Vuxenutbildning

now browsing by category

 

Medborgarskap och utbildning för vuxna: Om komvux, folkhögskola och medborgarskapandets praktiker

Hur kan utbildning för vuxna bidra till samhällsförändring, inte minst genom att fostra demokratiska medborgare? Det är en fråga som på senare tid har rönt stor uppmärksamhet i den politiska debatten, inte bara i Sverige, utan även i Europa och andra delar av världen. De politiska förväntningar som i detta sammanhang ställs på just utbildning för vuxna åskådliggörs, för att ta ett exempel, i UNESCOs rekommendation för vuxnas utbildning och lärande från 2016, som bland annat slår fast följande:

”Vuxnas lärande och utbildning… innefattar utbildnings- och lärandemöjligheter för aktivt medborgarskap… Det mobiliserar människor till att aktivt engagera sig i sociala frågor såsom fattigdom, könsroller, solidaritet mellan generationer, social mobilitet, rättvisa, jämlikhet, exkludering, våld, arbetslöshet, miljöskydd och klimatförändringar. Det hjälper också människor att leva ett värdigt liv, i termer av hälsa och välbefinnande, kultur, andlighet och på alla andra sätt som bidrar till personlig utveckling och värdighet… Målet med vuxnas lärande och utbildning är att rusta människor med de förmågor som är nödvändiga för att de ska kunna utöva och utnyttja sina rättigheter och ta ödet i sina händer. Det värnar personlig och professionell utveckling och bidrar därmed till att vuxna engagerar sig mer aktivt i samhället, gemenskapen och miljön. Det skapar hållbar och inkluderande ekonomisk tillväxt och ger individer anständiga anställningsmöjligheter. Det är därför ett viktigt redskap när det gäller att bekämpa fattigdom, förbättra hälsa och välbefinnande och bidra till ett hållbart lärande samhälle. (UNESCO 2016: 7-8)”

Citatet illustrerar hur utbildning för vuxna lyfts fram som en lösning på en rad aktuella samhällsutmaningar, som sträcker sig från miljöfrågor till den mer övergripande målsättningen att skapa ekonomisk tillväxt. Motsvarande ambitioner och förhoppningar kan vi också hitta bland andra transnationella organisationer, däribland EU. Till exempel slår den Europeiska kommissionen, i sin resolution för en ny europeisk agenda för livslångt lärande från 2011, fast följande:

”Att krisen har belyst hur viktigt vuxenlärandet kan vara för att man ska kunna nå Europa 2020-målen genom att göra det möjligt för vuxna – särskilt lågutbildade och äldre arbetstagare – att förbättra sin förmåga att anpassa sig till förändringar på arbetsmarknaden och i samhället; vuxenlärandet gör det möjligt att höja eller förnya kompetensen hos dem som påverkas av arbetslöshet, omstruktureringar och karriärförändringar samt bidrar i hög grad till social delaktighet, ett aktivt
medborgarskap och personlig utveckling. (Europeiska kommissionen 2011: 1)”

Även i detta fall ges vuxnas utbildning och lärande en mångfald av uppgifter, såsom att förbereda dem inför arbetslivet, bidra till aktivt medborgarskap såväl som till personlig utveckling. Utbildning för vuxna och dess funktion i samhället skrivs här fram med stark betoning på anpassning – att få medborgarna att anpassa sig till ett samhälle statt i ständig förändring. Förväntningarna påminner om dem som vi också finner i Sverige, där utbildning för vuxna sedan länge tillskrivits en nyckelroll i samhällsbygget. Till exempel specificeras den kommunala vuxenutbildningens (komvux) funktion som tredelad – en arbetsmarknadsfunktion, en kompensatorisk funktion och en demokratiskt medborgerlig funktion. I Skollagen, där komvux regleras, fastslås denna tredelade funktion enligt följande:

”Målet för den kommunala vuxenutbildningen är att vuxna ska stödjas och stimuleras i sitt lärande. De ska ges möjlighet att utveckla sina kunskaper och sin kompetens i syfte att stärka sin ställning i arbets- och samhällslivet samt att främja sin personliga utveckling. Utgångspunkten för utbildningen ska vara den enskildes behov och förutsättningar. De som fått minst utbildning ska prioriteras. (SFS, 2010)”

Vad dessa exempel har gemensamt, förutom att de beskriver en specifik roll för vuxnas utbildning och lärande, är att de åskådliggör specifika normativa antaganden om hur medborgaren bör vara – eller snarare hur medborgaren bör bli – för att kunna fungera och vara en del av samhället, det vill säga för att vara inkluderad. Med andra ord, vuxna ses som ännu ej varande medborgare, även om de i egenskap av att vara vuxna ju redan är medborgare, åtminstone i formell mening.

I den här boken riktar vi vår uppmärksamhet mot just sådana normativa antaganden om hur den vuxna förväntas bli till genom utbildning, vilka färdigheter och förmågor hon behöver utveckla för att kunna inkluderas i samhället som ”fullvärdig” medborgare. Boken handlar specifikt om Sverige, ett land som har ett sedan länge väl utbyggt system för utbildning inte bara för unga, utan också vuxna, med rötter tillbaka ända till mitten av 1800-talet. Sverige har vunnit internationell ryktbarhet för att ha utvecklat ett utbildningssystem som har bidragit till omfördelning av resurser och ökad jämlikhet bland befolkningen (jfr Ball & Larsson 1989). I spåren av den dramatiska omdaning av hela det svenska utbildningssystemet som ägt rum sedan tidigt 1990-tal, har dock Sverige utvecklat ett av världens mest marknadsorienterade utbildningssystem. Samtidigt har likvärdigheten i det svenska utbildningssystemet stadigt försämrats och utbildningens kompensatoriska uppgift steg för steg satts ur spel (Dahlstedt & Fejes 2018). Dessa förändringar gör just utbildningssystemet i Sverige särskilt intressant att undersöka närmare – eftersom det kan bidra till en diskussion om några av de avgörande utmaningar som utbildning för vuxna runtom i världen idag står inför när det gäller frågan om utbildning för vuxna som ett medel för medborgarskapande.

Innan vi går närmare in på hur vi närmar oss frågan om utbildning för vuxna som en medborgarskapande praktik, vilket är fokus i kapitel 2, kommer vi i det följande först introducera några huvudlinjer i de diskussioner om utbildning för medborgarskap som under de senaste decennierna har förts inom forskning. Därefter introducerar vi det sätt vi ser på medborgarformering i boken. Kapitlet avslutas med en diskussion om medborgarskap och medborgarformering som del i framväxten av den svenska välfärdsstaten.

Referens

Denna text är tagen från vårt manus till inledningen av boken ”Medborgarskap och utbildning för vuxna: Om komvux, folkhögskola och medborgarskapandets praktiker” som kommer ut på Studentlitteratur mot slutet av året. En engelsk version av boken har precis publicerats av Routledge med titeln: Adult education and the formation of citizens: A critical interrogation som kan läsas mer om här!

Kraftig ökning av elevantalet inom den kommunala vuxenutbildningen

Den kommunala vuxenutbildningen har expanderat kraftigt under senare år. 2016 noterades det högsta elevantalet sedan 2006. Inom SFI är ökningstaken än större. Sammantaget omsluter den kommunala vuxenutbildningen (där SFI sedan 2016 ingår) fler elever än gymnasieskolan. 

Skolverket har precis publicerat sin rapport med statistik för svenskt skolväsende 2016. Här sammanfattar jag kort statistiken för den kommunala vuxenutbildningen (inklusive SFI). Rapporten kan laddas ner här!

Notera att statistiken i rapporten använder två begrepp. Elever och deltagare. En elev kan läsa flera kurser, varpå antalet kursdeltagare är högre än antalet elever (i snitt läser t.ex. elever i komvux 3,4 kurser). En elev kan samtidigt också läsa kurser på både grundläggande och gymnasial nivå. Eleven har då räknats till den nivå där den har flest studietimmar. Notera också att statistiken för komvux och SFI är separata, varpå en elev som läser kurs inom både SFI och komvux övriga kursutbud, ingår i statistiken för både komvux och SFI.

Komvux (exklusive SFI) 

1. 221 622 elever i den kommunala vuxenutbldningen (exklusive SFI), vilket är den högsta deltagarnivån sedan bottennoteringen 2008 (då 176 968)

2. 94% av deltagarna på grundläggande nivå och 35% på gymnaseinivå är födda utomlands. Sammantaget är 46% av eleverna födda utomlands.

2. 45% av alla kursdeltagare går kurs hos icke kommunal utbildningsanordnare (jmf 14% 1997)

3. Medelåldern på eleverna är 30 år. Åldern på elever födda i Sverige är dock lägre (nära hälften av de senare var yngre än 25 år).

4. 24% av kursdeltagarna studerar på distans (jmf 13% 2009)

5. Svenska som andraspråk vanligaste ämne på grundvux, medan orienteringskursen är vanligast på gymnasievux.

6. 70% av kursdletagarna avslutade de kurser som påbörjats. Stabil nivå senaste 10 åren.

7. Drygt 5000 lärare tjänstgjorde inom komvux hösten 2016. 3700 i offentlig regi och 1400 hos externa anordnare.

8. 83% av lärarna hos kommunala anordnare hade pedagogisk högskoleexamne, jämfört med 67% hos externa anordnare.

SFI

9. Inom SFI studerade 150 142 elever (jmf 40 500, 1997)

10. 4 av tio elever som påbörjade studier 2016 var nybörjare.

11. 160 språk representerade bland eleverna.

12. 61%  av eleverna läste hos kommunal anordnare, 31 % hos  privat anordnare och 8% på folkhögskola eller studieförbund.

13. 51% av eleverna var kvinnor och 49% män.

14. 56% av deltagarna var mellan 25-39 år. 14% var yngre än 25 år.

15. 63% av eleverna har minst nioårig utbildningsbakgrund.

16. 3997 lärare inom SFI 2016. 2900 i egen regi och 1200 hos annan anordnare.

17. 36% av lärarna var behöriga för skolformen.

18. 73% av lärarna i egen regi hade pedagogiskt högskoleexamen. Motsvarande siffra för andra anordnare var 65%.

Grundlöst förslag om språkplikt

Vi är besvikna, vi är ledsna och bedrövade över Socialdemokraternas utspel om språkplikt för asylsökande. Nu ska asylsökanden som inte deltar i språkträning riskera att få sin dagersättning indragen. Det andas valår, populism, eller möjligen, vilket skulle vara ännu värre, en förändrad syn på utsatta människor. Tror inte Socialdemokraterna på de asylsökandes vilja att lära sig språket?

Låt oss titta närmare på vad regeringen tidigare har sagt i frågan. I budgetpropositionen inför 2018 skrev regeringen bland annat följande:

Regeringens satsning Svenska från dag ett har varit framgångsrik – fler än 120 000 unika deltagare har fått grundläggande språkträning och samhällsinformation via folkbildningen. Regeringen föreslår därför att satsningen tillförs ytterligare 20 miljoner kronor under 2018 för att studieförbund och folkhögskolor ska kunna fortsätta att erbjuda ett stort antal personer insatsen.

Att satsningen anses framgångsrik framgår även av senaste vårpropositionen där regeringen satsade ytterligare medel på just denna verksamhet. Så uppenbarligen tycker regeringen att dessa insatser är framgångsrika, och de verkar nöjda med det stora gensvaret från de asylsökande. 120 00 är ju ganska många? Eller? Hur ska Socialdemokraternas förslag om språkplikt för asylsökande tolkas?

Låt oss få lite perspektiv på deltagandet. Om vi lånar statistik från Migrationsverket (klicka här) över asylmottagandet för perioden hösten 2015-2017 (den period som regeringen har satsat på Svenska från dag ett), så kan vi se att det totala antalet asylsökande uppgått till cirka 180 00. Med andra ord, 120 000 av 180 000 asylsökande har deltagit i verksamheten Svenska från dag ett, helt frivilligt. Dessutom har många asylsökande deltagit i en rad andra verksamheten såsom språkcaféer eller dylikt. Men detta tycker uppenbarligen Socialdemokraterna inte är tillräckligt. Enligt dem behövs repressiva åtgärder för att asylsökande ska fås att delta.

Låt oss se vad asylsökande själva säger. Deras röster glöms ofta bort, såsom ofta är fallet för utsatta grupper i samhället. Det är därför lätt att göra politiska poänger genom att rikta hårda krav mot just dessa grupper. I en nyligen genomförd studie, som publiceras efter sommaren, har vi tittat närmare på ABFs verksamhet med Svenska från dag ett i tre olika kommuner, en stor, en mellanstor och en landsortskommun. Vi har intervjuat asylsökande, nära på alla utan att tolk har behövts, cirkelledare och verksamhetsansvariga. Vi har även varit på plats och deltagit i och utanför cirklarna. Det slående intrycket är å ena sidan den vilja till deltagande som finns bland de asylsökande. ABFs verksamhet ger dem en plats, ett hem, där de kan få stöd och hjälp, inte bara med att lära sig språket, utan också med praktiska ting och inte minst få emotionellt stöd i en osäker tillvaro. Som en av de asylsökandena berättar:

Ja, jag kan bara rekommendera de som sitter i hemmet, de måste inte. De måste komma till ABF. Här kan man hitta kompisar, man kan lära sig svenska och man kan ha mer kontakt. ABF är inte en skola för mig, ABF är ett hem. Jag känner mig hemma när jag är här.

Samtidigt har de asylsökande i många fall med sig erfarenheter som tynger dem, och försvårar deras studier. De kan handla om erfarenhet av naturkatastrofer, krig, förföljelse, att ha blivit separerad från nära och kära, familjemedlemmar som har dött, svält med mera. I kombination med väntan på asylbeslut, lever asylsökande med andra ord under en dubbel utsatthet. Trots detta, så väljer många att delta i Svenska från dag 1. De vill lära sig språket, de vill träffa svenskar, de vill lära sig om det svenska samhället. Som en asylsökande berättar:

Eftersom jag vet att det är genom lärandet, språket, som jag kan komma in i samhället. Jag skulle vilja få en bättre kontakt med svenskarna och det svenska samhället… Jag får åtminstone grunden till språket, svenska språket, och sen genom att använda själva språket så kan jag förstå svenskarna bättre och lära mig bättre svenska.

Men den dubbla utsattheten sätter också hinder i studierna. För vissa handlar det om att de inte orkar, eller kan, delta. De mår helt enkelt för dåligt. Men även för de som orkar, så är inte förutsättningarna för att bedriva studier alltid de bästa. Som ett par av de asylsökande berättar för oss:

Alla de som bodde här för två år sedan, de orkade inte att lära sig. Alla väntade på uppehållstillstånd, men jag tänkte inte på det. Men nu, jag vet inte… jag vet inte varför jag inte orkar studera. Jag vet inte varför.

Men man stannar längre och man har ingen aning om framtiden. Det är en jättedålig situation. Jag kommer till ABF för att lära mig svenska, men mitt huvud fungerar inte. Jag kan inte fokusera på lektionen för jag tänker på olika saker… jag missar min tid, förstår du?

Dessa två asylsökande, låt oss kalla dem Hamid och Mohammad, deltar i cirklar i Svenska från dag ett. De är där frivilligt, de vill lära sig svenska och förhoppningsvis, om de beviljas uppehållstillstånd, bli del av och bidra till det svenska samhället. Men de berättar om svårigheter att koncentrera sig, oro, och ångest. Att studera under asylprocessen är med andra ord svårt. Just Hamid och Mohammad orkar delta även om det är svårt. Trots det så deltar de, framför allt för att få stöd – emotionellt och praktiskt. En annan asylsökande berättar för oss om svårigheterna att koncentrera sig i väntan på asylbeslut.

När man inte har permanent uppehållstillstånd och man bor tillfälligt, så känner man bor tillfälligt i Sverige. Och människor blir förvirrade när de ska tänka, de kan inte koncentrera sig innan det har fått permanent uppehållstillstånd. Det påverkar vilken ålder man har när man kom till Sverige, de lär sig bättre när de är unga. Men när de är äldre blir det jobbigt, svenska språket, när man känner att man bor tillfällig i Sverige.

I ljuset av det höga deltagandet i Svenska från dag ett, en satsning som nuvarande regering gjort, och i ljuset av de berättelser som vi tagit del av, ter sig Socialdemokraternas förslag om språkplikt som minst sagt märklig. Vad är problemet? Vad tänker man sig ska åstadkommas genom plikt? Finns det något kunskapsunderlag som visar att merparten av de asylsökande inte vill delta? Hur ser Socialdemokraterna på deltagarnas möjligheter att delta? Är plikt verkligen ett rimligt krav att ställa på människor som lever under stor utsatthet? Det är snart val och det är bara att hoppas att Socialdemokraterna tänker om. Att fortsätta på det inslagna spåret, det vill säga att satsa på fri och frivillig folkbildning i form av Svenska från dag 1, vore ett första rimligt steg.

Andreas Fejes, professor i vuxenpedagogik och Magnus Dahlstedt, professor i socialt arbete

Läs vår debattartikel i Svenska dagbladet: www.svd.se/det-finns-inget-stod-for-att-sprakplikt-behovs

Rapporten som denna text baseras på publiceras efter sommaren: Svenska(r)från dag ett: En studie av ABFs verksamhet med asylsökande. Studien finansieras av ABF tillsammans med Linköpings universitet. Förutom Andreas Fejes och Magnus Dahlstedt, har även Sofia Nyström, docent i pedagogik, och Nedzad Mesic, Fil Dr i etnicitet och migration, deltagit.

Sverige bäst i världen – på marknadsreformer

Sverige har ett av världens mest marknadsutsatta utbildningssystem. Inget annat land har fri etableringsrätt, fritt skolval och tillåter rätt att ta ut vinster från skolväsendet. Till och med det extremt marknadsliberala OECD har påtalat att Sverige har gått för långt i sin marknadsutsätttning. Chile, som på 1970-talet implementerade ett extremt marknadsutsatt utbildningssystem, har på senare år börjat omvärdera detta. Trots detta är det få politiker i Sverige som öppet vågar ifrågasätta vårt dysfunktionella marknadssystem som i forskning tydligt visats bidra till ökade segregation och minskad likvärdighet. Istället för att förändra, vill man lappa och laga. I detta blogginlägg delas det sista kapitlet i boken Skolan, marknaden och framtiden. En av de första böcker som samlar forskare i Sverige, inom olika vetenskapliga discipliner, som på olika sätt forskat om det svenska utbildningssystemets marknadsutsättning och dess konsekvenser. 

Inledning

Vi har i denna antologi bland annat illustrerat hur Sverige har kommit att införa ett av världens mest långtgående marknadsorienterade utbildningssystem, som till och med fått kritik av OECD för att ha tagit utvecklingen allt för långt. Det fria skolvalet har bekräftats ytterligare spä på boendesegregationens effekter och på så sätt öka ojämlikheten i svensk skola. Samtidigt sjunker elevernas kunskaper i den svenska skolan, i alla fall om vi ser till transnationella mätningar såsom PISA. Genom tillsättandet av en skolkommission, som våren 2017 levererade sitt slutbetänkande (SOU 2017:35), fanns förhoppningen om att ett helhetsgrepp kunde tas om de utmaningar som den svenska skolan står inför, där inte minst ojämlikheten och segregationen var viktiga frågor. Kommissionen påtalar i sitt slutbetänkande, helt korrekt, att skolvalet bidrar till ökad ojämlikhet, men den lösning som föreslås är inte en grundläggande förändring av nuvarande system, utan snarare ett lappande och lagande genom införande av obligatoriskt skolval och lottning. Visserligen kan sådana åtgärder lösa vissa av de problem som uppstår på skolmarknaden, men kommissionen har helt klart valt att inte tänka och handla utanför det som redan är. Sannolikt beror detta på att det i kommissionen ingick representanter för starka särintressen, varpå de sakkunnigas (forskarnas) handlingsutrymme kraftigt begränsades. Det är dock tämligen anmärkningsvärt att en utbildningsreform, som genomfördes utan ett mer gediget kunskapsunderlag, under tidigt 1990-tal, under så lång tid, så pass ohotat har fått fortsätta diktera villkoren, trots att studier gång på gång påvisar omfattande negativa konsekvenser med det befintliga systemet. Det är också anmärkningsvärt att Sverige, som tidigare i historien stått som förebild för utformningen av skolsystem, numer får stå i skamvrån. När till och med en så pass marknadsliberal organisation som OECD påtalar problem med den svenska skolmarknaden borde svenska politiker lyssna. Men så är tyvärr uppenbarligen inte fallet.

Sammantaget visar kapitlen i antologin att den svenska skol- och utbildningsmarknaden på flera sätt negativt påverkar dem som är verksamma i skolan och den verksamhet som där bedrivs. Det handlar dels om organisatoriska lösningar som det fria skolvalet, som ytterligare spär på boendesegregationens effekter och bidrar till ökad ojämlikhet och differentiering (kapitel 3, 9, 10, 11). Genom marknadsföring och andra insatser i syfte att stärka sitt ”varumärke” bidrar skolan till att förstärka skillnader snarare än att kompensera för dem (kapitel 3, 12, 13). Vinnarna på skolvalsmarkanden är elever från resursstarka hem i tätorter, som både har möjlighet till och de resurser som krävs för att göra aktiva, relativt välinformerade val. Förlorarna är elever i stigmatiserade bostadsområden och elever utanför tätbebyggda områden (kapitel 3, 10), som ofta vare sig har möjlighet eller resurser att göra reella aktiva, relativt välinformerade val. Skolans kompensatoriska uppdrag kommer därmed totalt på skam.

Kapitlen har också visat påhur lärares professionella handlingsutrymme kringskärs, där skolmarknaden paradoxalt nog behöver ökad statlig byråkratisering för att fungera någorlunda väl. Det handlar till exempel om åtgärder för att motverka betygsinflation, då betyg är en av de allra mest centrala indikatorerna på en skolas ”framgång”. Än viktigare än betygsnivån är kanske en skolas statistik över hur många elever som nått godkänt i samtliga ämnen (kapitel 14). Detta är en siffra, om den är hög, som ofta används i marknadsföring av skolor (kapitel 13). Ökad byråkratisering innebär också allt mer standardiserade system som lärare måste följa, till exempel i frågor om kunskapsbedömning. Läraren blir då mer av en domare, än en professionell yrkesutövare (kapitel 14).

Marknadsutsättningen har också inneburit nya arbetsuppgifter för dem som är verksamma inom skolan. Lärare får exempelvis ägna mer tid åt marknadsföring (kapitel 3). Relationen mellan lärare och elev har blivit till en relation mellan en köpare och en säljare, varpå lärare pekar på att de ofta får ge avkall på sin professionella bedömning för att vara elever och föräldrar till lags (kapitel 3, 15). Ett minskat antal elever innebär att skolan eventuellt i slutändan tvingas lägga ner och lärarna riskerar då att förlora sina tjänster. Inom vuxenutbildningen blir detta extra aktuellt, då kontrakten ofta endast är tvååriga (kapitel 4). För elevens del handlar det inte bara om att de har blivit kunder i relation till sina lärare. De är också konsumenter som utsätts för marknadsföring, säljande koncept som ska få dem att välja just den ”rätta” skolan. Dessutom kanske de engageras i att sälja skolan till andra potentiella kunder (kapitel 3, 12, 13).

Avslutning

Skoldebatten präglas idag allt för mycket av en konserverande blick på samtiden, kombinerat med en tämligen romantisk blick på dåtiden (som om allt var bättre förr). Inte minst blir detta tydligt i debatten om det fria skolvalet och skol- och utbildningsmarknaden. Skolmarknaden har snart tre decennier på nacken. Snarare än att nyanserat diskutera alternativ till skolmarknaden, en marknad som uppenbarligen har en rad negativa konsekvenser på skolans kompensatoriska uppdrag, talas det i bland annat Skolkommissionens slutbetänkande om hur denna marknad, genom det fria skolvalet är en styrka i det svenska utbildningssystemet. Snarare än att föreslå ett nytt system, lyckas Skolkommissionen endast prestera förslag som ska lappa och laga dagens dysfunktionella system.

Vägen framåt? Låt oss vända oss till Henry Giroux för att finna inspiration till att tänka kring möjligheter för den svenska skolan. För att kunna bidra till förändring är det enligt honom viktigt att ”utveckla ett möjligheternas språk för att resa kritiska frågor om utbildningens mål, målet och meningen med det och hur pedagoger undervisar” (Giroux 2003: 102). Verksamma i skolan, oavsett stadium och inriktning, behöver här göras ”etiskt och politiskt ansvariga för sina berättelser, för sina anspråk på det gemensamma minnet och för de bilder av framtiden de utger för att vara legitima” (s. 99). I ljuset av detta är det, syns det oss, viktigt att utbildning förstås som ett medel just för att åstadkomma förändring. En strävan efter förändring behöver bygga på ett ständigt utmanande av hierarkier och ojämlika relationer som ger medborgare olika villkor för att tillvarata sina rättigheter och leva ett liv som fullvärdiga medlemmar i samhällsgemenskapen – i det marknadsorienterade samhället likväl som i andra samhällen. Denna strävan bygger samtidigt på ett utmanande av de konventioner och tankemönster som bidrar till att dessa hierarkier och relationer kan upprätthållas, vare sig de är outtalade eller uttalade. Här menar vi att just skol- och utbildningsmarknaden på ett tydligt negativt sätt reproducerar, upprätthåller och förstärker ojämlika relationer i det svenska samhället. Det är dags för våra politiker att våga ta språnget och tänka bortom det som är och ställa sig frågan om varförvi har det fria skolvalet. Länge leve framtiden!

Referenser

Giroux, H. (2003) Public Spaces, Private Lives: Democracy beyond 9/11, Lanham: Rowman & Littlefield.

SOU 2017:35. (2017) Samling för skolan: Nationell strategi för kunskap och likvärdighet.Slutbetänkande av 2015 års skolkommission. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Texten är hämtad från boken Skolan, marknaden och framtiden med full referens: Fejes, A. & Dahlstedt, M. (2018) Skolan och framtiden. I M. Dahlstedt & A. Fejes (red) Skolan, marknaden och framtiden. Lund: Studentlitteratur, 293-296.

Inbjudan Book release – Skolan, marknaden och framtiden

Vilka konsekvenser har marknadsutsättningen av det svenska skolsystemet fått på skolans likvärdighet och kompensatoriska uppdrag, och hur påverkar systemet lärare och elever? Vilka alternativ finns till det fria skolvalet? Dessa är några av de mest brännande frågorna i dagens diskussion om skolan och dess utveckling, frågor som kommer att diskuteras vid book-release av den nyligen publicerade boken “Skolan, marknaden och framtiden”. Hjärtligt välkommen att delta!

När: 13 mars, 16.00-19.00
Var: Linköpings universitet, campus Valla, Hus D, sal Greyhound (35:305)
Vem: Alla intresserade är välkomna
Anmälan: andreas.fejes@liu.se senast 10/3

Upplägg

16.00 Välkomna och introduktion till boken av dess redaktörer

16.45 Formellt “släpp” av boken med något att dricka inklusive tilltugg

17.00 Några av bokens författare presenterar sina kapitel

18.15 Öppen frågestund och diskussion

19.00 Avslut

Mer information om boken finns på förlagets hemsida: https://www.studentlitteratur.se/#9789144119960 

Bokens inledningskapitel är fri att läsa på: https://www.smakprov.se/smakprov/visa/9789144119960/partner/studentlitteratur 

Debattartikel med grund i boken finns på: https://www.svd.se/systemet-med-fritt-skolval-maste-bytas-ut

Skolan, marknaden och framtiden

Redaktörer: Magnus Dahlstedt och Andreas Fejes

Kapitel 1: Skolan och marknaden
Magnus Dahlstedt och Andreas Fejes

Kapitel 2: En skola i konstant kris
Eva Reimers

Kapitel 3: Stimulerande tävlan på gymnasiemarknaden?
Ann-Sofie Holm och Lisbeth Lundahl

Kapitel 4: Komvux som marknad
Andreas Fejes och Diana Holmqvist

Kapitel 5: Om spänningar i en marknadsorienterad SFI-utbildning
Marie Carlson och Bengt Jacobsson

Kapitel 6: Skolval i internationell belysning
Anders Trumberg

Kapitel 7: Den entreprenörskapande skolan
Andreas Fejes och Magnus Dahlstedt

Kapitel 8: Gymnasieskolan som parallellskola?
Mattias Nylund

Kapitel 9: Urban polarisering och marknadens förlorare
Nihad Bunar och Anna Ambrose

Kapitel 10: Skolan, marknaden och prekariatet
Marianne Dovemark och Dennis Beach

Kapitel 11: Gymnasieval och segregation
Håkan Forsberg

Kapitel 12: Gymnasiemässan och fostran till valfrihet
Magnus Dahlstedt, Martin Harling och Viktor Vesterberg

Kapitel 13: Utvärdering, marknadsföring och skolval
Sara Carlbaum

Kapitel 14: Betyg och bedömning i en marknadsutsatt skola
Magnus Hultén och Christian Lundahl

Kapitel 15: Marknaden och viljan att mäta
Sven-Eric Liedman

Kapitel 16: Skolan och framtiden
Andreas Fejes och Magnus Dahlstedt

Sveriges enda? blogg om vuxenpedagogik – året som gick

Nu har bloggen www.vuxenpedagogik.com varit aktiv i nästan två år. Syftet med bloggen har varit att skapa en plattform för att i min roll som professor i vuxenpedagogik sprida aktuell forskning om framförallt vuxenutbildning och folkbildning, men även utbildning i mer bred bemärkelse. Här bidrar jag också med längre inlägg där jag diskuterar aktuella utbildningspolitiska frågor. Förhoppningen har varit, och är, att framförallt lärare, skolledare och studiecirkelledare skall hitta till bloggen, men även politiker och en intresserad allmänhet.

För att hålla bloggen levande har ambitionen varit att publicera minst ett blogginlägg i månaden (ibland fler), vilket jag under senaste året har lyckats med. Det har gett resultat. Under 2017 har jag sett en stadig ökning av besökare. 2016 hade bloggen 2400 unika besökare, 2017 hade antalet fördubblats och uppgick till 4700. Som komplement till bloggen använder jag både Facebook och Twitter. På min facebooksida (www.facebook.com/vuxenpedagogik) delar jag blogginläggen, men även andra artiklar (både forskning och nyheter) som jag tycker är av intresse. Twitterkontot (@AndreasFejes) används på liknande sätt, även om utrymmet för längre inlägg där är begränsat. Under året har båda dessa konton fått med än dubbelt anta följare.

Jag ser fram detta nya år, då jag förväntar mig kunna lyfta flera intressanta frågor på min blogg. Å ena sidan är det valår, och då är det inte minst viktigt att lyfta frågor som rör vuxenutbildningens och folkbildningens villkor och förutsättningar för att kunna bedriva en högkvalitativ verksamhet. Men det handlar också om flera intressanta forskningsprojekt som jag och mina kollegor jobbar med.

Vuxenutbildning och upphandling som marknad

Å ena sidan forskning om vilka konsekvenser upphandling som marknad har på de som är verksamma inom vuxenutbildningen. Tillsammans med professor Per Andersson och universitetslektor Karolina Muhrman har vi nyligen erhållit anslag från Vetenskapsrådet på 6 miljoner kronor, för att under kommande fyra år studera detta. Samtidigt har doktorand Diana Holmqvist senaste 1,5 åren jobbat med sitt avhandlingsprojekt som fokuserar framförallt hur upphandling som marknad påverkar lärare och deras arbete inom vuxenutbildningen. Läs mer på https://liu.se/forskning/vuxenutbildningens-marknadisering-och-dess-konsekvenser

Folkbildningen och vuxenutbildning som bidrag till migranters sociala inkludering?

Ett annat spännande projekt (eller snarare större forskningsprogram) om migration, lärande och social inkludering som du kan läsa mer om här) handlar om på vilket sätt olika former av vuxenutbildning och folkbildning kan bidra till nyanlända och migranters sociala inkludering. Vi har precis slutfört datainsamling i ett delprojekt, där vi intervjuat 46 nyanlända deltagare i studieförbundens (i detta fall ABFs) verksamhet svenska från dag 1, på tre olika platser i landet (stor kommun, mindre kommun och landsbygd). Även cirkelledare och verksamhetsansvariga har intervjuats, och observationer av verksamheten har genomförts.

Under våren kommer vi att analysera och bearbeta denna data och då kunna dela med oss av preliminära resultat.

Samtidigt har vi i ett annat delprojekt (inom ramen för forskningsprogrammet) just påbörjat motsvarande datainsamling på folkhögskolor och kommunala skolor som erbjuder språkintroduktion för gymnasieelever. Här kommer nyanlända elever att intervjuas tillika lärare och skolledare. Observationer av verksamheterna genomförs också. Liknande upplägg kommer vi även att ha i ytterligera ett delprojekt där vi genomför empiriskt arbete i ett studieförbunds verksamhet i större och mindre ort, där de erbjuder stöd för migranter att komma in på arbetsmarknaden.

Sammantaget hoppas vi, inom ramen för forskningsprogrammet, kunna intervjua 150-200 nyanlända/migranter om deras bakgrund, erfarenheter av nuvarande studier, och deras tankar om framtiden. Förhoppningen är att framgent kunna erhålla forskningsmedel för att kunna följa upp dessa individer 3 och 6 år senare för att ta del av deras erfarenheter av olika insatser som stöd i deras väg mot potentiell social inkludering.

Läs mer på http://vuxenpedagogik.com/2017/10/14/ett-forskningsprogram-om-migration-larande-och-social-inkludering/

eller https://liu.se/forskning/migration-larande-och-social-inkludering

2018 – året då vuxenutbildningen och dess lärare slutar marginaliseras?

Jag har i tidigare inlägg skrivit om hur vuxenbildningen om och om igen negligeras och marginaliseras i de vidare diskussionerna om skolan. Lärarstudenter får inte kunskap om komvux och arbete inom vuxenutbildningen, trots att de blir behöriga för att jobba inom denna utbildningsform, komvuxlärare fick inte del av lärarlönelyftet, få karriärtjänster inom skolan är förlagda till vuxenutbildningen, och lärarlyftet riktar begränsat fokus på just vuxenutbildningen. Med andra ord, vuxenutbildningen, trots att den inbegriper fler elever än gymnasieskolan, och trots att den har en mycket central funktion i samhället, något som inte minst aktualiseras i samband med senaste årens flyktingsituation, marginaliseras i vidare diskussioner om det svenska utbildningssystemet. Eller med andra ord, satsningar av olika slag inbegriper ofta inte just vuxenutbildningen och de som där jobbar.

Men framtiden är inte nattsvart. Det pågår flera utredningar som kan lyfta upp frågan om vuxenutbildningen och dess lärare, och som förhoppningsvis leder till skarpa politiska beslut som resulterar i riktade satsningar på just vuxenutbildningen och dess lärare. Dessa utredningar är bl.a. utredning om karriärvägar för lärare; utredning om praktiknära skolforskning, och komvuxutredningen.

I de två första, som rör skolan, är risken som vanligt stor att vuxenutbildningen marginaliseras i relation till diskussionen om skolan. Detta är tyvärr ett ofta upprepat mönster som sannolikt har sin grund i flera förklaringsgrunder: Vuxenutbildningen ”drunknar” i vidare diskussioner om skolsystemets utmaningar (trots att komvux har fler elever än gymnsieskolan); ett politiskt ointresse av att satsa på just vuxenutbildningen och dess lärare; okunskap om vuxenutbildningen, må så vara hos politiker, de som jobbar på lärarutbildningen, forskare, journalister, opinionsbildare och en bredare allmänhet; men kanske också en något ogrundad föreställning om att utbildning för vuxna inte behöver vara lika välorganiserad och kvalitativ som utbildning för barn, för vuxna klarar sig ju alltid och är inte lika ”utsatta”?

Oavsett anledning till marginaliseringen av vuxenutbildningen och dess lärare har jag förhoppning inför 2018. I alla tre utredningar jag nämnt ovan tycks det hos huvudutredarna finnas ett genuint intresse av att förstå vuxenutbildningen, och med det som grund se vad som i just deras utredningar skulle kunna föreslås, och som bidrar till att möta några av vuxenutbildningens utmaningar. I komvuxutredningen är ju intresset för vuxenutbildningen naturligtvis självklar genom utredningsdirektivet. Det handlar bl.a. om att se över kompetensutvrecklingsmöjligheter för lärare inom vuxenutbildningen. I relation till de två övriga är ju direktiven inte specifikt riktade mot vuxenutbildningen. Däremot har båda huvudutredarna på eget initiativt tagit kontakt med mig, och sannolikt även andra personer som har kunskap om vuxenutbildningen, för att diskutera hur ”läget” ser ut, och vilka utmaningarna är. För naturligtvis skall ju ett karriärsystem för lärare inbegripa lärarna inom komvux (cirka 9500 lärare inklusive SFI) och som är anpassat till hur vuxenutbildningen är organiserad (kontinuerligt intag av elever, kursbaserat, 45% av eleverna födda utomlands, 45% av kursdeltagare går kurs hos icke kommunal utbildningsanordnare etc.) Och naturligtvis skall ett system för praktiknära skolforskning inbegripa forskning som bedrivs inom vuxenutbildningen med fokus på de specifika pedagogiska och didaktiska praktiker, och utmaningar, som där finns.

Nu är jag kanske något naiv i mina förhoppningar. Det har ju uppenbarligen under senaste decennium funnits ett ointresse av att lyfta fram vuxenutbildningen vad gäller frågor om lön och karriärmöjligheter, lärarutbildning och forskning. Våra politiker har t.ex. nöjt sig med att skriva in att studenter på ämneslärarutbildningen och yrkeslärarutbildningen skall ha ”viss kännedom om vuxnas lärande”, vilket tydligt sänder signaler vill våra lärarutbildningar att vuxenutbildningen är något marginellt och som inte förtjänar större fokus. En snabb genomgång av kursplaner och litteraturslistor vid lärarutbildningen vid några lärosäten i Sverige, visar att det mycket löst formulerade examensmålet ”om kännedom om vuxnas lärande” sannolikt inte uppfylls. Studenterna tycks inte ens få kunskap om att det finns en separat läroplan för vuxenutbildningen, vilket om något torde skapa oro hos våra politiker (som ju har beslutat om att sådan skall finnas). Samtidigt är antalet projekt som beviljas medel från Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté och skolforskningsinstitutet, och som handlar om vuxenutbildning, få.

Men trots detta har jag förhoppning (om dock med viss tillförsikt) om att 2018 resulterar i ökat fokus på vuxenutbildningen. Några av de saker jag hoppas på är:

* Förslag om karriärvägar som inbegriper lärarna inom vuxenutbildningen och som tar utgångspunkt i de specifika behov och utmaningar som finns inom vuxenutbildningen.

* Förslag om skarpare och fler examensmål inom ämneslärar- och yrkeslärarprogrammen, som skriver fram att studenterna skall utveckla kunskap om vuxenutbildningens oraganisering och funktion i samhället, och kunskap om undervisning av vuxna elever.

* Ett system för praktiknära skolforskning som inbegriper vuxenutbildningen, och som ställer krav på huvudmän att bedriva praktiknära skolforskning i alla av skolsystemets delar, dvs. förskola, grundskola, gymnasieskola och vuxenutbildning.

Jag avslutar med att önska alla ett riktigt gott vuxenutbildningsår!

 

 

 

 

Vikten av forskning om yrkesutbildning och yrkesdidaktik

Den offentliga debatten, tillika diskussioner på lärarutbildningar och i forskning inom det utbildningsvetenskapliga området, riktas oftast mot skolan, och framförallt grundskola. Det talas om skola, skola och skola! Andra delar av utbildningssystem marginaliseras ofta i sådana diskussioner, trots att dessa andra delar såsom yrkesutbildning, vuxenutbildning, och folkbildning har en mycket central roll i dagens samhälle, inte minst i relation till att bidra till ungdomars och vuxna människors etablering på arbetsmarknaden. Men dessa sammanhang har också en central funktion att erbjuda deltagare kunskap och kompetens som gör det möjligt att göra andra/nya livsval. Samtidigt berör dessa verksamheter många människor. Cirka en fjärdedel av gymnasieskolans elever går på ett yrkesprogram, yrkeshögskolan expanderar, och inom vuxenutbildningen är yrkesutbildningen ett alltmer expanderande område. Vi kan även se att vuxenutbildningen (inklusive SFI) idag har fler elever än den sammantagna gymnasieskolan. 

Det är därför glädjande att kunna lyfta fram en precis, av Lärarförlaget, utgiven bok, “Yrkesdidaktikens mångfald” som samlar bidrag från lärare och forskare som deltagit i en lic-forskarskola i yrkesämnenas didaktik. Här erbjuds läsaren en bredd av diskussioner om yrkesdidaktik och yrkesutbildning, situerat i olika program på gymnasieskolan. Boken kan ses som ett bidrag till en pågående diskussion som pekar på bristen och det relativa ointresset som funnits i Sverige för att bidra till att bygga kunskap om yrkesutbildningar och de pedagogiska praktiker som där formas. Nedan inkluderar jag bokens förord som är skriven av oss tre som varit redaktörer för boken: Andreas Fejes, Viveca Lindberg och Gun-Britt Wärvik. Mer information om boken inklusive ett smakprov finns på denna länk: https://lararforlaget.se/bocker/yrkesdidaktikens-mangfald/ 

Förord

Den här boken är ett resultat av ett flerårigt samarbete inom ramen för en forskarskola i yrkesämnenas didaktik. Forskarskolan startade höstterminen 2011 med finansiering från Vetenskapsrådet och genomfördes i samverkan mellan universiteten i Stockholm (värd), Göteborg, Karlstad och Linköping samt Södertörns högskola. Sammanlagt 14 så kallade samverkansdoktorander antogs fram till licentiatexamen. Denna antologi består av bidrag från forskarskolans deltagare samt några av de forskare som på olika sätt medverkat i genomförandet.

Att vara samverkansdoktorand innebär att vara anställd av någon annan än ett lärosäte (i detta fall en skola) och att det ska finnas en koppling mellan utbildningen och det ordinarie arbetet. Parallellt med sin utbildning arbetade därför doktoranderna en dag per vecka i sitt ordinarie arbete inom gymnasieskolans yrkesutbildningar. Forskarskolan var ett led i regeringens satsning på att öka antalet yrkesverksamma lärare i skolan med utbildning på forskarnivå och forskningen skulle avse ett undervisningsämne alternativt ämnesdidaktik.

Det var tänkt att doktoranderna skulle återgå till arbete inom skolan efter avslutade studier. Licentiatprojekten kom därigenom också i stor utsträckning att ta avstamp i och beröra sådana aspekter som doktoranderna själva hade upplevt i sin undervisning på yrkesprogram, något som också avspeglas i bokens kapitel. Av tabellen på nästa sida framgår vilka av gymnasieskolans program som representeras av licentiatprojekten inom forskarskolan i yrkesämnenas didaktik.

Med dess bredd i kontext, och forskningsfenomen, hoppas vi att boken kan synliggöra kunskapsområdet yrkesdidaktik för såväl yrkesverksamma lärare och skolledare på yrkesprogrammen som för yrkeslärarprogrammets studenter, lärarutbildare och handledare. Att utveckla kunskap som är specifik för dessa sammanhang och de lärare som är verksamma där är centralt för att bidra till skolans och undervisningens utveckling.

 

Andreas Fejes, Viveca Lindberg och Gun-Britt Wärvik

Ljungsbro/ Åland/ Göteborg

November 2017

 

Tabell 1: Fördelningen av licentiatprojekt på olika yrkesprogram och relationen till de utpekade områdena.

Program Antal projekt

(totalt 14)

Huvudsakligt fokusområde
Barn- och fritidsprogrammet

–        förskola

 

–        generellt

 

–        personlig tränare

 

Totalt: 3

1

 

1

 

1

 

 

Handledning vid apl

 

Bedömning av yrkeskunnande

 

Transformation av yrkeskunnande

 

Byggprogrammet Totalt: 1

1

 

Yrkeskunnandets innehåll

Hantverksprogrammet

–        frisör

 

–        frisör

 

–        bokbindare

 

–        generellt

Totalt: 4

1

 

1

 

1

 

1

 

Bedömning av yrkeskunnande

 

Formering av yrkesidentitet

 

Bildning genom hantverksutbildning

 

Tolkning och genomförande av entreprenörskap i skolan

Mediaprogrammet Totalt: 1

1

 

Yrkeskunnandets innehåll, hur det tar form i interaktionen mellan lärare, elev och dator

Naturbruksprogrammet Totalt: 1

1

 

Samverkan mellan gymnasiegemensamt ämne (matematik) och yrkesämne

Vård- och omsorgsprogrammet Totalt: 4 (varav 1 inom vuxenutbildningen)

1

 

1

 

1

 

1

 

 

 

Simulering i metodrumsundervisning

 

Yrkeskunnandets innehåll i digital dialog

 

Samverkan mellan gymnasiegemensamma ämnen (svenska och naturvetenskap) och yrkesämne

Bedömning av yrkeskunnande vid apl

 

 

Skolan, marknaden och framtiden

Vilka politiker vågar ta ansvar för det omfattande marknadsexperiment som svensk skola och utbildningssystem utsatts för under snart 30 år? Är det någon som vågar tänka utanför befintliga strukturer? Hur kan beslut som innebär så omfattande och grundläggande förändringar av svensk skola vilar på så lösa grunder? Och varför har det inte gjorts några större substantiella uppföljningar av – ett bokslut över – dessa reformer? 

Genom etablerandet av ett skolsystem med fritt skolval, generös etableringsrätt och möjlighet till vinstuttag, har Sverige skapat ett av, om inte det, mest långtgående marknadsorienterade skolsystemet i världen. Chile och Nya Zeeland där är exempel på länder där paraleller till det svenska skolsystemet kan spåras. Det svenska systemet har nyligen till och med fått kritik av OECD, en organisation vars policyskapande på utbildningsområdet fått stort inflytande världen över, inte minst genom det så kallade PISA-testet, och vars fokus uttryckligen är starkt marknadsliberalt. Kritiken går ut på att det ”extrema” marknadssystem som utvecklats i Sverige bidrar till minskad likvärdighet och ökad segregation. Detta har nyligen också påtalats av den statligt tillsatta Skolkommissionen, som under våren 2017 levererade sitt slutbetänkande. I sitt slutbetänkande bekräftar Skolkommissionen OECD:s bild av att det svenska skolsystemet, och det fria skolvalet, bidrar till minskad likvärdighet och ökad segregation. Snarare än att föreslå en grundläggande förändring av det rådande systemet, föreslår dock kommissionen snarare en ”lappning” av detta system, i form av förslag om införande av obligatoriska val, i kombination med lottning. I slutbetänkandet slås vidare fast att en av det svenska skolsystemets främsta styrkor är att ”elever och vårdnadshavare har möjlighet att välja mellan offentligt finansierade, avgiftsfria skolor med olika huvudmän” (SOU 2017: 89). Med andra ord: Skolkommissionen slår inte bara fast att det fria skolvalet är positivt, utan också att fria skolval bör göras obligatoriskt.

På ett sätt är det kanske inte särskilt märkvärdigt att kommissionen kommer fram till att skolvalet är ett positivt inslag i den svenska skolan. Å ena sidan bestod kommissionen inte bara av forskare, utan också av representanter för skilda särintressen, och i viss mån starka sådana. Å andra sidan passar en positiv inställning till det fria skolvalet tämligen väl in i en vidare debatt om hur relationen mellan välfärdsinstitutioner – däribland skolan – och den enskilde medborgaren mer generellt bör arrangeras. Det har under de senaste två decennierna skrivits hyllmeter om hur marknadsliberala sätt att resonera har kommit att få stort genomslag och hur detta har bidragit till en omdaning av den svenska välfärdsstaten. I linje med denna omvandling har medborgaren allt mer kommit att stöpas om till konsument, en köpare av en vara, i just detta fall av utbildning. Med införandet av det fria skolvalet, i kombination med den fria etableringsrätten för fristående skolor, har tanken varit att skapa en marknad där olika skolor kan konkurrera med varandra. Skolorna konkurrerar inte om pris, eftersom priset är detsamma för alla skolor, utan snarare om profilering och marknadsföring. För att denna skolmarknad ska kunna fungera krävs information, som ger varje medborgare möjlighet att göra ett informerat val. Eventuella brister i detta system förstås bland annat i termer av brist på rätt information, som kan bidra till att alla kan göra just informerade val. För att råda bot på denna brist har det tagits fram en rad mätinstrument. Genom att exempelvis jämföra skolors resultat och betyg är förhoppningen att ett elever ska kunna göra val som är mer välinformerade.

Men kan det fria skolvalet verkligen, på ett så entydigt sätt, beskrivas som en styrka i det rådande svenska skolsystemet? Vilka eventuella baksidor finns det med det fria skolvalet? Skolkommissionen berör visserligen denna fråga, men landar ändå i slutsatsen att det rådande systemet – sist och slutligen – fungerar väl. Med bakgrund i denna problembild har vi i antologin Skolan, marknaden och framtiden (som ges ut av Studentlitteratur i mars 2018) samlat 21 forskare som ägnat sig åt att närmare studera de senaste decenniernas marknadsorientering av svensk skola och det svenska utbildningssystemet i bredare bemärkelse, för att bidra med empiriskt grundade argument. Sammantaget erbjuder antologin en god introduktion till frågan om vad det svenska utbildningssystemets långtgående marknadsorientering egentligen innebär för lärare och elever, men även för samhället mer brett. Med grund i den sammantagna bild som träder fram i antologin aktualiseras frågan om varför en mer samlad uppföljning av marknadsorienteringens effekter inte har gjorts tidigare.

I boken illustreras hur Sverige har kommit att införa ett av världens mest långtgående marknadsorienterade utbildningssystem, som till och med fått kritik av OECD för att ha tagit utvecklingen allt för långt. Det fria skolvalet har bekräftats ytterligare spä på boendesegregationens effekter och på så sätt öka ojämlikheten i svensk skola. Samtidigt sjunker elevernas kunskaper i den svenska skolan, i alla fall om vi ser till transnationella mätningar såsom PISA. Genom tillsättandet av en skolkommission, som våren 2017 levererade sitt slutbetänkande, fanns förhoppningen om att ett helhetsgrepp kunde tas om de utmaningar som den svenska skolan står inför, där inte minst ojämlikheten och segregationen var viktiga frågor. Kommissionen påtalar i sitt slutbetänkande, helt korrekt, att skolvalet bidrar till ökad ojämlikhet, men den lösning som föreslås är inte en grundläggande förändring av nuvarande system, utan snarare ett lappande och lagande genom införande av obligatoriskt skolval och lottning. Visserligen kan sådana åtgärder lösa vissa av de problem som uppstår på skolmarknaden, men kommissionen har helt klart valt att inte tänka och handla utanför det som redan är. Det är dock tämligen anmärkningsvärt att en utbildningsreform, som genomfördes utan ett mer gediget kunskapsunderlag, under tidigt 1990-tal, under så lång tid, så pass ohotat har fått fortsätta diktera villkoren, trots att studier gång på gång påvisar omfattande negativa konsekvenser med det befintliga systemet. Det är också anmärkningsvärt att Sverige, som tidigare i historien stått som förebild för utformningen av skolsystem, numer får stå i skamvrån. När till och med en så pass marknadsliberal organisation som OECD påtalar problem med den svenska skolmarknaden borde svenska politiker lyssna. Men så är tyvärr uppenbarligen inte fallet.

Sammantaget visar kapitlen i antologin hur den svenska skol- och utbildningsmarknaden på flera sätt negativt påverkar dem som är verksamma i skolan och den verksamhet som där bedrivs. Det handlar dels om organisatoriska lösningar som det fria skolvalet, som ytterligare spär på boendesegregationens effekter och bidrar till ökad ojämlikhet och differentiering. Genom marknadsföring och andra insatser i syfte att stärka sitt ”varumärke” bidrar skolan till att förstärka skillnader snarare än att kompensera för dem. Vinnarna på skolvalsmarkanden är elever från resursstarka hem i tätorter, som både har möjlighet till och de resurser som krävs för att göra aktiva, relativt välinformerade val. Förlorarna är elever i stigmatiserade bostadsområden och elever utanför tätbebyggda områden, som ofta vare sig har möjlighet eller resurser att göra reella aktiva, relativt välinformerade val. Skolans kompensatoriska uppdrag kommer därmed totalt på skam.

Kapitlen visar också på hur lärares professionella handlingsutrymme kringskärs, där skolmarknaden paradoxalt nog behöver ökad statlig byråkratisering för att fungera någorlunda väl. Det handlar till exempel om åtgärder för att motverka betygsinflation, då betyg är en av de allra mest centrala indikatorerna på en skolas ”framgång”. Än viktigare än betygsnivån är kanske en skolas statistik över hur många elever som nått godkänt i samtliga ämnen. Detta är en siffra, om den är hög, som ofta används i marknadsföring av skolor. Ökad byråkratisering innebär också allt mer standardiserade system som lärare måste följa, till exempel i frågor om kunskapsbedömning. Läraren blir då mer av en domare, än en professionell yrkesutövare.

Marknadsutsättningen har också inneburit nya arbetsuppgifter för dem som är verksamma inom skolan. Lärare får exempelvis ägna mer tid åt marknadsföring. Relationen mellan lärare och elev har blivit till en relation mellan en köpare och en säljare, varpå lärare pekar på att de ofta får ge avkall på sin professionella bedömning för att vara elever och föräldrar till lags. Ett minskat antal elever innebär att skolan eventuellt i slutändan tvingas lägga ner och lärarna riskerar då att förlora sina tjänster. Inom vuxenutbildningen blir detta extra aktuellt, då kontrakten, inom ramen för ett upphandlingssystem snarare än ett fritt skolval med fristående skolor, ofta endast är tvååriga. För elevens del handlar det inte bara om att de har blivit kunder i relation till sina lärare. De är också konsumenter som utsätts för marknadsföring, säljande koncept som ska få dem att välja just den ”rätta” skolan. Dessutom kanske de engageras i att sälja skolan till andra potentiella kunder.

Skoldebatten präglas idag allt för mycket av en konserverande blick på samtiden, kombinerat med en tämligen romantisk blick på dåtiden (som om allt var bättre förr). Inte minst blir detta tydligt i debatten om det fria skolvalet och skol- och utbildningsmarknaden. Skolmarknaden har snart tre decennier på nacken. Snarare än att nyanserat diskutera alternativ till skolmarknaden, en marknad som uppenbarligen har en rad negativa konsekvenser på skolans kompensatoriska uppdrag, talas det i bland annat Skolkommissionens slutbetänkande om hur denna marknad, genom det fria skolvalet är en styrka i det svenska utbildningssystemet. Snarare än att föreslå ett nytt system, lyckas Skolkommissionen endast prestera förslag som ska lappa och laga dagens dysfunktionella system.

Det snart valår och hög tid att våra politiker vågar ta tag i frågan och grundligt utreda alternativ till den nuvarande skolorganisationen, där det inte bara är frågan om vinster i välfärden som står i fokus. Må så vara att det i sig är en viktig fråga, men än viktigare är frågan om det fria skolvalet och dess effekter, en organisationsform som uppenbart bidrar till att ytterligare förstärka den rådande segregationen. Vilka är alternativen? Och vågar våra politiker lyfta fram dessa?

Magnus Dahlstedt

Professor i socialt arbete vid Linköpings universitet

Andreas Fejes

Professor i vuxenpedagogik vid Linköpings universitet

Denna text är en något längre version av text som publicerats på Skola och Samhälle den 28 november 2017.

Innehåll: Skolan, marknaden och framtiden

Redaktörer: Magnus Dahlstedt och Andreas Fejes)

Ges ut på Studentlitteratur i mars 2018

Kapitel 1: Skolan och marknaden

Magnus Dahlstedt och Andreas Fejes

Kapitel 2: En skola i konstant kris

Eva Reimers

Kapitel 3: Stimulerande tävlan på gymnasiemarknaden?

Ann-Sofie Holm och Lisbeth Lundahl

Kapitel 4: Komvux som marknad

Andreas Fejes och Diana Holmqvist

Kapitel 5: Om spänningar i en marknadsorienterad SFI-utbildning

Marie Carlson och Bengt Jacobsson

Kapitel 6: Skolval i internationell belysning

Anders Trumberg

Kapitel 7: Den entreprenörskapande skolan

Andreas Fejes och Magnus Dahlstedt

Kapitel 8: Gymnasieskolan som parallellskola?

Mattias Nylund

Kapitel 9: Urban polarisering och marknadens förlorare

Nihad Bunar och Anna Ambrose

Kapitel 10: Skolan, marknaden och prekariatet

Marianne Dovemark och Dennis Beach

Kapitel 11: Gymnasieval och segregation

Håkan Forsberg

Kapitel 12: Gymnasiemässan och fostran till valfrihet

Magnus Dahlstedt, Martin Harling och Viktor Vesterberg

Kapitel 13: Utvärdering, marknadsföring och skolval

Sara Carlbaum

Kapitel 14: Betyg och bedömning i en marknadsutsatt skola

Magnus Hultén och Christian Lundahl

Kapitel 15: Marknaden och viljan att mäta

Sven-Eric Liedman

Kapitel 16: Skolan och framtiden

Andreas Fejes och Magnus Dahlstedt

Lärarutbildningen negligerar vuxenutbildningen

Vuxenutbildningen har idag fler elever än gymnasieskolan och styrs bl.a. av en egen läroplan från 2012. Till skillnad från gymnasieskolan organiseras komvux kursbaserat med kontinuerligt intag av elever. Snarare än ett fritt skolval upphandlas stora delar av vuxenutbildningen, och elever studerar kurser hos olika utbildningsanordnare. Nästan hälften av alla kursdeltagare inom komvux går en kurs hos en icke-kommunal anordnare (att jämföra med att 26% av eleverna i gymnasieskolan går på en fristående skola). Av vuxenutbildningens elever är nästan hälften födda utomlands. Jämfört med barn och ungdomar har vuxna elever ofta andra specifika livsomständigheter, bl.a. försörjningsansvar för sig själv och kanske för en familj. Vuxna elever har också relativt ofta med sig negativa erfarenheter från tidigare skolgång. Lärare inom vuxenutbildningens ställs därmed inför specifika krav. Men hur blir man lärare i komvux (där även svenska för invandrare ingår)? Och hur väl förbereds man som lärarstuderande på arbete inom just vuxenutbildningen?

