December, 2017

now browsing by month

 

2018 – året då vuxenutbildningen och dess lärare slutar marginaliseras?

Jag har i tidigare inlägg skrivit om hur vuxenbildningen om och om igen negligeras och marginaliseras i de vidare diskussionerna om skolan. Lärarstudenter får inte kunskap om komvux och arbete inom vuxenutbildningen, trots att de blir behöriga för att jobba inom denna utbildningsform, komvuxlärare fick inte del av lärarlönelyftet, få karriärtjänster inom skolan är förlagda till vuxenutbildningen, och lärarlyftet riktar begränsat fokus på just vuxenutbildningen. Med andra ord, vuxenutbildningen, trots att den inbegriper fler elever än gymnasieskolan, och trots att den har en mycket central funktion i samhället, något som inte minst aktualiseras i samband med senaste årens flyktingsituation, marginaliseras i vidare diskussioner om det svenska utbildningssystemet. Eller med andra ord, satsningar av olika slag inbegriper ofta inte just vuxenutbildningen och de som där jobbar.

Men framtiden är inte nattsvart. Det pågår flera utredningar som kan lyfta upp frågan om vuxenutbildningen och dess lärare, och som förhoppningsvis leder till skarpa politiska beslut som resulterar i riktade satsningar på just vuxenutbildningen och dess lärare. Dessa utredningar är bl.a. utredning om karriärvägar för lärare; utredning om praktiknära skolforskning, och komvuxutredningen.

I de två första, som rör skolan, är risken som vanligt stor att vuxenutbildningen marginaliseras i relation till diskussionen om skolan. Detta är tyvärr ett ofta upprepat mönster som sannolikt har sin grund i flera förklaringsgrunder: Vuxenutbildningen ”drunknar” i vidare diskussioner om skolsystemets utmaningar (trots att komvux har fler elever än gymnsieskolan); ett politiskt ointresse av att satsa på just vuxenutbildningen och dess lärare; okunskap om vuxenutbildningen, må så vara hos politiker, de som jobbar på lärarutbildningen, forskare, journalister, opinionsbildare och en bredare allmänhet; men kanske också en något ogrundad föreställning om att utbildning för vuxna inte behöver vara lika välorganiserad och kvalitativ som utbildning för barn, för vuxna klarar sig ju alltid och är inte lika ”utsatta”?

Oavsett anledning till marginaliseringen av vuxenutbildningen och dess lärare har jag förhoppning inför 2018. I alla tre utredningar jag nämnt ovan tycks det hos huvudutredarna finnas ett genuint intresse av att förstå vuxenutbildningen, och med det som grund se vad som i just deras utredningar skulle kunna föreslås, och som bidrar till att möta några av vuxenutbildningens utmaningar. I komvuxutredningen är ju intresset för vuxenutbildningen naturligtvis självklar genom utredningsdirektivet. Det handlar bl.a. om att se över kompetensutvrecklingsmöjligheter för lärare inom vuxenutbildningen. I relation till de två övriga är ju direktiven inte specifikt riktade mot vuxenutbildningen. Däremot har båda huvudutredarna på eget initiativt tagit kontakt med mig, och sannolikt även andra personer som har kunskap om vuxenutbildningen, för att diskutera hur ”läget” ser ut, och vilka utmaningarna är. För naturligtvis skall ju ett karriärsystem för lärare inbegripa lärarna inom komvux (cirka 9500 lärare inklusive SFI) och som är anpassat till hur vuxenutbildningen är organiserad (kontinuerligt intag av elever, kursbaserat, 45% av eleverna födda utomlands, 45% av kursdeltagare går kurs hos icke kommunal utbildningsanordnare etc.) Och naturligtvis skall ett system för praktiknära skolforskning inbegripa forskning som bedrivs inom vuxenutbildningen med fokus på de specifika pedagogiska och didaktiska praktiker, och utmaningar, som där finns.

Nu är jag kanske något naiv i mina förhoppningar. Det har ju uppenbarligen under senaste decennium funnits ett ointresse av att lyfta fram vuxenutbildningen vad gäller frågor om lön och karriärmöjligheter, lärarutbildning och forskning. Våra politiker har t.ex. nöjt sig med att skriva in att studenter på ämneslärarutbildningen och yrkeslärarutbildningen skall ha ”viss kännedom om vuxnas lärande”, vilket tydligt sänder signaler vill våra lärarutbildningar att vuxenutbildningen är något marginellt och som inte förtjänar större fokus. En snabb genomgång av kursplaner och litteraturslistor vid lärarutbildningen vid några lärosäten i Sverige, visar att det mycket löst formulerade examensmålet ”om kännedom om vuxnas lärande” sannolikt inte uppfylls. Studenterna tycks inte ens få kunskap om att det finns en separat läroplan för vuxenutbildningen, vilket om något torde skapa oro hos våra politiker (som ju har beslutat om att sådan skall finnas). Samtidigt är antalet projekt som beviljas medel från Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté och skolforskningsinstitutet, och som handlar om vuxenutbildning, få.

Men trots detta har jag förhoppning (om dock med viss tillförsikt) om att 2018 resulterar i ökat fokus på vuxenutbildningen. Några av de saker jag hoppas på är:

* Förslag om karriärvägar som inbegriper lärarna inom vuxenutbildningen och som tar utgångspunkt i de specifika behov och utmaningar som finns inom vuxenutbildningen.

* Förslag om skarpare och fler examensmål inom ämneslärar- och yrkeslärarprogrammen, som skriver fram att studenterna skall utveckla kunskap om vuxenutbildningens oraganisering och funktion i samhället, och kunskap om undervisning av vuxna elever.

* Ett system för praktiknära skolforskning som inbegriper vuxenutbildningen, och som ställer krav på huvudmän att bedriva praktiknära skolforskning i alla av skolsystemets delar, dvs. förskola, grundskola, gymnasieskola och vuxenutbildning.

Jag avslutar med att önska alla ett riktigt gott vuxenutbildningsår!

 

 

 

 

Nordisk folkbildning – en väg till inkludering för migranter?

Den aktuella flyktingsituationen i Europa har inneburit att de nordiska länderna har ställts inför frågor om hur nyanlända migranter ska kunna bli inkluderade i sitt nya samhälle. Från policyhåll har man framhållit vikten av att nyanlända, redan under asylansökningsperioden, kommer in i studier som väg mot arbete och inkludering i samhället mer brett. I alla nordiska länder har folkbildningen varit en betydande del i att arbeta med integrationsfrågorna.

Den nordiska folkbildningstraditionen, där icke-formell vuxenutbildning i form av exempelvis folkhögskolekurser och studiecirklar är vanliga studieformer, har med sina fria och flexibla arbetsformer ofta setts som en möjlighet att möta nyanlända redan från den första tiden i landet. Folkbildning i olika former ges statligt stöd i de nordiska länderna. Detta motiveras vanligen med att folkbildning anses stärka demokratin och ge alla möjlighet till bildning efter eget intresse, där den personliga utvecklingen snarare än betyg och krav från arbetslivet sätts i förgrunden.

Runt om i Norden pågår olika former av folkbildningsverksamhet riktad mot just nyanlända och andra grupper av migranter. Inom ramen för ett nyligen avslutat projekt finansierat av Nordiska ministerrådet, har vi som forskare arbetat med att analysera erfarenheter av sådan folkbildningsverksamhet.

I denna artikel kommer vi att återge några av de observationer vi gjort avseende de exempel som samlats in. Eftersom det inte går att dra några slutsatser om effekter av de olika folkbildningsinsatserna – för detta krävs en betydligt mer omfattande studie med annan forskningsdesign – lyfter vi också upp tankar om vilket behov som finns av vidare forskning om folkbildningens potentialer när det gäller folkbildning och migranters inkludering. Vi ser ett tydligt behov av fördjupad kunskap inom området.

Det nordiska folkbildningsprojektet
Projektet, Folkeoplysningens og voksenlæringssektorens rolle i integrations- og beskæftigelsesindsatsen for flygtninge i Norden, har koordinerats av Studieförbunden (Sverige) och utgjort ett samarbete med Dansk Folkeoplysnings Samråd, Finlands Folkhögskolförening, Bildningsalliansen (Finland), Voksenopplæringsforbundet, (Norge) och The LifelongLearning Centre i Borgarnes (Island). Mimer – nationellt program för folkbildningsforskning vid Linköpings universitet i Sverige har haft ansvar för att ge forskarperspektiv på insamlade verksamhetsexempel.

Genom projektet insamlades exempel på vad nordiska folkbildningsorganisationer bedömt vara lyckade exempel på inkluderande och integrerande folkbildning. Det gjordes genom en enkät som bestod av tio öppna frågor rörande syfte, design och genomförande av verksamheterna. Det insamlade materialet består av sammanlagt 22 verksamhetsbeskrivningar med följande fördelning: Danmark (n=5), Finland (n=5), Island (n=2), Norge (n=5) och Sverige (n=5). Projektets samarbetsparter i respektive land ansvarade för insamlandet av vad de bedömde vara goda exempel på verksamhet. De som svarat på frågorna i enkäten, informanterna, har alla på olika sätt varit inblandade i de beskrivna aktiviteterna. Antingen som organisatörer eller som pedagogiskt aktiva ledare/lärare.

Vi har analyserat materialet med fokus på vad som kännetecknar exemplen. Vad är genomgående drag och hur beskrivs aktiviteterna bidra till migranters inkludering? Med tanke på studiens mycket begränsade omfattning och design, kan vi inte säga något om vilka verksamheter som de facto bidrar till inkludering. Vad vi kan uttala oss om är vad som sägs snarare än om vad som de facto görs eller vad det leder till. Vad vi försökt besvara är: Vad kännetecknar ”goda exempel” på integration inom folkbildningen om man frågar folkbildarna själva?

Resultat från projektet presenterades och diskuterades i samband med den nordiska forskarkonferensen om vuxenutbildning och vuxnas lärande, Adult education in the age of global mobility, som genomfördes vid Jönköping University, 3-5 maj 2017, varifrån underlag till denna artikel hämtats.

Vad kännetecknar folkbildning som anses befrämja inkludering?
Av de exempel vi analyserat framgår att det finns en stark ambition att verka för målet att deltagarna, migranterna, med stöd av de folkbildande aktiviteterna ska inkluderas i samhället. Vad som menas med det något svårfångade folkbildningsbegreppet förefaller dock vara otydligt. I endast ett exempel klargörs synen på begreppet mer explicit. Inte heller syftet med verksamheten framstår i alla exempel så tydligt. Frågan om verksamheten ska vara direkt inriktad på att göra deltagarna anställningsbara eller om målet istället är att försöka förstå och skapa mening i den nya situation man hamnat i, eller både och, diskuteras i några av exemplen.

Det finns en återkommande tendens att göra åtskillnad mellan två målgrupper. Den ena är deltagare med tidigare yrkeserfarenheter, där verksamheten inriktas på snabb anpassning efter den nya situationen. Den andra målgruppen är personer med låg utbildning och avsaknad av yrkeserfarenhet med tydlig arbetsmarknadsrelevans, där verksamheten mer inriktas på att utröna vilka förmågor deltagarna har som kan vara viktiga i den nya situationen.

Överlag är ett framträdande tema i materialet att ett flertal verksamheter har ett uttalat fokus på att deltagarna ska etablera sig på arbetsmarknaden och detta så snabbt som möjligt. Främst handlar det om att se och validera tidigare utbildningar och erfarenheter från yrkeslivet. Flera av informanterna talar om det som att de också vill bidra till att deltagarna ska förstå dessa erfarenheter i den nya kontexten och att de ska få ett nytt språk för detta.

I materialet finns emellertid också flera exempel som belyser aktiviteter som strävar till deltagarnas personliga utveckling på deras egna villkor. Det kan till exempel handla om att ta vara på deltagarnas intressen och mer informella kunskaper, som t ex hantverkskunskaper. Men det kan också handla om att de folkbildande aktiviteterna visar på helt nya verksamheter, som ”att gå på tur” och lära sig om naturen, som ett sätt att integreras i det nya landet.

I materialet finns omfattande konsensus om att goda språkkunskaper är en avgörande nyckel in i samhället. I nästan alla exempel ingår språkligt lärande som aktivitet, oavsett vad verksamheten handlar om för övrigt. Att lära sig det nya språket sker oftast som en integrerad del av verksamheten, anpassad efter målgrupp och övrigt innehåll.

En i materialet återkommande princip som åberopas vid organiseringen av folkbildning för integration och inkludering är behovet av flexibilitet. I exempelbeskrivningarna handlar flexibiliteten om att möta både deltagarnas individuella utgångspunkter och samhällets behov av snabba integrationsvägar.

Även om det är något oklart hur de olika verksamheterna mer exakt uttolkar och definierar den nordiska folkbildningstraditionen är det tydligt att den åberopas som en referens för att motivera verksamhetens utformning och inriktning. Vi kan se att folkbildningstraditionen i exemplen konstrueras som förenlig med vitt skilda mål, vilket även innefattar mål som kan förstås som relativt instrumentella i relation till deltagarnas etablering på arbetsmarknaden. Detta skiljer sig från den mycket vanligt förekommande uppfattningen om folkbildning som något som präglas av fria bildningsprocesser, bortom arbetsmarknadens krav.

En annan aspekt som även den avviker något från idealet om folkbildning som präglad av fria bildningsprocesser, är återkommande referenser till lagstiftning och finansieringsmöjligheter som bedöms påverka verksamhetsförutsättningarna. Utöver att lagar och statlig finansiering möjliggör verksamheten, styr och begränsar de också på ett sätt som framlyfts som problematisk. Just denna balansakt mellan å ena sidan fria bildningsprocesser och, å andra sidan, statligt stöd och reglering, får emellertid sägas vara allmänt kännetecknande för den nordiska institutionaliserade folkbildningen.

Behov av forskning om folkbildningens inkluderande potential
De ovanstående analyserade exemplen kan på sikt måhända ha vissa effekter för dem som deltar. Kanske kan de bidra till att deltagarna lättare får ett arbete, kommer in i studier, och blir del av den nya samhällsgemenskapen? I vissa av de beskrivna exemplen framgår att man genomfört utvärderingar där det bl.a. framkommer att deltagarna upplever verksamheten som meningsfull, positiv och som något som bidrar till att de bl.a. utvecklar språkkunskaper. Men om dessa insatser har någon längre inverkan på migranternas inkludering, och om insatserna är mer framgångsrika än andra former av insatser, ger sådana utvärderingar inte svar på. För att kunna uttala oss om exemplens effekter, krävs longitudinella studier där deltagarna följs upp vid senare tidpunkt.

Vänder vi oss till tidigare studier av folkbildning och migration i Sverige har sådan expanderat, inte minst under de senaste 20 åren. Studier har bl.a. riktat fokus på hur migranter kategoriseras som ”den andre” och avvikande, hur migranter som deltar i folkhögskolekurser upplever segregation i sina vardagsliv, något som även följer med in i studierna, eller hur olika folkbildningsinitiativ med fokus på integration organiseras och upplevs av de som organiserar och deltar i dessa. Forskningen bidrar, på olika sätt, med viktig kunskap för att förstå folkbildningens arbete med migranter. Men det finns en stor kunskapslucka som handlar om vilken roll folkbildningen de facto har för migranters inkludering på lång sikt. Inte minst är den frågan central i en situation då starkt tilltro tillskrivs folkbildningen, att den kan bidra till nyanländas inkludering på arbetsmarknaden och samhället mer brett.

I ett nyligen påbörjat forskningsprogram om migration, lärande och social inkludering, är just den longitudinella aspekten i fokus. Genom att studera olika sammanhang för migranters deltagande i språkligt lärande, läggs fokus på hur dessa sammanhang bidrar till deltagarnas inkludering på arbetsmarknaden och samhället mer brett. De sammanhang som studeras är bl.a. ABFs verksamhet med svenska från dag 1 och folkhögskolorna i Östergötlands arbete med att erbjuda språkintroduktion för nyanlända ungdomar. Genom att observera verksamheten, intervjua de som ansvarar för denna, lärare och cirkelledare, får vi kunskap om hur verksamheten organiseras, och hur dessa aktörer ser på hur verksamheten bidrar till deltagarnas inkludering. Genom att intervjua ett stort antal deltagare, både här och nu, men också vid senare tillfälle (ambitionen är att följa upp intervjuerna 2, 4 och 6 år senare), kan vi få kunskap om vilken roll just denna verksamhet spelar för deltagarna i deras väg mot potentiell inkludering. Att följa upp med intervjuer vid senare tillfälle är centralt för att kunna se om bilden av just folkbildningens insatser förändras vartefter deltagarna möter andra sammanhang för utbildning, arbete och olika former av stödinsatser.

Avslutande reflektioner
De exempel som studerats i detta projekt ger uttryck för en stark välvilja. Genom en rad aktiviteter, ofta med fokus på att lära sig språket, men också på kunskap om det samhälle deltagarna kommit till, kunskap om hur man kan söka jobb och utveckling av hantverkskunnande, finns förhoppning att inkludering skall underlättas. Som vi påpekat, tycks det i beskrivningarna finnas relativt starkt fokus på att bidra till deltagarnas utveckling av förmågor som underlättar inträde på arbetsmarknaden, att öka deras anställningsbarhet. Sådant fokus, som av vissa kan tolkas som det rakt motsatta till vad folkbildningen bör handla om, kan delvis sättas i relation till den vidare mycket starka ”diskursen” om anställningsbarhet. Med andra ord, folkbildningens aktörer är lika mycket del av diskursen om anställningsbarhet som någon annan.

En fråga som är väl värd att väcka är om detta inte innebär att folkbildningen blir ett redskap i att anpassa migranterna till den rådande ordningen? Genom att fokus läggs på att utveckla kunskaper och förmågor som relaterar till att få ett arbete, marginaliseras och osynliggörs sådan kunskap som snarare skulle göra det möjlighet att ifrågasätta den nuvarande ordningen. Sådant ifrågasättande kan t.ex. handla om frågor såsom: är det verkligen nödvändigt att kunna ”bra” svenska för att kunna få ett arbete? Bör fokus läggas på yrkeskunskaper riktade mot att snabbt komma i arbete, eller bör fokus till större grad riktas mot på kunskaper som bidrar till att deltagarna kan utveckla förståelse för sin roll i de vidare strukturerna? Med andra ord, att bidra med kunskap som gör det möjlighet att ifrågasätta den rådande strukturen. I slutändan handlar det om att besvara frågan om vem som skall erbjudas vilken typ av kunskap.

Andreas Fejes, Eva-Marie Harlin, Henrik Nordvall och Annika Pastuhov.
Artikelförfattarna är forskare inom vuxenpedagogik och folkbildning vid Linköpings universitet.

Vikten av forskning om yrkesutbildning och yrkesdidaktik

Den offentliga debatten, tillika diskussioner på lärarutbildningar och i forskning inom det utbildningsvetenskapliga området, riktas oftast mot skolan, och framförallt grundskola. Det talas om skola, skola och skola! Andra delar av utbildningssystem marginaliseras ofta i sådana diskussioner, trots att dessa andra delar såsom yrkesutbildning, vuxenutbildning, och folkbildning har en mycket central roll i dagens samhälle, inte minst i relation till att bidra till ungdomars och vuxna människors etablering på arbetsmarknaden. Men dessa sammanhang har också en central funktion att erbjuda deltagare kunskap och kompetens som gör det möjligt att göra andra/nya livsval. Samtidigt berör dessa verksamheter många människor. Cirka en fjärdedel av gymnasieskolans elever går på ett yrkesprogram, yrkeshögskolan expanderar, och inom vuxenutbildningen är yrkesutbildningen ett alltmer expanderande område. Vi kan även se att vuxenutbildningen (inklusive SFI) idag har fler elever än den sammantagna gymnasieskolan. 

Det är därför glädjande att kunna lyfta fram en precis, av Lärarförlaget, utgiven bok, “Yrkesdidaktikens mångfald” som samlar bidrag från lärare och forskare som deltagit i en lic-forskarskola i yrkesämnenas didaktik. Här erbjuds läsaren en bredd av diskussioner om yrkesdidaktik och yrkesutbildning, situerat i olika program på gymnasieskolan. Boken kan ses som ett bidrag till en pågående diskussion som pekar på bristen och det relativa ointresset som funnits i Sverige för att bidra till att bygga kunskap om yrkesutbildningar och de pedagogiska praktiker som där formas. Nedan inkluderar jag bokens förord som är skriven av oss tre som varit redaktörer för boken: Andreas Fejes, Viveca Lindberg och Gun-Britt Wärvik. Mer information om boken inklusive ett smakprov finns på denna länk: https://lararforlaget.se/bocker/yrkesdidaktikens-mangfald/ 

Förord

Den här boken är ett resultat av ett flerårigt samarbete inom ramen för en forskarskola i yrkesämnenas didaktik. Forskarskolan startade höstterminen 2011 med finansiering från Vetenskapsrådet och genomfördes i samverkan mellan universiteten i Stockholm (värd), Göteborg, Karlstad och Linköping samt Södertörns högskola. Sammanlagt 14 så kallade samverkansdoktorander antogs fram till licentiatexamen. Denna antologi består av bidrag från forskarskolans deltagare samt några av de forskare som på olika sätt medverkat i genomförandet.

Att vara samverkansdoktorand innebär att vara anställd av någon annan än ett lärosäte (i detta fall en skola) och att det ska finnas en koppling mellan utbildningen och det ordinarie arbetet. Parallellt med sin utbildning arbetade därför doktoranderna en dag per vecka i sitt ordinarie arbete inom gymnasieskolans yrkesutbildningar. Forskarskolan var ett led i regeringens satsning på att öka antalet yrkesverksamma lärare i skolan med utbildning på forskarnivå och forskningen skulle avse ett undervisningsämne alternativt ämnesdidaktik.

Det var tänkt att doktoranderna skulle återgå till arbete inom skolan efter avslutade studier. Licentiatprojekten kom därigenom också i stor utsträckning att ta avstamp i och beröra sådana aspekter som doktoranderna själva hade upplevt i sin undervisning på yrkesprogram, något som också avspeglas i bokens kapitel. Av tabellen på nästa sida framgår vilka av gymnasieskolans program som representeras av licentiatprojekten inom forskarskolan i yrkesämnenas didaktik.

Med dess bredd i kontext, och forskningsfenomen, hoppas vi att boken kan synliggöra kunskapsområdet yrkesdidaktik för såväl yrkesverksamma lärare och skolledare på yrkesprogrammen som för yrkeslärarprogrammets studenter, lärarutbildare och handledare. Att utveckla kunskap som är specifik för dessa sammanhang och de lärare som är verksamma där är centralt för att bidra till skolans och undervisningens utveckling.

 

Andreas Fejes, Viveca Lindberg och Gun-Britt Wärvik

Ljungsbro/ Åland/ Göteborg

November 2017

 

Tabell 1: Fördelningen av licentiatprojekt på olika yrkesprogram och relationen till de utpekade områdena.

Program Antal projekt

(totalt 14)

Huvudsakligt fokusområde
Barn- och fritidsprogrammet

–        förskola

 

–        generellt

 

–        personlig tränare

 

Totalt: 3

1

 

1

 

1

 

 

Handledning vid apl

 

Bedömning av yrkeskunnande

 

Transformation av yrkeskunnande

 

Byggprogrammet Totalt: 1

1

 

Yrkeskunnandets innehåll

Hantverksprogrammet

–        frisör

 

–        frisör

 

–        bokbindare

 

–        generellt

Totalt: 4

1

 

1

 

1

 

1

 

Bedömning av yrkeskunnande

 

Formering av yrkesidentitet

 

Bildning genom hantverksutbildning

 

Tolkning och genomförande av entreprenörskap i skolan

Mediaprogrammet Totalt: 1

1

 

Yrkeskunnandets innehåll, hur det tar form i interaktionen mellan lärare, elev och dator

Naturbruksprogrammet Totalt: 1

1

 

Samverkan mellan gymnasiegemensamt ämne (matematik) och yrkesämne

Vård- och omsorgsprogrammet Totalt: 4 (varav 1 inom vuxenutbildningen)

1

 

1

 

1

 

1

 

 

 

Simulering i metodrumsundervisning

 

Yrkeskunnandets innehåll i digital dialog

 

Samverkan mellan gymnasiegemensamma ämnen (svenska och naturvetenskap) och yrkesämne

Bedömning av yrkeskunnande vid apl