September, 2017

now browsing by month

 

Om lektorers arbetsvillkor och universitetsledningars ovilja att omprioritera

Frågan om lektorers möjlighet till kompetensutveckling och forskning är centralt, inte bara för att att erbjuda goda anställningsvillkor, utan också för att säkra en god forskningsförankring för grundutbildningen. Tyvärr ser situationen olika ut på olika lärosäten, vilket sannolikt har flera förklaringsgrunder. Den främsta är sannolikt de historiska fördelningsgrunder som finns, där staten ger de äldre lärosätena flerfaldigt högre forskningsanslag än vad som ges till de nyare lärosätena (jämfört med lärosäten som kom till på 70-talet och framåt). Även fördelningen av den så kallade studentpengen, summan som fördelas från staten per student, är historiska konstruktioner utan mycket bäring på “verkligheten”. Dvs. lärosäten erhåller bra mycket högre anslag för studerande inom t.ex. medicin och naturvetenskap än för studerande inom humaniora och samhällskunskap.

En annan förklaringsgrund är att lärosätena själva har en ovilja (oförmåga?) att göra omprioriteringar. Den summa som enskilda lärosäten får från staten för forskning och grundutbildning kommer i två olika säckar, dvs. en summa för forskning och en summa för grundutbildningen. Dessa summor fördelas utifrån ovan nämnda historiska system. Dock kan lärosätena sedan många år själva avgöra hur de sedan fördelar dessa resurser internt. Dvs. ett lärosäte som tycker att studentpengen borde jämnas ut något mellan ämnesområden, kan så göra. Eller lärosäten som tycker att snedfördelningen av forskningsanslagen är oskäliga, kan utjämna även dessa.

Det finns dock en ovilja och kanske till och med oförmåga hos många lärosäten (rektorer och universitetsledningar) att göra sådana omfördelningar. Möjligen sker vissa temporära alternativt mindre omfördelningar, men några mer grundläggande sådana görs sällan. Mitt eget lärosäte Linköpings universitet är ett exempel på lärosäten där sådan ovilja finns på central nivå, trots att skillnaderna mellan ämnesområdena skiljer sig starkt. Studentpengen fördelas vidare utifrån de av staten historiska konstruktionerna, och forskningsanslagen fördelas på samma sätt som skedde innan universitetet själva fick större mandat att kunna göra egna omprioriteringar.

För att tydliggöra skillnaderna i anslag för forskning internt inom Linköpings universitet kan vi ta ett räkneexempel. Fördelar man anslagen för forskning vid Linköpings universitet per fakultet, uppdelat per antalet studenter som finns registrerade vid varje fakultet så är snedfördelningen ungefär så här: Medicinsk fakultet har fyra gånger så höga interna forskningsanslag uppdelat per student än utbildningsvetenskap, inom teknik och naturvetenskap tre gånger så höga anslag, och inom filosofisk fakultet dubbelt så höga anslag. Med andra ord, snedfördelningen är omfattande. 

Då den av staten historiska konstruktion av fördelning av anslag på så sätt förflyttas nedåt i de enskilda lärosätenas organisationer, skapas mycket olika villkor för lektorer som jobbar inom olika ämnesområden, att få möjlighet att i sin tjänst få tid för kompetensutveckling och forskning.

Med andra ord, det är både staten och enskilda lärosätena, som genom sin ovilja att omprioritera, ger ämnesområden mycket skilda förutsättningar för att bedriva god utbildning, där de som jobbar med utbildningen också får möjlighet att vara aktiva forskare.

Med anledning av dessa snedfördelningar och den ovilja som finns inom mitt eget lärosäte att centralt göra omprioriteringar, genomförde jag, i min egenskap av prodekan inom utbildningsvetenskap, med ansvar för forskning och forskarutbildning, en mindre studie för att få lite mer klarhet i hur det ser ut för lektorer vid de olika institutionerna. Är det så att de får möjlighet att vara aktiva forskare? Och om, vilka resurser används för detta. Dvs. har man interna forskningsanslag som kan ge lektorer möjlighet till forskning? Räcker studentpengen till att erbjuda lektorer viss tid i tjänst för att hålla sig uppdaterad med senaste forskningsrönen? Denna fråga blir mycket central vid ett lärosäte som Linköpings universitet där det lokala avtalet inte garanterar lektorer forskning i tjänst.

Den som vill läsa rapporten kan hitta den på länken här! Nedan  har jag endast klistrat in  rapportens inledning och avslutande diskussion.

Rapporten ställdes till universitetsstyrelsens ordförande och rektor i april 2016 och föranledde ingen reaktion. Det krävdes påminnelser från min sida för att till slut, nära på ett år senare, erbjudas möjligheten att träffa rektor för att diskutera dessa frågor. Rapporten har, föga förvånande, inte lett till något resultat. Ledningen verkar nöjd med status quo.

Min förhoppning är dock att rapporten kan vara ett litet bidrag i denna debatt. Och förhoppningsvis kan kollegor på andra lärosäten bidra med ytterligare kunskapsunderlag för hur det ser ut på andra ställen. Problemet är ju att de som inte vill eller har något eget intresse i att förändra rådande situation inte heller kommer att bidra med att ta fram kunskapsunderlag som de facto pekar på de stora skillnader som finns. Därför måste vi som jobbar inom områden som är underprioriterade av både statsmakten och enskilda universitetsledningar själva använda vår tid för att ta fram underlag och konstant påminna beslutsfattare om dessa frågor, och uppmuntra politiskt mod att omfördela.

Rapportens inledning

Lektorers möjlighet till kompetensutveckling och forskning är central för kvalitén på universitetets utbildningar tillika för möjligheten att rekrytera personal. Inom utbild­ningsvetenskap kan vi se hur flera lärosäten erbjuder bättre villkor än vad vi kan göra, både större och mindre universitet. På så sätt har vi stor utmaning att rekrytera per­sonal, inte minst i en situation då lärarutbildningen expanderar, samtidigt som mycket personal går i pension (inte bara vid LiU utan även ”nationellt”). Därmed är frågan om hur vi kan erbjuda attraktiva tjänster högst central. Inte minst för att även framgent kunna garantera att vi har en av Sveriges bästa och mest kompletta lärarut­bildningar vilandes på vetenskaplig grund, bemannad av lärare som både undervisar och forskar. Liknande frågor torde vara högst aktuella inom flera ämnesområden inom LiU, varpå denna rapport kommer att rikta sina rekommendationer till univer­sitetsstyrelsen.

För att skapa underlag för strategisk diskussion om hur Linköpings universitet kan stärka sin konkurrenskraft som attraktiv arbetsgivare för lektorer som jobbar inom det utbildningsvetenskapliga området, har jag valt att kontakta alla prefekter vid LiU, tillika personer med motsvarande funktioner vid ett urval av andra lärosäten, för att se hur man lokalt hanterar frågan vad gäller lektorers villkor för kompetensut­veckling och forskning, tillika hur denna finansieras.

Bakgrund

Lektorers förutsättningar för kompetensutveckling och forskning skiljer sig markant åt mellan lärosäten, men också mellan områden inom enskilda lärosäten. IFAU (2016) presenterade nyligen en rapport där lektorers villkor jämfördes mellan läro­säten i Sverige och Skandinavien. I rapportens fjärde del framkommer att en lektor vid Linköpings universitet, jämfört med övriga, förväntas ”producera” mest under­visning av alla, under sin karriär. På sidan 51 i rapporten står bl.a.:

“Den som exempelvis anställts som lektor vid Linköpings universitet vid 35 års ålder och befordrats till professor vid 45 års ålder har vid 67 års ålder haft 16259 timmar – eller 9,5 årsverken – mer undervisningsplikt än kollegan som följt samma karriärbana vid Lunds universitet eller Stockholms universitet och ungefär dubbelt så många timmars under­visningsplikt som kollegorna vid danska och norska universitet.”

Med andra ord, en lektor vid LiU förväntas ”producera” mer undervisning under ett år och under sin karriär, än kollegor vid andra lärosäten. Detta kan troligen, bl.a. kopplas till det lokala arbetstidsavtalet vid LiU som inte garanterar lektorer kompe­tensutveckling i tjänst. Avtalet vid LiU stipuleras att:

“Fördelningen av arbetsuppgifter ska ske i ett flerårsperspektiv där för­delningen av olika arbetsuppgifter kan variera över tiden. Utöver undervisningsuppgifter ska utrymme ges för kompetensutveckling, såsom att följa forskningen. Den fleråriga planeringen skall särskilt syfta till att identifiera behoven och möjligheterna till kompetensuppe­hållande forskning och annan kompetensutveckling samt fördelningen i tiden av sådana insatser på medarbetare som omfattas av avtalet. Ar­betstid för en återkommande kompetensutveckling för lärarna…..är av grundläggande betydelse för universitetets verksamhet och ska därför planeras in utifrån verksamhetsmässiga behov, ekonomiska förutsätt­ningar och den enskilde lärarens önskemål men med beaktande jämväl av motsvarande behov hos och önskemål från övriga berörda lärare. Inom ramen för den fleråriga planeringen ska det i vetenskapligt kom­petenta lärares uppgifter normalt ingå forskning. (Lokalt arbetstids­avtal för lärare vid Linköpings universitet 2010-01-11).”

Å ena sidan står det här att det utöver undervisning ”ska utrymme ges för kompe­tensutveckling”, å andra sidan att det ”normalt” skall ingå forskning. Den till tyckes tydliga åtskillnad mellan begreppen kompetensutveckling och forskning blir mindre distinkt genom de exempel som lyfts fram i texten. Det fastslås att alla lektorer skall ha tid för kompetensutveckling, med fokus på, bl.a. ”att följa forskningen”, och ge­nom att kunna bedriva ”kompetensuppehållande forskning”. Därutöver kan det för lektorn ”normalt” ingå forskning i tjänst. Forskning tycks därmed vara något annat än att följa forskningen inom sitt område eller att bedriva kompetensuppehållande forskning. Trots otydligheten i begreppsdefinition, framgår av det lokala anställ­ningsavtalet att det inte finns någon garant i omfattning av forskning och kompetens­utveckling för lektorer. Ordet ”normalt” ger också tolkningsföreträde till arbetsgi­vare, dvs. ordet ger möjlighet att argumentera för varför vissa lektorer ej får möjlighet till forskning i tjänst.

De vetenskapliga områdena vid LiU har med grund i statliga beräkningsgrunder, och lokala prioriteringar, stora skillnader i interna anslag. Vidare är det stora skillnader i möjligheter att kunna erhålla externa anslag, mellan olika vetenskapliga områden. Ett inte alltför djärvt antagande är att områden med låg intern fördelning av anslag, också har större utmaningar i att erhålla externa anslag då dessa områden (framför­allt hum/sam och utbildningsvetenskap) är underfinansierade både lokalt och nat­ionellt. Med tanke på de relativt stora skillnaderna i anslag kopplat till olika områden, är det rimligt att anta att villkoren för lektorer, och de möjligheter som skapas för kompetensutveckling och forskning i tjänst, skiljer sig markant åt beroende på inom vilket område vid LiU lektorn är verksam inom.

Argumentet slår tillbaka på LiU

Ett argument som ofta förs fram från ledningen vid Linköpings universitet, är att det statliga anslaget för forskning är oproportionerligt lågt, där LiU missgynnas jämfört med universitet som Umeå, Stockholm, Göteborg, Lund, och Uppsala. Att fördela forskningsanslag utifrån historia är något LiU menar vara felaktigt. Ledningen pekar också på att LiU drar in större externa anslag än det erhållna statliga anslaget, och att LiU därmed torde erhålla högre statliga anslag. Trots att detta är korrekt (finns dock lärosäten som är än bättre en LiU på att dra in externa anslag i relation till sina stat­liga anslag) och något statsmakten har att hantera, så har LiU vad gäller grundutbild­ningen samma storlek på sina studentpengar som andra lärosäten. Med andra ord, det är i första hand vad gäller forskningsanslagen där LiU har möjlighet att använda just detta argument.

För att finansiera lektorers kompetensutveckling kan lärosätet använda både delar av det statliga grundutbildningsanslaget, men även delar av det statliga forskningsan­slaget. Lärosäten har dessutom själva autonomin att avgöra hur anslagen skall förde­las mellan ämnesområden. Vid LiU har universitetsstyrelsen valt att mer eller mindre sända vidare den statliga studentpengen (grundutbildningsanslaget) och den logik som där råder för fördelning, ner till de olika områdena (fakulteterna). På samma sätt hanterar styrelsen det statliga forskningsanslaget., bortsett från en mindre del som rektor har till förfogande för strategiska satsningar. LiU gör därmed idag ingen tydlig omprioritering mellan ämnesområden vad gäller det statliga anslaget för grundut­bildning och forskning.

Med andra ord, LiU ifrågasätter att det statliga forskningsanslaget fördelas på histo­risk grund snarare än genom andra prioriteringslogiker. Samtidigt använder LiU själv historisk logik i hur medel för forskning och grundutbildningsmedel fördelas internt på universitetet.

Studien

Den som vill ta del av studiens upplägg och konkreta resultat får läsa hela rapporten på denna länk. Nedan har jag endast klippt in rapportens diskussion.

Diskussion

Studien som denna rapport baseras på lyfter en rad centrala frågor i behov av vidare diskussion, tillika utredning, inom Linköpings universitet. I grunden handlar frågan om hur LiU kan erbjuda alla sina lektorer goda villkor och förutsättningar för kom­petensutveckling och forskning i tjänst, för att på så sätt tillse att alla utbildningar inom alla vetenskapliga områden kan ha god forskningsbas, samt att alla studenter möter lärare som har goda möjligheter att hålla sig uppdaterade om forskningen inom det område för vilket de undervisar, tillika att själva vara aktiva forskare. Inte minst är dessa frågor centrala för oss inom utbildningsvetenskap där situationen för tillfället är tuff vad gäller att å ena sidan konkurrera med andra lärosäten vid rekry­tering av lektorer, å andra sidan, att kunna erbjuda våra befintliga lektorer skäliga villkor för kompetensutveckling och forskning.

Studien visar med stor tydlighet att villkoren för lektorer vid LiU skiljer sig åt. Är du lektor vid institution aktiv inom utbildning med hög studentpeng, är sannolikheten att du erbjuds, eller till och med garanteras kompetensutveckling i tjänst, finansierad via grundutbildningsanslaget mycket större, än om du arbetar inom utbildningar med låg tilldelning av studentpeng. Villkoren skiljer sig därmed också åt mellan lek­torer inom samma institution, beroende på vilket ämnesområde lektorn arbetar inom.

Därutöver indikerar studien att de lektorer som arbetar inom områden med hög till­delning av studentpengen, också tycks ha större möjlighet att ta del av interna forsk­ningsanslag, då dessa är så pass mycket högre än anslagen till forskning inom områ­den som har lägre tilldelning av studentpeng. Dock krävs här ett bättre kunskapsun­derlag för att dra definitiva slutsatser.

Ovan nämnda skillnader i villkor aktualiserar frågan om hur Linköpings universitet, och dess styrelse väljer att prioritera fördelningen av sina resurser. Den tilldelning universitetet får i statliga anslag för grundutbildning och forskning, står universitetet fritt att fördela. Den logiska och skäliga argumentationslinje som universitetets led­ning för nationellt, om att LiU har oskäligt låga forskningsanslag och att regeringen torde ha en mer aktuell grund för fördelning än rent historiska, torde även logiskt och skäligen användas internt. Dvs. universitetets ledning torde ta ställning för att stor­leken på studentpengen för olika ämnesområden är historiska konstruktioner som inte ha bäring på dagens situation. Med sådan skälig logik, borde nya interna stu­dentpengar utvecklas med syfte att utifrån dagens faktiska förhållanden skapa en mer likvärdig situation för olika vetenskapsområden, deras lektorer, och studenter.

Vidare tyder resultaten på behov av vidare studie av situationen vid LiU internt men även i relation till andra lärosäten. Då yngre lärosäten, inom ramen för hum/sam och utbildningsvetenskap, tycks kunna erbjuda sina lektorer 20 % kompetensutveckling, finansierade via grundutbildningsanslagen, så väcks frågan varför så inte är fallet för dessa områden inom LiU? Nedslagen i svar från lärosäten vad gäller ifall de omför­delar studentpengen eller forskningsanslag mellan vetenskapsområden tycks inte ge svar på denna fråga. T.ex. så gör ett yngre universitet som Örebro inga större omför­delningar centralt på universitetet, och trots detta kan de erbjuda 30 % i tjänst för lektorers kompetensutveckling, forskning och administration inom ramen för lekto­rer med uppdrag inom lärarutbildningen. Motsvarande siffra för lektorer med upp­drag inom lärarutbildningen vid LiU är mer eller mindre noll, eller möjligen 50-100 timmar per år (se svar från t.ex. IBL). De begränsade svar på frågan om hur fördel­ning av timmar ut i kurs ser ut, ger inte heller något tydligt svar på om skillnaderna i finansiering kan förklaras med grund i om institutioner vid LiU t.ex. är mer ambitiösa i tilldelning av timmar för lektorers moment i undervisningen än institutioner vid andra lärosäten.

^
%d bloggers like this: