Yrkesutbildning
now browsing by category
Vad är livslångt lärande, varför och för vad?
Anförande vid riksdagens utbildningsutskotts seminarium på temat livslångt lärande den 26 september 2019. Anförandet finns inspelat och är tillgängligt genom att klicka här!
Inledning
Jag är djupt tacksam för att ha fått inbjudan att komma hit till er, de som i detta land har valts till, och fått ansvar för, att skapa de bästa förutsättningarna för människor att växa, utvecklas och få nya chanser i livet. Att omskola sig och ta nya kliv i livet kan för vissa vara vardagsmat, andra något stort och förunderligt, och för en del inte ens en möjlighet. Det är här politiken, NI, kommer in. Som möjliggörare och ansvariga för att människor ska kunna ta det där klivet som många gånger är så viktigt på så många plan.
Sverige har genom åren, i relation till många andra länder, byggt upp ett omfattande system för vuxna studier. Det handlar om flera delar. Komvux som en plats som kan ge människor en första eller andra chans, kunskaper som förbereder dem för samhälls- och yrkeslivet eller kanske som möjlighet till personlig utveckling. Högskolan och yrkeshögskolan som erbjuder möjlighet till högre studier. Folkbildningen som ger människor möjlighet till kulturell, demokratisk och kompetensgivande bildning. Arbetsmarknadsutbildning. Och inte att förglömma arbetsplatslärande och alla de möjligheter till lärande som skapas genom ett aktivt föreningsliv.
Sverige är det land i världen som bland den vuxna befolkningen har en av de högsta deltagarsiffrorna (per capita) i olika former av studier. Som Rubenson och Desjardin (2013) visar i följande tabell:
Att Sverige har så stort deltagande i studier i vuxen ålder är nog något som många människor inte är medvetna om. Jag brukar till exempel fråga kollegor och studenter om vilken utbildningsform i Sverige, av gymnasieskolan och komvux, som har flest elever. De svarar nästan alltid fel. Vi kan här i tabellen se hur omfattande studiedeltagandet i dessa två utbildningsformer såg ut 2018[1].
Som ni kan notera är det idag fler elever som deltar i komvux än som deltar i gymnasieskolan. Det innebär att NI har ett stort ansvar att tillse att de erbjuds möjligheter till en bra utbildning som förbereder dem för både ett nutida och framtida arbets- och samhällsliv och möjligheter till personlig utveckling. Detta är något NI har fastslagit genom skollagen där det bland annat står:
“Målet för den kommunala vuxenutbildningen är att vuxna ska stödjas och stimuleras i sitt lärande. De ska ges möjlighet att utveckla sina kunskaper och sin kompetens i syfte att stärka sin ställning i arbets- och samhällslivet samt att främja sin personliga utveckling.” (Skollagen, kapitel 20, paragraf 2)
Varför och för vad?
Men hur ser det egentligen ut. Hur stort allvar tycks ni lägga på dessa tre olika uppdrag som ni givit komvux? För att svara på den frågan kan vi i ett första skede vända oss till programmet för denna halvdag. I blickfånget står frågan om kompetensförsörjning. Den må vara viktig, men knyter framförallt ann till den del i skollagen som tydliggör att komvux skall förbereda för arbetslivet. Precis som i många andra sammanhang, i en rad olika offentliga texter, sätter ni som politiker, och de ni satt att utreda frågor, fokus nästan uteslutande på en del av det uppdrag ni har beslutat att komvux skall ha. När jag för några år sedan gick igenom de då aktuella utredningarna om komvux, den om sfi och den om grundvux, båda publicerade 2013, återkom frekvent begrepp som effektivisering, kostnadseffektivitet, flexibilitet och individanpassning. Begreppet personlig utveckling återkom endast vid de tillfällen då skollagen citerades.
Detta sätter fingret på en fråga som sällan diskuteras mer ingående och explicit i den offentliga debatten. Nämligen frågan om varför utbildning och för vad (se Biesta, 2015). Och i detta fall varför utbildning för vuxna, eller varför livslångt lärande och för vad. Eller snarare, svaret frågan om varför livslångt lärande och för vad, tas för given, som något självklart och odiskutabelt. För att utveckla detta argument ytterligare, vill jag här göra en kort tillbakablick på framväxten av begreppet livslångt lärande. Ett policybegrepp som vuxit fram under en längre tid och fyllts med olika innehåll.
Föregångaren till begreppet livslångt lärande, var begreppet livslång utbildning. Det senare begreppet användes till exempel i Faures UNESCO rapport – Learning to be – från 1972. Rapporten baserades enligt Faure på fyra antaganden:
“The existence of an international community’ with a: “fundamental solidarity”; a shared “belief in democracy”; the aim of development as the “complete fulfilment of man” and that only an over-all, lifelong education can produce the kind of complete man the need for whom is increasing with the continually more stringent constraints tearing the individual asunder.” (Faure 1972: V–VI)
Vad som här pekas ut är bland annat att livslång utbildning har en central funktion att spela för att skapa en ”fundamental solidaritet”, ”en gemensam tro på demokrati” för att på så sätt fullt utveckla människan i ett samhälle som ställer allt större krav på oss. Som den framstående utbildningsforskaren Gert Biesta (2006) skriver, är detta en anmärkningsvärt tydlig humanistisk syn på utbildningens roll i samhället, speglandes 1960-talets och 1970-talets framtidstro och tro på generell och universal utveckling.
Livslång utbildning kom så småningom att ersättas av begreppet livslångt lärande. 1994 lägger UNESCO fram livslångt lärande som en mid term strategi för kommande år (Rubenson, 2004). Samma år blir begreppet centralt i Jacques Delors white paper inom EU om konkurrens och ekonomisk utveckling. OECD plockar upp begreppet i sin rapport – Making lifelong learning a reality for all – 1996. Samma år utser europeiska kommissionen det europeiska året för livslångt lärande. 2001 publicerar EU sitt memorandum om livslångt lärande som fastslår en långsiktig plan för hur det livslånga lärandet skall utvecklas i unionen. Detta skifte från livslång utbildning till livslångt lärande, är inte endast ett skifte i begrepp, utan också ett skifte i svaret på frågorna varför och för vad.
Vänder vi oss till EUs memorandum om livslångt lärande kan vi se hur strategin framförallt lägger fokus på frågor om ekonomisk utveckling och konkurrens, även om social inkludering finns med på ett hörn.
“The Lisbon European Council in March 2000 set the European Union the strategic goal reaffirmed at the Stockholm European Council in March 2001, of becoming the most competitive and dynamic knowledge-based society in the world. Key elements of the strategy to achieve this were the adaptation of education and training to offer tailored learning opportunities to individual citizens at all stages of their lives; the promotion of employability and social inclusion through investment in citizens’ knowledge and competences; the creation of an information society for all; and the fostering of mobility.” (European Commission, 2001, s. 6)
Förhoppningen, som skrivs fram här är att genom individuellt anpassade utbildningar skall människor bli anställningsbara och social inkludering skall uppstå. Vi ser därmed hur den starkt humanistiskt influerade diskursen som genomsyrade UNESCOs rapport från 1972, har ersatts av en mer ekonomiskt driven diskurs, något som flera forskare har lyft fram i studier av begreppets framväxt och användning i olika geografiska sammanhang (se till exempel Barros, 2012; Milana & Holford, 2014; Rubenson, 2004). Detta för även med sig en omdefinition av relationen mellan Staten och den enskilde medborgaren. Staten skall möjliggöra deltagande i studier genom hela livet, men det är upp till den enskilde att ta ansvar för att tacka ja till sådana erbjudanden. Inte minst blir sådan relation tydlig i och med begreppet anställningsbarhet. Som flera forskare pekar på (se t.ex. Fejes, 2010; Garsten och Jacobsson, 2003), implicerar begreppet att fullt ansvar läggs på den enskilde att bli anställningsbar. Om så inte blir fallet har den enskilde sig själv att skylla.
Låt oss nu komma fram till ”nutid”. Som jag redan nämnt och som ni redan sett, har denna halvdag fokus på kompetensförsörjning. Detta är inte en slump, utan ligger väl i linje med hur den ekonomiskt drivna diskursen har omformats och tar sig uttryck idag. Begreppet kompetensförsörjning tycks bli allt vanligare i olika politiska texter. Låt oss ta ett exempel från SOU rapporten om validering från 2017. Där står bland annat följande:
“Kompetensförsörjningen är en högt prioriterad fråga för Sverige. Brist på arbetskraft råder inom ett stort antal yrkesområden och både privata och offentliga arbetsgivare har svårt att hitta rätt kompetens. Samtidigt är arbetslösheten hög bland vissa grupper, särskilt bland utrikes födda och personer med kort formell utbildning. Den bristande matchningen på arbetsmarknaden riskerar att hämma tillväxten.” (Utbildningsdepartementet, 2017, s. 19)
Detta är endast ett, men illustrativt exempel på hur kompetensförsörjning blivit en central del i sättet det idag talas om livslångt lärande. Sådan försörjning ses som nödvändig för fortsatt god ekonomisk utveckling. Med andra ord, svaren på frågorna om varför livslångt lärande och för vad, blir å ena sidan explicitgjord, men å andra sidan tas de för givna. Livslångt lärande blir framförallt, och kanske nästan uteslutande en fråga om medel för att tillskapa ekonomisk tillväxt, snarare än något som skall bilda människan för samhällslivet mer bett och skapa möjlighet för personlig utveckling.
Kunskapsproduktion om vuxnas studier och lärande
Låt oss nu gå till en annan angränsande och central fråga. Oavsett vad svaret blir på varför livslångt lärande och för vad, kan vi konstatera att vuxnas studier och lärande genom historien och även idag för er politiker lyfts fram som en viktig fråga. Även om vikten av frågan genom åren har skiftat, åtminstone om vi ser på hur Staten finansierat denna verksamhet över tid. Den fråga jag nu kort vill beröra är på vilket sätt som ni som representanter för detta parlament, tillser att det finns goda möjligheter i detta land att skapa kunskap om de olika former av vuxnas studier och lärande som ni finansierar. För att svara på den frågan kan vi empiriskt göra några nedslag. För det första kan vi se i vilken utsträckning det svenska universitetsväsendet bidrar till att skapa kunskap om dessa typer av verksamheter. Ett mått kan vara att se hur väl vi står oss i jämförelse med andra länder vad gäller finansiering av professurer och därtill kopplade forskningsmiljöer med fokus på vuxenutbildning och folkbildning.
Om vi först tar Finland som exempel. Där finns det idag ungefär 10 professurer med profil mot vuxenpedagogik och vuxnas lärande (med lite olika benämningar). Ser vi till Tyskland är motsvarande siffra drygt 40 professurer (se Fejes & Nylander, 2019). I Sverige, där vi, som jag redan nämnt, ett av världens mest omfattande deltagande i studier i vuxen ålder, har vi endast en professur i vuxenpedagogik, den jag innehar och som inrättades i Linköping 1983. Detta är anmärkningsvärt.
Men frågan är inte ny. Tidigare kollegor till er, och utredare som era kollegor utsett, har genom historien återkommande påpekat bristen på forskningsbaserad kunskap om olika sammanhang för vuxnas studier. Låt oss ta några exempel. Först en motion från Birgitta Rydle från Moderaterna år 1979. Hon föreslår att en professur i vuxenpedagogik inrättas. Något som även förslås av Lennart Bladh, Åke Gillström och Sievert Andersson från Socialdemokraterna.
“Mot bakgrund av det stora behov av forsknings- och utvecklingsarbete som föreligger inom vuxenutbildningens område finner jag det uppseendeväckande att den resurs som representeras av tjänsten i vuxenundervisningens metodik, som inrättades av 1963 års riksdag, inte tas i anspråk.” (Motion 1978/79:929)
“Behovet av forskning på vuxenundervisningens område är omvittnat av många. Den satsning som sker från samhällets sida för att öka studiemöjligheterna för olika grupper av vuxna kräver också att forskning på området kommer till stånd.” (Motion 1978/79:1334)
Dessa motioner, och en rad andra inlägg i debatten resulterade i den första, och fortfarande enda professuren i vuxenpedagogik i Sverige. Men frågan har sedan dess återkommit. Vi ser till exempel hur Monica Åhman, Leif Marklund och Åke Selberg från Socialdemokraterna i en motion från 1990 föreslår att ytterligare professurer inrättas:
“Den växande vuxenutbildningen behöver forsknings- och utvecklingsstöd som endast samhället kan bidra med. I dag finns endast en professur i vuxenpedagogik. Ett antal nya professurer i vuxen- och yrkespedagogik skulle behöva inrättas över landet.” (Motion 1989/90:Ub95)
I samband med Kunskapslyftet anförde den socialdemokratiskt ledda regeringen 1999, i sin utvecklingsplan för förskola, skola och vuxenutbildning bland annat ett behov av ökad forskning om lärandeprocesserna inom vuxenutbildningen.
“Trots den omfattande vuxenutbildning som bedrivs i Sverige är forskningen inom det vuxenpedagogiska området relativt liten. Forskningen inom det vuxenpedagogiska området har i huvudsak varit knuten till de pedagogiska institutionerna. Med den breda satsningen på vuxenutbildning och i perspektivet av det livslånga lärandet finns behov av ökad forskning kring lärandeprocesserna.” (Regeringens skrivelse 1998/99:121)
Men det behov regeringen identifierade 1999 tycks dock inte har åtgärdats. I den nyligen publicerade komvuxutredningen (Utbildningsdepartementet, 2018) återkommer samma argument, att kunskapsproduktionen om vuxenutbildningen är begränsad.
“För att påverka grundforskningen rörande vuxnas lärande krävs både att lärosätena avsätter medel för sådan forskning, samt att det finns forskare som är intresserade av att forska kring vuxnas lärande. Utredningen gör bedömningen att det bland lärosätena behövs åtgärder för att stärka resurserna för forskningen om vuxnas lärande och vuxendidaktik och öka intresset för detta forskningsområde.” (Utbildningsdepartementet, 2018, s. 404)
Även här i riksdagens kammare, väldigt nyligen, har liknande behov framförts av parlamentariker. I en motion från Vänsterpartiet inlämnad i slutet av 2018 anförs bland annat att en stor andel av de som undervisar inom vuxenutbildningen inte har tillräcklig utbildning för att göra så, något som motionärerna menar måste åtgärdas.
“En stor andel av de som arbetar med att utbilda vuxna har inte tillräcklig utbildning för att undervisa inom vuxenutbildningen. Bristen på kompetens när det gäller vuxenpedagogik påverkar resultaten särskilt mycket inom svenska för invandrare (SFI). Att ha rätt utbildad personal brukar inom övriga utbildningssystemet anses vara en förutsättning för att hålla en hög kvalitet på utbildningen men detta gäller inte vuxenutbildningen i dagsläget.” (Motion 2018/19:668)
Med andra ord har kollegor till er parlamentariker, samt utredare av olika slag, genom åren påtalat bristen av vetenskaplig kunskapsproduktion om vuxenutbildningens olika sammanhang. Detta är kanske inte unikt för just denna fråga. Men en tydlig bild växer ändå fram. Å ena sidan att flera parlamentariker är medvetna om bristen på kunskapsproduktion inom området. Å andra sidan tycks det svenska parlamentet inte anse att frågan är tillräckligt viktig för att göra något åt det. För om frågan ansetts vara viktigt hade nog Sverige, ett land med så högt studiedeltagande bland vuxna, lyckats få till mer än en enda professur i vuxenpedagogik under de senaste 50 åren.
Nära kopplat till föregående, är frågan om på vilket sätt landets lärarutbildningar lever upp till de krav ni ställt på dem att förbereda sina studenter för arbete i komvux. I den proposition som lade grunden till nuvarande lärarutbildning anför den borgerliga regeringen bland annat vikten av att lärarutbildningarna ”lyfter fram vuxenutbildningen och dess särskilda behov och frågeställningar” (Regeringskansliet, 2010, s. 39).
Vidare har ni i högskoleförordningen fastslagit att ämnes- och yrkeslärarprogrammen skall förbereda studenterna för arbete i de sammanhang där de får behörighet, vilket inkluderar komvux. Frågan är hur väl era statligt finansierade lärosäten följer era beslut? I en nyligen genomförd studie (Fejes, 2019) gick jag igenom kursplaner och litteraturlistor för alla kurser inom ramen för den utbildningsvetenskapliga kärnan vid 12 av landets universitet. Jag sökte på ord som indikerar olika utbildningssammanhang och olika målgrupper för att se hur närvarande vuxenutbildningen och vuxna som elever var i det kunskapsinnehåll och mål som fanns i kurserna. Resultaten var nedslående. Som vi kan se i tabellen, visade det sig till exempel att endast 2 av 12 lärosäten tycks veta om att det finns en läroplan för vuxenutbildningen som började gälla 2012 (Skolverket, 2012). Den listades endast på litteraturlistor vid 2 lärosäten, medan övriga läroplaner listas hela 46 gånger.
Tabell 4: Förekomsten av utbildningssystemets läroplaner på litteraturlistor inom utbildningsvetenskaplig kärna vid ämneslärarprogrammen inriktning gymnasieskola.
| Läroplaner | Lpfö | Lgr | GY11 | Lvux |
| GU | 2 | 4 | ||
| KaU | 2 | 2 | ||
| LiU | 1 | 1 | ||
| LnU | 1 | 1 | ||
| LtU | 2 | 1 | ||
| LU | 1 | 3 | 1 | |
| MaU | 2 | 1 | ||
| MiUn | 2 | |||
| SU | 2 | 2 | 1 | |
| UmU | 2 | 5 | 5 | |
| UU | ||||
| OrU | 1 | 3 | ||
| Summa | 2 | 19 | 25 | 2 |
I studien framgick även att ord som vuxenutbildning och vuxna inte var vanligt förekommande till skillnad från ord som skola, grundskola, gymnasieskola, barn och ungdomar.
Med andra ord, om ni som parlamentariker anser det vara viktigt att de lärare som jobbar med de hundratusentals eleverna i komvux har kompetens för arbete i sådant sammanhang, finns det mycket för er att göra. Inte bara att tillse att era lärosäten som har rätten att bedriva lärarutbildning följer kraven som ni satt upp i högskoleförordningen. Utan också att ni inte, som ni de facto har gjort, exkluderar lärarna inom komvux och folkhögskolan från statliga insatser för kompetensutveckling och löneutveckling. Men framförallt att ni själva inte bara talar om vikten av kunskapsproduktion om vuxenutbildning, utan även tillser att göra verklighet av det ni talar om.
För att summera:
- Sverige har ett väl utbyggt och omfattande system för vuxnas studier.
- Antalet elever och deltagare är per capita bland de högsta i världen.
- Svaret på frågorna om varför livslångt lärande och för vad är idag snävt avgränsat till en ekonomiskt driven diskurs. Vuxenutbildningens uppdrag att utbilda för samhällslivet och för personlig utveckling marginaliseras.
- Det finns behov av kunskapsproduktion om vuxnas studier och lärande, vilken parlamentariker genom åren har påtalat, men under de senaste 40 åren inte gjort något åt.
- Lärarutbildningarna ignorerar de krav ni ställt på dem vilket riskerar att lärare i komvux under sin utbildning inte får den kunskap som behövs för att förbereda dem för arbete i sådant sammanhang. Och de elever som går i komvux får inte de väl utbildade lärarna de har rätt till.
- Samtidigt tycks dessa frågor anses viktiga. Åtminstone om vi ser till vad ni parlamentariker säger, snarare än gör.
- Är det inte dags för er att inte bara talk the talk utan också walk the walk?
Referenser
Barros, R. (2012). From lifelong education to lifelong learning: Discussion of some effects of today’s neoliberal policies. European Journal for Research on the Education and Learning of Adults, 3(2), 119-134.
Biesta, G. (2015). What is Education For? On Good Education, Teacher Judgement, and Educational Professionalism. European Journal of Education, 50(1), 75-87.
Biesta, G. (2006). What’s the Point of Lifelong Learning if Lifelong Learning Has No Point? On the Democratic Deficit of Policies for Lifelong Learning. European Educational Research Journal, 5(3-4), 169-180.
Desjardins, R., & Rubenson, K. (2013). Participation patterns in adult education. European Journal of Education, 48(2), 262-280.
European Commission. (2001). Communication from the Commission: Making a European Area of Lifelong Learning a Reality. Brussels: European Commission, Directorate-general for Education and Culture and Directorate-general for Employment and Social Affairs.
Faure, E. (1972). Learning to Be. Paris: UNESCO.
Fejes, A., & Nylander, E. (red.). (2019). Mapping out the research field of adult education and learning. Dordrecht: Springer.
Fejes, A. (2019). Redo för komvux?: Hur förbereder ämneslärarprogrammen och yrkeslärarprogrammen studenter för arbete i kommunal vuxenutbildning? Linköping: Linköping University Electronic Press.
Fejes, A., Dahlstedt, M., Olson, M; & Sandberg, F. (2018). Medborgarskap och utbildning för vuxna: Om komvux, folkhögskola och medborgarskapandets praktiker. Lund: Studentlitteratur.
Fejes, A. (2010). Discourses on employability: Constituting the responsible citizen. Studies in Continuing Education, 32(2), 89–102.
Garsten, C., & Jacobsson, K. (2003). Learning to be employable: New Agendas on Work, Responsibility and Learning in a Globalizing World. Basingstoke: Palgrave Macmillan.
Milana, M., & Holford, J. (red) (2014). Adult education policy and the European union: Theoretical and methodological perspectives. Rotterdam: Sense publishers.
Rubenson, K. (2004). Lifelong learning: A critical assessment of the political project. In P. Alheit, R. Becker-Schmidt, T. Gitz-Johansen, L. Ploug, H. Salling Olesen, & K. Rubenson (Eds.), Shaping an Emerging Reality – Researching Lifelong Learning. Roskilde: Roskilde University Press.
OECD. (1996). Lifelong Learning for All. Paris: OECD.
Regeringskansliet (2010). Prop 2009/10:89. Bäst i klassen: en ny lärarutbildning. Stockholm: Regeringskansliet.
Skollagen. Svensk författningssamling 2010:800.
Skolverket (2019). Sök statistik om förskola, skola och vuxenutbildning. www.skolverket.se
Skolverket (2012). Läroplan för vuxenutbildningen. Stockholm: Skolverket.
Utbildningsdepartementet (2017). En nationell strategi för validering. SOU 2017:18. Stockholm: Utbildningsdepartementet.
[1] Tabellen baseras på siffrors från Skolverket (2019). Antal elever i komvux består av 249 460 elever i antingen grundläggande eller gymnasiala kurser, och 159 127 elever i sfi. Då komvux är kursbaserat läser många elever på deltid. De kombinerar även kurser från olika delar. Då statistiken för sfi och för komvux för övrigt är separerade, innebär det att en del elever, de som samma år läser kurser på både sfi och andra kurser inom komvux, är dubbelräknade. Men även efter korrigering för detta är antalet elever inom komvux fler än inom gymnasieskolan.
Redo för komvux? Hur förbereder lärarprogrammen studenter för arbete i kommunal vuxenutbildning?
Syftet med studien som här avrapporteras är att svara på frågan om på vilket sätt, och i vilken utsträckning, lärarutbildningarna förbereder för arbete i vuxenutbildningen (komvux). Något som är av vikt av flera anledningar.
- Komvux är del av det svenska utbildningsväsendet som regleras via skollagen. Sedan 2012 finns även en separat läroplan för vuxenutbildningen.
- Utbildningarna till ämneslärare och yrkeslärare ska enligt högskoleförordningen förbereda för arbete i komvux.
- Komvux berör många människor. Antalet lärare som jobbar i verksamheten är omfattande, samtidigt som komvux idag har fler elever än gymnasieskolan.
- Komvux har annan funktion och annan form av styrning jämfört med barn- och ungdomsskolan.
- Vuxenutbildningen har annan målgrupp än barn- och ungdomsskolan.
- Undervisningen skall i komvux organiseras med en högre grad av flexibilitet och individanpassning än i barn- och ungdomsskolan.
Rapporten baseras på en innehållsanalys av alla kursplaner och litteraturlistor för kurser inom ramen för den utbildningsvetenskapliga kärnan vid ämneslärarprogrammen med inriktning mot gymnasieskola, och vid yrkeslärarprogrammen, vid tolv universitet. Dessa utbildningar ger enligt gällande riktlinjer och regleringar behörighet för arbete i gymnasieskola likväl som i vuxenutbildningen. Enligt högskoleförordningen skall dessa utbildningar erbjuda studenterna ”kunskap och förmåga” för arbete inte bara i gymnasieskolan utan även för arbete i komvux. En innehållsanalys gör möjligt att se var kurserna lägger sitt fokus i termer av utbildningskontext (grundskola, gymnasieskola, vuxenutbildning) och målgrupp (barn, unga, vuxna), och därmed tydliggörs vad som prioriteras och vad som eventuellt ignoreras.
Analysen av ämneslärarprogrammen visar hur innehåll med fokus på vuxenutbildningen och vuxna, med några få undantag, lyser med sin frånvaro. Ord som vuxenutbildning och vuxna förekommer sällan, och är i flera fall helt frånvarande. Den specifika läroplanen för vuxenutbildningen, som infördes 2012, listas endast på en litteraturlista vardera vid två av de tolv ämneslärarprogrammen, till skillnad från övriga läroplaner som listades totalt 46 gånger.
Vid yrkeslärarprogrammen ser det något bättre ut, där vuxenutbildning och vuxna återkommer med något högre frekvens jämfört med på ämneslärarprogrammen, framförallt vid ett fåtal av lärosätena. Läroplanen för vuxenutbildningen listas dock endast på en litteraturlista vardera vid två av de sju yrkeslärarprogrammen, samtidigt som läroplanen för gymnasieskolan listas tio gånger.
Sammantaget indikerar studien att ingetämneslärarprogram med inriktning mot gymnasieskola vid tolv av landets universitet har mål eller innehåll som påvisar att de förbereder sina studenter för arbete i vuxenutbildningen. Samma situation råder vid fem av de sju yrkeslärarprogrammen som ingått i studien. Även om vuxenutbildning och vuxna ibland nämns, är detta något som framförallt sker i förbifarten. Det kan t.ex. handla om skrivningar om ”barn, unga och vuxnas lärande”, där vuxna sedan inte följs upp i kursplanen för övrigt, och inte heller i litteraturlistan.
Resultaten från studien indikerar vidare hur forskningsintressen och profiler hos den institution eller forskningsmiljö som ansvarar för specifika kurser tycks ha en direkt inverkan på de mål och det innehåll en kurs får. För att t.ex. få kunskap om vuxenutbildning och vuxna skall studenten ha tur att läsa sin utbildning vid lärosäte, där en forsknings- och utbildningsmiljö med kunskap om detta har ansvar för enskilda kurser inom den utbildningsvetenskapliga kärnan. Detta väcker frågan om statens styrning av lärarutbildningen, enskilda lärosätens samordning av sina utbildningar och prioriteringar, samt frågor om likvärdighet inom och mellan lärarutbildningar.
Studien torde föranleda att berörda lärarutbildningar initierar ett reformarbete med syfte att de facto ha kunskapsinnehåll som bidrar till att förbereda studenterna för arbete i komvux såsom regleras i högskoleförordningen och som regeringen tydliggjorde i den proposition som ligger till grund för lärarutbildningen. Vidare torde UKÄ i sin granskning av lärarutbildningar rikta blicken mot just detta uppdrag. Från politikens sida torde studien ge underlag för att än tydligare, i högskoleförordningen, skriva fram kraven på att lärarutbildningarna skall förbereda för arbete i komvux. Uppenbarligen räcker inte dagens skrivningar och uppföljningssystem till för att få lärosätena att följa lagstiftningen.
Kursinnehåll vid lärarutbildningarna – ett lotteri?
Efter att ha gått igenom kursplaner och litteraturlistor inom utbildningsvetenskaplig kärna vid ämneslärarprogrammen inriktning gymnasiet och vid yrkeslärarprogrammen vid elva av landets tolv universitet, framgår det inte bara att lärosätena ignorerar högskoleförordningens krav på att förbereda studenter för arbete i vuxenutbildningen. Det framgår även att kursinnehåll kan vara ett lotteri, och bero på vilken institution eller miljö som ansvarar för specifika kurser. Snarare än helhetssyn blir det särintressen som styr innehållet.
Jag har i tidigare inlägg diskuterat hur lärarutbildningarna ignorerar vuxenutbildning, och därmed bryter mot högskoleförordningen. (Se här!)I detta inlägg vill jag belysa en mer specifik fråga. Hur relationen ser ut mellan kursgivande institution eller miljö och dess specialisering, och de mål och det innehåll som finns i kursplaner och litteraturlistor.
I min studie kan vi se hur vuxna och vuxenutbildning framförallt återkommer i kurser kopplade till yrkeslärarprogrammen vid universiteten i Göteborg och Linköping. Däremot är dessa ord marginella eller till och med inte närvarande inom ämneslärarprogrammen vid dessa två universitet. Förklaringen finner vi sannolikt i att kurser inom ramen för yrkeslärarprogrammet vid dessa lärosäten är lokaliserade i miljöer där det finns kunskap och kompetens kring just vuxenutbildning. Kunskapen och kompetensen kan därmed antas ha färgat av sig i kursers mål och innehåll. I Göteborg handlar det om institutionen för pedagogik och specialpedagogik där flera forskare genom åren har ägnat sig åt forskning om just komvux. Vid Linköpings universitet handlar det om avdelningen för pedagogik och vuxnas lärande vid institutionen för beteendevetenskap och lärande, där Sveriges enda professur i vuxenpedagogik liksom landets enda Folkhögskollärarprogram är lokaliserade.
Ännu ett exempel, men här på kursnivå, kan vi hämta från ämneslärarprogrammet vid Stockholms universitet. Vuxna eller vuxenutbildning finns här inte med på kursplaner. Däremot finns dessa ord med på ett fåtal litteraturlistor. Tittar vi närmare på var dessa ord återkommer så är det framförallt på den del av en litteraturlistai ämnesdidaktik som riktar sig till de studenter som läser svenska som andraspråk. Ansvaret för detta moment ligger hos institutionen för svenska och flerspråkighet. Vid denna institution finns forskning och forskare som de facto riktar sitt intresse mot vuxenutbildningen (sfi), vilket här kan antas ha färgat av sig på innehållet i den kurs de är delansvariga för.
Ett omvänt exempel, där vuxenutbildning och vuxna är helt frånvarande, kan tas från ett par kurser inom ramen för ämneslärarprogrammet vid Stockholms respektive Linköpings universitet. Vid Stockholms universitet ska alla ämneslärarstudenter läsa kurs i sociala relationer. I kursplanen och litteraturlistan nämns följande utbildningssammanhang en gång vardera: förskola, förskoleklass, fritidshem, grundskola och gymnasieskola. Barn återkommer 19 gånger och unga fyra gånger. Inte en enda gång nämns vuxenutbildning eller vuxna. På litteraturlistan finns läroplan för grundskola, förskoleklass och fritidshem och läroplan för gymnasieskola med men inte läroplan för vuxenutbildning. Ansvarig institution är den barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, vars profil är just barn och unga, vilket sannolikt har färgat av sig på kursens mål och innehåll.
Ett liknande exempel finns vid Linköpings universitet. Inom ramen för kursen utbildningshistoria, skolans samhälleliga roll och värdegrund återkommer följande utbildningskontexter i kursplan och litteraturlista en gång vardera: grundskola, förskoleklass och fritidshem. Gymnasieskola förekommer fem gånger. Målgruppsorden barn återkommer sju gånger och unga fem gånger. Inte en enda gång nämns vuxenutbildning eller vuxna. På litteraturlistan listas läroplanerna för grundskola, förskoleklass och fritidshem, och läroplan för gymnasieskola. Däremot listas inte läroplan för vuxenutbildningen. Huvudansvarig institution är Temainstitutionen, och mer specifikt Tema Barn. Forskningsprofilen där är just barn och ungdomar, vilket sannolikt färgat av sig på kurens mål och innehåll.
Dessa exempel illustrerar hur det i flera fall tycks finnas en tät relation mellan intresse, kunskap och kompetens i de miljöer som ansvarar för specifika kurser i lärarprogrammen, och det innehåll som finns med i kurserna, och vad som finns med i litteraturlistorna.
Det är med andra ord lite av ett lotteri vilka mål och vilket innehåll kurser får beroende på var lärarutbildningarna lägger ansvaret för specifika kurser. Detta torde svara en väckarklocka då det kan tyda på svag styrning, och dålig samordning inom våra lärarprogram. En lärarutbildning är mer än dess delar, och helhetsbilden måste skapas centralt och tillses följas i hela organisationen. Att formulera mål och innehåll inom lärarutbildningen är alltför viktiga för att låtas ske alltför nära enskilda miljöers eller forskares enskilda intressen.
Den kompletta studien, vilket detta inlägg baseras på, kommer att offentliggöras inom kort.
En framgångsrik vuxenpedagogisk forskningsmiljö
Jag är glad och stolt över att jobba på en avdelning med så många bra medarbetare. Avdelningen för pedagogik och vuxnas lärande vid Linköpings universitet utgör en av världens största vuxenpedagogiska forskningsmiljöer omfattandes nära på 30 medarbetare, Här bedrivs forskning och utbildning med bäring på komvux (inklusive sfi), folkhögskola, studieförbund, yrkesutbildning (gymnasial, yrkvux, yrkeshögskolan) och folbildning i mer vid bemärkelse. Här ger jag några exempel på saker som vi i miljön kan vara stolta över.
1. Forskare på avdelningen har senaste tre åren rott hem stora forskningsanslag från Utbildningsvetenskapliga kommittén/Vetenskapsrådet (uppemot 20 miljoner). Det handlar t.ex om studier om hur traditiner av folkbildning plockas upp och omformas i en östafrikansk kontext, hur de politiska partierna i Sverige använder sina studieförbund för att skola sina politiker, vilka konsekvenser marknadsutsättningen av vuxenutbildningen har på dem som där jobbar och studerar, hur simulering används och kan användas inom yrkesutbildning, samt två bidrag för att driva två internationella vetenskapliga tidskrifter. Det bästa av allt är dessutom att det är olika personer som lyckats erhålla dessa anslag – vi har med andra ord en bredd i vår kompetens vilket jag ser som en otrolig styrka i miljön.
2. Senaste tre åren har vi även varit framgångsrika i att utöver rådsmedel erhålla forsknigsanslag, bidrag och resurser för forskningsuppdrag omfattandes mer än 5 miljoner. Det handlar t.ex. om bidrag och anslag kopplat till utvärderingar av ESF projekt, bidrag från studieförbund, bildningsförbund och kommuner,
3. Vi har otroligt duktiga medarbetare som jobbar med våra framgångsrika program och kurser. Vi har Sveriges enda folkhögskollärarprogram och ett yrkeslärarprogram, båda med högt söktryck, och ett av de mest populära internationella mastersprogrammen vid LiU (mycket högt söktryck) – intercontinental masters program in adult learning and global change, som är ett unikt samarbete med universitet i Australien, Kanada och Sydafrika. Detta senare program har tidigare erhållit både ett amerikanskt och ett europeiskt pris som tecken på dess framgångar.
4. Vår uppdragsverksamhet är bland de mest omfattande (per capita) på hela universitetet. Uppdragskurser, utvärderingsuppdrag, expertuppdrag och föreläsningar för och på uppdrag av myndigheter, skolhuvudmän, folkhögskolor, studieförbund m.fl.
5. Miljön har bland den högsta (om inte den högsta) publiceringsgraden (per capita – publicerar både i centrala internationella vetenskapliga tidskrifter, nationella tidskrifter, likväl som på svenska för en bredare publik) inom vår fakultet (utbildningsvetenskap). Här tas med andra ord ansvar för att både publicera forskning av hög kvalitet i centrala vetenskapliga tidskrifter, samtidigt som vi tar ansvar för att skriva för de sammanhang som vi studerar.
6. Miljön är väl förankrad internationellt (förutom hög publiceringsgrad i internationella tidskrifter). Här är sekretariatet för den europeiska vuxenpedagogiska forskningsföreningen förlagd sedan 2007. Redaktionerna för den europeiska vuxenpedagogiska forskningstidskriften och för den nordiska forskningstidkskriften om yrkesutbildning har även de sitt huvudsäte i miljön – och båda tidskrifter har stöd från Vetenskapsrådet. Vi har även en doktoranddriven internationell forskningstidskrift vid fakulteten som startades av doktorander i vår miljö. Därutöver är Mimer, nationellt program för folkbildningsforskning, förlagd i miljön.
7. Forskare i miljön är redaktörer och redaktionsmedlemmar för de mest centrala internationella och nationella vetenskapliga tidskrifter i de fält miljön rör sig inom.
Sammantaget är det en ynnest att få vara forskningsledare i en så dynamisk och framgångsrik miljö. En framgång som förhoppningsvis kommer att fortsätta framgent!
Vikten av forskning om yrkesutbildning och yrkesdidaktik
Den offentliga debatten, tillika diskussioner på lärarutbildningar och i forskning inom det utbildningsvetenskapliga området, riktas oftast mot skolan, och framförallt grundskola. Det talas om skola, skola och skola! Andra delar av utbildningssystem marginaliseras ofta i sådana diskussioner, trots att dessa andra delar såsom yrkesutbildning, vuxenutbildning, och folkbildning har en mycket central roll i dagens samhälle, inte minst i relation till att bidra till ungdomars och vuxna människors etablering på arbetsmarknaden. Men dessa sammanhang har också en central funktion att erbjuda deltagare kunskap och kompetens som gör det möjligt att göra andra/nya livsval. Samtidigt berör dessa verksamheter många människor. Cirka en fjärdedel av gymnasieskolans elever går på ett yrkesprogram, yrkeshögskolan expanderar, och inom vuxenutbildningen är yrkesutbildningen ett alltmer expanderande område. Vi kan även se att vuxenutbildningen (inklusive SFI) idag har fler elever än den sammantagna gymnasieskolan.
Det är därför glädjande att kunna lyfta fram en precis, av Lärarförlaget, utgiven bok, “Yrkesdidaktikens mångfald” som samlar bidrag från lärare och forskare som deltagit i en lic-forskarskola i yrkesämnenas didaktik. Här erbjuds läsaren en bredd av diskussioner om yrkesdidaktik och yrkesutbildning, situerat i olika program på gymnasieskolan. Boken kan ses som ett bidrag till en pågående diskussion som pekar på bristen och det relativa ointresset som funnits i Sverige för att bidra till att bygga kunskap om yrkesutbildningar och de pedagogiska praktiker som där formas. Nedan inkluderar jag bokens förord som är skriven av oss tre som varit redaktörer för boken: Andreas Fejes, Viveca Lindberg och Gun-Britt Wärvik. Mer information om boken inklusive ett smakprov finns på denna länk: https://lararforlaget.se/bocker/yrkesdidaktikens-mangfald/
Förord
Den här boken är ett resultat av ett flerårigt samarbete inom ramen för en forskarskola i yrkesämnenas didaktik. Forskarskolan startade höstterminen 2011 med finansiering från Vetenskapsrådet och genomfördes i samverkan mellan universiteten i Stockholm (värd), Göteborg, Karlstad och Linköping samt Södertörns högskola. Sammanlagt 14 så kallade samverkansdoktorander antogs fram till licentiatexamen. Denna antologi består av bidrag från forskarskolans deltagare samt några av de forskare som på olika sätt medverkat i genomförandet.
Att vara samverkansdoktorand innebär att vara anställd av någon annan än ett lärosäte (i detta fall en skola) och att det ska finnas en koppling mellan utbildningen och det ordinarie arbetet. Parallellt med sin utbildning arbetade därför doktoranderna en dag per vecka i sitt ordinarie arbete inom gymnasieskolans yrkesutbildningar. Forskarskolan var ett led i regeringens satsning på att öka antalet yrkesverksamma lärare i skolan med utbildning på forskarnivå och forskningen skulle avse ett undervisningsämne alternativt ämnesdidaktik.
Det var tänkt att doktoranderna skulle återgå till arbete inom skolan efter avslutade studier. Licentiatprojekten kom därigenom också i stor utsträckning att ta avstamp i och beröra sådana aspekter som doktoranderna själva hade upplevt i sin undervisning på yrkesprogram, något som också avspeglas i bokens kapitel. Av tabellen på nästa sida framgår vilka av gymnasieskolans program som representeras av licentiatprojekten inom forskarskolan i yrkesämnenas didaktik.
Med dess bredd i kontext, och forskningsfenomen, hoppas vi att boken kan synliggöra kunskapsområdet yrkesdidaktik för såväl yrkesverksamma lärare och skolledare på yrkesprogrammen som för yrkeslärarprogrammets studenter, lärarutbildare och handledare. Att utveckla kunskap som är specifik för dessa sammanhang och de lärare som är verksamma där är centralt för att bidra till skolans och undervisningens utveckling.
Andreas Fejes, Viveca Lindberg och Gun-Britt Wärvik
Ljungsbro/ Åland/ Göteborg
November 2017
Tabell 1: Fördelningen av licentiatprojekt på olika yrkesprogram och relationen till de utpekade områdena.
| Program | Antal projekt
(totalt 14) |
Huvudsakligt fokusområde |
| Barn- och fritidsprogrammet
– förskola
– generellt
– personlig tränare |
Totalt: 3 1
1
1 |
Handledning vid apl
Bedömning av yrkeskunnande
Transformation av yrkeskunnande
|
| Byggprogrammet | Totalt: 1
1 |
Yrkeskunnandets innehåll |
| Hantverksprogrammet
– frisör
– frisör
– bokbindare
– generellt |
Totalt: 4
1
1
1
1 |
Bedömning av yrkeskunnande
Formering av yrkesidentitet
Bildning genom hantverksutbildning
Tolkning och genomförande av entreprenörskap i skolan |
| Mediaprogrammet | Totalt: 1
1 |
Yrkeskunnandets innehåll, hur det tar form i interaktionen mellan lärare, elev och dator |
| Naturbruksprogrammet | Totalt: 1
1 |
Samverkan mellan gymnasiegemensamt ämne (matematik) och yrkesämne |
| Vård- och omsorgsprogrammet | Totalt: 4 (varav 1 inom vuxenutbildningen)
1
1
1
1
|
Simulering i metodrumsundervisning
Yrkeskunnandets innehåll i digital dialog
Samverkan mellan gymnasiegemensamma ämnen (svenska och naturvetenskap) och yrkesämne Bedömning av yrkeskunnande vid apl
|
Skolan, marknaden och framtiden
Vilka politiker vågar ta ansvar för det omfattande marknadsexperiment som svensk skola och utbildningssystem utsatts för under snart 30 år? Är det någon som vågar tänka utanför befintliga strukturer? Hur kan beslut som innebär så omfattande och grundläggande förändringar av svensk skola vilar på så lösa grunder? Och varför har det inte gjorts några större substantiella uppföljningar av – ett bokslut över – dessa reformer?
Genom etablerandet av ett skolsystem med fritt skolval, generös etableringsrätt och möjlighet till vinstuttag, har Sverige skapat ett av, om inte det, mest långtgående marknadsorienterade skolsystemet i världen. Chile och Nya Zeeland där är exempel på länder där paraleller till det svenska skolsystemet kan spåras. Det svenska systemet har nyligen till och med fått kritik av OECD, en organisation vars policyskapande på utbildningsområdet fått stort inflytande världen över, inte minst genom det så kallade PISA-testet, och vars fokus uttryckligen är starkt marknadsliberalt. Kritiken går ut på att det ”extrema” marknadssystem som utvecklats i Sverige bidrar till minskad likvärdighet och ökad segregation. Detta har nyligen också påtalats av den statligt tillsatta Skolkommissionen, som under våren 2017 levererade sitt slutbetänkande. I sitt slutbetänkande bekräftar Skolkommissionen OECD:s bild av att det svenska skolsystemet, och det fria skolvalet, bidrar till minskad likvärdighet och ökad segregation. Snarare än att föreslå en grundläggande förändring av det rådande systemet, föreslår dock kommissionen snarare en ”lappning” av detta system, i form av förslag om införande av obligatoriska val, i kombination med lottning. I slutbetänkandet slås vidare fast att en av det svenska skolsystemets främsta styrkor är att ”elever och vårdnadshavare har möjlighet att välja mellan offentligt finansierade, avgiftsfria skolor med olika huvudmän” (SOU 2017: 89). Med andra ord: Skolkommissionen slår inte bara fast att det fria skolvalet är positivt, utan också att fria skolval bör göras obligatoriskt.
På ett sätt är det kanske inte särskilt märkvärdigt att kommissionen kommer fram till att skolvalet är ett positivt inslag i den svenska skolan. Å ena sidan bestod kommissionen inte bara av forskare, utan också av representanter för skilda särintressen, och i viss mån starka sådana. Å andra sidan passar en positiv inställning till det fria skolvalet tämligen väl in i en vidare debatt om hur relationen mellan välfärdsinstitutioner – däribland skolan – och den enskilde medborgaren mer generellt bör arrangeras. Det har under de senaste två decennierna skrivits hyllmeter om hur marknadsliberala sätt att resonera har kommit att få stort genomslag och hur detta har bidragit till en omdaning av den svenska välfärdsstaten. I linje med denna omvandling har medborgaren allt mer kommit att stöpas om till konsument, en köpare av en vara, i just detta fall av utbildning. Med införandet av det fria skolvalet, i kombination med den fria etableringsrätten för fristående skolor, har tanken varit att skapa en marknad där olika skolor kan konkurrera med varandra. Skolorna konkurrerar inte om pris, eftersom priset är detsamma för alla skolor, utan snarare om profilering och marknadsföring. För att denna skolmarknad ska kunna fungera krävs information, som ger varje medborgare möjlighet att göra ett informerat val. Eventuella brister i detta system förstås bland annat i termer av brist på rätt information, som kan bidra till att alla kan göra just informerade val. För att råda bot på denna brist har det tagits fram en rad mätinstrument. Genom att exempelvis jämföra skolors resultat och betyg är förhoppningen att ett elever ska kunna göra val som är mer välinformerade.
Men kan det fria skolvalet verkligen, på ett så entydigt sätt, beskrivas som en styrka i det rådande svenska skolsystemet? Vilka eventuella baksidor finns det med det fria skolvalet? Skolkommissionen berör visserligen denna fråga, men landar ändå i slutsatsen att det rådande systemet – sist och slutligen – fungerar väl. Med bakgrund i denna problembild har vi i antologin Skolan, marknaden och framtiden (som ges ut av Studentlitteratur i mars 2018) samlat 21 forskare som ägnat sig åt att närmare studera de senaste decenniernas marknadsorientering av svensk skola och det svenska utbildningssystemet i bredare bemärkelse, för att bidra med empiriskt grundade argument. Sammantaget erbjuder antologin en god introduktion till frågan om vad det svenska utbildningssystemets långtgående marknadsorientering egentligen innebär för lärare och elever, men även för samhället mer brett. Med grund i den sammantagna bild som träder fram i antologin aktualiseras frågan om varför en mer samlad uppföljning av marknadsorienteringens effekter inte har gjorts tidigare.
I boken illustreras hur Sverige har kommit att införa ett av världens mest långtgående marknadsorienterade utbildningssystem, som till och med fått kritik av OECD för att ha tagit utvecklingen allt för långt. Det fria skolvalet har bekräftats ytterligare spä på boendesegregationens effekter och på så sätt öka ojämlikheten i svensk skola. Samtidigt sjunker elevernas kunskaper i den svenska skolan, i alla fall om vi ser till transnationella mätningar såsom PISA. Genom tillsättandet av en skolkommission, som våren 2017 levererade sitt slutbetänkande, fanns förhoppningen om att ett helhetsgrepp kunde tas om de utmaningar som den svenska skolan står inför, där inte minst ojämlikheten och segregationen var viktiga frågor. Kommissionen påtalar i sitt slutbetänkande, helt korrekt, att skolvalet bidrar till ökad ojämlikhet, men den lösning som föreslås är inte en grundläggande förändring av nuvarande system, utan snarare ett lappande och lagande genom införande av obligatoriskt skolval och lottning. Visserligen kan sådana åtgärder lösa vissa av de problem som uppstår på skolmarknaden, men kommissionen har helt klart valt att inte tänka och handla utanför det som redan är. Det är dock tämligen anmärkningsvärt att en utbildningsreform, som genomfördes utan ett mer gediget kunskapsunderlag, under tidigt 1990-tal, under så lång tid, så pass ohotat har fått fortsätta diktera villkoren, trots att studier gång på gång påvisar omfattande negativa konsekvenser med det befintliga systemet. Det är också anmärkningsvärt att Sverige, som tidigare i historien stått som förebild för utformningen av skolsystem, numer får stå i skamvrån. När till och med en så pass marknadsliberal organisation som OECD påtalar problem med den svenska skolmarknaden borde svenska politiker lyssna. Men så är tyvärr uppenbarligen inte fallet.
Sammantaget visar kapitlen i antologin hur den svenska skol- och utbildningsmarknaden på flera sätt negativt påverkar dem som är verksamma i skolan och den verksamhet som där bedrivs. Det handlar dels om organisatoriska lösningar som det fria skolvalet, som ytterligare spär på boendesegregationens effekter och bidrar till ökad ojämlikhet och differentiering. Genom marknadsföring och andra insatser i syfte att stärka sitt ”varumärke” bidrar skolan till att förstärka skillnader snarare än att kompensera för dem. Vinnarna på skolvalsmarkanden är elever från resursstarka hem i tätorter, som både har möjlighet till och de resurser som krävs för att göra aktiva, relativt välinformerade val. Förlorarna är elever i stigmatiserade bostadsområden och elever utanför tätbebyggda områden, som ofta vare sig har möjlighet eller resurser att göra reella aktiva, relativt välinformerade val. Skolans kompensatoriska uppdrag kommer därmed totalt på skam.
Kapitlen visar också på hur lärares professionella handlingsutrymme kringskärs, där skolmarknaden paradoxalt nog behöver ökad statlig byråkratisering för att fungera någorlunda väl. Det handlar till exempel om åtgärder för att motverka betygsinflation, då betyg är en av de allra mest centrala indikatorerna på en skolas ”framgång”. Än viktigare än betygsnivån är kanske en skolas statistik över hur många elever som nått godkänt i samtliga ämnen. Detta är en siffra, om den är hög, som ofta används i marknadsföring av skolor. Ökad byråkratisering innebär också allt mer standardiserade system som lärare måste följa, till exempel i frågor om kunskapsbedömning. Läraren blir då mer av en domare, än en professionell yrkesutövare.
Marknadsutsättningen har också inneburit nya arbetsuppgifter för dem som är verksamma inom skolan. Lärare får exempelvis ägna mer tid åt marknadsföring. Relationen mellan lärare och elev har blivit till en relation mellan en köpare och en säljare, varpå lärare pekar på att de ofta får ge avkall på sin professionella bedömning för att vara elever och föräldrar till lags. Ett minskat antal elever innebär att skolan eventuellt i slutändan tvingas lägga ner och lärarna riskerar då att förlora sina tjänster. Inom vuxenutbildningen blir detta extra aktuellt, då kontrakten, inom ramen för ett upphandlingssystem snarare än ett fritt skolval med fristående skolor, ofta endast är tvååriga. För elevens del handlar det inte bara om att de har blivit kunder i relation till sina lärare. De är också konsumenter som utsätts för marknadsföring, säljande koncept som ska få dem att välja just den ”rätta” skolan. Dessutom kanske de engageras i att sälja skolan till andra potentiella kunder.
Skoldebatten präglas idag allt för mycket av en konserverande blick på samtiden, kombinerat med en tämligen romantisk blick på dåtiden (som om allt var bättre förr). Inte minst blir detta tydligt i debatten om det fria skolvalet och skol- och utbildningsmarknaden. Skolmarknaden har snart tre decennier på nacken. Snarare än att nyanserat diskutera alternativ till skolmarknaden, en marknad som uppenbarligen har en rad negativa konsekvenser på skolans kompensatoriska uppdrag, talas det i bland annat Skolkommissionens slutbetänkande om hur denna marknad, genom det fria skolvalet är en styrka i det svenska utbildningssystemet. Snarare än att föreslå ett nytt system, lyckas Skolkommissionen endast prestera förslag som ska lappa och laga dagens dysfunktionella system.
Det snart valår och hög tid att våra politiker vågar ta tag i frågan och grundligt utreda alternativ till den nuvarande skolorganisationen, där det inte bara är frågan om vinster i välfärden som står i fokus. Må så vara att det i sig är en viktig fråga, men än viktigare är frågan om det fria skolvalet och dess effekter, en organisationsform som uppenbart bidrar till att ytterligare förstärka den rådande segregationen. Vilka är alternativen? Och vågar våra politiker lyfta fram dessa?
Magnus Dahlstedt
Professor i socialt arbete vid Linköpings universitet
Andreas Fejes
Professor i vuxenpedagogik vid Linköpings universitet
Denna text är en något längre version av text som publicerats på Skola och Samhälle den 28 november 2017.
Innehåll: Skolan, marknaden och framtiden
Redaktörer: Magnus Dahlstedt och Andreas Fejes)
Ges ut på Studentlitteratur i mars 2018
Kapitel 1: Skolan och marknaden
Magnus Dahlstedt och Andreas Fejes
Kapitel 2: En skola i konstant kris
Eva Reimers
Kapitel 3: Stimulerande tävlan på gymnasiemarknaden?
Ann-Sofie Holm och Lisbeth Lundahl
Kapitel 4: Komvux som marknad
Andreas Fejes och Diana Holmqvist
Kapitel 5: Om spänningar i en marknadsorienterad SFI-utbildning
Marie Carlson och Bengt Jacobsson
Kapitel 6: Skolval i internationell belysning
Anders Trumberg
Kapitel 7: Den entreprenörskapande skolan
Andreas Fejes och Magnus Dahlstedt
Kapitel 8: Gymnasieskolan som parallellskola?
Mattias Nylund
Kapitel 9: Urban polarisering och marknadens förlorare
Nihad Bunar och Anna Ambrose
Kapitel 10: Skolan, marknaden och prekariatet
Marianne Dovemark och Dennis Beach
Kapitel 11: Gymnasieval och segregation
Håkan Forsberg
Kapitel 12: Gymnasiemässan och fostran till valfrihet
Magnus Dahlstedt, Martin Harling och Viktor Vesterberg
Kapitel 13: Utvärdering, marknadsföring och skolval
Sara Carlbaum
Kapitel 14: Betyg och bedömning i en marknadsutsatt skola
Magnus Hultén och Christian Lundahl
Kapitel 15: Marknaden och viljan att mäta
Sven-Eric Liedman
Kapitel 16: Skolan och framtiden
Andreas Fejes och Magnus Dahlstedt
Lärarutbildningen negligerar vuxenutbildningen
Vuxenutbildningen har idag fler elever än gymnasieskolan och styrs bl.a. av en egen läroplan från 2012. Till skillnad från gymnasieskolan organiseras komvux kursbaserat med kontinuerligt intag av elever. Snarare än ett fritt skolval upphandlas stora delar av vuxenutbildningen, och elever studerar kurser hos olika utbildningsanordnare. Nästan hälften av alla kursdeltagare inom komvux går en kurs hos en icke-kommunal anordnare (att jämföra med att 26% av eleverna i gymnasieskolan går på en fristående skola). Av vuxenutbildningens elever är nästan hälften födda utomlands. Jämfört med barn och ungdomar har vuxna elever ofta andra specifika livsomständigheter, bl.a. försörjningsansvar för sig själv och kanske för en familj. Vuxna elever har också relativt ofta med sig negativa erfarenheter från tidigare skolgång. Lärare inom vuxenutbildningens ställs därmed inför specifika krav. Men hur blir man lärare i komvux (där även svenska för invandrare ingår)? Och hur väl förbereds man som lärarstuderande på arbete inom just vuxenutbildningen?
Det finns ingen separat utbildning för de som vill jobba som lärare inom vuxenutbildningen. Snarare är man t.ex. hänvisad till ämneslärarprogrammet eller yrkeslärarprogrammet. Dessa program skall enligt sin examensordning ge de studerande viss kännedom om vuxnas lärande. För övrigt finns inga specifika skrivningar som indikerar att de studerande ska förberedas för arbete inom vuxenutbildningen. Den politiska ambitionen bakom nuvarande lärarutbildning är med andra ord låg vad gäller att bidra till de studerandes kunskap och kompetens för att arbeta inom vuxenutbildningen.
Nästa fråga som väcks är hur väl lärarutbildningarna lever upp till, visserligen relativt svaga, skrivningar om att studerande ska få kännedom om vuxnas lärande? Vänder vi oss till det lärosäte där jag själv arbetar, finns det inom ramen för yrkeslärarprogrammet ett tydligt fokus på att förbereda de studerande för arbete inom gymnasieskolan likväl som inom vuxenutbildningen. Inom ramen för ämneslärarprogrammet är det däremot mycket skralt. I dagsläget finns det inget innehåll som specifikt riktar in sig på att ge de studerande kunskap som förbereder dem för arbete i vuxenutbildningen. Dock finns det vissa studerande som får möjlighet att göra sin verksamhetsförlagda utbildning i vuxenutbildningen, vilket sannolikt framförallt har att göra med att det är svårt att få fram VFU-platser. Det pågår dock ett internt utvecklingsarbete för att se till att även ämneslärarstuderande får viss kännedom om vuxnas lärande för att leva upp till examensordningens skrivningar. Dock menar jag själv att ambitionen borde vara mycket högre än så. Dvs. att tillse att studerande de facto förbereds på arbete inom komvux då flera av dem kommer att jobba i sådant sammanhang.
Hur ser det då ut på andra lärosäten? Här har jag kontaktat UKÄ och påtalat behovet av att se över om och på vilket sätt lärarutbildningarna lever upp till examensordningens skrivningar om vuxnas lärande. Tyvärr hade de vid tidpunkten då jag kontaktade dem redan valt ut de frågor de skulle fokusera på i sin utvärdering. Inom ramen för den komvuxutredning som för tillfället genomförs, där bl.a. frågan om vuxenutbildningens lärares kompetensutvecklingsbehov ingår, har en enkät riktats till lärosätena för att fråga om bl.a. vilken forskning om vuxnas lärande som bedrivs. Skall bli intressant att ta del av resultaten från denna utredning vad gäller just denna fråga. Tyvärr är jag inte optimistisk. Sannolikt ignorerar de flesta lärarutbildningar frågan om att förbereda sina studerande på arbete inom komvux.
Jag brukar lite retoriskt, i sammanhang där jag träffar personer som jobbar med lärarutbildning, fråga om de känner till att det från 2012 finns en separat läroplan för vuxenutbildningen. Eller att det är fler elever inom vuxenutbildningen än inom gymnasieskolan. Det är väldigt få händer som lyfts upp i luften när jag ställer dessa frågor. Kunskapen om vuxenutbildningen tycks med andra ord vara låg bland lärarutbildare vilket är mycket anmärkningsvärt och högst oroande. Hur kommer sig detta?
Sannolikt kan det kopplas till vidare trender och debatter där fokus ofta riktas mot vad som i vardagsmun kallas ”skolan”. PISA-rapporter och andra mätningar hänvisas till för att tala om att skolan är i kris. Eleverna lär sig inte det de behöver lära sig. Det behövs skriva-, räkna- och läsa-garantier, tidigare kunskapsmätningar etc. Med andra ord, fokus hamnar framförallt på barn. Vad gäller gymnasieskolan hamnar fokus ofta på frågan om hur många som går ut med kompletta betyg, om även yrkesprogrammen ska ge behörighet till högre utbildning, eller hur skolmarknaden via det fria skolvalet segregerar. Alla dessa frågor är viktiga, men hur möter vi alla de elever som inte går ur gymnasieskolan och som sannolikt behöver gå vidare till komvux? Hur möter vi de nyanlända vuxna som sannolikt behöver delta i komvux/SFI? Hur förbereder vi de lärare som där skall jobba?
Samma trender stöter jag på när jag läser debattartiklar och olika inlägg från representanter för myndigheter av olika slag; det talas om skolan, men inte om vuxenutbildningen. Det talas om barn och ungas lärande, men inte om vuxnas lärande. Med andra ord, som jag retoriskt brukar säga, det talas om skola, skola, skola och skola.
Ett argument som ofta förs fram, och inte minst av förra utbildningsminister Björklund, är att vi måste lösa skolans problem för de yngre barnen först, sedan kan vi ägna oss åt vuxenutbildningen. Det kunde vi bl.a. se genom att alla de reformer som genomfördes under Björklunds tid som minister, nästan uteslutande handlade om skolan och inte om vuxenutbildningen. Ett annat argument som förs fram när jag talar om vikten av kunskap om vuxnas lärande inom ramen för lärarutbildningen (i bred bemärkelse, där det bland annat ingår att få kunskap om komvux organisering), är att det redan är stoffträngsel, och att det är viktigare att lärarstudenterna får kunskap om barns lärande och en rad andra saker som inte specifikt handlar om vuxnas lärande.
Är inte detta anmärkningsvärt? Om vi alltid skall tala om och fokusera på barns lärande, då kommer vi ju aldrig att skapa kunskap om, och bli bättre på att arbeta med vuxnas lärande. Vi kan se liknande negligens i politiken. Lärarna inom vuxenutbildningen fick inte vara del av lärarlönelyftet, och antalet lektorer i vuxenutbildningen är inte många. Med andra ord, vuxenutbildningen har under många år inte bara varit en marginaliserad företeelse inom lärarutbildningen, utan också inom ramen för den vidare utbildningspolitiken.
När jag nyligen var på ett möte anordnat av SUHF, med fokus på lärarutbildningen, där bl.a. frågan om praktiknära forskning diskuterades, så nämndes visserligen vuxenutbildningen men endast i förbifarten. Jag passade då på att nämna mycket av just det jag skrivit här och uppmanade de lärosäten som ska delta i försöksverksamheten om praktiknära forskning (som finansieras av regeringen) att tillse att de involverar kommunala huvudmän med fokus på vuxenutbildning. Tyvärr har jag inte stora förhoppningar, då diskursen om barn och skola är så pass stark. Det är svårt att bryta igenom talet om skola, skola, skola och skola.
Nu finns det vissa ljus i mörkret. Nuvarande regering har som sagt var tillsatt en komvuxutredning som bland annat ser över frågan om kompetensutveckling inom vuxenutbildningen. Min förhoppning är dock att regeringen tar ett steg till och tillsätter en utredning med fokus på att tillse att våra lärarutbildningar, framförallt ämneslärarutbildningen och yrkeslärarutbildningen, får ett än tydligare uppdrag att förbereda de studerande för arbete inom vuxenutbildningen. Det räcker inte med en examensordning som skriver att de studerande skall ”få viss kännedom om vuxnas lärande”. Sådan skrivning förpliktigar inte och inte heller ger det bra grund att inkludera tillräckligt innehåll som de facto förbereder de studerande på arbete i komvux. Detta är inte minst centralt i en tid av stora migrationsrörelser i vilken vuxenutbildningen redan har fått, och kan antas få en alltmer central roll i relation till både utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken. Inte minst i fråga om vuxenutbildningens kompensatoriska, likväl medborgerliga och demokratiska uppdrag.
Nästa steg som jag själv ämnar ta i denna fråga är att genomföra en översyn över hur våra lärarutbildningar förbereder de studerande på ett arbete i vuxenutbildningen. När jag fått tid att göra detta återkommer jag med nytt blogginlägg i frågan.
Vilka elever erbjuds vilken kunskap i svensk skola?
Vilks elever erbjuds vilken kunskap i svensk skola? Är nya gymnasieskolan del av det nya klassamhället?
En central ambition och förväntan bakom den nya gymnasieskola som sjösattes 2011 var att intresset för och genomströmningen vid yrkesutbildningarna skulle öka. Tillgänglig data visar att gymnasiereformen snarare verkar ha fått motsatt effekt. Söktrycket till yrkesprogrammen har sjunkit kraftigt, idag läser färre än var tredje elev vid ett yrkesprogram, och lärlingsutbildningen uppvisar en låg genomströmning där mindre än hälften av den första elevkullen slutförde sin utbildning. En anledning till detta glapp mellan förväntan och utfall är förmodligen att kunskapsfrågan inte tagits på tillräckligt stort allvar i organiseringen av den nya gymnasieskolan.
Grovt uttryckt utgår 2011 års gymnasieskolereform från att ungdomar vid yrkesutbildningar är intresserade av “praktik” och mindre intresserade av “teoretiska” och allmänteoretiska kunskaper. Om så vore fallet borde färre allmänteoretiska inslag och mer arbetsplatsanknytning höja intresset och genomströmningen. Tillgänglig kunskap om såväl genomströmning som ungdomars kunskapsintresse antyder att detta är antaganden i behov av problematisering. Dessutom menar vi att kunskapsfrågan – vad som är viktig kunskap i yrkesprogrammen – bör tas på allvar och ges en seriös behandling även av andra anledningar.
En förklaring till det minskade söktrycket som lyfts fram i debatten är att yrkesprogrammen inte längre ger allmän behörighet till högre utbildning. Därmed antas det att elever och deras föräldrar ser yrkesprogram som en återvändsgränd. Detta är en nog så viktig fråga att diskutera, men vi menar att den polariserade debatten om behörighetsfrågan till högre utbildning osynliggör en än viktigare fråga: Vilken kunskap erbjuds elever på olika program?
Frågan blir central i relation till yrkesprogram då en stor majoritet av eleverna kommer från studieovana hem. Erbjuds dessa elever samma möjligheter som elever på andra program att utveckla kunskap som kan bidra till att påverka sin livssituation och ta sig bortom de strukturer de är del av? Frågan är del av en klassisk debatt inom utbildningspolitiken som bland annat handlar om hur skolans uppdrag skall se ut – relationen mellan uppdraget som fostrare av demokratiska medborgare och uppdraget som fostrare av arbetskraft.
Den senaste gymnasiereformen innebär ett historiskt brott i svensk utbildningspolitik. Reformen särskiljer yrkesprogram från övriga program genom att bland annat ta bort allmän högskolebehörighet som mål för yrkeselever och genom att ge arbetsgivare ett direkt inflytande över innehållet i yrkesprogrammen. Tidigare reformer (1970 och 1994) hade som gemensam inriktning att minska skillnaderna mellan de olika gymnasieprogrammen. Centrala tankar i debatten handlade då om att skola demokratiska medborgare som hade en bred och generell kunskap användbar inom såväl ett föränderligt arbetsliv som i livet mer brett.
Horisontell och vertikal kunskap
Snarare än generell kunskap förordar 2011 års reform specialiserad kontextbunden kunskap som förmodas göra den enskilda eleven anställningsbar. En skillnad som i läroplansteoretisk och kunskapssociologisk forskning har betecknats som den mellan horisontell och vertikal kunskap. Den förra, som tydligt premieras via innehållets organisering i 2011 års reform, innebär utveckling av kunskap som är användbar i specifika sammanhang, snarare än vertikal kunskap som är mer generell och överförbar från ett sammanhang till ett annat. Vidare erbjuder den vertikala kunskapen möjligheter att delta i samtalet om de strukturer och det samhälle som den enskilde medborgaren är del av.
För att konkretisera ovanstående kan vi vända oss till de nya läro- och kursplanerna. I den nya gymnasieskolan har vad som tidigare kallades kärnämnen bytt namn till gymnasiegemensamma ämnen. För yrkesprogrammen har dessa ämnen minskat i omfattning, och kursplanerna i flera av dessa ser annorlunda ut än på andra program (tidigare var kursplanerna lika för alla gymnasieprogram). Yrkesprogrammens kursplaner är tänkta att vara mer anpassade till den yrkesutgång för vilken eleverna utbildar sig.
Om vi tar samhällskunskap som exempel ska yrkeselever enligt kursplanen utveckla kunskap om privatekonomi, men inte samhällsekonomi där frågor om ekonomiska strukturer, resursanvändning och resursfördelning ingår. Med andra ord, de elever som utbildar sig för ett mer direkt utträde till arbetsmarknaden, ofta i en underordnad maktposition i arbetsdelningen, erbjuds ej kunskap som är central för att förstå och kunna påverka samhällets utveckling.
Genom att minska både omfattningen av de gymnasiegemensamma ämnena samt genom att rikta in dessa mot mer kontextbunden horisontell kunskap, har den senaste gymnasiereformen tydlig brutit med tidigare reformer. Elever på yrkesprogram erbjuds inom ramen för de gymnasiegemensamma ämnena kunskap som bedöms som nyttig och användbar i en tilltänkt arbetskontext, medan elever på övriga program, inom samma ämnen, erbjuds kunskap som gör det möjligt för dem att delta i samtalet om samhället, dess strukturer, och den enskilde medborgarens möjligheter att förändra dessa.
Kanske tycks denna uppdelning av olika typer av kunskap mellan olika program vara oproblematisk. Men lägger vi därtill en analys av vilka elever som går på vilka program blir frågan mer komplicerad. Elever med arbetarklassbakgrund är kraftigt överrepresenterade vid yrkesprogrammen. Val av utbildning och yrke har i forskning visats ha ett tydligt samband med klassbakgrund (framförallt föräldrars utbildningsbakgrund). Utbildning reproducerar med andra ord klass. Att då främst erbjuda elever på yrkesprogram horisontell kunskap torde, snarare än att minska skillnader mellan elever, ytterligare bidra till att reproducera klassmönster i det svenska samhället.
Med ovan sagda vill vi peka på att även om kunskapsfrågan ofta framhävs av politiker som den viktigaste av alla när det talas om skolan, så glöms just kunskapsfrågan bort i de polariserade och onyanserade debatter som förs om yrkesutbildning. Att tala om behörighet till högre utbildning eller ej är viktigt, men denna diskussion bör ej osynliggöra den än mer centrala frågan om vilken kunskap olika elever erbjuds i den svenska gymnasieskolan. Vidare, en mer djuplodad diskussion om kunskapsfrågan i yrkesutbildning skulle förmodligen också bidra till en nyansering av de antaganden som dominerat om genomströmning och ungdomars kunskaps(o)intresse vid dessa utbildningar. På så vis skulle kanske även konturerna till en lösning på de problem som uppkommit med den nya gymnasieskolan rörande ett fallande söktryck och en låg genomströmning kunna tecknas.
(Andreas Fejes är professor i vuxenpedagogik vid Linköpings Universitet, Mattias Nylund är fil dr i pedagogik och verksam vid Göteborgs Universitet)
Texten är från tidigare publicerad debattartikel i GP.
Behov av forskning om vuxnas lärande
I följande text, som jag skrev på uppdrag av vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitte diskuteras behov av forskning om vuxnas lärande. Det handlar om folkbildning, vuxenutbildning, lärande i arbetslivet och yrkesiubildning. Tyvärr kom inte några tydliga prioriteringar inom detta område att göras från UVK i deras knskapsöversikt om det utbildningsvetenskapliga området. Vi som jobbar med frågorna är visserligen vana att det bara talas om skola, men med tanke på Sveriges omfattande system inom området vuxnas lärande o de utmaningar vi står i för, inte minst med tanke på de stora migrationsströmmarna senaste år, är detta anmärkningsvärt.
Men här kommer hela min text för den som är intresserad.
Tema vuxnas lärande och lärande i arbetslivet
Andreas Fejes
Professor i Vuxenpedagogik vid Linköpings universitet
Beskrivning av forskningen inom området
Vuxnas lärande (inklusive lärande i arbetslivet) inbegriper den bredd av forskning som intresserar sig för att studera olika sammanhang där vuxna lär sig något. Det kan handla om formellt organiserat lärande inom utbildningssfären, såsom kommunal vuxenutbildning (komvux), svenska för invandrare (SFI), arbetsmarknadsutbildning, yrkesutbildning, högskola och professionsutbildning; icke formellt (organiserat) lärande inom folkhögskola, studieförbund och personalutbildningar; men också informellt lärande i vardagen, på arbetet eller inom ramen för civilsamhället. Det är ett omfattande tema som skär in i en rad olika praktiker och forskningsfält. För att göra beskrivningen mer hanterlig, kommer denna text att fokusera på fyra områden: Forskning om vuxenutbildning (kommunal vuxenutbildning, SFI och arbetsmarknadsutbildning); Folkbildningsforskning (folkhögskola, studieförbund, lärande i civilsamhälle); Lärande i arbetslivet; och
Yrkesutbildning.
Forskning inom dessa områden är i olika grad tvär- och mångvetenskaplig, och de skär i flera fall in i varandra. Vi kan t.ex. se hur forskning om yrkesutbildning på komvux skär in i både området vuxenutbildning och yrkesutbildning. Men det skär också in i lärande i arbetslivet genom att utbildningen till del är förlagd till arbetsplatser. Följande text behandlar inte högre utbildning eller professionsutbildning då dessa behandlas var för sig i två andra teman i översikten.
Forskning om vuxenutbildning
Omfattningen av forskning om vuxenutbildning kan något förenklat sägas följa samhällets konjunkturväxlingar, och därtill hörande politiska reformer, vilket varit centralt för områdets kapacitetsbyggande. Under perioder av omfattande reformer och satsningar på komvux och arbetsmarknadsutbildning har resurser gjorts tillgängliga för utvärderingar och följeforskning från olika myndigheter, vilket bland annat möjliggjort genomförande av flera avhandlingsprojekt. Centrala frågor som har behandlats inom denna forskning har handlat om vuxenutbildningens betydelse för deltagare såväl som för samhället, vuxnas deltagande och rekrytering till studier, frågor om undervisning inom ramen för dessa sammanhang samt forskning om nationella och transnationella policyförändringar. Frågorna är fortfarande aktuella, inte minst då vuxenutbildningen ser mycket annorlunda ut idag än för bara 15 år sedan.
Forskningsintressen som tillkommit senaste åren handlar bl.a. om studier av validering, dvs. forskning om identifiering, bedömning och dokumentation av vuxnas lärande oavsett var och när lärandet har skett, frågor om vuxenutbildningens uppdrag i att fostra medborgare, studier av vuxenlärares vägar in i yrket, samt frågor om vuxenutbildningens organisering.
Folkbildningsforskning
Folkbildningsforskningens kapacitetsbyggande har bl.a. varit beroende av uppdrag i form av utvärderingar, följeforskning och forskningsuppdrag i anslutning till offentliga utredningar. En viss expansion av forskningsområdet kan identifieras i ökat antal avhandlingar från 90-tal och framåt. Pedagogik och historia som discipliner dominerar och historiska studier av folkbildande verksamhet har varit framträdande där folkbildningens svenska historia, dess idéhistoria, bildningsideal samt folkrörelsers och folkhögskolors framväxt har varit i fokus. På senare år har nya forskningsintressen växt fram som riktas mot folkbildning i relation till samtida samhällsfrågor och olika kulturella uttrycksformer såsom den globala rättviserö relsen, hiphop, folkbildning i förort och musikutbildningar inom folkhögskolan.
Ytterligare förnyelse möjliggjordes genom vetenskapsrådets riktade utlysning mot folkbildning (resurser fördes över från Folkbildningsrådet till VR med detta ändamål) och tack vare forskares framgångar i att erhålla medel från olika forskningsråd. Forskningen har bl.a. intresserat sig för didaktiska arrangemang inom folkbildningen, studieförbundens relation till civilsamhället, folkbildningens samhällsnytta, läsecirklar, dess historia och betydelse i samtid, och demokratiska lärprocesser inom folkbildande organisationer.
Lärande i arbetslivet
Forskning om lärande i arbetslivet har expanderat under de senaste årtiondena nationellt såväl som internationellt. Idag finns ett flertal välrenommerade internationella tidskrifter och konferenser inom detta område. Området har utvecklats i nära anslutning till forskning om vuxnas lärande, men även med starka kopplingar till forskning om personal- och arbetslivsfrågor (human resource development) samt forskning om yrkes- och professionsutbildningar.
Centralt inom området är frågor som rör kompetensutveckling av olika yrkesgrupper genom formella utbildningar, validering eller olika former för arbetsplatslärande. Centralt är även fråor om arbetslivet och arbetsplatsen som miljö för lärande kopplat till arbetsvillkor och organisering. Inom området ligger även studier av utbildningar där praktikmoment utgör olika stora delar av utbildningen (arbetsbaserat lärande och arbetsintegrerat lärande), t.ex. yrkesutbildningar och lärlingsutbildningar. Relationer mellan utbildning och arbetsliv blir här central.
Yrkesutbildning
Yrkesutbildning i den mening som här avses bedrivs framförallt inom ramen för gymnasieskolans yrkesprogram. I området inkluderas även olika former för lärlingsutbildning, dvs. strukturerade utbildningar med inslag av både skolförlagda och arbetsplatsförlagda moment. I relation till vuxnas lärande bedrivs yrkesutbildningar inom ramen för komvux och yrkeshögskolan, men det finns även flera privata former för yrkesutbildningar för vuxna, inom t.ex. skönhetsbranschen.
Forskningen om yrkesutbildning för vuxna har till stor del handlat om relationen mellan utbildning och arbete, där fokus har riktats mot validering av yrkeskompetens, i relation till betyg och annan form av dokumentation med syfte att höja vuxnas formella kompetens. Här har frågor om vad som bedöms och hur stått i fokus, men även frågor om vilken kunskap och vem som exkluderas genom valideringsprocessen. Forskning har även intresserat sig för frågor om normativitet och genus inom ramen för privata skönhetsutbildningar, och för yrkeslärares identitetsskapande och kompetensutveckling inom sina yrkesämnen. Centrala forskningsfrågor gäller även yrkesutbildningens organisering och institutionella villkor, nya pedagogiska ideal, yrkesutbildningens status och förmåga att rekrytera och utbilda kvalificerade studerande, övergångar från yrkesutbildning till anställning samt från yrkesutbildning till högre studier.
Infrastruktur och nationella nätverk
Genom statliga satsningar på inrättandet av Sveriges enda professur i vuxenpedagogik vid Linköpings universitet (1983) och inrättandet av Mimer, nationellt program för folkbildningsforskning (1990), även det lokaliserat vid Linköpings universitet, har det funnits institutionell grund för att bygga forskning inom dessa områden. Mimer, har genom sitt nationella uppdrag, och aktiviteter haft en betydelsefull roll för folkbildningsforskningens konstituering och utbredning. Vid Linköpings universitet finns också sedan slutet av 90-talet en professur i pedagogik med inriktning mot lärande i arbetslivet. Här finns även ett av Vinnova finansierat forskningscenter med bland annat inriktning på vuxnas lärande och lärande i arbetslivet. En annan statlig infrastruktursatsning var inrättandet av ett nationellt kompetenscentrum för livslångt lärande (ENCELL, 2002) vid högskolan i Jönköping varsuppdrag är att sprida kunskap om forskning, men även att vara aktiv partner i verksamhetsnära forskning om vuxnas lärande.
Inom yrkesutbildning har nationella nätverk stärkts något under senaste år genom inrättandet av två forskarskolor finansierade av UVK, en med inriktning mot yrkesdidaktik, och en med inriktning mot yrkesämnenas didaktik (samarbeten mellan universiteten i Göteborg, Karlstad, Linköping och Umeå, samt Södertörns högskola). Dessutom finns sedan ett flertal år ett nationellt forskarnätverk om gymnasial yrkesutbildning och ungas etablering på arbetsmarknaden med bas vid Lunds universitet, finansierat av FAS/Forte.
Internationalisering
Sverige är internationellt mycket centralt positionerad inom området vuxnas lärande, vilket har sin grund i flera faktorer. Utbildning för vuxna i Sverige är internationellt unikt genom stor statlig finansiering, omfattande verksamhet, och sin historiskt tidiga institutionalisering. I internationella studier såsom PIAAC, kommer Sverige väl ut. Samtidigt har statliga satsningar på infrastruktur inom området möjliggjort uppbyggnad av forskningskapacitet och internationella nätverk. Sverige har tagit en ledande roll i internationellt nätverksbyggande. Sedan 2007 är sekretariatet för den europeiska vuxenpedagogiska forskningsföreningen (www.esrea.org) och redaktionsarbetet för den europeiska vuxenpedagogiska vetenskapliga tidskriften (www.rela.ep.liu.se) lokaliserade vid Linköpings universitet. Svenska forskare är även mycket väl representerade som författare i internationella tidskrifter inom området och flera forskare har centrala funktioner i både internationella forskningsnätverk och tidskriftsredaktioner.
Karriärvägar
Flera lärosäten nämner på sina hemsidor att de har kurser och forskning inom området vuxnas lärande och/eller lärande i arbetslivet. Särskilt bör nämnas den koncentration av sådan utbildning och forskning som sedan länge finns vid universiteten i Göteborg, Linköping och Stockholm. Dock tycks de tydligaste karriärvägarna inom vuxnas lärande och lärande i arbetslivet finnas vid Linköpings universitet. Där finns forskarutbildningar i pedagogik med inriktning mot såväl vuxnas lärande, som mot lärande i arbetslivet, och det utlyses post- doktorstjänster och lektorat med sådan inriktning.
Utmaningar
Området vuxnas lärande och lärande i arbetslivet täcker in en rad sammanhang av central betydelse för det svenska välfärdssamhället. Området har dock en utmaning i att bygga forskningskapacitet då det, inom ramen för utbildningsvetenskap, lätt hamnar i skymundan till förmån för ungdomsskolan. Yrkesutbildning har samma utmaning, då den lätt hamnar i skymundan i relation till andra delar av ungdomsskolans verksamhet.
Den institutionella uppbyggnaden kring forskning om vuxnas lärande och lärande i arbetslivet som finns vid Linköpings universitet, tillika det center som finns vid högskolan i Jönköping, fyller visserligen centrala funktioner i områdets kapacitetsbyggande. Utmaningen är dock att få fler forskare intresserade av området, tillika att attrahera externa anslag. Området är dels beroende av anslag från forskningsråd, dels från andra parter i form av följeforskning och utvärderingsuppdrag. Den senare formen av anslag har flera funktioner, dels för att involvera fler forskare i forskningsrelaterad verksamhet inom området vuxnas lärande och lärande i arbetslivet, dels för att bygga kunskapsbaser som kan resultera i forskningspublikationer, eller forskningsansökningar.
Styrkor och svagheter, trender och tendenser
Forskning om vuxenutbildning är mycket begränsad, och har krympt i omfattning det senaste decenniet. Till del kan detta förklaras med att vuxenutbildningen under denna period varit relativt ”reformfri”, varpå resurser för utvärderingar och följeforskning inte legat på samma nivå som under den statliga satsningen på Kunskapslyftet (1997-2002). Samtidigt har forskningsråd de senaste åren mig veterligen inte beviljat några större projektansökningar som handlar om vuxenutbildning. Den begränsade omfattning av forskning om vuxenutbildning är anmärkningsvärd om vi ser till de stora förändringar som skett inom ramen för komvux (stor ökad andel deltagare födda i utlandet; genom borttagandet av möjligheten till konkurrenskomplettering inom komvux har en grupp studiemotiverade elever försvunnit; stor ökad andel av privata utbildningsanordnare; halvering av antal deltagare i komvux jämfört med Kunskapslyftets tid), den statliga satsning som skett på yrkeshögskolan och yrkesutbildning för vuxna, och den expansion vi ser inom SFI.
Utifrån ovanstående bedömer jag det som särskilt angeläget att med olika ingångar beforska komvux förändrade landskap, men även SFI, dess expansion, funktion och roll i samhället.
Folkbildningsforskningen tycks ha ökat något de senaste åren, inte minst i relation till att forskare varit lyckosamma i att attrahera anslag från forskningsråd. Ökat intresse tycks finnas för forskning om lärande i civilsamhället. En utmaning för folkbildningsforskningen är att ” internationalisera sig”. Svensk folkbildning är på olika sätt unik, och har specifika historiska rötter. Troligen, genom sin kontextbundenhet, har folkbildningsforskare nästan uteslutande publicerat sig på svenska. Jag bedömer det som angeläget att det framgent finns en balans inom området mellan forskning om folkbildningens traditionella institutionella sammanhang, och forskning om samtida samhällsfrågor och nya kulturella uttrycksformer. Vidare finns behov av att forskningen i ökad utsträckning görs tillgänglig i internationella sammanhang
Forskning om yrkesutbildning och lärande i arbetslivet är underbeforskade områden i svensk utbildningsvetenskaplig forskning. Inte minst med tanke på att yrkesutbildning inkluderar stora delar av eleverna inom ungdomsskolan, och de vuxna som deltar inom yrkesutbildning på komvux och yrkeshögskolan. Dessa områden har under senare år även kommit i fokus genom ny gymnasieskola, genom statliga satsningar på yrkesutbildning för vuxna, och genom ökande intresse för lärlingsutbildningar som finns i såväl Sverige som internationellt. Detta bland annat mot bakgrund av den omfattande arbetslösheten bland unga. Min bedömning är att behovet är stort av forskning som studerar yrkesutbildningens förändring och nya uttrycksformer.
Summering och rekommendationer
Vuxnas lärande och lärande i arbetslivet skär genom många institutionella och vardagliga praktiker, varav några har lyfts fram i denna översikt. Omfattningen om vad som i denna text skall täckas in har inneburit att jag till stor del fått hålla mig på en generell nivå. Jag har i texten utelämnat begreppsliga diskussioner såsom relationen mellan vuxnas lärande och vuxenpedagogik.
En generell betraktelse är att vuxnas lärande och lärande i arbetslivet lätt hamnar ”på sidan om” inom det utbildningsvetenskapliga fältet, till förmån för ungdomsskolan. Detta är anmärkningsvärt, inte minst med tanke på vuxnas lärandes centrala roll i uppbyggnaden av välfärdssamhället. Verksamheten är mycket omfattande. Några siffror om deltagande: komvux 190000; SFI 125000, folkhögskolans långa kurser 25000, korta kurser 100000; studiecirklar 1,7 miljoner; personalutbildningar 4,5 miljoner. Centralt för områdets fortlevnad tillika framgångar internationellt är fortsatt infrastrukturstöd (både genom interna fakultetsanslag för forskningsmiljöer, men även externa infrastrukturbidrag) som utgör en garant för att området även fortsättningsvis kommer att beforskas oavsett andra former av externa anslag.
Fler forskare behöver involveras för att möjliggöra ytterligare byggande av forskningskapacitet och kunskap om centrala fenomen inomområdet. Här spelar forskningsråd en central funktion, inte minst UVK. Å ena sidan behöver forskare inom området vara framgångsrika i att attrahera resurser från forskningsråd (skriva
bra ansökningar och bli prioriterade i relation till andra bra ansökningar), å andra sidan behöver forskningsråd tillses ha medel för att kunna finansiera bra ansökningar inom området.
På ett generellt plan finns behov av forskning om alla de fyra delområden som lyfts upp i denna text. Dock sticker vissa delområden ut som mycket underbeforskade. Dels handlar det om forskning om vuxenutbildningen (komvux, arbetsmarknadsutbildning och SFI) och dess förändrade landskap, dels om yrkesutbildning för vuxna (yrkeshögskola, yrkesutbildning inom komvux, privata yrkesutbildningar). Men även forskning om yrkesutbildning inom ungdomsskolan är i behov av vidare forskning.
Några avslutande påpekanden/rekommendationer:
En kunskapsöversikt över, till UVK, insända ansökningar inom området vuxnas lärande, bör tas fram. Fokus bör vara att se vad för forskning inom området som resurser sökts för, vilken forskning som beviljats, och vad beviljandegraden varit. På så sätt skapas kunskapsunderlag för UVK inför sitt vidare prioriteringsarbete. Det bidrar även till att lyfta upp en del av den utbildningsvetenskapliga forskningen som ofta hamnar på ”sidan om”.
Vetenskapsrådet bör tillse att de resurser som fördes över från Folkbildningsrådet till Vetenskapsrådet med syfte att finansiera folkbildningsforskning, även framgent går till sådan forskning. Separat utlysning riktad mot folkbildningsforskning vore en garant för att å enda sidan attrahera ansökningar just i relation till folkbildning, å andra sidan garantera att medlen går till just detta ändamål. I dagsläget är det oklart om dessa resurser faktiskt går till folkbildningsforskning.
Referenser
Jag har i löpande text valt att inte lägga in specifika referenser till mina beskrivningar och påståenden. Men jag har bl.a. tagit inspiration från följande översikter.
Andersson, P, & Sjösten, N-Å. (1997). Vuxenpedagogik i Sverige: Forskning, utbildning, utveckling, en kartläggning. SOU 1997:120. Stockholm: Utbildningsdepartementet.
Ellström, P.-E., Löfberg, A. & Svensson, L. (2005). Pedagogik i arbetslivet. Ett historiskt perspektiv. Pedagogisk forskning, 10(3/4), 162–181.
Fejes, A. (red.) (2013) Lärandets mångfald: Om vuxenpedagogik och folkbildning. Lund: Sudentlitteratur.
Fejes, A: & Nylander, E. (2014) The Anglophone International(e): A bibliometric analysis of three adult education journals, 2005-2012. Adult Education Quarterly. DOI:10.1177/0741713614528025
Laginder, A-M. (2010). Folkbildningsforskning: Det hittillsvarande och framtida forskningslandskapet. Arbetspapper.
Österborg Wiklund, S., Arbouz, D. & Nordvall, H. (2014) Research on popular education in transformation: A bibliometrical analysis of doctoral theses in Sweden 1991-2014. Paper presented at the 42nd congresse of NERA in Lillehammer, Norway, March 5-7.