Komvux 50 år: Om hur Komvux blev Komvux

Svensk vuxenutbildning är relativt unik i världen. Här har vuxna möjlighet och rätt till utbildning på grundläggande och gymnasial nivå. Må så vara för att få en andra chans, eller för att komplettera och vidareutbilda sig. Antalet deltagare är idag fler än inom gymnasieskolan. Vidare är komvux är kostnadsfri för eleven, denne kan uppbära studiemedel, och har även rätt att ta tjänstledigt för studier. Idag tar vi kanske denna möjlighet som given. Men har det alltid varit så? När blev komvux, komvux? 

Inledning

När jag föddes (1977) arbetade min far som elektriker. Han hade tvååriga tekniska studier bakom sig och jobbade i samma yrke fram till sin pension för ett par år sedan. Min mor, å andra sidan, har haft ett mer föränderligt arbetsliv bakom sig. När jag föddes jobbade hon som städerska på Konsums bageri i Eskilstuna. Hon saknade kompletta betyg från grundskolan. Så småningom påbörjade hon studier på Folkhögskola. Yrkesbanan skiftade, och hon började jobba på korttidsboenden för personer med funktionsvariation. Olika former av kompetensutveckling, studier och hårt arbete ledde henne så småningom till nytt yrke som elevassistent på en lågstadieskola. Först jobbade hon med elever med utåtagerande beteende, så småningom med grupper av elever, i perioder också som klasslärare (obehörig sådan). När behov fanns av någon som kunde jobba som assistent till elev med synnedsättning, fick min mor återigen nya arbetsuppgifter. Genom kurser hos specialpedagogiska skolmyndigheten, självstudier, och mycket extra arbete på kvällar och helger, lärde hon sig blindskrift, de olika tekniker som användes som stöd för eleven, och annan kunskap som gjord det möjligt att ge eleven det denna hade rätt till – en likvärdig utbildning. Min mor översatta de flesta läromedel som användes i klassrummet, till blindskrift eller i andra taktila former, så att eleven kunde följa med i den ordinarie undervisningen. Efter nio år, då eleven påbörjade sina gymnasiestudier, fick min mor återigen nya arbetsuppgifter. Denna gång på en annan högstadieskola som stöd för mindre grupper av nyanlända elever.

Denna korta berättelse om mina föräldrar är på vissa sätt inte unik, men illustrativ. Inte bara för att den illustrerar ett yrkesliv inom ramen för samma yrke (min far) och ett varierande yrkesliv (min mor). Utan framförallt ser jag det som illustrativt för hur möjligheter till utbildning för vuxna är centralt för att kunna få en andra chans, för att kunna utveckla sig i syfte att få andra jobb, men även för att kunna utbilda och lära sig för att bli bättre på sitt nuvarande jobb. Och inte minst att det i Sverige, under den period som jag levt, som i stort motsvarar min mors och fars vuxna liv, har funnits sådana möjligheter. För mig som är född på 1970-talet, är ordet komvux synonymt med en andra chans. Komvux har för mig alltid ”funnits där”, som något naturligt, för-givet-taget, som del av den svenska välfärdsmodellen. Men så har det inte alltid varit!

Vänder vi oss till komvux historia, kan vi ganska snart se att komvux är ett historiskt relativt sentida fenomen. Komvux skapades inte förrän 1968. Och det komvux som då fanns hade inte varit tillgängligt för min mor. Men komvux har sedan dess, i flera omgångar, relativt drastiskt omformats. Det komvux vi ser idag är väldigt annorlunda jämfört med komvux under 1980-talet, vilket i sin tur är väldigt annorlunda jämfört med Komvux i slutet av 1960-talet. Samtidigt har Sverige en lång historia av folkbildning, en historia som komvux är del av, om än sentida. I följande text ämnar jag dra upp några historiska linjer om komvux, dess framväxt och utveckling.

Folkbildningen
Institutionaliserad vuxenutbildning i Sverige går tillbaka till mitten av 1800-talet och folkbildningens framväxt. Det handlar bland annat om tillkomsten av den första folkhögskolan (1868), de första studiecirklarna (1902), folkbibliotekets utveckling, distansutbildningens framväxt och organiseringen av offentliga föreläsningar. Dessa initiativ syftade till att bilda de breda lagren av befolkningen. Men folkhögskolan riktade sig från början endast till de välbärgade markägande böndernas söner, med syfte att de i framtiden skulle kunna ta över familjens gård (Larsson 2013). I övergången till 1900-talet kom folkbildningens utveckling att tätt länkas samman med framväxten av de sociala rörelserna och deras kamp för allmän rösträtt och demokrati. Som Bernt Gustavsson argumenterar (2013, s. 38) så handlade folkbildningens framväxt om en:

“demokratisering – ”bildning, inte bara för folket, men också genom folket”. Det var människor inom folkrörelserna – arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, och frikyrkorörelsen – som tillsammans med demokratiska intellektuella skapade denna tradition.” (min översättning)

Tillkomsten av den första studiecirkeln, 1902, ses ofta som en milstolpe i folkbildningens utveckling. Studiecirklar kom att baseras på deltagarnas erfarenheter, som tillsammans med böcker och annan litteratur var utgångspunkt för diskussion och gemensam reflektion. En av deltagarna i cirkeln hade rollen som cirkelledare, vilket därmed var något helt annat än rollen som lärare. Erfarenhet, böcker och ledaren var med andra ord tre av studiecirkelns grunder. Tillsammans skulle dessa inslag i studiecirkeln bidra till ett kollektivt lärande hos deltagarna – fri och frivillig självbildning. För att stabilisera finansiering för verksamheten kom studiecirkeln att institutionaliseras i form av studieförbund. Första studieförbund att bildas var ABF – arbetarnas bildningsförbund – som bildades 1912 (Gustavsson 2013).

Som redan nämnts riktade sig de första folkhögskolorna mot de välbeställda markägande böndernas söner. Folkhögskolorna var en plats för dessa söner att få kunskap som förberedde dem för att ta över familjens gård. De första folkhögskolorna ägdes av landstingen och där var bönderna i majoritet. Folkhögskolan kom att bli den första utbildningsform som för många gjorde mer avancerade studier än folkskolan möjlig. Inte minst med tanke på att de framför allt var lokaliserade på landsbygden, där utbildningsmöjligheter för övrigt var begränsade (Larsson 2013). Parallellt med folkrörelsernas framväxt under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal så restes krav på att folkhögskolorna skulle vidga sin målgrupp. Det var fråga om en kamp mellan den markägande välbesuttna bondeklassen och arbetarklassen. Kampen slutade med att allt fler arbetare kom att påbörja studier på folkhögskola, och på så sätt kom dessa institutioner steg för steg att bidra till att bryta upp klassgränser (Larsson 2013).

Folkrörelserna kom så småningom att starta egna folkhögskolor med syfte att erbjuda utbildning för medlemmar och funktionärer. Men först på 1930-talet kom arbetare att utgöra majoriteten av deltagarna inom folkhögskolan. Med folkhögskolans utveckling kom arbetarklassen för första gången få möjlighet till utbildning bortom folkskolan. Parallellt med att allt fler deltagare kom att utgöras av arbetare, så ökade även antalet kvinnliga deltagare. Från en situation då kvinnor var mer eller mindre helt frånvarande från folkhögskolorna i slutet av 1800-talet, så kom de på 1930-talet att utgöra en majoritet (Larsson 2013).

Komvux växer fram
Genom folkhögskolorna skapades en av de första institutionaliserade formerna av vuxenutbildning riktad till de breda lagren av människor. Även om relationen folkbildning (inklusive folkhögskolor) och stat var tät, så erbjöd folkhögskolor inte formell utbildning liknande den som erbjöds inom ramen för läroverken. Men diskussionen om läroverk för vuxna fanns levande i riksdagen redan under tidigt 1900-tal. Ett resultat av dessa diskussioner var bland annat skapandet av statens aftonskola för vuxna på Kungsholmen i Stockholm (1938) där begåvade vuxna elever kunde avlägga studentexamen (SOU 1962:5). Verksamheten blev dock kortvarig.

Diskussionen om ett gymnasium för vuxna aktualiserades i 1946 års skolkommissions betänkande (SOU 1948:27). Där resonerades det bland annat att det skulle:

“både från den enskildes och från samhällets sida vara önskvärt, att ”senväckta begåvningar” och personer som av olika anledningar först vid mogen ålder beslutar sig för högre teoretiska studier, av samhället beredes en för dem avpassad gymnasieundervisning.” (SOU 1948:27 s. 342)

Vidare framfördes att vuxna, genom deras större mognad, självständighet och erfarenhet, kunde förvärva kunskaperna i snabbare takt och under friare former än i ungdomsskolan. Just detta innebar, menade utredningen, att studiegången borde kunna göras individuell. Anledningen till att utbilda vuxna var att arbetsmarknaden hade ett stegrande behov av ”intellektuell arbetskraft”.

En central samhällsdiskussion under denna period och som har bäring på diskussionen om utbildning av vuxna, var diskussionen om begåvningsreserven. Begåvningsreserven definierades som den grupp i befolkningen som bedömdes ha högre begåvning än vad som framgick av deras formella utbildningsnivå. Sådant sätt att resonera blev delvis möjligt med grund i stora vetenskapliga studier där värnpliktiga fick sin begåvning testad och relaterad till sin formella utbildningsnivå och betyg från tidigare studier. Det visade sig att det var ett positivt glapp mellan de värnpliktigas begåvning och studiemeriter (Härnqvist 1958). Ganska snart kom diskussionen om begåvningsreserven även att inkludera vuxna. Torsten Husén (1956) menade att det bland den vuxna befolkningen torde finnas många begåvningar som tidigare inte fått chans till utbildning över folkskolans nivå. Därmed borde möjligheter till studier för dessa skapas.

Frågan om utbildning för vuxna, och dess koppling till begåvningsreserven, lyftes även fram i den så kallade Schmidtska utredningen (efter utredaren Folke Schmidt) (SOU 1952:29). Här lyftes de svårigheter fram som fanns för vuxna som ville studera till studentexamen. Bland dessa nämndes den ekonomiska aspekten: man måste förtjäna sitt uppehälle och därmed förlägga studierna till kvällstid och fritid. Det fanns ett tydligt nyttotänkande, där utredaren menade att arbetsmarknadens behov var tvunget att tillgodoses. Samtidigt lyfte utredaren fram de demokratiska värderingarna; att:

“individen inom samhällets ram bör få fritt välja den verksamhet, som överensstämmer med hans intressen och förutsättningar. Individens fria yrkesval beror av möjligheten till utbildning.” (SOU 1952:29, s. 13)

Argumentationen för vidgat tillträde till högre studier grundas i utredningen i ett nyttotänkande, ett demokratiskt individtänkande men också i tanken om begåvning och begåvningsreserven. Som jag skrivit om i annat sammanhang (Fejes 2006) skapas det i utredningen en tanke om att människor är predestinerade för vissa vägar i livet, och att det är möjligt att mäta och identifiera egenskaper som predestinerar vissa banor.

Den vidare diskussion i utredningen som fördes om vidgat tillträde handlade dels om möjligheten för vuxna att ta en komplett studentexamen, dels om möjligheten att studera enstaka ämnen. Den senare varianten vände sig främst till de personer som hade goda förutsättningar för högre studier, vilket kunde leda till att de kunde erhålla dispens från kravet på komplett studentexamen. Denna gymnasieskola för vuxna var tänkt för de personer som ville studera men fortfarande vara kvar i förvärvsarbete. För de som redan tidigare hade betyg i vissa ämnen var tanken att ett kompletteringsgymnasium skulle inrättas. Inspirationen kring detta tycks ha kommit ur de kompletteringskurser som redan tidigare gavs för inskrivna studenter vid universiteten i Lund och Uppsala samt vid högskolan i Stockholm. Utredaren förslog att ett Kompletteringsgymnasium skulle bildas. Detta skulle tillse att eleverna blev hänvisade till en utbildningsutförare som gav den kurs som de var intresserade av. Staten skulle täcka alla kostnader. För att ge de studerande möjlighet att försörja sig vid sina studier föreslogs också att ett ekonomiskt stöd skulle införas genom studielån och stipendier. Konsekvensen av utredarens förslag var att studentexamen i ett antal ämnen kom att ge behörighet till högre studier vid de filosofiska fakulteterna. Det krävdes till exempel inte längre betyg i gammelgrekiska eller latin för att ta bli behörig för högre studier (SOU 1952:29).

Kvällsgymnasier
Konsekvensen av utredningens förslag, efter beslut i riksdagen (Proposition 158, 1953 års riksdag), var att några studieförbund nappade på idén att erbjuda vuxna möjlighet att läsa in de ämnen som kunde öppna vägarna in till högre studier. Först ut var Kursverksamheten (KV, senare Folkuniversitetet) som startade ett kvällsgymnasium i Stockholm redan 1953. Andra studieförbund, Medborgarskolan och TBV, följde kort därpå (Höghielm 1985, Westin & Holmgren 1983). I början var antalet elever inom kvällsgymnasierna få. Det tog tid att marknadsföra sig och göra människor medvetna om möjligheten. Den största verksamheten kom att bedrivas av Kursverksamheten i Stockholm, och i Göteborg där man startade upp Kvällsgymnasium 1955.

Bland eleverna fanns sådana som tidigare kanske hade läst något år på läroverket och hoppat av. Andra hade inte haft råd med studier på läroverket, en del var hemmafruar etc. Eleverna tillhörde, vad som på den tiden, och som ovan diskuterats, kallades begåvningsreserven. Vissa elever fick sina studier betalda av Statens kompletteringsgymnasium medan andra fick betala för sina studier själva. Åldern varierade från 20 år upp mot 70. Om det fanns särskilda skäl kunde man dock få dispens för studier om man var under 18 år. De flesta hade ett arbete och många hade även familj att försörja. Studierna var förlagda på kvällstid. Ett ämne tog två kvällar i veckan i anspråk, cirka 2 timmar vid varje tillfälle. Många läste två ämnen vilket ledde till att man två kvällar i veckan hade lektioner mellan 18-22. Studietakten var högre än i ungdomsskolan. Flera av ämnena som normalt lästes under tre år skulle nu, på kvällstid, läsas in under två terminer. Koncentrationsläsning snarare än ungdomsskolans parallelläsning. I färdighetsämnen såsom språk och fysik kunde motsvarande upp till 75 % av ungdomsskolans tid tas in anspråk, medan det i andra ämnen såsom historia endast togs motsvarande 25 % av tiden i ungdomsskolan i anspråk. Denna tidspress ledde till starkt lärarledd undervisning med fokus på förhör av läxor samt genomgång av nästa läxa. Eleverna fick stort ansvar för självstudier. Enligt en studie 1962 lade eleverna i snitt ner 11 timmar i veckan i självstudier, och därutöver i snitt 7,5 timmar lektionstid. Undervisningen bedrevs i ungdomsskolans lokaler och läroböckerna var ofta samma som ungdomsskolans. Annat material såsom artiklar och valfritt vald skönlitteratur fördes in för att knyta an till de vuxnas erfarenheter. Lärarna hade ofta ordinarie tjänst på ett läroverk eller realskola. Kvällsundervisningen var ett sätt för lärarna att få extra inkomst, men även en möjlighet att få arbeta med undervisning av vuxna. (Detta stycke baseras, dels på intervjuer med nio lärare inom kvällsgymnasiet, dels på Walldén m.fl. 1962)

I slutet av 50-talet tillsattes en studiesocial utredning under ledning av Olof Palme. Den konstaterade att vuxenutbildningssystemet i Sverige hade flera orättvisor inbyggda. Vissa elever fick sin utbildning betald av staten medan andra inte fick det. Krav på avgiftsfrihet framfördes vilket innebar att staten från och med läsåret 1962/63 kom att utdela anslag direkt till läroanstalterna snarare än till eleverna (vilket skett via kompletteringsgymnasiet). Därmed kunde studieavgifterna drastiskt sänkas. Utredningen diskuterade även huvudmannaskapet för vuxenutbildningen. Från och med läsåret 1962/63 kom huvudmannaskapet för kvällsgymnasierna föras över till kommunerna. Dessa kunde dock överlåta den direkta ledningen av verksamheten till bildningsorganisationer. I och med utredningen fick kvällsgymnasierna även, och som nämnts ovan, full examinationsrätt (SOU 1962:5). Tillsammans med andra samtida reformer, såsom att kvällsgymnasierna kom under Skolöverstyrelsens inseende (1960) och att eleverna fick möjlighet att söka statens räntefria lån (Westin & Holmgren 1983), bidrog detta till att deltagarantalet kom att öka.

Komvux föds
Under 1960-talet skedde omvälvande förändringar av det svenska utbildningssystemet. Några år efter att den studiesociala utredningen presenterades (SOU 1962:5), presenterades en gymnasieutredning (SOU 1965:6) och en yrkesutbildningsberedning (SOU 1966:3) som båda berörde frågor om komvux. Med grund i dessa utredningar, lades 1967 års vuxenutbildningsreform fram (prop. 1967:85), som innebar att komvux verksamhet kunde starta 1968. Konsekvensen av reformen var bland annat att kommunerna blev huvudmän för den formella vuxenutbildningen (komvux), samtidigt som de blev ansvariga för att sätta betyg och utfärda kompetensbevis. Bildningsorganisationer kom inte längre att kunna bedriva verksamheten på uppdrag av kommunerna. Med andra ord, kvällsgymnasierna kommunaliserades. Övergången av huvudmannaskap innebar dock inte några drastiska förändringar i den inre organiseringen av undervisningen. Komvux skulle följa kursplanerna för ungdomsskolan, undervisningen skulle ske på kvällstid, lärarna skulle vara timarvoderade, och undervisningen skulle ske i form av koncentrationsundervisning. På så sätt kom elevunderlaget till stor del se likadan ut som tidigare, dvs. till stor del bestå av vuxna ”begåvningar” som hade förutsättning att på kvällstid, studera för att erhålla kompetens för vidare studier. (Detta stycke är delvis baserat på intervjuer med lärare som arbetade på kvällsgymnasium i övergången till att kommunaliseras).

Men ganska snart kom komvux att förändras, inte minst efter påtryckningar från LO och ABF som menade att vuxenutbildning borde riktas in på dem som hade lägst utbildning. Denna målgrupp ansågs inte realistisk att nå genom att till exempel endast erbjuda kvällsstudier. I början av 1970-talet genomfördes en rad omfattande reformer som kom att förändra komvux organisering och elevgrupp. Men mer om detta vid annat tillfälle.

Not
Texten är delvis baserad på delar i två tidigare publikationer (Fejes, 2003; Fejes, Dahlstedt, Olson & Sandberg, Kommande/2018). Denna version av texten har också publicerats som reportage på Vuxenutbildning i Samverkans hemsida: www.visnet.se

Referenser
Fejes, A. (2006) Constructing the adult learner: a governmentality analysis. Linköping: Linköping University electronic press.

Fejes, A. (2003) Kvällsgymnasier – resultatet av ett vägval i vuxenutbildningens historia. Vägval i skolans historia, 3(4).

Fejes, A., Dahlstedt, M., Olson, M. & Sandberg, F. (Kommande/2018) Medborgarskap och utbildning av vuxna: Om komvux, folkhögskola och medborgarskapandets praktiker. Lund: Studentlitteratur.

Gustavsson, B. (2013) The Idea of Democratic Bildung: Its Transformations in Time and Space. In: Laginder, A-M. et al. (eds.) Popular Education, Power and Democracy: Swedish Experiences and Contributions (pp. 35-49). Leicester: NIACE.

Husén, T. (1956) En försummad begåvningsreserv, Tiden, 5.

Härnqvist, K. (1958) Reserverna för högre utbildning: Beräkningar och metoddiskussion. SOU 1958:11. Stockholm: Ecklesiastikdepartementet.

Höghielm, R. (1985) Undervisning i Komvux: Ideal och verklighet i grundskolekurser. Malmö: LiberFörlag/Gleerup

Larsson, S. (2013) Folk High Schools as Educational Avant-Gardes in Sweden. In: Laginder, A-M. et al. (eds.) Popular Education, Power and Democracy: Swedish Experiences and Contributions (pp. 72-96). Leicester: NIACE.

Proposition 1967/85.

Proposition 158, 1953 års riksdag

SOU 1948:27

SOU 1952:29

SOU 1962:5

SOU 1965:6

SOU 1966:3

Walldén, M, Gunnarskog, S, Jacobson, R. (1962) Vuxna på kvällsgymnasium: en studiesocial enkät. Stockholm: Folkuniversitetets kvällsgymnasier, Statens kompletteringsgymnasium.

Westin, G T & Holmgren, H. (red) (1983) Idéer som burit frukt: 50 år med Kursverksamheten vid Stockholms universitet. Stockholm: Kursverksamheten vid Stockholms universitet.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

%d bloggers like this: