Vuxenutbildningens erkännanande av den exkluderade medborgaren

Utbildning lyfts i politiska visioner fram som en lösning på allehanda problem och utmaningar, inte minst frågan om arbetslöshet och samhällets ekonomiska utveckling. Bara människor utbildar sig blir de anställningsbara, och därigenom blir de produktiva medborgare som kan försörja sig själv och sin familj. Och inte minst, sägs det, bidrar sådana medborgare till att Sverige står sig starkt som en sann kunskapsekonomi på den globala marknaden (se t.ex. Fejes, 2006, Fejes, Olson, Rahm, Dahlstedt, & Sandberg, 2016).

Även om vuxenutbildning oftast hamnar i skymundan i de vidare diskussionerna om utbildning, så finns det en stark tro, från policyhåll, på att vuxenutbildningen skall lösa ”problem”. Genom studier skall den enskilde få den kunskap och kompetens som krävs för vidare studier, alternativt för att direkt kunna gå ut i arbetslivet. Inte minst aktualiseras detta i relation till dagens migrationsströmmar, där delar av migrantgruppen inte har grundskolekompetens och/eller gymnasiekompetens, men också i relation till de som inte fått det stöd de behövt för att klara sig genom ungdomsskolan.

Denna fokus på vuxenutbildning som sätt till vidare studier och/eller arbete, innebär att vuxenutbildningens demokratiska och medborgerliga funktion, dess syfte att bidra till personlig utveckling och förberedelser för livet mer brett, hamnar i skymundan och näst intill totalt marginaliseras (se Fejes, Olson, Rahm, Dahlstedt, & Sandberg, 2016; Sandberg, Fejes, Dahlstedt, & Olson, 2016), något som inte minst förstärks av den omfattande marknadisering som vuxenutbildningen genomgått (Fejes, Runesdotter, & Wärvik, 2016).

En tolkning skulle dock kunna vara att det finns något outtalat och förgivettaget i de politiska visionerna, dvs. att om den enskilde får utbildning och därigenom kan studera vidare, alternativt få ett arbete, så bidrar det i sig till demokratisk skolning, förberedelse för livet mer brett tillika personlig utveckling. Oavsett om så är fallet, är det tydligt, med grund i policytexter på området, att just den demokratiska och medborgerliga funktionen inte får en central plats. Vuxenutbildningen blir med andra ord mer eller mindre enbart en arbetsmarknadspolitisk åtgärd för att skapa anställningsbara medborgare (Fejes, 2010).

Tar vi en mindre kritisk utgångspunkt än ovan, så kan vi se vuxenutbildningen som en plats för att skapa möjlighet för individer att få ett fotfäste i samhället, att lämna prekära arbetsförhållanden, och få möjlighet till erkännande som individer och som samhällsmedborgare. Frågan om erkännande är något som kollegan Fredrik Sandberg lyfter upp i en nyligen publicerad artikel, skriven inom ramen för vårt projekt om medborgarskapande inom och utanför vuxenutbildning och folkbildning.

I artikeln, publicerad i Studies in Continuing Education, tar Fredrik utgångspunkt i Axel Honneths teori om erkännande. För att fullt ut utveckla självförtroende och autonomi i livet krävs erkännande i tre former. 1. erkännande genom kärlek inom familjen och i relation till vänner 2. genom lag, erkännande som individ med rättigheter 3. erkännande av att ens kunskap, kompetens, prestationer och mål, bidrar till värdegemenskapers utveckling, t.ex. på arbetsplatsen, eller inom vuxenutbildningen. Med erkännande som vägledning, analyseras Fredrik intervjuer med lärare och elever inom den kommunala vuxenutbildningen.

Det finns en tydlig ambivalens i elevernas berättelser om deltagande i vuxenutbildning. En stor del av eleverna är unga, och många kommer från en prekär situation på arbetsmarknaden. Flera har inte lyckats etablera sig, medan andra har erfarenhet av dåliga anställningsvillkor och arbetsförhållanden. Vuxenutbildningen blir då en sista chans för att komma vidare till ett bättre liv. Samtidigt har flera av eleverna dålig erfarenhet av och relation till samhällets institutioner, vilket har försvårat en positiv individuell utveckling. För dessa elever innebär vuxenutbildningen ett temporärt erkännande och stöd, vilket potentiellt kan bidra till att höja deras självförtroende – att kunna se sig själva som del av samhället på ett positivt sätt.

Men trots att eleverna ger en positiv bild av deltagande i vuxenutbildningen, så är de mer eller mindre ”tvingade” till deltagande då de befinner sig i en situation av splittring mellan att känna sig exkluderade och kampen för att var del av något, något stabilt. Vuxenutbildningen blir då något som måste vara något positivt och eleverna behöver känna sig erkända.

Men även om vuxenutbildningen, genom att vara gratis i kombination med studiemedel, de facto skapar möjligheter för individer att kunna realisera sina behov av erkännande, så finns det inga garantier för att de kommer att lyckas, vare sig med studier, eller med att erhålla vidare erkännande av samhället, och framtida värdegemenskaper. Vuxenutbildningen blir med andra ord, och som vi diskuterat i en annan artikel (Sandberg m.fl., 2016) en heterotopi, en stabil plats i tid och rum som skapar drömmar om framtiden – en utopi. Men utopier är inte ”verkliga” och vad som händer efter deltagandet i vuxenutbildningen blir i slutändan ett ansvar för den enskilde individen.

Fredriks artikel om erkännanden, lyfter flera centrala frågor. Vem är ansvarig för att den enskilde får möjlighet, och de facto erhåller, erkännande av samhället? Vilket ansvar har vuxenutbildningen och samhällets övriga institutioner för att inte bara ge erkännande inom ramen för sitt eget mandat och ansvarsområde, utan för att den enskilde faktiskt får möjlighet till kontinuerligt erkännande som en samhällsmedborgare som bidrar med kunskap och kompetens till värdegemenskapers utveckling?

Fredriks artikel länkas här.

Den som inte lyckas få access till artikeln kan sända mig ett mail så sänder jag över den, andreas.fejes@liu.se

För blogginlägg som problematiserar anslutande frågor till de som här diskuteras så klicka här, eller här.

Referenser

Sandberg, F. (2016) Recognition and adult education: An incongruent opportunity. Studies in Continuing Education, 38(3), 265-280.

Fejes, A. (2010) Discourses on Employability: Constituting the Responsible Citizen. Studies in Continuing Education, 32(2), 89-102.

Fejes, A (2006) The planetspeak discourse of Lifelong learning in Sweden – what is an educable adult? Journal of Education Policy, 21(6), p. 697-716.

Fejes, A., Olson, M., Rahm, L., Dahlstedt, M., Sandberg, F. (Under review) Individualisation in citizen formation in Swedish adult education. Manuscript under review process in academic journal.

Fejes, A., Wärvik, G-B., & Runesdotter, C. (2016) Marketization of adult education: principals as business leaders, standardised teachers and responsibilised students. International Journal of Lifelong Education. DOI: 10.1080/02601370.2016.1204366

Sandberg, F., Fejes, A., Dahlstedt, M., & Olson, M. (2016) Adult education as a heterotopia of deviation: a dwelling for the abnormal citizen. Adult Education Quarterly, 66(2), 103-119.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *