April, 2016

now browsing by month

 

Forskningsbas för lärarutbildningen

Mindre snack o mer verkstad från våra politiker i riksdagen. Forskningsanslagen kopplat till lärarutbildningarna är undermålig. Och inte minst i relation till vuxenutbildning och folkbildning.

På DN debattsen 26 april argumenterar debattörerna för behov av en stärkt forskningsbas för lärarutbildningen. De pekar implicit på brister i organisering av lärarutbildning och forskning vid svenska lärosäten, tillika på brister i de anslag som regeringen ger denna form av forskning.

På ett övergripande plan håller jag med debattörerna. Forskningsbasen för våra lärarutbildningar är för svag. Grundproblemet är det som författarna för fram – för låg tilldelning från staten. Detta är anmärkningsvärt av flera anledningar, inte bara att svenska skolan står inför stora utmaningar.

Det är också anmärkningsvärt med tanke på att regeringen kontinuerligt ökar antalet platser på våra lärarutbildningar, något som kommer att fortsätta framöver. En förfrågan har nyligen gått ut till lärarutbildningarna om vilka möjligheterna är att öka antalet platser. Tyvärr följs inte den relativt stora expansion som pågår upp med motsvarande medel för forskning inom området. Konsekvensen blir att de redan låga forskningsanslagen som “smetas” ut på forskare som arbetar med lärarutbildning (men även på andra forskare som inte har någon relation till lärarutbildningen), blir ännu mer utsmetade. Att endast öka antalet studenter vid våra lärarutbildningar ställer krav på beslutsfattare att tillse att resurser även ökar för att garantera en god forskningsbas. I denna fråga är det väldigt tyst från våra politiker!

Men samtidigt måste varje lärosäte själv ta ansvar för att våga göra omfördelningar och omprioriteringar. De anslag som staten sänder till våra lärosäten, grundutbildning (studentpeng) och forskning, har lärosäten själv makten att förfoga över. Med andra ord, de studentpengar som riktas till varje utbildning från staten, är historiska konstruktioner, som lärosätena själva kan välja att räkna om utifrån både faktiska lokala förhållanden, men även med grund i prioriteringar. Det innebär att mitt eget lärosäte, t.ex. skulle kunna välja att öka studentpengen till kurser inom lärarutbildningen, och minska inom de utbildningar där det byggs upp överskott och/eller utbildningar som har rejäla resurser i jämförelse med lärarutbildningen och de kurser som där ingår. Men så görs tyvärr inte. Med andra ord: Ledningar på våra lärosäten vågar själv inte göra omprioriteringar. Därmed finns behov av statlig styrning.

En punkt i artikeln där debattörerna är för generella, gäller lärosätenas organisering. Vid Linköpings universitet har vi redan ett särskilt organ med ansvar för lärarutbildningen med därtill hörande resurser för forskning och forskarutbildningen. Så här ser jag inget behov av att omstrukturera (även om det vore bra om vårt universitet gav vårt område status som fakultet, samt en egen anställningsnämnd). Däremot måste universitetet lokalt våga göra omprioriteringar, och stärka forskningsbasen till lärarutbildningen i kombination med ökade anslag från riksdagen.

Som slutkläm vill jag tydlig framhålla att det inte är ok från politiken, oavsett parti, att bara ägna sig åt att öka antalet platser på lärarutbildningarna, utan detta måste kombineras med ökade forskningsanslag.

Eller tror våra riksdagspolitiker att en vetenskaplig bas för lärarutbildningen skapar sig självt?

Behov av folkbildningsforskning i migrationens tidevarv

Som professor i vuxenpedagogik har jag förmånen att vara ordförande i rådet för det nationella programmet för folkbildningsforskning, Mimer. (Klicka här för skrifts som beskriver Mimers utveckling och verksamhet). Det är i år 26 år sedan Mimer inrättades vid Linköpings universitet till följd av ett riksdagsbeslut som gav universitetet ett särskilt ansvar för folkbildningsforskning. Mimer har under sina 26 år etablerat sig som en aktör vars verksamhet intresserat många folkbildare, forskare och politiker.

Som en inlaga till regeringens kommande proposition lämnade Mimer in ett underlag som pekar på behovet av folkbildningsforskning, inte minst i relation till de utmaningar som Sverige ställs inför i samband med pågående migrationsrörelser.

I vår skrivelse föreslår vi ett inrättande av:

 En nationell mångvetenskaplig forskarskola med inriktning mot folkbildning.

 En licentiat-forskarskola med folkbildningsinriktning för folkhögskollärare, motsvarande de satsningar som gjorts för lärare inom andra utbildningsformer.

 Ett postdoktorprogram som syftar till att ge forskningsmöjligheter till folkbildningsforskare inom olika discipliner som befinner sig i början av sina forskarkarriärer.

Skäl till särskilt stöd till forskning om folkbildning 

I de två senaste propositionerna på folkbildningsområdet (Lära, växa, förändra, Prop. 2005/06:192 och Allas bildning – allas kunskap, Prop. 2013/1014:172) har behovet av forskning om folkbildning understrukits av regeringen. Folkbildning i form av exempelvis studiecirklar och folkhögskolor utgör en central del av det svenska samhället. Både när det gäller verksamhetsomfattning och statligt stöd till folkbildning har Sverige, tillsammans med de nordiska länderna, en internationell särställning. Att det produceras kunskap om denna i flera avseenden unika företeelse är både inomvetenskapligt och samhällspolitiskt angeläget. Folkbildningens betydelse för individ och samhälle, för demokrati och kulturliv, samt för möjligheter till livslångt lärande på egna villkor, är både forskningsfrågor med bred relevans och viktiga frågor ur statens perspektiv. För statens del handlar det om behovet av att få kvalificerad kunskap om en verksamhet som ges omfattande stöd (3,4 miljarder) av staten med syftet att utveckla demokratin, ge möjlighet till samhällsengagemang, utjämna utbildningsklyftor och höja bildningsnivån i samhället samt bidra till ökad delaktighet i kulturlivet.1 Det är givetvis en komplicerad sak att få kunskap om huruvida folkbildningen har den betydelse som det omfattande statsanslaget förutsätter. Detta är också en anledning till att behovet av forskning på området efterfrågats av regeringen. Mycket av den kunskap som skapats om folkbildning har tillkommit genom olika utvärderingar. I Lära, växa, förändra betonar regeringen att det är ”angeläget att utrymme också ges för folkbildningsforskning, som inte är nära knuten till utvärderingsprojekt” (Prop. 2005/06:192, s 56). Forskningens betydelse betonas även i Allas kunskap – allas bildning där det understryks att folkbildningens förutsättningar och roll förändras i takt med samhällsutvecklingen och att det därför finns ”ett ständigt behov av forskning om folkbildning och dess förutsättningar” (Prop. 2013/14:172, s 55).

I samband med folkbildningspropositionen Lära, växa, förändra (Prop. 2005/06:192) överfördes medel från folkbildningsanslaget från Folkbildningsrådet till Vetenskapsrådet för att där finansiera folkbildningsforskning. Denna justering av anslaget har därefter fortlöpt. En särskild utlysning med inriktning mot folkbildningsforskning gjordes av Vetenskapsrådet 2007. Därefter har det emellertid, enligt Mimers bedömning, varit svårt att överblicka om dessa medel som lyfts av från Folkbildningsrådets anslag verkligen använts till folkbildningsforskning. Det framstår snarast som om dessa medel kommit att ingå i den allmänna forskningsfinansiering som Vetenskapsrådet bedriver genom sin Utbildningsvetenskapliga kommitté. Detta gör det svårt att se hur, eller ens om, stöd till folkbildningsforskning verkligen förmedlas. Det finns också en överhängande risk att forskningsperspektiv som fokuserar centrala aspekter av folkbildningen, så som dess betydelse för demokratin, för kulturverksamhet och för det skönlitterära läsandet, kommit bort helt eftersom Utbildningsvetenskapliga kommitténs uppdrag varit att prioritera forskning med utbildningsvetenskaplig relevans. Folkbildningsforskning bör, menar Mimer, ses som ett disciplinöverskridande forskningsområde där såväl utbildningsvetenskapligt som humanistiskt och samhällsvetenskapligt inriktade forskare har viktiga bidrag att lämna. Även perspektiv som exempelvis belyser folkbildningens betydelse för hälsa och miljö bör ses som högst angelägna. Detta beaktas inte nog i nuvarande stödform till folkbildningsforskning. Mimer menar vidare att det är viktigt att beakta att folkbildning är ett mångtydigt begrepp, som ringar in en rad olika verksamheter. Dessa verksamheter återfinns såväl innanför som utanför institutionella sammanhang och det är därför angeläget att värna en öppenhet i forskningen och att den inte begränsas av ett snävt utvärderingstänkande som riskerar att exkludera de icke-institutionaliserade former av folkbildning som ofta sker i lösare nätverk.

För att säkerställa att den forskning om folkbildning kommer till stånd som regeringen har understrukit behovet av, föreslår Mimer att en särskild ordning för detta upprättas. Mimer anser att det ligger i linje med det regeringsuppdrag som Mimer redan har, att bidra till utvecklandet av en sådan särskild ordning. Mimer inrättades vid Linköpings universitet till följd av ett riksdagsbeslut 1990 och gavs ett särskilt uppdrag att stödja folkbildningsforskningen i hela landet oavsett disciplin samt att bygga broar mellan folkbildningsforskning och folkbildning. Mimers verksamhetsinriktning styrs av det nationella rådet för folkbildningsforskning (Mimerrådet) där forskarsrepresentation finns från olika universitet och discipliner samt praktikerrepresentation från folkbildningens organisationer.

Mimer har sitt säte vid Linköpings universitet och bedriver sin verksamhet i nära relation till den forskningsmiljö med inriktning mot vuxenpedagogik och folkbildning som finns vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande. I denna miljö, som är landet största forskarmiljö inom området folkbildning, återfinns även sekretariatet för den europeiska vuxenpedagogiska forskarorganisationen ESREA. En mångårig erfarenhet finns inom Mimer och Mimers närhet av att bedriva forskning och forskarutbildning med inriktning mot folkbildning. I miljön, liksom vid lärosätet generellt, finns en stark tradition av att arbeta disciplinöverskridande. Vid Linköpings universitet finns även landets enda folkhögskollärarutbildning, vars programledning också finns representerad i Mimers råd.

Som ett alternativ till den ordning för stöd till forskningsforskning som nu gäller, föreslår Mimer en preciserad strategisk satsning där det tydligare går att se kopplingen mellan medelsfördelning och forskning om den verksamhet medelstilldelningen avser. Det nationella och mångdisciplinära nätverk som utgör fundamentet i Mimer samt Mimers organisatoriska placering i en för området central forsknings- och utbildningsmiljö, gör att vi anser att vi har goda möjligheter att bistå i utformningen och förvaltningen av den föreslagna satsningen. Mimer har sedan inrättandet präglats av samarbete mellan olika lärosäten2 och en stor bredd av ämnesdiscipliner.3 Denna nätverksutbyggnad skulle alltså kunna bilda bas för föreslagna satsningar.

Bakgrund till den föreslagna satsningen och precisering av dess inriktning 

Svensk folkbildningsforskning genomgår för närvarande ett påfallande generationsskifte. Ledande forskare, som kunnat utveckla och försvara forskningsinriktningen på landets lärosäten, har pensionerats. Detta ökar behovet av att utbilda fler forskare som kan fördjupa kunskapen om den centrala betydelse folkbildningen har i det svenska samhället.

Mimer föreslår därför inrättandet av en nationell forskarskola med mångdisciplinär inriktning (inriktad på doktorsexamen i sökandes huvudämne), som är öppen för sökande från olika discipliner, där såväl disciplinspecifika som disciplinöverskridande utbildningsinslag ingår. En sådan satsning skulle bidra till att säkra återväxten av folkbildningsforskare i landet och inom olika discipliner.

Forskarutbildning är emellertid inte bara relevant i relation till vetenskapssamhället. Även i relation till folkbildningspraktiken finns ett behov detta. Ett tydligt exempel är folkhögskolan, vars lärare hittills inte omfattats av satsningar liknande de som gjorts på kompetensutveckling i form av licentiat-forskarskolor för andra lärargrupper. En möjlighet för lärare anställda inom folkhögskolan att inom ramen för sina tjänster bedriva forskarutbildning inriktad på licentiatexamen skapar värden både i termer av kompetensutveckling och kunskapsutveckling. Genom att ge lärare möjlighet att parallellt med sitt arbete ägna sig åt forskning skulle både en praktiknära kunskap om samtida förhållanden inom utbildningsformen kunna skapas och en kompetensutvecklingsmöjlighet kunna erbjudas som motsvarar satsningar på andra lärargrupper de senaste åren.

För att säkerställa att folkbildningsforskning bedrivs och utvecklas räcker det emellertid inte bara med forskarutbildning. Det krävs också att disputerade folkbildningsforskare som finns ges möjlighet till vidare forskning och meritering för att de ska kunna etablera sig inom akademin och därmed bidra till kunskapsfältets utveckling och fortbestånd. Därför föreslår Mimer också en satsning på forskartjänster (postdoktortjänster och/eller biträdande lektorat) med inriktning mot folkbildning, möjliga att söka för folkbildningsforskare oavsett disciplin. Dessa tjänster skulle kunna utlysas genom Mimer och kopplas till Mimers verksamhet, för att garantera relationen till en stark forskningsinfrastruktur med folkbildningsinriktning. Placeringen av tjänsterna bör emellertid med fördel kunna ske vid den institution och det lärosäte där de sökande redan arbetar, för att uppmuntra nationell och disciplinär spridning av forskningen.

Få slut på betygshysterin

Det är dags att få ett slut på betygshysterin i svensk skola och högskola. Att förra regeringen valde att i högskoleförordningen detaljstyra betygsskalor på den verksamhetsförlagda utbildningen på lärarutbildningarna är högst anmärkningsvärt, och förhoppningen är att dagens regering är mer förnuftig. Att det av alla tusentals kurser (gissar att vi talar om tusental) som ges på högskolan är de endast en som regeringen detaljstyr. Anmärkningsvärt.

Detta är dock del av större fråga om betygs- och mäthysteri i svenska utbildningsväsendet där politiker väljer att ignorera de som vet något om frågan (menar här framförallt andra än mig själv), för att istället ta hjälp av forskare i helt andra områden för att skapa legitimitet åt sin ideologiska och politiska ståndpunkt.

Betyg, dess varande, dess utformning och dess mål är Dock centrala frågor i relation till all form av utbildning. Forskning om bedömning är ett av de områden som intresserat mig, bl.a. Med fokus på betyg och betygssystem (framförallt inom högskolan) i relation till studenters förhållningssätt till lärande. Detta innebär att jag läst in mig en hel del på betygsfrågan och skrivit några vetenskapliga alster på temat (Länkar till dessa texter finner du längst ner i detta inlägg.) Bl.a. var Linköpings universitet en av de  få instanser som tydligt avvisade departementsskriften som låg till grund för införandet av den senaste betygsskalan i skolan (A-F). Detta med grund i forskningsläget tillika vår  egen forskning om graderade betyg i högre utbildning (framförallt forskning av min kära och mycket saknade bortgångna kollega professor lars owe dahlgren). I vår forskning visar vi hur graderade betyg har negativa effekter på studenters förhållningssätt till lärande. Vidare pekar vi på risken med att nivån för godkänt sänks ju fler grader i ett betygssystem som används. Våra resultat har stöd i tidigare forskning, även om forskning om betyg och betygssystem, liksom många andra fenomen inom skolans värld inte är helt entydig.

Betyg i lägre åldrar

När så förra utbildningsministern fortsatte sin bana att driva igenom förändringar av betygssystemet, och nu frågan om hur tidigt betyg skall ges i skolan, valde jag att gå i svaromål. Inte minst med tanke på att den rapport (departementsskrift) som ministern offentliggjorde precis innan valet om betyg i lägre åldrar (troligen med förhoppningen om en betygsdebatt med låsta positioner och därmed hopp om att “vinna” i opinionsläget) var ett beställningsjobb där resultatet var förbeställt och studien genomförd av hjärnforskare snarare än bedömningsforskare. Jag har klistrat in min artikel på SvD brännpunkt nedan. Den finns också här. Den som vill, kan läsa ministerns svar här, och min slutreplik här. Med tanke på att det var nära valet (hoppas det var därför snarare än uttryck för ovilja att lyssna på vad forskare som skrivit om ämnet faktiskt har att säga om det) valde ministern och hans sakkunniga vägen att försöka misskreditera mig snarare än att möta sakargumenten.

Debatten är för central för att ignorera trots ny regering. Logiken för nuvarande regering tycks vara att låta denna fråga bero (sitta lugnt i båten) för att undvika för stora debatter som tyvärr snabbt reduceras till dikotomin kunskap och flum, en antiintellektuell dikotomi/position som tyvärr har alltför stort grepp i den svenska utbildningspolitiska debatten, och som jag inte tror gynnar svensk skola.

BRÄNNPUNKT | BETYG

Björklund föreslår tidigare betyg mot bättre vetande
Betyg ger ingen konkret information om vad elever bör jobba vidare med eller hur de skall ändra sitt beteende för att prestera bättre.

Utbildningsministerns förslag om att införa betyg redan i år 4, endast två år efter att betyg infördes i år 6, har inte stöd i aktuellt forskningsläge. Återigen ägnar sig politiker åt populistiska utspel i valrörelsen med hopp om ökat väljarstöd, i stället för att seriöst basera sina reformförslag på det aktuella forskningsläget. Snarare än att bidra till bättre resultat riskerar reformen, genom att stämpla tioåringar som bra och dåliga, att hämma elevers lärande.

Hjärnforskaren Martin Ingvar fick i mars uppdraget att biträda utbildningsdepartementet med att utarbeta förslag som innebär att betyg införs från år 4. Promemorian som ligger till grund för förslaget menar att det inte finns vetenskapligt stöd för att tidigare betyg har positiv inverkan på elevers prestationer. Slutsatsen som dras är trots detta att betyg ska införas redan från år 4. Argument som förs fram är att betyg tydliggör elevers prestation för dem och deras föräldrar, att det ökar elevers motivation och att lärarna blir tvungna att förtydliga vad varje elev måste arbeta vidare med.

Bedömningsforskning talar om två olika typer av feedback på elevers lärande: summativ och formativ bedömning. Den förra innebär att lärandet i slutet av en period summeras i ett meritvärde, medan formativ bedömning är något som sker löpande med syfte att förändra elevers lärstrategier och lärares undervisning.

Betyg har främst en summativ funktion som ska ge elev, föräldrar och andra intressenter ett mått på elevens kunskap. Betyg ger ingen konkret information om vad elever bör jobba vidare med eller hur de skall ändra sitt beteende för att prestera bättre.

Vad säger då det internationella forskningsläget om betyg och bedömning? Å ena sidan pekar forskningsläget på att summativa bedömningar, i den form som betyg har, hämmar snarare än främjar lärande. Det handlar om att elever stämplas och därigenom tappar motivation, eller att betyg inte ger konkret information om vad och hur eleven skall prestera bättre. Betyg styr också elever att bli så kallade ”cue-seekers”, där fokus riktas mot extern belöning, att få ett bra betyg, snarare än intern belöning i form av att lära sig något. Formativa bedömningar, pekas å andra sidan ut av forskningsläget som något som positivt främjar elevers lärande.

Argument som förs fram i promemorian är att betyg ska motivera elever att anstränga sig mer, och att elever behöver betyg för att få en tydlig indikation på hur det går för dem. Forskningsläget pekar snarare på att betyg inte tycks leda till ökad ansträngning och motivation hos elever, och att elever som riskerar att underkännas vet detta även om de inte får betyg.

Om politiker tar forskningsläget på allvar skulle populistiska förslag såsom betyg i lägre åldrar läggas åt sidan. Snarare borde satsningar riktas in mot att öka lärares bedömningskompetens, samt att rikta fokus på formativa metoder för bedömning och feedback. Visserligen talar promemorian i liknande termer, men slutsatsen blir ändå att det krävs ett införande av betyg i lägre åldrar för att lärare skall tvingas bli bättre på att bedöma elevers prestationer.

Sammanfattningsvis, promemorian och förslaget är mycket motsägelsefullt.

1. Promemorian var ett beställningsjobb, det vill säga en hjärnforskare snarare än en bedömningsforskare anlitades för att föreslå hur betyg i år 4 skall införas, snarare än om.

2. Promemorian pekar med all vetenskaplig hederlighet på att det inte finns vetenskapligt stöd för att tidigare betyg påverkar elevers prestationer positivt.

3. Promemorian pekar också på att bedömningskulturen i skolan är av vikt för elevers prestationer.

4. Slutsatsen är trots detta att betyg i tidigare åldrar är rätt väg att gå för bättre resultat i svensk skola. Med andra ord, slutsatsen är inte trovärdig.

Vid senaste reformen, då betyg fördes in i år 6, ignorerade regeringen forskningsläget. Stora delar av oppositionen accepterade reformen. Nu vill jag uppmana politiker att sluta låta skolan vara reformverkstad som styrs med grund i personliga erfarenheter, opinionsmätningar och genom att ignorera forskningsläget. För skolans skull, basera reformer på gällande forskningsläge.

ANDREAS FEJES

professor i vuxenpedagogik, Linköpings universitet

Två artiklar som kollegor och jag skrivit på temat betyg och betygssystem finns länkat nedan.

Dahlgren, L-O, Fejes, A., Dahlgren, M. & Torwald, N. (2009) Grading systems, features of assessment and students approaches to learning. Teaching in Higher Education, 14(2), 185-194.

Dahlgren, L-O, & Fejes, A. (2005) ECTS-skalan: Att mäta eller mota lärande? Pedagogisk Forskning i Sverige, 10(1), 24-34. 

 

^
%d bloggers like this: