Uncategorized

now browsing by category

 

Det svenska marknadsexperimentet

Fritt skolval, fri etableringsrätt för friskolor och möjlighet till vinstuttag i en offentligt finansierad skola – marknadsexperimentet inom svensk utbildning har inneburit drastiska förändringar. I detta kapitel argumenterar vi för att de svenska marknadsreformerna inom utbildning inte bara har bidragit till ökad ojämlikhet och segregation, utan även till en orättvis tillgång till välfärd. Därmed har utbildningens kompensatoriska uppdrag alltmer kommit att åsidosättas. 

Först beskriver vi kort några av de genomgripande förändringar som skett inom det svenska utbildningssystemet under de senaste decennierna, för att sedan lyfta fram några av de allvarliga konsekvenserna av dagens marknadsorienterade system.

Kapitlet är författat av Magnus Dahlstedt och Andreas Fejes och inga i den kommande boken: Perspektiv på skolans problem: Vad säger forskningen? som ges ut på Studenlitteratur i september 2020.

Från föredöme till marknadsorientering

Det svenska utbildningssystemet var en gång i tiden ett föredöme vad gäller att bidra till social mobilitet, ökad jämlikhet och utjämning av sociala klyftor (se t.ex. Ball & Larsson 1989). Under de senaste decennierna har dock denna situation drastiskt förändrats, vilket inte minst visats i gradvis försämrade resultat samt ökad ojämlikhet och segregation. Dessa förändringar har en rad förklaringar, men forskare är relativt ense om att de genomgripande utbildningsreformer som genomfördes i början av 1990-talet är en starkt bidragande orsak (se. t.ex. Lundahl m.fl. 2014; Böhlmark m.fl. 2015). Förutom att skolan decentraliserades, genomfördes en serie långtgående marknadsreformer: fri etableringsrätt och det fria skolvalet (och skolpeng), i kombination med rätten för privata aktörer att ta ut vinster ur välfärden. Därtill har reformer inom vuxenutbildningens område öppnat upp för privata aktörer att via upphandling leverera kurser (Fejes & Holmqvist 2018). Denna kombination av reformer har satt det svenska utbildningssystemet på den internationella kartan som ett av världens allra mest marknadsorienterade. Exempelvis har inget annat land ett utbildningssystem som så pass långtgående kombinerar ett fritt skolval och fri etableringsrätt med möjligheter till vinster i välfärden. x 

Ett globalt fenomen

Marknadsorientering och privatisering av utbildning är ett globalt fenomen som under de senaste decennierna rönt stort intresse inom forskning (se t.ex. Ball 2007). Denna utveckling hänger samman med en förändrad syn på vad utbildning är, vad utbildning är till för och hur utbildning ska genomföras. De flesta utbildningssystem runtom i världen syftar till att uppnå jämlikhet i namn av både ekonomisk tillväxt och social förändring. Genom att investera i utbildning kommer fler människor att bli utbildade, vilket i sin tur förväntas vara till gagn för ekonomin och samtidigt minska den sociala stratifieringen i samhället (jfr Rizvi & Lingard 2010). Resultaten av sådana insatser skiljer sig dock åt mellan olika länder och sammanhang. 

Det svenska utbildningssystemet var under efterkrigstiden relativt framgångsrikt i sin ambition att bidra till minskade sociala klyftor (Ball & Larsson 1989). Från och med 1990-talet ägde dock en snabb omorientering av utbildningspolitiken rum genom en serie av marknadsreformer. Sådana reformer kan ses som del av ett bredare skifte runt om i världen, där utbildningspolitiken alltmer kommit att formas av nyliberala normer och ideal. Detta skifte kom dock att slå igenom med särskilt stor kraft i vissa länder, inte minst i Sverige (Olson 2008; Carlbaum 2012).   

Flera transnationella aktörer har tydligt påverkat den nyliberala riktning utbildningspolitiken tagit i Sverige. OECD har exempelvis varit en  pådrivande aktör vad gäller marknadsliberala reformer, inte minst inom utbildningens område. Sverige har länge varit involverat i OECD-sammanhang, bland annat i några av de storskaliga utvärderingsprogrammen såsom PISA och PIAAC (jfr Trumberg 2019). En annan tongivande aktör som påverkat svensk utbildningspolitik är EU. Även om EU inte har något egentligt politiskt mandat att styra medlemsstaternas utbildningssystem så har EU:s agenda för livslångt lärande plockats upp och mobiliserats av medlemsstaterna, däribland Sverige. Denna agenda är starkt formad av en nyliberal rationalitet (Fejes & Dahlstedt 2013). Utbildning ses här som en investering vars avkastning kan mätas i form av ökad tillväxt och stärkt internationell konkurrenskraft. Enligt en sådan rationalitet har utbildning alltmer kommit att handla om att bidra till anställningsbarhet, det vill säga att göra medborgare anställningsbara och anpassade till arbetslivets ständigt föränderliga behov och förväntningar. Härmed blir konkurrenskraft ett överordnat mål för utbildning, ett ideal som både individer och nationalstater strävar efter (jfr Dahlstedt & Harling 2017; Dovemark 2004; Fejes 2010).

I riktning mot en ny svensk modell?

Det svenska utbildningssystemet har sedan 1940-talet genomgått stora förändringar. Utbildning och arbetslinjen kom att bli centrala delar av den socialdemokratiskt formade välfärdsmodell som byggdes under efterkrigstiden (Esping-Andersen 1990). Alla som hade möjlighet förväntades bidra till samhället genom arbete. Välfärdsmodellen baserades därtill på principer såsom centralisering, universalism, social intervention och konsensus (Rothstein 1998). 

Ett av den svenska välfärdsmodellens främsta kännetecken var dess stats-centrering. Staten sågs som en legitim kraft med mandat att forma, styra och reglera både individ och samhälle, med grund i en ambition om att bidra till jämlikhet och social förändring. Statens roll var primärt att intervenera i samhället, inte minst i namn av social ingenjörskonst, samhällsplanering och vetenskaplig kunskap (Larsson m.fl. 2012). Generella välfärdsreformer – inte minst inom utbildning – var ett väsentligt medel för att åstadkomma förändring.    

I linje med den svenska välfärdsmodellen i stort organiserades utbildningssystemet för att bidra till jämlikhet, det vill säga utjämning av sociala och ekonomiska resurser i samhället (Lindensjö & Lundgren 2000). Utbildningspolitiken grundade sig därmed i en syn på utbildning som ett public good (Englund, kapitel 14 i denna antologi), där varje individ skulle garanteras rätt till jämlik utbildning. Utbildning förstods och organiserades här som en grundläggande social rättighet. I flera hänseenden var också utbildningssystemet förhållandevis framgångsrikt i sin strävan efter jämlikhet, inte minst i form av höjd utbildningsnivå bland befolkningen, både unga och vuxna, såväl som social mobilitet (Ball & Larsson 1989).   

Under 1970-talet var dock utbildningssystemet omdebatterat i Sverige. Inte minst var det statens centraliserade reglering av utbildningssystemet som var föremål för kritik. Denna centraliserade reglering kritiserades bland annat på följande grunder: Den tog inte tillräckligt stor hänsyn till den lokala nivån, dess möjligheter och behov; den gav inget utrymme för medborgare att delta aktivt i de beslut som rör utbildning; den var alltför ineffektiv när det gäller lärande, finansiering och organisering (Boréus 1994). Mot bakgrund av sådan kritik påbörjades under 1980-talet ett gradvist skifte i riktning mot en välfärdsmodell alltmer utformad enligt nyliberala principer för styrning och organisering (Larsson m.fl. 2012). Principen om individens frihet sattes i första rummet, framför tidigare vägledande principer som statlig intervention, jämlikhet och omfördelning av resurser (Junestav 2004). 

Med detta skifte kom ett särskilt medborgerligt ideal att få stort genomslag – idealet om den aktiva och ansvarstagande medborgaren – inte bara inom utbildningspolitikens område (Carlbaum 2012), utan även inom en rad andra områden, exempelvis arbetsmarknads- (Junestav 2004) och socialpolitikens (Dahlstedt & Lalander 2018). Detta ideal premierar aktiverande åtgärder som tar sikte på att fostra medborgare till att ta eget ansvar för sig själva och till att bli del av samhällsgemenskapen genom att nå upp till de krav och förväntningar som ställs på dem (Dahlstedt 2009). Sedan 1990-talet har privat- och individinriktade reformer inom välfärdsstatens olika områden alltmer kommit att ersätta offentliga och kollektivt inriktade metoder. Centrala välfärdsområden såsom utbildning, socialt arbete, arbetsförmedling, vård och pensioner har öppnats upp för konkurrens. Medborgare har här fått möjlighet att välja mellan olika utförare av välfärdstjänster, såväl offentliga som privata och frivilliga – för att på så sätt tillgodose sina behov. Medborgaren har steg för steg blivit konsument – av välfärd (jfr Larsson m.fl. 2012). 

Utbildning som individuell angelägenhet?

Detta välfärdspolitiska skifte har haft stor inverkan på utbildning. Från att tidigare i allt väsentligt ha setts som en offentlig, samhällelig angelägenhet (ett public good) har utbildning alltmer kommit att ses som en privat, individuell angelägenhet (ett private good) (jfr Englund 1996 och kapitel 14 i denna antologi; Labaree 1997). Fokus har gradvis skiftat, med en allt starkare inriktning mot individens valfrihet, föräldrars ansvar för utbildning, effektivitet och konkurrens som vägledande utbildningspolitiska principer. Flera av de reformer som genomfördes under 1990-talet hade valfrihet som främsta ledmotiv. Den tidigare överordnade principen jämlikhet (i termer av utfall) ersattes gradvis av den snarlika principen likvärdighet (i termer av möjligheter) (Lindensjö & Lundgren 2000). 

Tre reformer som samtliga genomfördes på 1990-talet var särskilt väsentliga när det gällde att marknadsorientera utbildning. För det första, 1991, på initiativ av den då sittande socialdemokratiska regeringen, kommunaliserades skolan. Ansvaret för skolan övergick från stat till kommun. Samtidigt infördes ett nytt styrsystem inom utbildning, målstyrning. Varje kommun ålades att finansiera utbildning för både unga och vuxna, i enlighet med de mål som staten angivit i lagstiftning och läroplan. För att se till att dessa mål uppnås blev det Skolverkets uppgift att löpande följa upp kommunernas leverans av utbildning till sina invånare. 

För det andra, med den friskolereform som den moderatledda regeringen introducerade 1992 omvandlades hela grund- och gymnasieskolan till en så kallad kvasimarknad, där varje elev (och förälder) fick möjlighet att välja skola (endera kommunal eller fristående), mot att kommunen finansierade de skolor som eleverna valde och där de antogs med skolpeng (Lundahl m.fl. 2014). På så sätt lades grunden för att skola in elever och föräldrar till att bli kunder på skolmarknaden. Inte i vanlig mening, där kunden med egna pengar köper något. Snarare genom att varje elev har en (offentligt finansierad) peng tillgänglig för egen konsumtion av utbildning. 

För det tredje, inom kommunal vuxenutbildning infördes under mitten av 1990-talet en annan form av marknadslösning än skolpeng, nämligen ett upphandlingssystem. Det blev nu möjligt för kommuner att införa upphandling av vuxenutbildning, där kommunala konkurrerar med andra utförare om att få leverera vuxenutbildning, exempelvis privata bolag, folkhögskolor eller studieförbund (se t.ex. Fejes & Holmqvist 2018 samt kapitel 21 i denna antologi). 

Den nutida svenska utbildningsmarknaden

Friskolereformen öppnade upp möjligheten för föräldrar och elever att välja vilken skola de vill gå på. I dag kan till exempel en elev som ska börja gymnasieskolan söka till vilken skola den vill i hela landet. Reformen innebar även fri etableringsrätt på skolans område, varpå vem som helst till Skolverket kan ansöka om att få starta en skola. Om kraven uppfylls utdelas tillstånd. Den kommun där skolan ska etablera sig har endast rätt att inkomma med synpunkter på hur etableringen påverkar skolverksamheten i kommunen. Men de kan inte, trots sitt ansvar för att finansieras skolan, besluta i frågan. Den skola som får tillstånd att påbörja verksamhet har rätt att erhålla ersättning från kommunen (skolpeng) för varje elev som antas till skolan, och det finns även en möjlighet för privata aktörer att ta ut eventuella vinster på denna offentligt finansierade verksamhet. Med andra ord innebär det att kommunen, som inte har mandat att besluta i frågan, tvingas hantera de effekter som skapas av friskoleetableringar, till exempel genom att tvingas finansiera tomma platser i skolor eller att vara redo att med kort varsel ta emot elever om en fristående skola går i konkurs. På så sätt blir frågan om friskoleetablering och fritt skolval, på lokal nivå, till synes icke-politisk, då den politiska makten att besluta i dessa frågor är förlagd till nationell nivå.     

Under 1990-talet kom antalet elever som gick på en fristående skola att vara relativt modest. En situation som framför allt började förändras vid sekelskiftet. 1992 gick 1,1 procent av alla elever i grundskolan på en fristående skola, medan motsvarande siffra för läsåret 2018/19 var 15,2 procent, och för gymnasieskolan var motsvarande siffra 27,6 procent. Vänder vi oss till den kommunala vuxenutbildningen (exklusive sfi), som snarare än ett friskolesystem och ofta organiseras genom upphandling, så gick 50,9 procent av alla kursdeltagare kurs hos en icke kommunal utbildningsanordnare 2018, medan motsvarande siffra inom sfi var 34 procent. Detta att jämföra med att endast 14,4 procent av alla kursdeltagare på komvux (exklusive sfi) gick hos icke kommunal utbildningsanordnare 1998 (se statistik på www.skolverket.se). 

Skolval, ojämlikhet och segregation

En central fråga som har behandlats i forskning är den om vilka konsekvenser det fria skolvalet har för samhälle och individ. Sådan forskning bedrivs både i utlandet (van Zanten & Kosunen 2013; Dumay & Dupriez 2014) och i Sverige (Trumberg 2011; Dahlstedt m.fl. 2019). Resultaten är slående lika. Genom det fria skolvalet sker föräldrars och elevers val till stor del genom identifiering med den skola de väljer. Det handlar till exempel om att välja skola där elever från samma sociala grupp går, och att välja bort skolor där det går alltför många elever födda utomlands (Bunar & Ambrose 2018; Forsberg 2018). Det fria skolvalet har därigenom bidragit till att ytterligare spä på segregationen – mellan skolor och individer – och har på så vis bidragit till att förstärka rådande orättvisor (Trumberg 2011). 

Ökningen av antalet fristående skolor har bidragit till ökad konkurrens. Därmed behöver både kommunala och fristående skolor jobba enligt en marknadslogik, där inte minst marknadsföring är en viktig del i att locka till sig ”rätt” elever, det vill säga de som är minst kostsamma (Östh m.fl. 2013; Böhlmark m.fl. 2015; Forsberg 2015). Genom dessa marknadsmekanismer har skolor i Sverige, sedan 1990-talet, blivit alltmer homogena i termer av klass- och migrationsbakgrund (Trumberg 2011). 

I de senare årens utbildnings- och skoldebatt har dessa marknadsreformer varit föremål för stundtals livlig diskussion. Debatten har dock alltför sällan tagit utgångspunkt i den omfattande forskning på området som finns att tillgå. I debatten har det allt som oftast i stället varit enskilda marknadsreformer som ägnats uppmärksamhet – såsom vinstuttag, upphandling eller skolval – som om de vore isolerade från varandra. Alltför sällan har olika marknadsreformer länkats samman med varandra, i ett mer samlat grepp, som uttryck för en alltjämt pågående marknadsorientering av det svenska utbildningssystemet. I samtliga dessa reformer återkommer tanken om att konkurrens ska göra utbildning gott, genom att skapa effektivitet, produktivitet och likvärdighet. Om vi vill identifiera och därtill motverka de negativa effekter som marknadsreformerna skapat behöver vi rikta uppmärksamhet mot grundprincipen för dessa reformer – konkurrensens logik – snarare än mot enskilda marknadsreformer och deras effekter. 

För politiker och tjänstemän på lokal nivå finns bred kunskap om effekterna av det fria skolvalet och etableringen av friskolor, i form av segregation och svårigheter att styra den lokala utbildningspolitiken (se Dahlstedt m.fl. 2019). En av de frågor som skapar viss frustration lokalt är de tillfällen då friskolor på kort varsel beslutar sig för att lägga ner sin verksamhet och på så vis sätter kommunen i en svår situation när det gäller att erbjuda eleverna nya studieplatser. Privata aktörer ges enligt denna logik dessutom möjlighet att generera vinst på utbildning, medan det offentliga får ta hand om riskerna med de privata aktörernas etablering. Samtidigt som frågor om det fria skolvalet och etableringen av friskolor är väsentliga politiska frågor, som också skapar en rad utmaningar för politiker och tjänstemän på lokal nivå, så tycks dessa frågor inte vara föremål för någon nämnvärd politisk debatt lokalt. Bland politiker och tjänstemän tycks det nuvarande friskolesystemet vara okontroversiellt, det är här för att stanna (ibid.).   

Med införandet av fritt skolval, den fria etableringsrätten för fristående skolor och möjligheten till vinstuttag i en offentligt finansierad skola har Sverige utvecklat ett av världens allra mest marknadsorienterade utbildningssystem. I nuläget är det endast Chile och Nya Zeeland som har utvecklat system som påminner om den långtgående marknadsorientering som kan skönjas i Sverige (jfr Trumberg 2018. Vi kan i detta sammanhang notera att till och med OECD, en organisation som annars är starkt drivande när det gäller att föreslå införande av allehanda marknadsreformer, har varnat Sverige för att ha drivit sin marknadsorientering alltför långt, till priset av ökad ojämlikhet och segregation. I rapporten Improving Schools in Sweden – an OECD Perspective, om situationen i den svenska skolan, drar OECD slutsatsen: 

Providing full parental school choice can result in segregating students by ability and/or socio-economic background and generate greater inequities while not necessarily raising performance. […] Swedish school choice arrangements do not currently have a consolidated approach to ensure equity while supporting quality. There are no clear guidelines for schools, and funding strategies do not necessarily prioritise disadvantaged students across all municipalities, possibly implying that independent schools become more selective towards more advantaged students, given the same student costs. (OECD 2015, s. 101)

I Sverige är dock den politiska debatten om skolvalet, vinstuttaget och friskolornas etablering inte särskilt laddad. Ett illustrativt exempel på hur debatten förs är Skolkommissionen, som levererade sitt slutbetänkande 2017 (SOU 2017:35). Kommissionen, som bestod av forskare, företrädare för fackförbund och skolornas respektive intresseorganisationer, hade den grannlaga uppgiften att se över det svenska skolsystemet i dess helhet. Med grund i befintliga forskningsresultat bekräftas i allt väsentligt den slutsats som OECD drar i sin rapport, det vill säga att de marknadsreformer som införts sedan 1990-talet bidragit till minskad likvärdighet och ökad segregation. Men snarare än att föreslå en annan riktning för hur skolan organiseras så fastslås det fria skolvalet som en av utbildningssystemets främsta styrkor. 

I den politiska debatt som förs tycks det i det närmaste politiskt omöjligt att utmana principen om elevers fria skolval och den fria etableringsrätten. Valfrihet, i detta fall i form av elevers och föräldrars rätt att välja skola, framstår som ett närmast heligt politiskt ideal, som inte tycks möjligt att ifrågasätta. Istället för att ta sig an detta politiskt heliga ideal riktas fokus snarare mot enstaka, mindre delar av valfrihetens och konkurrensens problem, exempelvis i form av debatter om konfessionella skolor (se t.ex. SOU 2019:64) – som om sådana skolor skulle vara det största hotet mot en sammanhållen och jämlik skola. Samtidigt som vi vet att det stora problemet är den marknadsorienterade skola som byggts under de senaste tre decennierna. 

Fostran till marknadssamhället

På ett sätt är Skolkommissionens inställning till det fria skolvalet inte överraskande då den passar väl in i den vidare dominerande diskursen om hur relationen mellan välfärdsstatens institutioner och medborgaren ska organiseras. Det finns omfattande litteratur som beskriver de senaste decenniernas skifte i sådana relationer (Junestav 2004; Larsson m.fl. 2012; Dahlstedt & Lalander 2018). I denna form av relationer blir medborgaren en kund som, snarare än att bli erbjuden välfärdsservice, aktivt ska välja att ”köpa” sådan service på en kvasimarknad. 

På skolans område innebär detta att skolorna blir säljare av en vara, som marknadsförs och eventuellt kan generera vinst. Ju fler elever skolan attraherar, desto större inkomster, och desto större chans till vinstuttag. Skolorna konkurrerar dock inte med pris, då skolpengen beslutas av kommunen, och den är lika för alla skolor. Snarare består konkurrensen i att lyckas rekrytera elever genom att skapa ett starkt varumärke, och genom att framgångsrikt marknadsföra sig (Forsberg & Palme 2019; Dahlstedt & Harling 2017). Elever och föräldrar blir därmed kunder som ska bedöma vilken skola som blir bäst för elevens framtid, det vill säga vilken skola som bäst lyckas skapa ett varumärke som stämmer överens med kundens drömmar och önskningar. Sådan ”branding” kan handla om att erbjuda vissa materiella varor (t.ex. egen dator), en viss pedagogisk modell, eller en skola med sådan demografi som tilltalar kunden. Det senare handlar om att kunden ska känna igen sig, kunna identifiera sig med övriga elever som går på skolan (se t.ex. Bunar & Ambrose 2018). 

När skolans kvasimarknad inte fungerar skyller dess förespråkare på att det är en fråga om information. Kunderna behöver tillräckligt mycket information för att kunna göra väl avvägda val. Den lösning på problemen som då förs fram är mer information, men även olika typer av mätningar där skolan ska jämföras i termer av resultat. Det kan handla om betyg, resultat på nationella prov, hur många som blir behöriga att söka vidare till högre studier med mera (se t.ex. Carlbaum 2018). Sådana mätinstrument har dock visat sig vara osäkra som grund för val. Inte minst blir det tydligt i den studie som Jonas Vlachos (2019) presenterar, där det framgår att tendensen att sätta för höga betyg tycks vara betydande, inte minst hos några av de stora friskolekoncernernas skolor. Lösningen på detta – enligt proponenter för en marknadsorganiserad skola – är mer kontroll av skolor, vilket i sin tur leder till mer arbete för skolor och dess personal, med annat än just det pedagogiska uppdraget (se t.ex. Hultén & Lundahl 2018). 

Lärdomar – och vägar framåt

Den övergripande lärdom som går att dra från det extrema svenska exemplet är hur snabbt marknadsreformer kan bidra till att på ett grundläggande sätt omforma ett utbildningssystem, och leda till ökad segregation och ojämlikhet, både mellan skolor och mellan elever. Sådan omformning är del av en bredare omvandling av den svenska välfärdsmodellen. I linje med detta skifte har välfärd gått från att i allt väsentligt ha setts som något som ska erbjudas för att svara mot behov, till att alltmer ses som något som ska erbjudas den som gör rätt val. Välfärd har med andra ord blivit ett konkurrensmedel, något som medborgare tävlar om att få tillgång till. De som lyckas får tillgång till ”rätt” skola, eller som lyckas överkonsumera vård, blir inte bara vinnare. Enligt en rådande marknadslogik anses de därtill ha ”förtjänat” det. Förlorare blir alla de andra, all de som inte får tillgång till ”rätt” skola, eller tillgång till den vård de egentligen är i behov av. Med grund i konkurrens- och kundlogiken framstår de inte bara som förlorare, utan även som oförtjänta – de har ju inte valt rätt. 

Marknadsorienteringen av skolan har även en del positiva effekter som frekvent lyfts fram i skoldebatten. Det handlar inte minst om att det fria skolvalet ger möjlighet för enskilda elever från socioekonomiskt sett mindre välbemedlade områden att välja andra skolor än de som ligger närmast. På så vis får enskilda individer möjlighet till social mobilitet. Problemet är dock att denna typ av argument skymmer de mer omfattande och grundläggande problem som den marknadsorienterade skolan skapar, nämligen att det fria skolvalet, som ger enskilda individer möjligheter till social mobilitet, samtidigt bidrar till ökad segregation och ojämlikhet. I detta sammanhang har mer information, eller till och med obligatoriskt skolval, föreslagits som lösning på marknadsskolans problem. Tanken är att om alla väljer så försvinner skolsegregationen och ojämlikheten, eller minskar åtminstone. Tilltron till informationens och valfrihetens kraft är lika stark som stödet i befintlig forskning är svagt. Det är dags att fokusera på grundproblemen, snarare än dess effekter. 

Referenser

Ball, S. J. (2007). Education plc. London: Routledge. 

Ball, S. & Larsson, S. (1989). The Struggle for Democratic Education: Equality and Participation in Sweden. New York: Falmer Press. 

Boréus, K. (1994). Högervåg. Stockholm: Tiden. 

Bunar, N. & Ambrose, A. (2018). Urban polarisering och marknadens förlorare. I: M. Dahlstedt & A. Fejes (red.), Skolan, marknaden och framtiden. Lund: Studentlitteratur. 

Böhlmark, A., Holmlund, H. & Lindahl, M. (2015). School Choice and Segregation. Uppsala: IFAU.

Carlbaum, S. (2012). Blir du anställningsbar lille/a vän? Umeå: Umeå universitet.

Carlbaum, S. (2018). Utvärdering, marknadsföring och skolval. I: M. Dahlstedt & A. Fejes (red.), Skolan, marknaden och framtiden. Lund: Studentlitteratur.

Dahlstedt, M. (2009). Aktiveringens politik. Malmö: Liber. 

Dahlstedt, M. m.fl. (2019). Fostran till valfrihet. Malmö: Liber. 

Dahlstedt, M. & Harling, M. (2017) The Future in a Goody Bag. Journal of Progressive Human Services28(3), s. 140–163. 

Dahlstedt, M. & Lalander, P. (red.) (2018). Manifest – för ett socialt arbete i tiden. Lund: Studentlitteratur. 

Dovemark, M. (2004). Ansvar – flexibilitet – valfrihet: En etnografisk studie av en skola i förändring. Göteborg: Göteborgs universitet.  

Dumay, X. & Dupriez, V. (2014). Educational quasi-markets, school effectiveness and social inequalities. Journal of Education Policy, 29(4), s. 510–531.

Englund, T. (red.) (1996). Utbildningspolitiskt systemskifte? Stockholm: HLS.

Esping-Andersen, G. (1990). The Three Worlds of Welfare Capitalism. Oxford: Polity Press. 

Fejes, A. (2010). Discourses on Employability. Studies in Continuing Education, 32(2), s. 89–102. 

Fejes, A. & Dahlstedt, M. (2013). The Confessing Society. London: Routledge. 

Fejes, A. & Holmqvist, D. (2018). Komvux som marknad. I: M. Dahlstedt & A. Fejes (red.), Skolan, marknaden och framtiden. Lund: Studentlitteratur. 

Forsberg, H. (2015). Kampen om eleverna: Uppsala: Uppsala universitet.

Forsberg, H. (2018). Gymnasieval och segregation. I: M. Dahlstedt & A. Fejes (red.), Skolan, marknaden och framtiden. Lund: Studentlitteratur. 

Forsberg, H. & Palme, M. (2019). Public school’s market strategies. I: M. Dahlstedt & A. Fejes (red.), Neoliberalism and Market Forces in Education. London: Routledge. 

Hultén, M. & Lundahl, L. (2018). Betyg och bedömning i en marknadsutsatt skola. I: M. Dahlstedt & A. Fejes (red.), Skolan, marknaden och framtiden. Lund: Studentlitteratur. 

Junestav, M. (2004). Arbetslinjer i svensk socialpolitisk debatt och lagstiftning 1930–2001. Uppsala: Uppsala universitet. 

Labaree, D.F. (1997). Public goods, private goods. American Educational Research Journal, 34(1): s. 39–81. 

Larsson, B., Letell, M. & Thörn, H. (red.) (2012). Transformations of the Swedish Welfare State. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Lindensjö, B. & Lundgren, U. P. (2000). Utbildningsreformer och politisk styrning. Stockholm: HSL. 

Lundahl, L., Erixon Arreman, I., Holm, A-S. & Lundström, U. (2014). Gymnasieskolan som marknad. Umeå: Boréa.

OECD (2015). Improving Schools in Sweden. OECD.

Olson, M. (2008) Från nationsbyggare till global marknadsnomad. Linköping: Linköping University.

Rizvi, F. & Lingard, R. (2010). Globalizing Education Policy. London: Routledge. 

Rothstein, B. (1998). Just Institutions Matter. Cambridge: Cambridge University Press.

SOU 2017:35. Samling för skolan. Skolkommissionens slutbetänkande. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

SOU 2019:64. Nya regler för skolor med konfessionell inriktning. Betänkande av utredningen om konfessionella inslag i skolväsendet. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Trumberg A. (2011). Den delade skolan. Örebro: Örebro universitet.

Trumberg, A. (2018). Skolval i internationell belysning. I: M. Dahlstedt & A. Fejes (red.), Skolan, marknaden och framtiden. Lund: Studentlitteratur.

van Zanten, A. & Kosunen, S. (2013). School choice research in five European countries. London Review of Education, 11, s. 239–255. 

Vlachos, J. (2019). Trust-based evaluation in a market-oriented school system. I: M. Dahlstedt & A. Fejes (red.),Neoliberalism and market forces in education. London: Routledge. 

Östh, J., Andersson, E. & Malmberg, B. (2013). School choice and increasing performance difference. Urban Studies, 50, s. 407–425. 

Denna text ingår i boken: Perspektiv på skolans problem: vad säger forskningen? som ges ut på Studentlitteratur i september 2020. Redaktörer är Andreas Fejes och Magnus Dahlstedt. Boken innehåller kapitel av 35 forskare som på olika sätt, verksamma inom olika discipliner, forskar om skola och utbildning.

Om komvux, folkhögskola och medborgarskapandets praktiker

Hur kan utbildning för vuxna bidra till samhällsförändring, inte minst genom att fostra demokratiska medborgare? Det är en fråga som på senare tid har rönt stor uppmärksamhet i den politiska debatten, inte bara i Sverige, utan även i Europa och andra delar av världen. Utbildning för vuxna lyfts fram som en lösning på en rad aktuella samhällsutmaningar, som sträcker sig från miljöfrågor till den mer övergripande målsättningen att skapa ekonomisk tillväxt. Utbildning skall förbereda vuxna inför arbetslivet, bidra till aktivt medborgarskap såväl som till personlig utveckling. I svensk skollag skrivs syftet med t.ex. komvux fram på följande sätt:

“Målet för den kommunala vuxenutbildningen är att vuxna ska stödjas och stimuleras i sitt lärande. De ska ges möjlighet att utveckla sina kunskaper och sin kompetens i syfte att stärka sin ställning i arbets- och samhällslivet samt att främja sin personliga utveckling. Utgångspunkten för utbildningen ska vara den enskildes behov och förutsättningar. De som fått minst utbildning ska prioriteras.” (SFS, 2010)

Vad denna typ av text, förutom att de beskriver en specifik roll för vuxnas utbildning och lärande, gör är att den åskådliggör specifika normativa antaganden om hur medborgaren bör vara – eller snarare hur medborgaren bör bli – för att kunna fungera och vara en del av samhället, det vill säga för att vara inkluderad. Med andra ord, vuxna ses som ännu ej varande medborgare, även om de i egenskap av att vara vuxna ju redan är medborgare, åtminstone i formell mening. 

I den nyligen publicerade boken “Medborgarskap och utbildning för vuxna: Om komvux, folkhögskola och medborgarskapandets praktiker”, som är slutrapport på ett mångårigt forskningsprojekt om komvux och folkhögskola, riktar vi vår uppmärksamhet mot just sådana normativa antaganden om hur den vuxna förväntas bli till genom utbildning, vilka färdigheter och förmågor hon behöver utveckla för att kunna inkluderas i samhället som ”fullvärdig” medborgare.


Inte tillräckligt mycket medborgare?

Förväntningar på vuxenutbildningen och dess roll att forma medborgare är del av bredare debatter om medborgarskapets problem och mer specifikt om problemet med att vissa delar av befolkningen inte anses vara tillräckligt mycket medborgare. I en rad olika sammanhang har en förnyad diskussion om medborgarskap och utbildning för medborgarskap efterlysts. Inte minst mot bakgrund av farhågor för minskat deltagande i politik och det civila samhälle, brist på social sammanhållning och tilltagande social exkludering.

Det finns, som vi ser det, flera problem med sådana diskussioner om utbildning för medborgarskap. Vad som i mångt och mycket utelämnas i dessa diskussioner är det faktum att medborgarskap redan levs och utövas av dem som är utbildningens målgrupp – inte minst de vuxna, som ju redan är medborgare – praktiserande medborgarskap i sina dagliga liv. Det blir därför minst sagt märkligt när vuxna, i samtida debatter, positioneras som i behov av särskilda slags kunskaper, värden och förmågor för att kunna bli tillräckligt mycket medborgare. Med andra ord, vuxna positioneras som utanför den existerande medborgerliga gemenskap som de är en del av. I en sådan förståelse av medborgarskap förstås för lite medborgarskap som ett problem som är lokaliserat till den enskilde individen. Det är individen som är problemet och det är individen som ska ta ansvar för att bli till som fullvärdig medborgare. Genom att erbjuda möjligheter, såsom vuxenutbildning, förväntas den enskilda individen, i namn av eget ansvar och frihet, välja sådan utbildning som i slutändan bidrar till hennes anställningsbarhet.

För att summera: För det första, forskning om utbildning för medborgarskap som specifikt ägnar sig åt vuxnas utbildning och lärande är begränsad. Denna forskning har till stor del en normativ ansats, med särskilt intresse för hur utbildning för vuxna kan bidra till ett bättre medborgarskap. För det andra, vi har identifierat en brist när det gäller att problematisera idén om att vuxna är i behov av utbildning för att bli medborgare, trots att de – genom sina förmågor och handlanden – redan är medborgare. I boken riktar vi därför särskild uppmärksamhet mot just en sådan dualistisk förståelse av att vara och att bli medborgare. Mer specifikt vill vi med boken närmare analysera hur medborgare formas och fostras genom rådande diskurser om medborgarskap och utbildning för medborgarskap i utbildningssammanhang riktade mot vuxna.

Om projektets design

I forskningsprojektet ville vi inte endast ta del av de normativa utsagor om vuxenutbildning, folkbildning och fostran av medborgare som formas i policytexter (analys av omfattande empiriskt material i termer av offentliga utredningar, proportioner, och andra politiskt beslutade dokument), utan vi ville även ta del av utsagor från elever och deltagare själva om vad de gör när de “gör” medborgarskap. Vi tittade därmed närmare på en folkhögskola (tre olika kurser) och en komvuxskola (två olika kurser/klassrum), observerade vad som hände, och förde informella samtal med elever, deltagare och lärare. Lärare på kurserna (n10) intervjuades om sin undervisning, om syftet med utbildningen. och utbildningsformen, och deras bilder av sina deltagare och elever. Elever och deltagare (n62) fick under 7-10 dagar en pennkamera med sig för att dokumentera sådant de menade att de “gör” i sitt liv som är att “göra medborgarskap”. Inledningsvis samtalade vi med elever och deltagare, enskilt om vad de tänker spontant kring “görandet av medborgarskap”, och den dokumentation de ombads göra var för att få dem att fundera vidare på denna fråga. Efter 7-10 dagar genomfördes enskild intervju där forskaren ställde frågor om vad som hade dokumenterats eller inte, varför, hur de resonerade kring det, sådant de gärna hade dokumenterat, varför etc.

Det samlade empiriska materialet, ett antal tusen sidor policytexter, observationsanteckningar, och 1200 sidor transkriberade intervjuer, låg till grund för diskursiv (talet om) analys av hur elever och deltagare formas och formar sig själva till specifika typer av medborgare.

Vidare läsning

Projektets resultat och analys är avrapporterade i en rad olika publikationsformer. Bland annat samlar vi flera av våra analyser i den nyligen publicerade boken “Medborgarskap och utbildning för vuxna: Om komvux, folkhögskola och medborgarskapandets praktiker” utgiven på Studentlitteratur. Boken finns även i något annorlunda version på engelska “Adult education and the formation of citizens: A critical interrogation” utgiven på Routledge. Möjlighet finns även att ta del av analyser i olika artiklar som listas nedan.

Omdömen

Den engelska boken har hittills fått följande omdömen:

“Citizenship education is typically viewed as an unproblematic ‘good’ thing that empowers adults to participate fully in a democratic society. In this fascinating volume, Andreas Fejes and his colleagues outline the normative nature of citizenship education and challenge the idea that those not receiving such education are somehow ‘less than’ full citizens. Drawing on Foucault’s ideas they analyse conceptions of citizenship and practices of education as regimes of truth, and explore the ways that power relations shape citizenship as a process of inclusion and exclusion.” 

Stephen Brookfield, John Ireland Endowed Chair, University of St. Thomas, Minneapolis-St. Paul, USA.

“Never has there been time when we need more strategic adult education oriented to formal, nonformal and informal sectors, to address the ongoing crises in citizenship and global civil society. In putting adult education at the centre, the authors not only fill a deep gap in citizenship education, they push for more careful consideration of the many challenges citizens face globally. This book is a must read for those of us interested in the discourses of citizenship, adult education, and global civil society.”

Leona M. English is Professor of Adult Education at St. Francis Xavier University, Canada.

“This book addresses ongoing, key discussions on citizenship education, contributing an analysis disentangling current questions regarding constructions of citizenship. Hopefully this book can contribute to wise solutions to these kinds of wicked problems of our times. As such, the book should be of interest to a wide range of students and scholars interested in the current conditions for adults’ learning and participatory citizenship.”

Annika Pastuhov, Postdoctoral researcher, Linköping University and Åbo Akademi. Book review published in Adult Education Quarterly, DOI: 10.1177/0741713618807849)

Vetenskapligt kollegialt granskade artiklar (peer-review)

18. Fejes, A. & Dahlstedt, M. (Accepted for publication). Choosing one’s future? Narratives on educational and occupational choice among folk high school participants in Sweden.  International Journal of Educational and Vocational Guidance. 

17. Dahlstedt, M. & Fejes, A. (2018) Futures in line? Occupational choice among adult migrant students in Sweden. International Journal of Lifelong Education.

16. Fejes, A., Olson, M., Rahm, L., Dahlstedt, M., Sandberg, F. (2018) Individualisation in Swedish adult education and the shaping of neo-liberal subjectivities. Scandinavian Journal of Educational Research, 62(3), 461-473. 

15. Olson, M., Dahlstedt, M., Fejes, A., Sandberg, F. (2018) The formation of the willing citizen: Tracing reactive nihilism in late capitalist adult education. Educational Philosophy and Theory, 50(1), 95-103. 

14. Dahlstedt, M., Sandberg, F., Fejes, A., Olson, M. (2018) Dissonant futures: Occupational trajectories, gender and class in contemporary municipal adult education in Sweden. Journal of Education and Work, 31(1), 16-27.

13. Fejes, A. & Dahlstedt, M. (2018) Becoming the role model: youth recreational leaders, occupational choice and a will to include. Discourse: Studies in the cultural politics of education, 39(6), 901-912.Doi: 10.1080/01596306.2017.1308917

12.  Dahlstedt, M., Fejes, A., Olson, M., Sandberg, F. & Rahm, L. (2017) Longing to belong: Stories of belonging in multi-ethnic Sweden. Nordic Journal of Migration Research, 7(4), 297-304. Doi: 10.1515/njmr-2017-0020

11. Dahlstedt, M., Fejes, A., Olson, M., Rahm, L. & Sandberg, F. (2017) Medborgarskapandets paradoxer: Medborgarskapspositioneringar i berättelser om tillhörighet i migrationens tid.Sociologisk Forskning, 54(1-2), 31-50. 

10. Rahm, L. & Fejes, A. (2017) Popular education and the digital citizen: A genalogical analysis. EuropeanJournal for Research in the Education and Learning of Adults, 8(1), 21-36.  

9. Dahlstedt, M. (2016) Kriget med mig själv: Om romer och tillhörighet i migrationens Sverige. Socialvetenskaplig tidskrift, 23(3-4), 283-302. 

8. Dahlstedt, M. & Olson, M. (2016) Ana’s tragedy – and Europe’s:  A contemplation over Romani, belonging and the conditioned citizenship making in a Europe of Migration. European Journal of Future Studies, 4(16).

7. Fejes, A., Wärvik, G-B., & Runesdotter, C. (2016) Marketization of adult education: principals as business leaders, standardised teachers and responsibilised students. International Journal of Lifelong Education, 35(6), 664-681. 

6. Sandberg, F. (2016) Recognition and adult education: An incongruent opportunity. Studies in Continuing Education, 38(3), 265-280. 

5. Sandberg, F., Fejes, A., Dahlstedt, M., & Olson, M. (2016) Adult education as a heterotopia of deviation: a dwelling for the abnormal citizen. Adult Education Quarterly, 66(2), 103-119. 

4. Olson, M., Fejes, A., Dahlstedt, M., & Nicoll, K. (2015) Citizenship discourses: Production and curriculum. British journal of sociology of education, 36(7), 1036-1053.

3. Rahm, L. & Fejes, A. (2015) Ubiquitous computing, digital failures and citizenship learning in Swedish popular education. Citizenship Teaching & Learning, 10(2), 127-141.

2. Nicoll, K., Fejes, A., Olson, M., Dahlstedt, M., & Biesta, G. (2013) Opening discourses of citizenship education: A theorization with Foucault. Journal of Education Policy, 28(6), 828-846.  

1. Olson, M. (2012) What counts as young peoples civic engagement in times of accountability? On the importance on maintaining openness about young peoples civic engagement in education. Utbildning och Demokrati,21(1), 29-55.  

Böcker

3. Rahm, L. (2019) Educational imaginaries: A genealogy of the digital citizen. Linköping: Linköpings universitet. (doktorsavhandling)

2. Fejes, A., Dahlstedt, M., Olson, M., & Sandberg, F. (2018) Medborgarskap och utbildning för vuxna: Om komvux, folkhögskola och medborgarskapandets praktiker. Lund: Studentlitteratur. 

1. Fejes, A., Dahlstedt, M., Olson, M., & Sandberg, F. (2018) Adult Education and the Formation of Citizens: A Critical Interrogation.London: Routledge. 

Bokkapitel

5. Dahlstedt, M. & Fejes, A. (2018) Fritidsgården och utanförskapets resurser – viljan att förebilda.  I M. Dahlstedt (red.) FörortsdrömmarUngdomar, utanförskap och viljan till inkludering. Linköping: Linköping University Electronic Press, 127-138.  

4. Fejes, A. (2017) Är du fullärd lille vän? Biblioteken och det livslånga lärandet. I.E. Fichtelius, E. Enarson, K. Hansson, J. Klein & C. Persson (red) Den femte statsmakten: Bibliotekens roll för demokrati, utbildning, tillgänglighet och digitalisering. Stockholm: Kungliga biblioteket, nationell biblioteksstrategi, 291-315. 

3. Fejes, A. (2016). Vuxenutbildningens utmaningar i migrationens tidevarv. In B. Kindenberg (ed) Flerspråkighet som resurs. Stockholm: Liber, 310-322. 

2. Fejes, A. & Nordvall, H. (2016) Vad händer med vuxenutbildningens medborgerliga och demokratiska funktion i marknadiseringens tidevarv? I Folkuniversitetet (red) Folkbildningens framtidsfrågor. Stockholm: Folkuniversitetet, 19-31. 

1. Olson, M. (2015) Ungas medborgerliga engagemang i samhällsundervisningen. In C. Ljunggren, I. Unemar Östh, & T. Englund (eds) Kontroversiella frågor: Om kunskap och politik i samhällsundervisningen (pp. 169-185), Malmö: Gleerups.  

Övriga publikationer

6. Fejes, A. (2018) Om folkhögskolan, komvux och den individualistiska medborgaren. I Årsbok om folkbildningsforskning 2017

6. Fejes, A. (2015) Släpp medborgaren loss! Om medborgarideal och folkbildning. Folkbildarforum. 

4. Fejes, A. (2015) Vuxenutbildning och skolning av medborgare. KOM: Kommunikation mellan vuxenutbildare43(1), 416-17.

3. Nordvall, H. & Fejes, A. (2014) Folkbildning och vuxenutbildning i skolkrisorkanens öga.KOM: Kommunikation mellan vuxenutbildare42(3), 4-8. 

2. Fejes, A. (2013) Mot ett vidgat medborgarskapsbegrepp: En forskningsansats. I Årsbok om folkbildningsforskning 2012, 108-123.

1. Fejes, A. (2013). Vuxna elevers medborgaraktiviteter i och utanför vuxenutbildning och folkbildning. Venue, Inblickar i folkbildning. www.liu.se/venue

Summering av det akademiska året

Då var det dags att summera det akademiska året 2018. Ett ovanligt produktivt år och det första året som professor där jag inte samtidigt är prodekanus (första fem åren som professor kombinerades med uppdrag som prodekanus). 

Om jag först vänder mig till den vetenskapliga outputen så har 2018 varit ett av de mer framgångsrika åren i karriären. Då vi har avslutat ett par projekt och satt igång nya, har det blivit mycket publicerat och många igångsatta processer. Publiceringsmässigt har 2018 resulterat i 8 artiklar publicerade i internationella vetenskapliga tidskrifter (+ en artikel som är accepterade för publicering och fyra manus som är i granskningsprocess), 3 editorials i internationella vetenskapliga tidskrifter (som gästredaktör för specialnummer/temanummer), 2 böcker publicerade (mer eller mindre samma bok – en på engelska och en på svenska), redaktörskap för 1 publicerad antologi (samt redaktörskap för tre antologier som är under publicering varav en är en reviderad upplaga), 6 bokkapitel (+ 10 bokkapitel som är under utgivning), 2 forskningsrapporter och 3 debattartiklar på SvD debatt + 1 replik. De externa medlen har även de runnit till under året (om än inte lika mycket som under 2017): 1,5 miljoner kronor från centrum för kommunstrategiska studier, samt cirka en halv miljon kronor från partners i det omgivande samhället.
Jag ser samverkan som en av de mer centrala delarna i mitt uppdrag som Sveriges enda professor i vuxenpedagogik. Sverige har en omfattande organisering av studier för vuxna, och sammanhang som folkhögskola, studieförbund, yrkeshögskola och komvux inklusive SFI behöver vara i fokus i forskning och utbildning. Jag har under året fått möjlighet att delta i flera samverkansprojekt varav flera fortfarande pågår. Det handlar framförallt om delprojekt inom ramen för forskningsprogrammet migration, lärande och social inkludering. Flera av dessa delprojekt samfinansieras av partners i omgivande samhället såsom ABF, Sensus, Bildningsförbundet Östergötland, Linköpings kommun, Norrköpings kommun, Länsstyrelsen Östergötland och Samordningsförbundet RAR Sörmland. Det handlar om studier av studieförbundens arbete med asylsökande, SFI, och språkintroduktionsprogrammet på gymnasieskola och på folkhögskola.
Jag har även haft möjlighet att resa runt i Sverige och hålla föreläsningar om vuxenpedagogik/vår forskning för lärare, skolledare, verksamhetsansvariga, cirkelledare, och studievägledare. Det har nog blivit närmare 15 tillfällen. Uppdragsgivare har varit skolhuvudmän (kommuner), folkhögskolor,  studieförbund, myndigheter, fackförbund och organisationer bakom specifika konferenser. Vidare har jag fått möjlighet att bidra till två intressanta processer med fokus på individanpassning inom vuxenutbildning. Dels handlar det om att bidra till kvalitetssäkring av Skolinspektionens tematiska utvärdering av individanpassning inom vuxenutbildningen, dels handlar det om delaktighet i Skolforskningsinstitutets arbete med en systematisk kunskapsöversikt om individanpassning inom vuxenutbildningen.
Ännu en del i rollen som professor i vuxenpedagogik är ansvaret för vår forskarutbildning i pedagogik med inriktning mot vuxnas lärande. Under året har vi kunnat anta flera nya doktorander. Och några doktorander har disputerat. Som handledare är det extra kul när ens egna doktorander når slutmålet och jag har under året fått förmånen att se hur Eleonor Bredlöv disputerat på en intressant avhandling om hur genus görs inom ramen för privata utbildningar för skönhetsindustrin, och den 11 januari disputerar en annan doktorand jag handleder, Lina Rahm. Hennes mycket aktuella och intressanta avhandling handlar om digitalisering (datorisering), medborgarskap och folkbildning.
Avslutningsvis är nog ändå det bästa med mitt arbete under året (och senaste åren) att jag jobbar i en så pass dynamisk forsknings- utbildnings- och samverkansmiljö med så många duktiga medarbetare. Det finns både bredd och djup i miljön, där framgångar i att bedriva högkvalitativ undervisning, att dra in externa forskningsmedel, bedriva högkvalitativ forskning, att publicera sig och att jobba framgångsrikt med samverkan, inte bara är lokaliserat till enskilda individer. Snarare är det många som bidrar till flera av dessa områden, och just detta är det som gör miljön så pass framgångsrik.

Sverige lär andra om marknadsutsättning av utbildning

Har Sverige något att lära andra länder om neoliberalism och marknadsutsättning av utbildning? Kan andra hämta inspiration av hur vi, genom att skapa ett av världens mest marknadsutsatta utbildningssystem, har ökat segregationen och försämrat likvärdigheten? Ja, menar vi, men även en av de mer framstående forskarna inom området utbildningspolitik och policy på den internationella arenan, Stephen J Ball från Storbrittanien som efter att ha läst vårt manus menar att ”we should all read this, we may be next!” 

Sverige har ett av världens mest marknadsutsatta utbildningssystem. Inget annat land har en kombination av fri etableringsrätt, fritt skolval och rätt att ta ut vinst från offentligt finansierad utbildning. Forskning har tydligt klarlagt hur detta system har förstärkt segregationen och bidragit till minskad likvärdighet. Trots detta väljer de flesta politiker, framförallt från den konservativa, borgerliga och bruna sidan (men även på flera håll inom Socialdemokratin) att blunda för detta. Ideologin tillåts ha starkare roll som grund för beslut snarare än forskning och systematiserad kunskap.

Samtidigt som det extremt marknadsutsatta utbildningssystemet har starkt stöd bland de flesta partier, så kan vi se hur länder, som annars talas om som extremt neoliberaliserade, t.ex. USA och Storbritannien, valt att inte gå så långt som vi har gjort i Sverige. Till och med OECD, som är stark transnationell pådrivare av marknadsutsättning menar att:

”Providing full parental school choice can result in segregating students by ability and/or socio-economic background and generate greater inequities while not necessarily raising performance. . . . Swedish school choice arrangements do not currently have a consolidated approach to ensure equity while supporting quality. There are no clear guidelines for schools, and funding strategies do not necessarily prioritise disadvantaged students across all municipalities, possibly implying that independent schools become more selective towards more advantaged students, given the same student Costs.” (OECD, 2015, p. 101)

I kölvattnet av senaste årens resultat i PISA och andra kunskapsmätningar kanske Sverige på många håll inte ses som ett föredöme för andra länder att ta inspiration från (till skillnad från 1980-talet, se t.ex. Ball & Larsson, 1989). Men samtidigt, och som diskuteras av Linda Rönnberg, i kapitel 13, så har flera svenska utbildningskoncerner gett sig in på den globala marknaden, där modeller, policy och praktiker som skapats i det svenska marknadsustatta systemet, exporteras till andra länder. Genom att det pågår export av modeller som är del av ett extremt svenskt marknadsutsatt system, som visat på så stora negativa konsekvenser, tillsammans med det relativt unika i att ett utbildningssystem kan försämras i så snabb takt som det svenska, menar vi att det är av vikt att vi som forskare som på olika sätt empiriskt studerat den svenska marknadsutsättningen av utbildning, sprider vår kunskap till andra länder. Inte bara riktat till forskare, utan även till politiker och aktörer verksamma inom utbildningssektorn.

Som del i detta har vi samlat forskare från olika discipliner som studerat marknadsutsättningen av utbildning att bidra till en engelskspråkig antologi med titlen: Neoliberalism and market forces in education: Lessons from Sweden, en bok som kommer ut i början av 2019 på ett presitgefullt internationellt förlag med väl utvecklad internationell distribution (Routledge). Boken är en vidareutveckling av den svenska antologin som vi gav ut i början av 2018 med titlen Skolan, marknaden och framtiden. Till den engelska upplagan har några kapitel utgått, andra tillkommit, och vissa har bearbetats anpassad för en internationell publik.

Kapitel i boken

De kapitel som tillkommit till den engelska upplagan är Jonas Vlachos studie (kapitel 15) av glädjebetyg. Han visar bland annat hur vissa av de stora utbildningskoncernerna är de som uppvisar störst skillnad mellan slutbetyg och betyg som elever får på nationella prov – dvs. Hög nivå av glädjebetyg. I kapitel 13 diskuterar Linda Rönnberg exporten av svenska idéer om den marknadsutsatta skolan. Hon visar bland annat hur stora utbildningskoncerner söker vägar att expandera sin verksamhet på marknader i andra länder. I kapitel 2 studerar Håkan Forsberg och Mikael Palme hur kommunala skolor anpassar sig till marknadslogiken. De visar bl.a. hur skolledare hamnar i motsättningen mellan att behöva anpassa sig till marknadslogiken för att deras skola skall överleva, och att, som skolledarna själva menar, upprätthålla en skola som bidrar till jämlikhet och likvärdighet. I kapitel 14 studerar Sara Carlbaum Skolinspektionens roll i den marknadsutsatta skolan. Hon visar bland annat hur ökad centralisering och kontroll, som bl..a. sker genom Skolinspektionen, bidrar till att upprätthålla och legitimera den marknadsutsatta skolan.

Övriga kapitel är på olika sätt bearbetade versioner av kapitel som ingick i den svenska upplagan av boken. Där studeras bland annat hur kommuner, som inte äger frågan om det fria skolvalet och den fria etableringsrätten, hanterar det hela; hur skolan ”ständigt” talas om som i kris; gymnasiemässan som marknadsplats; vuxenutbildningen som marknad; relationen Sverige och OECD på utbildningens område med mera.

Omdömen om boken 

Relevensen för andra länder att lära av det svenska marknadsutsatta utbildningssystemet bekräftas på flera sätt. Stephen Ball, som är en av de internationellt mest välkända forskarna inom det utbildningspolitiska området säger följande efter att ha läst vår bok:

“Too much is said about neoliberalism in general and not enough about neoliberalism in particular. This collection of papers deals with both in relation to Sweden. The reader gets a real sense of moments, structures and processes of neoliberalisation. Together the papers offer of subtle, insightful and potent analysis of a country once renowned for its equity and welfare being remade by the values and social relations of neoliberalism. We should all read this, we may be next!” (Stephen J Ball, Distinguished Service Professor of Sociology of Education, Institute of Education, University College London; Editor of the Journal of Education Policy).

I de anonyma reviews som genomfördes på det bokförslag vi först sände in till förlaget sades bland annt förljande:

”It’s a very attractive text and will sell. I think scholar will use it and it could easily be used as a class text on education policy courses. More and more Anglo-American scholarship is looking to Scandinavia and the book will both satisfy that growing interest and give much food for thought.” (Reviewer 1)

”I think it would be a very interesting book. In England we are often reminded by some politicians of how the Swedish education system can be held up us a model of good practice and it has provided the supposed justification for some education ‘reforms’ in England. So a book which seeks to explore the Swedish experience from the ‘inside’ as it were, and to provide some counter-arguments, would be fascinating.” (Reviewer 2)

För mer information om boken och dess innehållsförteckning klicka här!

För mer information om den svenska upplagan av boken klicka här!

En framgångsrik vuxenpedagogisk forskningsmiljö

Jag är glad och stolt över att jobba på en avdelning med så många bra medarbetare. Avdelningen för pedagogik och vuxnas lärande vid Linköpings universitet utgör en av världens största vuxenpedagogiska forskningsmiljöer omfattandes nära på 30 medarbetare, Här bedrivs forskning och utbildning med bäring på komvux (inklusive sfi), folkhögskola, studieförbund, yrkesutbildning (gymnasial, yrkvux, yrkeshögskolan) och folbildning i mer vid bemärkelse. Här ger jag några exempel på saker som vi i miljön kan vara stolta över.

1. Forskare på avdelningen har senaste tre åren rott hem stora forskningsanslag från Utbildningsvetenskapliga kommittén/Vetenskapsrådet (uppemot 20 miljoner). Det handlar t.ex om studier om hur traditiner av folkbildning plockas upp och omformas i en östafrikansk kontext, hur de politiska partierna i Sverige använder sina studieförbund för att skola sina politiker, vilka konsekvenser marknadsutsättningen av vuxenutbildningen har på dem som där jobbar och studerar, hur simulering används och kan användas inom yrkesutbildning, samt två bidrag för att driva två internationella vetenskapliga tidskrifter. Det bästa av allt är dessutom att det är olika personer som lyckats erhålla dessa anslag – vi har med andra ord en bredd i vår kompetens vilket jag ser som en otrolig styrka i miljön.

2. Senaste tre åren har vi även varit framgångsrika i att utöver rådsmedel erhålla forsknigsanslag, bidrag och resurser för forskningsuppdrag omfattandes mer än 5 miljoner. Det handlar t.ex. om bidrag och anslag kopplat till utvärderingar av ESF projekt, bidrag från studieförbund, bildningsförbund och kommuner,

3. Vi har otroligt duktiga medarbetare som jobbar med våra framgångsrika program och kurser. Vi har Sveriges enda folkhögskollärarprogram och ett yrkeslärarprogram, båda med högt söktryck, och ett av de mest populära internationella mastersprogrammen vid LiU (mycket högt söktryck) – intercontinental masters program in adult learning and global change, som är ett unikt samarbete med universitet i Australien, Kanada och Sydafrika. Detta senare program har tidigare erhållit både ett amerikanskt och ett europeiskt pris som tecken på dess framgångar.

4. Vår uppdragsverksamhet är bland de mest omfattande (per capita) på hela universitetet. Uppdragskurser, utvärderingsuppdrag, expertuppdrag och föreläsningar för och på uppdrag av myndigheter, skolhuvudmän, folkhögskolor, studieförbund m.fl.

5. Miljön har bland den högsta (om inte den högsta) publiceringsgraden (per capita – publicerar både i centrala internationella vetenskapliga tidskrifter, nationella tidskrifter, likväl som på svenska för en bredare publik) inom vår fakultet (utbildningsvetenskap). Här tas med andra ord ansvar för att både publicera forskning av hög kvalitet i centrala vetenskapliga tidskrifter, samtidigt som vi tar ansvar för att skriva för de sammanhang som vi studerar.

6. Miljön är väl förankrad internationellt (förutom hög publiceringsgrad i internationella tidskrifter). Här är sekretariatet för den europeiska vuxenpedagogiska forskningsföreningen förlagd sedan 2007. Redaktionerna för den europeiska vuxenpedagogiska forskningstidskriften och för den nordiska forskningstidkskriften om yrkesutbildning har även de sitt huvudsäte i miljön – och båda tidskrifter har stöd från Vetenskapsrådet. Vi har även en doktoranddriven internationell forskningstidskrift vid fakulteten som startades av doktorander i vår miljö. Därutöver är Mimer, nationellt program för folkbildningsforskning, förlagd i miljön.

7. Forskare i miljön är redaktörer och redaktionsmedlemmar för de mest centrala internationella och nationella vetenskapliga tidskrifter i de fält miljön rör sig inom.

Sammantaget är det en ynnest att få vara forskningsledare i en så dynamisk och framgångsrik miljö. En framgång som förhoppningsvis kommer att fortsätta framgent!

Socialdemokraterna fel ute i kravpolitik riktad mot asylsökande

Återigen föreslås åtgärder som riktar håra tag mot nyanlända. Den här gången är det Socialdemokraterna som vill införa språkplikt för asylsökande, där närvaro blir ett krav för möjlighet till dagersättning. Vi har hört liknande retorik förr. Etablerade parter i Sverige har på senare tid trappat upp kravställandet riktat mot migranter. Migration har alltmer tydligt kommit att ses som problem och hot, något som snart sagt alla partier är överens om. På så sätt har det politiska samtalet fått en alltmer populistisk prägel. Förslaget är inte förankrat i den verklighet som asylsökande befinner sig i.

I en kommande forskningsrapport kartlägger vi den verksamhet som bedrivs i studieförbundens regi och som kallas Svenska från dag 1. Det är en verksamhet som erbjuder asylsökande möjlighet att få introduktion till svenska språket och det svenska samhället. En stor andel av de asylsökande som kommit till Sverige under senare år har deltagit i denna verksamhet som nuvarande regering under flera år gjort stora satsningar på.

I studien undersöks den verksamhet som bedrivs av ABF i tre kommuner, en stor, en mellanstor och en landsbygdskommun. Genom intervjuer med deltagare och cirkelledare har vi fått god inblick i verksamheten, dess utmaningar och möjligheter. Inte minst har vi fått ta del av asylsökandes egna erfarenheter, syn på verksamheten och drömmar om framtiden. Våra slutsatser ger inget stöd för de repressiva åtgärder riktade mot asylsökande som Socialdemokraterna föreslår.

Problemet är inte att asylsökande är lata och inte vill lära sig svenska. Det finns snarare en utbredd vilja att ta sig in och bidra till samhället. Problemet är snarare den ovisshet som uppstår i den långa väntan på asylbeslut. I kombination med traumatiska erfarenheter saknas för många förutsättningar att orka studera. Även bland dem som frivilligt deltar i Svenska från dag 1 påtalas svårigheterna att koncentrera sig på studier, när livet står på paus. Svenska från dag 1 blir för många en plats, inte bara för språkligt lärande, utan också för socialt och emotionellt stöd. Här erbjuds ett meningsfullt och socialt sammanhang där asylsökande erbjuds omfattande socialt stöd, som annars saknas. Det kan t.ex. handla om stöd i kontakt med myndigheter, vägar in till  sjuk- och tandvård, hjälp med intyg av olika slag, fritidsaktiviteter och inte minst emotionellt stöd vid svåra händelser. Sådant stöd går långt utöver studieförbundens uppdrag inom ramen för Svenska från dag 1.

Regeringens satsning på denna verksamhet är lovvärd och ligger i linje med studiens slutsatser. Däremot finner vi inget stöd för införande av språkplikt. Sådana repressiva åtgärder bidrar inte till att fler asylsökande lär sig svenska. Snarare läggs ytterligare en belastning på människor som redan lever under stor utsatthet. Det är dags för ett politiskt spårbyte. Snarare än att rikta orimliga krav mot asylsökande behövs åtgärder som hörsammar och tillgodoser asylsökandes behov.

Rapporten Svenska(r) från dag 1: En studie av ABF:s verksamhet för asylsökande
publiceras efter sommaren.

Magnus Dahlstedt, professor i socialt arbete vid Linköpings universitet
Andreas Fejes, professor i vuxenpedagogik vid Linköpings universitet

Textenan är ovan är publicerad på SvDdebatt den 25/4 2018.

Slutreplik SvDdebatt 2/5 2018

Anna Ekström undviker i sitt svar på vår artikel den huvudfråga som vi reser. Hennes svar är symptomatiskt för hur politiker väljer att ta sig an kritik. Det är naturligtvis en självklarhet att kunskaper i det svenska språket är centralt som grund för etablering i samhället. Vad vi däremot ifrågasätter är det sätt som Socialdemokraterna skuldbelägger en grupp som redan i dubbel bemärkelse, är utsatt. Det är inte rimligt.

Socialdemokraterna lanserar en politik som riktar sig mot den bredare gruppen nyanlända. I denna grupp ingår både de som befinner sig i asylprocess och de som beviljats uppehållstillstånd. För alla dessa vill nu Socialdemokraterna införa språkplikt. I vår artikel riktar vi blicken specifikt mot gruppen asylsökande och den dubbla utsatthet som många av dem lever under. Å ena sidan har många erfarenhet av krig, våld, och naturkatastrofer. Å andra sidan lever asylsökande under konstant osäkerhet om de ska få stanna i Sverige eller inte. Lägg därtill extremt lång asylprocess. Trots detta har cirka 2/3 av de asylsökande som kommit till Sverige sedan hösten 2015, frivilligt deltagit i de verksamheter i Svenska från dag 1 som bedrivs i studieförbundens och folkhögskolornas regi.

I en tid där politiska partier trappar upp sina krav riktade mot utsatta i syfte att bryta genom den politiska debatten och göra enkla politiska poänger är förslaget illavarslande. Vad menar Socialdemokareterna att den föreslagna språkplikten för asylsökande ska vara en lösning på? Hur menar man att plikt i kombination med repressiva åtgärder ska stärka asylsökandes etableringsprocess redan innan de vet om de får stanna eller ej? Förslaget är i alla fall inte en lösning på problemet med asylsökandes passivitet och ointresse, vilket statistiken för det höga deltagandet i Svenska från dag 1 tydligt visar.

Det är symptomatiskt att Socialdemokraterna i detta fall betonar skyldigheter på bekostnad av rättigheter. Plikt att delta snarare än rätt att delta. Snarare än att lägga ännu en börda på de asylsökandes redan tyngda axlar så krävs insatser som undanröjer den utsatthet som de lever under. Tyvärr riskerar sådana insatser hamna i skymundan i en valrörelse där vi sannolikt får se alltfler utspel, där etablerade partier tävlar i att övertrumfa varandra i kravpolitik riktad mot utsatta grupper.

Magnus Dahlstedt, Professor i Socialt arbete vid Linköpings universitet
Andreas Fejes, Professor i Vuxenpedagogik vid Linköpings universitet

 

Grundlöst förslag om språkplikt

Vi är besvikna, vi är ledsna och bedrövade över Socialdemokraternas utspel om språkplikt för asylsökande. Nu ska asylsökanden som inte deltar i språkträning riskera att få sin dagersättning indragen. Det andas valår, populism, eller möjligen, vilket skulle vara ännu värre, en förändrad syn på utsatta människor. Tror inte Socialdemokraterna på de asylsökandes vilja att lära sig språket?

Låt oss titta närmare på vad regeringen tidigare har sagt i frågan. I budgetpropositionen inför 2018 skrev regeringen bland annat följande:

Regeringens satsning Svenska från dag ett har varit framgångsrik – fler än 120 000 unika deltagare har fått grundläggande språkträning och samhällsinformation via folkbildningen. Regeringen föreslår därför att satsningen tillförs ytterligare 20 miljoner kronor under 2018 för att studieförbund och folkhögskolor ska kunna fortsätta att erbjuda ett stort antal personer insatsen.

Att satsningen anses framgångsrik framgår även av senaste vårpropositionen där regeringen satsade ytterligare medel på just denna verksamhet. Så uppenbarligen tycker regeringen att dessa insatser är framgångsrika, och de verkar nöjda med det stora gensvaret från de asylsökande. 120 00 är ju ganska många? Eller? Hur ska Socialdemokraternas förslag om språkplikt för asylsökande tolkas?

Låt oss få lite perspektiv på deltagandet. Om vi lånar statistik från Migrationsverket (klicka här) över asylmottagandet för perioden hösten 2015-2017 (den period som regeringen har satsat på Svenska från dag ett), så kan vi se att det totala antalet asylsökande uppgått till cirka 180 00. Med andra ord, 120 000 av 180 000 asylsökande har deltagit i verksamheten Svenska från dag ett, helt frivilligt. Dessutom har många asylsökande deltagit i en rad andra verksamheten såsom språkcaféer eller dylikt. Men detta tycker uppenbarligen Socialdemokraterna inte är tillräckligt. Enligt dem behövs repressiva åtgärder för att asylsökande ska fås att delta.

Låt oss se vad asylsökande själva säger. Deras röster glöms ofta bort, såsom ofta är fallet för utsatta grupper i samhället. Det är därför lätt att göra politiska poänger genom att rikta hårda krav mot just dessa grupper. I en nyligen genomförd studie, som publiceras efter sommaren, har vi tittat närmare på ABFs verksamhet med Svenska från dag ett i tre olika kommuner, en stor, en mellanstor och en landsortskommun. Vi har intervjuat asylsökande, nära på alla utan att tolk har behövts, cirkelledare och verksamhetsansvariga. Vi har även varit på plats och deltagit i och utanför cirklarna. Det slående intrycket är å ena sidan den vilja till deltagande som finns bland de asylsökande. ABFs verksamhet ger dem en plats, ett hem, där de kan få stöd och hjälp, inte bara med att lära sig språket, utan också med praktiska ting och inte minst få emotionellt stöd i en osäker tillvaro. Som en av de asylsökandena berättar:

Ja, jag kan bara rekommendera de som sitter i hemmet, de måste inte. De måste komma till ABF. Här kan man hitta kompisar, man kan lära sig svenska och man kan ha mer kontakt. ABF är inte en skola för mig, ABF är ett hem. Jag känner mig hemma när jag är här.

Samtidigt har de asylsökande i många fall med sig erfarenheter som tynger dem, och försvårar deras studier. De kan handla om erfarenhet av naturkatastrofer, krig, förföljelse, att ha blivit separerad från nära och kära, familjemedlemmar som har dött, svält med mera. I kombination med väntan på asylbeslut, lever asylsökande med andra ord under en dubbel utsatthet. Trots detta, så väljer många att delta i Svenska från dag 1. De vill lära sig språket, de vill träffa svenskar, de vill lära sig om det svenska samhället. Som en asylsökande berättar:

Eftersom jag vet att det är genom lärandet, språket, som jag kan komma in i samhället. Jag skulle vilja få en bättre kontakt med svenskarna och det svenska samhället… Jag får åtminstone grunden till språket, svenska språket, och sen genom att använda själva språket så kan jag förstå svenskarna bättre och lära mig bättre svenska.

Men den dubbla utsattheten sätter också hinder i studierna. För vissa handlar det om att de inte orkar, eller kan, delta. De mår helt enkelt för dåligt. Men även för de som orkar, så är inte förutsättningarna för att bedriva studier alltid de bästa. Som ett par av de asylsökande berättar för oss:

Alla de som bodde här för två år sedan, de orkade inte att lära sig. Alla väntade på uppehållstillstånd, men jag tänkte inte på det. Men nu, jag vet inte… jag vet inte varför jag inte orkar studera. Jag vet inte varför.

Men man stannar längre och man har ingen aning om framtiden. Det är en jättedålig situation. Jag kommer till ABF för att lära mig svenska, men mitt huvud fungerar inte. Jag kan inte fokusera på lektionen för jag tänker på olika saker… jag missar min tid, förstår du?

Dessa två asylsökande, låt oss kalla dem Hamid och Mohammad, deltar i cirklar i Svenska från dag ett. De är där frivilligt, de vill lära sig svenska och förhoppningsvis, om de beviljas uppehållstillstånd, bli del av och bidra till det svenska samhället. Men de berättar om svårigheter att koncentrera sig, oro, och ångest. Att studera under asylprocessen är med andra ord svårt. Just Hamid och Mohammad orkar delta även om det är svårt. Trots det så deltar de, framför allt för att få stöd – emotionellt och praktiskt. En annan asylsökande berättar för oss om svårigheterna att koncentrera sig i väntan på asylbeslut.

När man inte har permanent uppehållstillstånd och man bor tillfälligt, så känner man bor tillfälligt i Sverige. Och människor blir förvirrade när de ska tänka, de kan inte koncentrera sig innan det har fått permanent uppehållstillstånd. Det påverkar vilken ålder man har när man kom till Sverige, de lär sig bättre när de är unga. Men när de är äldre blir det jobbigt, svenska språket, när man känner att man bor tillfällig i Sverige.

I ljuset av det höga deltagandet i Svenska från dag ett, en satsning som nuvarande regering gjort, och i ljuset av de berättelser som vi tagit del av, ter sig Socialdemokraternas förslag om språkplikt som minst sagt märklig. Vad är problemet? Vad tänker man sig ska åstadkommas genom plikt? Finns det något kunskapsunderlag som visar att merparten av de asylsökande inte vill delta? Hur ser Socialdemokraterna på deltagarnas möjligheter att delta? Är plikt verkligen ett rimligt krav att ställa på människor som lever under stor utsatthet? Det är snart val och det är bara att hoppas att Socialdemokraterna tänker om. Att fortsätta på det inslagna spåret, det vill säga att satsa på fri och frivillig folkbildning i form av Svenska från dag 1, vore ett första rimligt steg.

Andreas Fejes, professor i vuxenpedagogik och Magnus Dahlstedt, professor i socialt arbete

Läs vår debattartikel i Svenska dagbladet: www.svd.se/det-finns-inget-stod-for-att-sprakplikt-behovs

Rapporten som denna text baseras på publiceras efter sommaren: Svenska(r)från dag ett: En studie av ABFs verksamhet med asylsökande. Studien finansieras av ABF tillsammans med Linköpings universitet. Förutom Andreas Fejes och Magnus Dahlstedt, har även Sofia Nyström, docent i pedagogik, och Nedzad Mesic, Fil Dr i etnicitet och migration, deltagit.

Lärarutbildning riktad mot arbete i komvux

Remissvar på DS 2015:60 – Rätten till behörighetsgivande utbildning inom komvux

Den för tillfället, bland remissinstanser, cirkulerande promemorian om rätten till deltagande väcker frågor av vikt att diskutera. Förslagen i promemorian är sunda, dvs. förslag om att utöka rätten till deltagande i kommunal vuxenutbildning på gymnasial nivå, som del av att skapa ytterligare möjligheter för vuxna att under livets olika faser kunna skola om sig. Förslaget innebär också ökad likvärdighet, där vad den enskilde råkar bo inte begränsar möjligheter till deltagande.

Men tre områden som inte behandlas i promemorian, men som är högst relevanta att lyfta till diskussion i relation till komvux, och där jag har relativt konkreta förslag är:

  1. Genomför översyn av hur lärarutbildningarna vid lärosätena förbereder studenterna för arbete inom komvux.
  2. Utred möjligheten till lärarutbildning anpassad för arbete inom komvux.
  3. Stärk forskningen om komvux.
  1. Genomför översyn av hur lärarutbildningarna vid lärosätena förbereder studenterna för arbete inom komvux.

Senaste åren har antal deltagare i sfi tredubblats, och deltagande i komvux ökat (Fejes, 2015). Pågående flyktingströmmar i kombination med promemorians förslag antas ytterligare förstärka denna trend. Kommunernas behov av att rekrytera lärare utbildade för att jobba inom komvux ökar därmed.

Samtidigt kan vi se att en av de centrala målgrupperna för komvux, kortutbildade, till sin sammansättning har förändrats. Idag är andelen elever födda utomlands mycket högre än för bara 15 år sedan. Samtidigt tycks andelen elever inom komvux i behov av särskilt stöd öka (Fejes, 2015;. Fejes m.fl., 2016; Sandberg m.fl., 2015).

Vad en lärare behöver kunna för att möta denna elevgrupp av vuxna är till stor del frånvarnade i dagens diskussioner om lärarutbildningen. I förordningen för ämneslärarutbildningen och för yrkeslärarutbildningen står t.ex. endast mycket vagt att studenten skall

“visa sådana ämnesdidaktiska och didaktiska kunskaper som krävs för den verksamhet utbildningen avser och visa kännedom om vuxnas lärande.”

Vuxnas utveckling, lärande, behov och förutsättningar tycks inte vara centralt, då vuxna utelämnas i följande skrivning om vad studenten skall kunna:

“visa sådan kunskap om barns och ungdomars utveckling, lärande, behov och förutsättningar som krävs för den verksamhet som utbildningen avser.” (SFS 2010:541 )

Frågan om förberedelse för arbete i vuxenutbildningen lyfts även upp i förarbetena till nuvarande lärarutbildning. Där skriver utredarna, något jag inte instämmer i, att vuxenutbildningen är för mångfacetterad för att det skall kunna skapas en lärarutbildning för området. Vidare skriver de att:

“Däremot är det viktigt att lärarutbildningarna pekar på att vuxenutbildningen finns som arbetsmarknad, och möjliggör VFU på detta fält. Utredningen vill också uppmärksamma behovet av forskning på det vuxenpedagogiska området, liksom möjligheterna för lärosäten, där sådan forskning redan bedrivs, att profilera sin lärarutbildning mot vuxenutbildning.” (SOU 2008:109, s. 290)

Huruvida examensordningen och utredarnas relativt vaga meningar uppfylls vid ämneslärar- och yrkeslärarutbildningarna vid lärosätena är en obesvarad fråga. En hypotes är dock att ämnes- och yrkeslärarna inte fullgott förbereds för arbete inom komvux då examensordningen inte likställer komvux med övriga kontexter för vilka dessa lärare utbildas.

Promemorian aktualiserar därmed behovet av en inventering och analys av på vilket sätt dagens lärarutbildningar, framförallt ämneslärarutbildningen, yrkeslärarutbildningen, specialpedagogutbildningen och speciallärarutbildning, förbereder studenterna för arbete inom de sammanhang som utbildningarna ger behörighet för, inte minst komvux.

  1. Utred möjligheten till lärarutbildning anpassad för arbete inom komvux

Examensordningen för ämneslärarutbildningen och yrkeslärarutbildningen är som framgår av föregående punkt, för vag vad gäller krav på att studenter skall förberedas för arbete inom komvux. Detta är högst anmärkningsvärt med tanke på komvux roll i det livslånga lärandet. Och inte minst med tanke på det omfattande deltagandet inom komvux. Ett deltagande som kommer att skjuta i höjden i samband med att sfi blir del av komvux från 1 juli 2016, och som ytterligare förstärks i och med att förslaget i denna promemoria blir realitet.

En utredning bör därmed tillsätts som ser över möjligheten att skapa lärarutbildningar som har ett tydligare fokus på arbete inom komvux. Det kan handla om starkare skrivningar i nuvarande examensordning för ämneslärarutbildningen, yrkeslärarutbildningen, specialpedagogutbildningen och speciallärarutbildningen, men det kan också handla om att skapa en mer sammanhängande utbildning med inriktning mot arbete i komvux och gymnasieskola, t.ex. genom en specifik påbyggnadsutbildning.

  1. Stärk forskningen om komvux

Forskning om svensk vuxenutbildning är relativt begränsad, inte minst om vi jämför med det enorma intresse som riktas mot grundskola och gymnasium. I en nyligen publicerad rapport från Vetenskapsrådet, framgår att av de projekt som beviljas medel från vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté, Forte och Riksbankens jubileumsfond endast 1 % av bidragen gick till projekt som handlade specifikt om vuxenutbildning (Vetenskapsrådet, 2015).

Forskning om vuxenutbildning har förutom ett fåtal bidrag från vetenskapsråd, förlitat sig till basfinansiering vid lärosätena och andra former av externa finansieringskällor såsom följeforskning, utvärderingar etc. Ser vi till basfinansieringen är tyvärr även den relativt begränsad med tanke på det omfattande systemet som i Sverige finns för vuxnas lärande mer brett, och vuxenutbildning mer specifikt. Det finns idag, t.ex. endast en professur i vuxenpedagogik i Sverige, viken är förlagd till Linköpings universitet.

Samtidigt kan vi se hur det under perioder av expansion inom vuxenutbildningen, t.ex. under kunskapslyftets tid (1997-2002), skapades utökade möjligheter för forskare att finna finansiering för studier av vuxenutbildning, b.la. genom utvärderingar och följeforskning. Dessa finansierades av olika huvudmän såsom skolverket, utbildningsdepartementet, enskilda kommuner, etc. Därigenom kom forskare, som kanske inte tidigare ägnat sig åt studier av vuxenutbildning, att ge sig in i området. Parallellt med kunskapslyftets avveckling och det minskade intresset för vuxenutbildningen i den offentliga debatten, kom även omfattningen av forskningen på området att minska (Fejes, 2013).

Idag är det väldigt få inom akademin som ägnar sig åt forskning om kommunal vuxenutbildning och sfi, något som är ett stort problem om ambitionen är att dessa verksamheter skall vila på vetenskaplig grund. Precis som framförs i promemorian, om behovet av statlig styrning för att alla kommuner skall erbjuda komvux på gymnasienivå, finns behov av statlig styrning för att fler lärosäten skall ta ansvar för att skapa forskning om och forskningsbas för arbete inom komvux.

Regeringen bör därmed frigöra riktade resurser för forskning om vuxenutbildning med fokus på komvux (inklusive sfi) och särvux.

Referenser

Fejes, A. (2015) Kortutbildade och vuxenutbildning – underlagsrapport. Stockholm: Stockholms stad.

Fejes, A. (red.) (2013). Lärandets mångfald: Om vuxenpedagogik och folkbildning. Lund: Studentlitteratur.

Fejes, A., Olson, M., Rahm, L., Sandberg, F., & Dahltstedt, M. (2016). Individualisation in the citizenship formation in Swedish adult education. Manuscript.

Vetenskapsrådet (2015). Forskningens framtid: Ämnesöversikt 2014 utbildningsvetenskap. Stockholm: Vetenskapsrådet.

Sandberg, F., Fejes, A., Dahlstedt, M., & Olson, M. (2015). Adult education as a heterotopia of deviation: a dwelling for the abnormal citizen. Adult Education Quarterly. Published ahead of print.

SFS 2010:541

SOU 2008:109. En hållbar lärarutbildning. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Välkommen

Välkommen till vår hemsida! Hör gärna av dig om du har några frågor om företagets tjänster. kontakt@vuxenpedagogik.com

%d bloggers like this: