Vuxenutbildning
now browsing by category
Få slut på betygshysterin
Det är dags att få ett slut på betygshysterin i svensk skola och högskola. Att förra regeringen valde att i högskoleförordningen detaljstyra betygsskalor på den verksamhetsförlagda utbildningen på lärarutbildningarna är högst anmärkningsvärt, och förhoppningen är att dagens regering är mer förnuftig. Att det av alla tusentals kurser (gissar att vi talar om tusental) som ges på högskolan är de endast en som regeringen detaljstyr. Anmärkningsvärt.
Detta är dock del av större fråga om betygs- och mäthysteri i svenska utbildningsväsendet där politiker väljer att ignorera de som vet något om frågan (menar här framförallt andra än mig själv), för att istället ta hjälp av forskare i helt andra områden för att skapa legitimitet åt sin ideologiska och politiska ståndpunkt.
Betyg, dess varande, dess utformning och dess mål är Dock centrala frågor i relation till all form av utbildning. Forskning om bedömning är ett av de områden som intresserat mig, bl.a. Med fokus på betyg och betygssystem (framförallt inom högskolan) i relation till studenters förhållningssätt till lärande. Detta innebär att jag läst in mig en hel del på betygsfrågan och skrivit några vetenskapliga alster på temat (Länkar till dessa texter finner du längst ner i detta inlägg.) Bl.a. var Linköpings universitet en av de få instanser som tydligt avvisade departementsskriften som låg till grund för införandet av den senaste betygsskalan i skolan (A-F). Detta med grund i forskningsläget tillika vår egen forskning om graderade betyg i högre utbildning (framförallt forskning av min kära och mycket saknade bortgångna kollega professor lars owe dahlgren). I vår forskning visar vi hur graderade betyg har negativa effekter på studenters förhållningssätt till lärande. Vidare pekar vi på risken med att nivån för godkänt sänks ju fler grader i ett betygssystem som används. Våra resultat har stöd i tidigare forskning, även om forskning om betyg och betygssystem, liksom många andra fenomen inom skolans värld inte är helt entydig.
Betyg i lägre åldrar
När så förra utbildningsministern fortsatte sin bana att driva igenom förändringar av betygssystemet, och nu frågan om hur tidigt betyg skall ges i skolan, valde jag att gå i svaromål. Inte minst med tanke på att den rapport (departementsskrift) som ministern offentliggjorde precis innan valet om betyg i lägre åldrar (troligen med förhoppningen om en betygsdebatt med låsta positioner och därmed hopp om att “vinna” i opinionsläget) var ett beställningsjobb där resultatet var förbeställt och studien genomförd av hjärnforskare snarare än bedömningsforskare. Jag har klistrat in min artikel på SvD brännpunkt nedan. Den finns också här. Den som vill, kan läsa ministerns svar här, och min slutreplik här. Med tanke på att det var nära valet (hoppas det var därför snarare än uttryck för ovilja att lyssna på vad forskare som skrivit om ämnet faktiskt har att säga om det) valde ministern och hans sakkunniga vägen att försöka misskreditera mig snarare än att möta sakargumenten.
Debatten är för central för att ignorera trots ny regering. Logiken för nuvarande regering tycks vara att låta denna fråga bero (sitta lugnt i båten) för att undvika för stora debatter som tyvärr snabbt reduceras till dikotomin kunskap och flum, en antiintellektuell dikotomi/position som tyvärr har alltför stort grepp i den svenska utbildningspolitiska debatten, och som jag inte tror gynnar svensk skola.
BRÄNNPUNKT | BETYG
Björklund föreslår tidigare betyg mot bättre vetande
Betyg ger ingen konkret information om vad elever bör jobba vidare med eller hur de skall ändra sitt beteende för att prestera bättre.
Utbildningsministerns förslag om att införa betyg redan i år 4, endast två år efter att betyg infördes i år 6, har inte stöd i aktuellt forskningsläge. Återigen ägnar sig politiker åt populistiska utspel i valrörelsen med hopp om ökat väljarstöd, i stället för att seriöst basera sina reformförslag på det aktuella forskningsläget. Snarare än att bidra till bättre resultat riskerar reformen, genom att stämpla tioåringar som bra och dåliga, att hämma elevers lärande.
Hjärnforskaren Martin Ingvar fick i mars uppdraget att biträda utbildningsdepartementet med att utarbeta förslag som innebär att betyg införs från år 4. Promemorian som ligger till grund för förslaget menar att det inte finns vetenskapligt stöd för att tidigare betyg har positiv inverkan på elevers prestationer. Slutsatsen som dras är trots detta att betyg ska införas redan från år 4. Argument som förs fram är att betyg tydliggör elevers prestation för dem och deras föräldrar, att det ökar elevers motivation och att lärarna blir tvungna att förtydliga vad varje elev måste arbeta vidare med.
Bedömningsforskning talar om två olika typer av feedback på elevers lärande: summativ och formativ bedömning. Den förra innebär att lärandet i slutet av en period summeras i ett meritvärde, medan formativ bedömning är något som sker löpande med syfte att förändra elevers lärstrategier och lärares undervisning.
Betyg har främst en summativ funktion som ska ge elev, föräldrar och andra intressenter ett mått på elevens kunskap. Betyg ger ingen konkret information om vad elever bör jobba vidare med eller hur de skall ändra sitt beteende för att prestera bättre.
Vad säger då det internationella forskningsläget om betyg och bedömning? Å ena sidan pekar forskningsläget på att summativa bedömningar, i den form som betyg har, hämmar snarare än främjar lärande. Det handlar om att elever stämplas och därigenom tappar motivation, eller att betyg inte ger konkret information om vad och hur eleven skall prestera bättre. Betyg styr också elever att bli så kallade ”cue-seekers”, där fokus riktas mot extern belöning, att få ett bra betyg, snarare än intern belöning i form av att lära sig något. Formativa bedömningar, pekas å andra sidan ut av forskningsläget som något som positivt främjar elevers lärande.
Argument som förs fram i promemorian är att betyg ska motivera elever att anstränga sig mer, och att elever behöver betyg för att få en tydlig indikation på hur det går för dem. Forskningsläget pekar snarare på att betyg inte tycks leda till ökad ansträngning och motivation hos elever, och att elever som riskerar att underkännas vet detta även om de inte får betyg.
Om politiker tar forskningsläget på allvar skulle populistiska förslag såsom betyg i lägre åldrar läggas åt sidan. Snarare borde satsningar riktas in mot att öka lärares bedömningskompetens, samt att rikta fokus på formativa metoder för bedömning och feedback. Visserligen talar promemorian i liknande termer, men slutsatsen blir ändå att det krävs ett införande av betyg i lägre åldrar för att lärare skall tvingas bli bättre på att bedöma elevers prestationer.
Sammanfattningsvis, promemorian och förslaget är mycket motsägelsefullt.
1. Promemorian var ett beställningsjobb, det vill säga en hjärnforskare snarare än en bedömningsforskare anlitades för att föreslå hur betyg i år 4 skall införas, snarare än om.
2. Promemorian pekar med all vetenskaplig hederlighet på att det inte finns vetenskapligt stöd för att tidigare betyg påverkar elevers prestationer positivt.
3. Promemorian pekar också på att bedömningskulturen i skolan är av vikt för elevers prestationer.
4. Slutsatsen är trots detta att betyg i tidigare åldrar är rätt väg att gå för bättre resultat i svensk skola. Med andra ord, slutsatsen är inte trovärdig.
Vid senaste reformen, då betyg fördes in i år 6, ignorerade regeringen forskningsläget. Stora delar av oppositionen accepterade reformen. Nu vill jag uppmana politiker att sluta låta skolan vara reformverkstad som styrs med grund i personliga erfarenheter, opinionsmätningar och genom att ignorera forskningsläget. För skolans skull, basera reformer på gällande forskningsläge.
ANDREAS FEJES
professor i vuxenpedagogik, Linköpings universitet
Två artiklar som kollegor och jag skrivit på temat betyg och betygssystem finns länkat nedan.
Farliga pedagogiska tekniker?
Reflektiva praktiker, såsom de tar sig uttryck genom t.ex. användandet av loggböcker, lärande samtal, cirkeltekniker eller andra sammanhang där utgångspunkten är den enskilde deltagarens eller elevens “fria” reflektioner kring specifikt eller valfritt tema, förekommer i många undervisningssammanhang, bl.a. inom den den kommunala vuxenutbildningen, folkhögskolan, skolan och högskolan. Vad som ofta är gemensamt för dessa tekniker är en förväntan om aktivitet från den enskilde, i termer av en reflektion kring sitt eget “lärande”. Reflektiva pedagogiska tekniker används även i relationen mellan arbetsgivare och anställd, t.ex. genom så kallade medarbetarsamtal. Inom ramen för dessa förväntas den anställde vara aktiv, bidra med reflektioner om tidigare genomfört arbete, tankar om hur arbetet framöver kan utformas, och ens egen insats i allt detta, tillika plan för vidare utveckling.
Denna typ av pedagogiska tekniker ses ofta i undervisningssammanhang, tillika i arbetsgivarsammanhang, som “goda” tekniker, som ger elever, deltagare, och anställda möjlighet att “fritt” föra fram tankar om både sin egen och organisationens varande och utveckling. Det kan ibland även finnas stark underliggande tanke om att reflektiva praktiker kan vara “frigörande” för grupper och individer som befinner sig i en utsatt situation. Må så vara personer med lång väg till arbete, och som genom olika myndigheter och insatser (t.ex. arbetsförmedlingen, folkhögskolan, vuxenutbildningen) får delta i olika former av motiverande och självförtroendestärkande kurser (där reflektion är central del i metodiken), elever som är utåtagerande och därmed förväntas delta i olika terapeutiska program såsom ART (aggression replacement training), elever i skolan som genom livskunskap skall lära sig hur man skall vara som “medborgare”, fångar inom kriminalvården som skall delta i program baserade på kognitiv beteendeterapi för att blir rehabiliterade, osv.
Det finns en uppsjö litteratur som på olika sätt diskuteras hur reflektiva praktiker kan fungera som stöd i enskilda, och även gruppers, lärande och utveckling, ofta med en normativ utgångspunkt om reflektion och reflektiva praktiker som något gott. Inom den vuxenpedagogiska litteraturen på temat, görs ofta referenser till författare som Paulos Freire, Donald Schön och Stephen Brookfield.
Trots den goda viljan i denna typ av pedagogiska praktiker, och kanske just därför, blir det centralt att ställa frågan: Vad gör reflektiva praktiker med oss? Vad, vem, vilka inkluderas och vad exkluderas? Med andra ord, frågor av makt är här central.
Jag har under flera år, i min forskning, ställt mig just dessa frågor. Med utgångspunkt i den franska tänkaren Michel Foucault och främst de anglosaxiska forskarna som utvecklat hans idéer, har jag läst dessa typ av pedagogiska praktiker som bekännelsepraktiker inom ramen för en neoliberal styrningsrationalitet. Med andra ord, de praktiker vari “medborgaren” positioneras som aktiv och “fri”, och där medborgaren “avkrävs” en bekännelse i termer av en inåtriktad blick (mot sig eget “jag”), som skall offentliggöras för “den andre” må så vara lärare, arbetsgivare, andra elever, etc. Men det kan också vara i relation till den “virtuella andre” i termer av “normen” om “det goda/det rätta”.
I en nyligen publicerad artikel, som länkas här, diskuterar jag dessa frågor specifikt i relation till arbetet som lärare inom universitetet. Frågan skulle dock kunna föras över och problematiseras i relation till arbete som lärare inom vuxenutbildning, folkhögskola och skola. Mitt argument är att vi som anställda, genom att bjudas in till medarbetarsamtal varje år, positioneras såsom “avkrävandes” en bekännelse, där vi inbjudas att rikta blicken mot våra prestationer under gångna året, men även mot vårt inre, våra önskningar inför framtiden, tillika hur dessa önskningar relaterar till frågor som ligger utanför arbetet (familj, fritid etc.). Oavsett intentionen med samtalen blir det “hela vårt jag” som kommer under granskning. Genom upprättandet av en utvecklingsplan, med tillhörande tanke om att vi skall återkomma till/följa upp planen kommande år, förs en tanke in i relationen om att vi själva under året konstant bör utvärdera oss själva i relation till planen, så att vi i slutändan blir det som är planerat. Ett avsteg från detta, eller ett nej till erbjudandet om att delta i ett medarbetarsamtal, positionerar oss som icke åtråvärda inom ramen för rådande dominerande sätt att resonera om vad gott medarbetarskap “är”, och hur vi som akademiker skall bete oss för att anses vara “bra” akademiker. Vi blir med andra ord genom medarbetarsamtalet, som pedagogiskt teknik, positionerad som bekännande akademiker.
Samtidigt använder vi akademiker oss av samma tekniker i relationen till våra studenter, t.ex. genom loggböcker, där vi kanske bjuder in våra studenter att reflektera kring sin professionella utveckling som lärare (inom ramen för lärarutbildningen). Trots den goda viljan och intentionen, med grund i en pedagogisk idé om att reflektion är något gott och bra för lärandet, så aktiveras återigen tanken om att den enskilde skall vara aktiv och rikta blicken in mot sig själv (sitt “jag”), och jämföra detta med vad som i dagens dominerande sätt att se på läraryrket, är åtråvärt, se vad som saknas och finna vägar för att korrigera detta. Även om en loggbok kanske inte alltid är tänkt att läsas av andra, utan endast av den studerande själv, så är just tanken om att synliggöra sina fel och brister, i relationen till “normen”, fullgott för att skapa just den aktiva och “fria” medborgaren.
I exemplen ovan opererar makten, och definierar vad som är gott och mindre gott, hur vi skall vara som akademiker, elever, studenter, och i slutändan som “medborgare”. Alla pedagogiska tekniker är farliga då de gör något med oss, samtidigt som de på olika sätt inkluderar och exkluderar. Därmed behöver pedagogiska tekniker problematiseras och de-naturaliseras. Naturligtvis kan vi alla välja att göra annorlunda, att agera i motsats till vad normen föreskriver. Dock skulle sådant agerande ses som avvikande, och i Foucaults, ord, abnormalt, och därmed i behov av korrigering genom olika pedagogiska interventioner. I artikeln som länkas ovan (och nedan) diskuterar jag, förutom de två exemplen ovan, också just denna fråga, om hur vi kan “leva nutiden annorlunda”.
För den som är intresserad av att läsa mer om bekännelsen i relation till olika utbildningsvetenskapliga praktiker har jag tillsammans med min kollega Magnus Dahlstedt skrivit boken “The confessing society: Foucault, confession and practices of lifelong learning“, där vi diskutera både reflektiva praktiker, men också livskunskap i skolan, studievägledning, och Nanny-program i TV. Än fler exempel finns i boken “Foucault and a politics of confession in education” som jag redigerat tillsammans med kollegan Katherine Nicoll.
Texten ovan är baserad på denna artikel:
Om länken inte fungerar maila mig på andreas.fejes@liu.se så mailar jag texten. Read More
Komvux, heterotopi, och abnormala medborgare?
I en nyligen publicerad artikel i den amerikanska vetenskapliga tidskriften Adult Education Quarterly (klicka här) problematiserar jag och mina kollegor den kommunala vuxenutbildningen som en plats för den “exkluderade” och “abnormala” medborgaren att omformas och skapas såsom önskvärd.
Med grund i intervjuer med lärare och elever identifieras och formas två distinkta, motsatta studentidentiteter (där alla elever dock har fragment och delar från båda dessa identiteter). Å ena sidan den rotlösa, omotiverade och icke ansvarstagandes eleven, å andra sidan den motiverade, ansvarstagande och målorienterare eleven. I relation till dessa identiteter, formas komvux som en temporär plats, i tid och rum, där eleverna, ofta från prekära arbetsförhållanden, och/eller arbetslöshet, får chans att omforma sina liv, att skapa en utopi i termer av bra anställning eller vidare studier inom högskola.
Samtidigt skapas komvux som en plats för korrigering och normalisering, som en heterotopi av avvikelse där egenskaper som ses som icke önskvärda skall omformas. Det innebär att den utopi som eleverna skapar, och som inte är en “verklig” plats, riskerar att mynna ut i framtida misslyckanden, och där ansvaret för detta misslyckande läggs på eleven. För en av de mest centrala egenskaper som skrivs fram och mobiliseras i dagens neoliberala diskurser om utbildning och arbetsmarknad är just ansvarigheten, och ansvariggörandet av medborgaren. Förklaringsgrunder för misslyckanden (och lackande) läggs på individen, snarare än de strukturer som individen är del av.
För den som vill läsa artikeln och därmed ta del av hela resonemanget och dess nyanser, och som inte har tillgång till den via prenumeration hos förlag eller via bibliotek, kan maila mig på andreasfejes@yahoo.se så sänder jag texten.
Deltagargrupperna i komvux har kraftigt förändrats
Ny sammansättning av deltagargrupper i komvux, tillika ett ökande antal deltagare, ställer delvis nya krav på de lärare som jobbar där.
Under kunskapslyftets tid, deltog som mest 342 100 personer i studier (1998). Staten finansierade genom kunskapslyftet motsvarande ca 100 000 heltidsplatser per år i fem års tid. Vid kunskapslyftets upphörande 2002, omformades det statliga bidraget till ett fortsatt öronmärkt statsbidrag för cirka 47 000 heltidsplatser per år, åren 2003-2006, och riksdagen beslutade 2005 att det statliga öronmärkta bidraget till vuxenutbildningen skulle förlängas 2006-2009. Antalet studiedeltagare uppgick hösten 2006 till 237 000. I budgetpropositionen för 2007 valde den nytillträdda borgerliga regeringen att dels skära ner en tredjedel av det statliga bidraget till vuxenutbildning, dels att föra över resterande andel till det generella statsbidraget till kommunerna. Dessutom avskaffades det rekryteringsbidrag som tidigare funnits med syfte att nå de personer som bedömts ha behov av att delta i vuxenutbildningen (Johansson & Salin, 2007). Konsekvensen var en drastisk minskning av studiedeltagande inom kommunal vuxenutbildning. 2008 var studiedeltagandet nere i 177 000. De senaste siffrorna pekar på en viss uppgång och, antalet deltagare var 2014 uppe i 216 300, något som bland annat har sin grund i statliga satsningar på yrkesvux och lärlingsvux. (Statistik hämtad från Skolverket, 2015, visar antal studiedeltagare i kommunal vuxenutbildning, ej helårsekvivalenter).
Parallellt med detta har ökade migrationsströmmar under senare år lett till en ökning av antalet deltagare i sfi, från 40000 deltagare 1997, till 125000 deltagare 2014 (Skolverket, 2015), något som kommer fortsätta öka kommande år. Totalt sett ser vi därmed en stark ökning av deltagande inom den kommunala vuxenutbildningen och inte minst inom sfi (Från 1 juli 2016 kommer komvux att inkludera sfi), vilket sannolikt sätter stor press på kommunernas organisering av vuxenutbildningen.
Samtidigt som det skett stora förändringar vad gäller antalet deltagare inom den kommunala vuxenutbildning, kan vi se hur andelen deltagare födda utomlands har dubblerats senaste två decennier. 1998 utgjorde deltagare födda utomlands 20% av alla deltagare, 2014 var motsvarande siffra 42%.
Vad ovanstående siffror pekar på, är att den grupp studerande som läraren inom vuxenutbildningen idag möter är väldigt annorlunda än för bara 15 år sedan. Även om den huvudsakliga målgruppen idag precis som tidigare främst är kortutbildade, så är gruppen kortutbildade idag annorlunda sammansatt än tidigare, där en större andel idag är födda utomlands.
Samtidigt finns flera andra aspekter som påverkar hur elevgruppen idag är sammansatt. En sådan aspekt är att det inte längre är möjligt att konkurrenskomplettera sina betyg, varför denna, ofta studiemotiverade, elevgrupp inte heller är del av vuxenutbildningen. En annan aspekt är den upplevelse som finns bland lärare inom vuxenutbildningen att allt fler elever idag är i behov av särskilt stöd på grund av bland annat neuropsykiatriska funktionshinder (Fejes m.fl., 2016; Nylander m.fl. 2015; Sandberg m.fl., 2015).
Senaste 20 årens förändringar i deltagargrupperna i komvux föranleder därmed frågan om vilken kompetens lärare i komvux idag behöver för att på ett framgångsrikt sätt stötta eleverna till godkända betyg? Förändringarna föranleder också frågan som jag lyft i tidigare blogginlägg om den organisering av vuxenutbildningen som sjösattes i samband med kunskapslyftet är den mest lämpade för att möta dagens målgrupp?
Referenser
Fejes, A., Olson, M., Rahm, L., Sandberg, F., & Dahltstedt, M. (2016). Individualisation in the citizenship formation in Swedish adult education. Manuscript submitted for review.
Johansson, K. & Salin, S. (2007). Formell vuxenutbildning: Utveckling och förutsättningar. Särtryck. Nationellt centrum för flexibelt lärande.
Nylander, E., Bernhard, D., Rahm, L., & Andersson, P. (2015) Olika tillsammans: En kartläggning av folkhögskolors lärmiljöer för deltagare med funktionsnedsättning. Linköping: Linköping Electronic Press.
Sandberg, F., Fejes, A., Dahlstedt, M., & Olson, M. (2015). Adult education as a heterotopia of deviation: a dwelling for the abnormal citizen. Adult Education Quarterly. Published ahead of print. DOI: 10.1177/0741713615618447
Skolverket (2015)
Hämtat 20 december, 2015.
Organisera om komvux?
En fråga jag lyfter i min rapport om kortutbildade och vuxenutbildning som är skriven för kommissionen för ett socialt hållbart Stockholm, handlar om dagens organisering av vuxenutbildning är den mest lämpade för dagens målgrupp (kortutbildade)? Här är ett kort utdrag ut rapporten på temat. Reflektioner mottages gärna.
Min forskningsgenomgång i kombination med läsning av grundvuxutredningen, sfi-utredningen, och andra texter som handlar om vuxenutbildning, tillika mitt fleråriga forskningsintresse kring vuxenutbildningen, väcker frågan om vuxenutbildningens organisering är den mest optimala i relation till dagens målgrupp? Även om en av huvudmålgrupperna för vuxenutbildningen varit kortutbildade sedan tidigt 1970-tal, så har gruppen kortutbildade förändrats över tid. Det innebär att gruppen kortutbildade idag är annorlunda än gruppen kortutbildade under kunskapslyftets tid, såsom till del illustrerats i kapitel två av denna rapport.
I samband med kunskapslyftet fanns ambitionen att skapa ny organisering av vuxenutbildning. Anbudsförfaranden introducerades, vilket inte minst i stora kommuner, innebar att utbildningen kom att levereras av en mängd olika aktörer. Större flexibilitet, och större individanpassning har varit honnörsord, där fokus hamnat på att utbildningen skall anpassas enligt den enskildes möjligheter och behov. Kurssystem används, vilket innebär att en elev plockar ihop ett antal kurser, och därmed läser kurser med olika grupper av elever, och kanske även kurser levererade av olika utbildningsanordnare. Kontinuerligt intag används, vilket innebär att en grupp studerande i en viss kurs, löpande förändras. En lärare undervisar därmed en grupp som är i ständig förändring vad gäller deltagare. Samtidigt introduceras utbildningsdesigner som lägger stort ansvar på den enskilde eleven för sina studier, där, inom vissa av dessa designer, ansvaret för lärarkontakt ligger på den enskilde (Wärvik, 2013). Vidare, som ett av mina pågående forskningsprojekt indikerar (Fejes m.fl., 2015; Sandberg m.fl., 2015), bidrar vuxenutbildningens organisering till att skapa och forma individualistiska medborgare, som genom sitt deltagande uppmuntras till att fokusera sig själv och sin egen studiekarriär. Inte bara det kontinuerliga intaget, utan också avsaknaden av kollektiva mötesplatser och kollektiva studieformer tycks bidra till detta. Med andra ord, vuxenutbildningens organisering gör det svårt, eller till och med kanske omöjligt, att skapa en utbildningsdesign med fokus på den enskildes utveckling av sina förmågor inom ramen för det kollektiva såsom t.ex. exemplifieras i relation till folkhögskolans allmänna kurs och en erkännande didaktik (Paldanius, 2014).
Frågan jag därmed vill lyfta är om vuxenutbildningens organisering är mest lämpad för dagens målgrupp kortutbildade? Kan det vara så att kortutbildade kan tänkas ha större behov av struktur, kontinuerligt lärar- och/eller språkstöd, att befinna sig i ett socialt sammanhang av andra elever för att därigenom skapa bättre förutsättningar för relationsskapande, och kanske också möjligheter att stötta varandra? Är den form av flexibilitet och individanpassning såsom den formuleras i dagens styrdokument de mest lämpade definitionerna och formerna av flexibilitet och individanpassning? Kanske finns det erfarenheter att hämta från yrkvux, där studierna ibland organiseras i mer kollektiva former? Finns det andra delar inom vuxenutbildningen som använder sig av mer kollektiv organisering? Hur framgångsrika är de? Vad för lärdomar går att dra av sådan organisering?
Rapporten i sin helhet här.