Det finns ingen separat utbildning för de som vill jobba som lärare inom vuxenutbildningen. Snarare är man t.ex. hänvisad till ämneslärarprogrammet eller yrkeslärarprogrammet. Dessa program skall enligt sin examensordning ge de studerande viss kännedom om vuxnas lärande. För övrigt finns inga specifika skrivningar som indikerar att de studerande ska förberedas för arbete inom vuxenutbildningen. Den politiska ambitionen bakom nuvarande lärarutbildning är med andra ord låg vad gäller att bidra till de studerandes kunskap och kompetens för att arbeta inom vuxenutbildningen.

Nästa fråga som väcks är hur väl lärarutbildningarna lever upp till, visserligen relativt svaga, skrivningar om att studerande ska få kännedom om vuxnas lärande? Vänder vi oss till det lärosäte där jag själv arbetar, finns det inom ramen för yrkeslärarprogrammet ett tydligt fokus på att förbereda de studerande för arbete inom gymnasieskolan likväl som inom vuxenutbildningen. Inom ramen för ämneslärarprogrammet är det däremot mycket skralt. I dagsläget finns det inget innehåll som specifikt riktar in sig på att ge de studerande kunskap som förbereder dem för arbete i vuxenutbildningen. Dock finns det vissa studerande som får möjlighet att göra sin verksamhetsförlagda utbildning i vuxenutbildningen, vilket sannolikt framförallt har att göra med att det är svårt att få fram VFU-platser. Det pågår dock ett internt utvecklingsarbete för att se till att även ämneslärarstuderande får viss kännedom om vuxnas lärande för att leva upp till examensordningens skrivningar. Dock menar jag själv att ambitionen borde vara mycket högre än så. Dvs. att tillse att studerande de facto förbereds på arbete inom komvux då flera av dem kommer att jobba i sådant sammanhang.

Hur ser det då ut på andra lärosäten? Här har jag kontaktat UKÄ och påtalat behovet av att se över om och på vilket sätt lärarutbildningarna lever upp till examensordningens skrivningar om vuxnas lärande. Tyvärr hade de vid tidpunkten då jag kontaktade dem redan valt ut de frågor de skulle fokusera på i sin utvärdering. Inom ramen för den komvuxutredning som för tillfället genomförs, där bl.a. frågan om vuxenutbildningens lärares kompetensutvecklingsbehov ingår, har en enkät riktats till lärosätena för att fråga om bl.a. vilken forskning om vuxnas lärande som bedrivs. Skall bli intressant att ta del av resultaten från denna utredning vad gäller just denna fråga. Tyvärr är jag inte optimistisk. Sannolikt ignorerar de flesta lärarutbildningar frågan om att förbereda sina studerande på arbete inom komvux.

Jag brukar lite retoriskt, i sammanhang där jag träffar personer som jobbar med lärarutbildning, fråga om de känner till att det från 2012 finns en separat läroplan för vuxenutbildningen. Eller att det är fler elever inom vuxenutbildningen än inom gymnasieskolan. Det är väldigt få händer som lyfts upp i luften när jag ställer dessa frågor. Kunskapen om vuxenutbildningen tycks med andra ord vara låg bland lärarutbildare vilket är mycket anmärkningsvärt och högst oroande. Hur kommer sig detta?

Sannolikt kan det kopplas till vidare trender och debatter där fokus ofta riktas mot vad som i vardagsmun kallas ”skolan”. PISA-rapporter och andra mätningar hänvisas till för att tala om att skolan är i kris. Eleverna lär sig inte det de behöver lära sig. Det behövs skriva-, räkna- och läsa-garantier, tidigare kunskapsmätningar etc. Med andra ord, fokus hamnar framförallt på barn. Vad gäller gymnasieskolan hamnar fokus ofta på frågan om hur många som går ut med kompletta betyg, om även yrkesprogrammen ska ge behörighet till högre utbildning, eller hur skolmarknaden via det fria skolvalet segregerar. Alla dessa frågor är viktiga, men hur möter vi alla de elever som inte går ur gymnasieskolan och som sannolikt behöver gå vidare till komvux? Hur möter vi de nyanlända vuxna som sannolikt behöver delta i komvux/SFI? Hur förbereder vi de lärare som där skall jobba?

Samma trender stöter jag på när jag läser debattartiklar och olika inlägg från representanter för myndigheter av olika slag; det talas om skolan, men inte om vuxenutbildningen. Det talas om barn och ungas lärande, men inte om vuxnas lärande. Med andra ord, som jag retoriskt brukar säga, det talas om skola, skola, skola och skola.

Ett argument som ofta förs fram, och inte minst av förra utbildningsminister Björklund, är att vi måste lösa skolans problem för de yngre barnen först, sedan kan vi ägna oss åt vuxenutbildningen. Det kunde vi bl.a. se genom att alla de reformer som genomfördes under Björklunds tid som minister, nästan uteslutande handlade om skolan och inte om vuxenutbildningen. Ett annat argument som förs fram när jag talar om vikten av kunskap om vuxnas lärande inom ramen för lärarutbildningen (i bred bemärkelse, där det bland annat ingår att få kunskap om komvux organisering), är att det redan är stoffträngsel, och att det är viktigare att lärarstudenterna får kunskap om barns lärande och en rad andra saker som inte specifikt handlar om vuxnas lärande.

Är inte detta anmärkningsvärt? Om vi alltid skall tala om och fokusera på barns lärande, då kommer vi ju aldrig att skapa kunskap om, och bli bättre på att arbeta med vuxnas lärande. Vi kan se liknande negligens i politiken. Lärarna inom vuxenutbildningen fick inte vara del av lärarlönelyftet, och antalet lektorer i vuxenutbildningen är inte många. Med andra ord, vuxenutbildningen har under många år inte bara varit en marginaliserad företeelse inom lärarutbildningen, utan också inom ramen för den vidare utbildningspolitiken.

När jag nyligen var på ett möte anordnat av SUHF, med fokus på lärarutbildningen, där bl.a. frågan om praktiknära forskning diskuterades, så nämndes visserligen vuxenutbildningen men endast i förbifarten. Jag passade då på att nämna mycket av just det jag skrivit här och uppmanade de lärosäten som ska delta i försöksverksamheten om praktiknära forskning (som finansieras av regeringen) att tillse att de involverar kommunala huvudmän med fokus på vuxenutbildning. Tyvärr har jag inte stora förhoppningar, då diskursen om barn och skola är så pass stark. Det är svårt att bryta igenom talet om skola, skola, skola och skola.

Nu finns det vissa ljus i mörkret. Nuvarande regering har som sagt var tillsatt en komvuxutredning som bland annat ser över frågan om kompetensutveckling inom vuxenutbildningen. Min förhoppning är dock att regeringen tar ett steg till och tillsätter en utredning med fokus på att tillse att våra lärarutbildningar, framförallt ämneslärarutbildningen och yrkeslärarutbildningen, får ett än tydligare uppdrag att förbereda de studerande för arbete inom vuxenutbildningen. Det räcker inte med en examensordning som skriver att de studerande skall ”få viss kännedom om vuxnas lärande”. Sådan skrivning förpliktigar inte och inte heller ger det bra grund att inkludera tillräckligt innehåll som de facto förbereder de studerande på arbete i komvux. Detta är inte minst centralt i en tid av stora migrationsrörelser i vilken vuxenutbildningen redan har fått, och kan antas få en alltmer central roll i relation till både utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken. Inte minst i fråga om vuxenutbildningens kompensatoriska, likväl medborgerliga och demokratiska uppdrag.

Nästa steg som jag själv ämnar ta i denna fråga är att genomföra en översyn över hur våra lärarutbildningar förbereder de studerande på ett arbete i vuxenutbildningen. När jag fått tid att göra detta återkommer jag med nytt blogginlägg i frågan.

%d bloggers like this: