deltagargrupperna i komvux har kraftigt förändrats
Ny sammansättning av deltagargrupper i komvux, tillika ett ökande antal deltagare, ställer delvis nya krav på de lärare som jobbar där.
Under kunskapslyftets tid, deltog som mest 342 100 personer i studier (1998). Staten finansierade genom kunskapslyftet motsvarande ca 100 000 heltidsplatser per år i fem års tid. Vid kunskapslyftets upphörande 2002, omformades det statliga bidraget till ett fortsatt öronmärkt statsbidrag för cirka 47 000 heltidsplatser per år, åren 2003-2006, och riksdagen beslutade 2005 att det statliga öronmärkta bidraget till vuxenutbildningen skulle förlängas 2006-2009. Antalet studiedeltagare uppgick hösten 2006 till 237 000. I budgetpropositionen för 2007 valde den nytillträdda borgerliga regeringen att dels skära ner en tredjedel av det statliga bidraget till vuxenutbildning, dels att föra över resterande andel till det generella statsbidraget till kommunerna. Dessutom avskaffades det rekryteringsbidrag som tidigare funnits med syfte att nå de personer som bedömts ha behov av att delta i vuxenutbildningen (Johansson & Salin, 2007). Konsekvensen var en drastisk minskning av studiedeltagande inom kommunal vuxenutbildning. 2008 var studiedeltagandet nere i 177 000. De senaste siffrorna pekar på en viss uppgång och, antalet deltagare var 2014 uppe i 216 300, något som bland annat har sin grund i statliga satsningar på yrkesvux och lärlingsvux. (Statistik hämtad från Skolverket, 2015, visar antal studiedeltagare i kommunal vuxenutbildning, ej helårsekvivalenter).
Parallellt med detta har ökade migrationsströmmar under senare år lett till en ökning av antalet deltagare i sfi, från 40000 deltagare 1997, till 125000 deltagare 2014 (Skolverket, 2015), något som kommer fortsätta öka kommande år. Totalt sett ser vi därmed en stark ökning av deltagande inom den kommunala vuxenutbildningen och inte minst inom sfi (Från 1 juli 2016 kommer komvux att inkludera sfi), vilket sannolikt sätter stor press på kommunernas organisering av vuxenutbildningen.
Samtidigt som det skett stora förändringar vad gäller antalet deltagare inom den kommunala vuxenutbildning, kan vi se hur andelen deltagare födda utomlands har dubblerats senaste två decennier. 1998 utgjorde deltagare födda utomlands 20% av alla deltagare, 2014 var motsvarande siffra 42%.
Vad ovanstående siffror pekar på, är att den grupp studerande som läraren inom vuxenutbildningen idag möter är väldigt annorlunda än för bara 15 år sedan. Även om den huvudsakliga målgruppen idag precis som tidigare främst är kortutbildade, så är gruppen kortutbildade idag annorlunda sammansatt än tidigare, där en större andel idag är födda utomlands.
Samtidigt finns flera andra aspekter som påverkar hur elevgruppen idag är sammansatt. En sådan aspekt är att det inte längre är möjligt att konkurrenskomplettera sina betyg, varför denna, ofta studiemotiverade, elevgrupp inte heller är del av vuxenutbildningen. En annan aspekt är den upplevelse som finns bland lärare inom vuxenutbildningen att allt fler elever idag är i behov av särskilt stöd på grund av bland annat neuropsykiatriska funktionshinder (Fejes m.fl., 2016; Nylander m.fl. 2015; Sandberg m.fl., 2015).
Senaste 20 årens förändringar i deltagargrupperna i komvux föranleder därmed frågan om vilken kompetens lärare i komvux idag behöver för att på ett framgångsrikt sätt stötta eleverna till godkända betyg? Förändringarna föranleder också frågan som jag lyft i tidigare blogginlägg om den organisering av vuxenutbildningen som sjösattes i samband med kunskapslyftet är den mest lämpade för att möta dagens målgrupp?
Referenser
Fejes, A., Olson, M., Rahm, L., Sandberg, F., & Dahltstedt, M. (2016). Individualisation in the citizenship formation in Swedish adult education. Manuscript submitted for review.
Johansson, K. & Salin, S. (2007). Formell vuxenutbildning: Utveckling och förutsättningar. Särtryck. Nationellt centrum för flexibelt lärande.
Nylander, E., Bernhard, D., Rahm, L., & Andersson, P. (2015) Olika tillsammans: En kartläggning av folkhögskolors lärmiljöer för deltagare med funktionsnedsättning. Linköping: Linköping Electronic Press.
Sandberg, F., Fejes, A., Dahlstedt, M., & Olson, M. (2015). Adult education as a heterotopia of deviation: a dwelling for the abnormal citizen. Adult Education Quarterly. Published ahead of print. DOI: 10.1177/0741713615618447
Skolverket (2015)
Hämtat 20 december, 2015.
Du pekar på att flera elever inom vuxenutbildningen är i behov av särskilt stöd. Detta är intressant inte minst mot bakgrund av att ”skolväsendet för vuxna undantas från skollagens bestämmelser om särskilt stöd”(1). I skollagen senaste skrivning framkommer under rubriken Tillämpningsområde för bestämmelser om särskilt stöd ”att dessa bestämmelser endast gäller i förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan, fritidshemmet, gymnasieskolan och gymnasiesärskolan”(2). I rapporten En väg till fortsatta studier och arbete (2013) kommenterades detta undantagande kort och koncist: ”Unga vuxna och vuxna studerandes behov av särskilt stöd är rimligtvis inte lägre än barns och ungdomars stödbehov”(3).
Min erfarenhet är att huvudmän arbetar efter intentionerna som de nationella styrdokumenten ger för att bedriva vuxenutbildning. Beträffande stöd til den enskilde eleven arbetar lärare i vuxenutbildningen med stor energi för att hitta lösningar inom det som i skollagen benämns för extra anpassningar. Misstänker att det påminner om hur Nylander med kollegor (4) beskriver folkhögskolans arbete med att ge stöd genom individuella arbetsuppgifter eller genom det de benämner för ”individuellt designade studieplaner och scheman”. Beträffande de nya grupper som du skriver kommer till vuxenutbildningen idag arbetas det hårt för att skapa stöd genom bland annat modersmålsstöd, kartläggning och validering av kunskaper. Med andra ord är skollagens ord om att ”utforma en utbildning som utgår från den enskilde studerandes behov och förutsättningar” i mycket hög grad närvarande i vuxenutbildningens vardag.
Men som nämnts ovan så ger inte skollagen vuxenutbildningen samma möjligheter att stödja eleven som andra skolformer. Här kan man stämma in i Nylander och hans kollegors ord om att det är stort fokus på ”barn- och ungdomsskolornas dysfunktionalitet” (5). Det vore därför intressant och viktigt att uppmärksamma, belysa och problematisera vuxenutbildningens roll i den läroplansstyrda utbildningen.
I detta sammanhang vill jag peka på att författarna bakom den ovan nämnda rapporten “En väg till fortsatta studier och arbete” konstaterar att ”(k)unskapen om möjligheterna och förutsättningarna för studerande i behov av särskilt stöd inom skolväsendet för vuxna generellt” är ett eftersatt område(6). Det är som jag förstår när jag läser dina tidigare blogginlägg ett eftersatt område bland flera när det gäller forskning om vuxenutbildning.
Det jag saknar i dina blogginlägg, men som jag ser fram mot att få läsa om i kommande blogginlägg, är ett tydliggörande av vad i dagens organisation av vuxenutbildning som inte står emot tidens tand. Vad ser du ur ditt forskningsperspektiv vara svagheter i dagens organisation?
Referenser
(1) SPSM (2013) En väg till fortsatta studier och arbete – Så kan vuxenutbildningen stärkas för studerande med funktionsnedsättning, s 7 (http://www.butiken.spsm.se/produkt/katalog_filer/Nr%2000449.pdf )
(2) Skollagen (http://www.riksdagen.se/sv/Dokument- Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Skollag–2010800_sfs–2010– 800/?bet=2010:800#K1)
(3) SPSM (2013) En väg till fortsatta studier och arbete – Så kan vuxenutbildningen stärkas för studerande med funktionsnedsättning, s 8
(4) Nylander, Erik; Dörte Bernhard; Lina Rahm och Per Andersson (2015) oLika TillSAMmanS – En kartläggning av folkhögskolors lårmiljöer för deltagare med funktionsnedsättningar. sid 34 (http://liu.diva- portal.org/smash/get/diva2:802644/FULLTEXT01.pdf)
(5) Nylander med flera sid 50
(6) SPSM (2013) En väg till fortsatta studier och arbete – Så kan vuxenutbildningen stärkas för studerande med funktionsnedsättning, s 7
Hej Martin
Tack för ditt intressanta och initierade inlägg! Vad gäller din fråga om min syn, utifrån ett forskningsperspektiv, på svagheter i dagens organisation av vuxenutbildningen, så berör jag det delvis i mitt tidigare inlägg om frågan om att omorganisera komvux. Naturligtvis kan jag inte fastslå en sanning om vad som är det bästa sättet att organisera. Men utifrån den tillgängliga forskningen, andras tillika min egen, så tycker jag att man bör lyfta frågan om dagens organisering, vad gäller det kontinuerliga intaget, och det sätt individanpassning tar sig uttryck i termer av individualism behöver diskuteras. (Dvs inte individanpassning i termer av de ambitioner och den praktik som opererar i termer av att se till att elever får det stöd de behöver, utan snarare den diskurs som formas kring idén om individanpassning). Finns det t.ex. något att lära av de pedagogiska ideal och praktiker som beskrivs av t.ex. Sam Paldanius i hans studier av allmän kurs på folkhögskolan (en erkännande pedagogik) eller andra sätt att organisera studier, där gruppen kan bli en resurs för individens lärande. I dagens vuxenutbildning är detta svårt, då grupperna skriftår från lektion till lektion, och något som blir tydligt i våra studier av komvux, och i jämförelse med folkhögskola.
Den som är intresserad av att läsa om denna jämförelse kan sända mig ett mail så sänder jag över. Texten är för tillfället under bedömning hos tidskrift, men delar gärna med mig manuset.
Andreas jag blev klokare av ditt svar. Håller med om att de aspeker du pekar på bidrar till utmaningar för det faktiska genomförandet och organiserandet av vuxenutbildning. Samtidigt är ju vuxenutbildningen styvmoderligt behandlat vilket jag pekat på i mina kommentarer.
Förresten, kul att läsa din blogg!