Lärarutbildning

now browsing by category

 

Kursinnehåll vid lärarutbildningarna – ett lotteri?

Efter att ha gått igenom kursplaner och litteraturlistor inom utbildningsvetenskaplig kärna vid ämneslärarprogrammen inriktning gymnasiet och vid yrkeslärarprogrammen vid elva av landets tolv universitet, framgår det inte bara att lärosätena ignorerar högskoleförordningens krav på att förbereda studenter för arbete i vuxenutbildningen. Det framgår även att kursinnehåll kan vara ett lotteri, och bero på vilken institution eller miljö som ansvarar för specifika kurser. Snarare än helhetssyn blir det särintressen som styr innehållet.

Jag har i tidigare inlägg diskuterat hur lärarutbildningarna ignorerar vuxenutbildning, och därmed bryter mot högskoleförordningen. (Se här!)I detta inlägg vill jag belysa en mer specifik fråga. Hur relationen ser ut mellan kursgivande institution eller miljö och dess specialisering, och de mål och det innehåll som finns i kursplaner och litteraturlistor.

I min studie kan vi se hur vuxna och vuxenutbildning framförallt återkommer i kurser kopplade till yrkeslärarprogrammen vid universiteten i Göteborg och Linköping. Däremot är dessa ord marginella eller till och med inte närvarande inom ämneslärarprogrammen vid dessa två universitet. Förklaringen finner vi sannolikt i att kurser inom ramen för yrkeslärarprogrammet vid dessa lärosäten är lokaliserade i miljöer där det finns kunskap och kompetens kring just vuxenutbildning. Kunskapen och kompetensen kan därmed antas ha färgat av sig i kursers mål och innehåll. I Göteborg handlar det om institutionen för pedagogik och specialpedagogik där flera forskare genom åren har ägnat sig åt forskning om just komvux. Vid Linköpings universitet handlar det om avdelningen för pedagogik och vuxnas lärande vid institutionen för beteendevetenskap och lärande, där Sveriges enda professur i vuxenpedagogik liksom landets enda Folkhögskollärarprogram är lokaliserade.

Ännu ett exempel, men här på kursnivå, kan vi hämta från ämneslärarprogrammet vid Stockholms universitet. Vuxna eller vuxenutbildning finns här inte med på kursplaner. Däremot finns dessa ord med på ett fåtal litteraturlistor. Tittar vi närmare på var dessa ord återkommer så är det framförallt på den del av en litteraturlistai ämnesdidaktik som riktar sig till de studenter som läser svenska som andraspråk. Ansvaret för detta moment ligger hos institutionen för svenska och flerspråkighet. Vid denna institution finns forskning och forskare som de facto riktar sitt intresse mot vuxenutbildningen (sfi), vilket här kan antas ha färgat av sig på innehållet i den kurs de är delansvariga för. 

Ett omvänt exempel, där vuxenutbildning och vuxna är helt frånvarande, kan tas från ett par kurser inom ramen för ämneslärarprogrammet vid Stockholms respektive Linköpings universitet. Vid Stockholms universitet ska alla ämneslärarstudenter läsa kurs i sociala relationer. I kursplanen och litteraturlistan nämns följande utbildningssammanhang en gång vardera: förskola, förskoleklass, fritidshem, grundskola och gymnasieskola. Barn återkommer 19 gånger och unga fyra gånger. Inte en enda gång nämns vuxenutbildning eller vuxna. På litteraturlistan finns läroplan för grundskola, förskoleklass och fritidshem och läroplan för gymnasieskola med men inte läroplan för vuxenutbildning. Ansvarig institution är den barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, vars profil är just barn och unga, vilket sannolikt har färgat av sig på kursens mål och innehåll. 

Ett liknande exempel finns vid Linköpings universitet. Inom ramen för kursen utbildningshistoria, skolans samhälleliga roll och värdegrund återkommer följande utbildningskontexter i kursplan och litteraturlista en gång vardera: grundskola, förskoleklass och fritidshem. Gymnasieskola förekommer fem gånger. Målgruppsorden barn återkommer sju gånger och unga fem gånger. Inte en enda gång nämns vuxenutbildning eller vuxna. På litteraturlistan listas läroplanerna för grundskola, förskoleklass och fritidshem, och läroplan för gymnasieskola. Däremot listas inte läroplan för vuxenutbildningen. Huvudansvarig institution är Temainstitutionen, och mer specifikt Tema Barn. Forskningsprofilen där är just barn och ungdomar, vilket sannolikt färgat av sig på kurens mål och innehåll. 

Dessa exempel illustrerar hur det i flera fall tycks finnas en tät relation mellan intresse, kunskap och kompetens i de miljöer som ansvarar för specifika kurser i lärarprogrammen, och det innehåll som finns med i kurserna, och vad som finns med i litteraturlistorna. 

Det är med andra ord lite av ett lotteri vilka mål och vilket innehåll kurser får beroende på var lärarutbildningarna lägger ansvaret för specifika kurser. Detta torde svara en väckarklocka då det kan tyda på svag styrning, och dålig samordning inom våra lärarprogram. En lärarutbildning är mer än dess delar, och helhetsbilden måste skapas centralt och tillses följas i hela organisationen. Att formulera mål och innehåll inom lärarutbildningen är alltför viktiga för att låtas ske alltför nära enskilda miljöers eller forskares enskilda intressen.

Den kompletta studien, vilket detta inlägg baseras på, kommer att offentliggöras inom kort.

Studie visar hur lärarutbildningarna bryter mot högskoleförordningen

Vid endast ett av 11 universitet finns läroplanen för vuxenutbildningen med på litteraturlistor inom den utbildningsvetenskapliga kärnan för ämneslärarprogrammet inriktning gymnasiet, medan den endast finns med vid två av 11 universitet inom ramen för yrkeslärarprogrammet. 

Jag har nu analyserat alla kurser inom ramen för den utbildningsvetenskapliga kärnan vid alla våra 11 universitet. Fokus har riktats mot ämneslärarprogrammet inriktning gymnasieskolan, och yrkeslärarprogrammet. Dessa program skall enligt högskoleförordningen förbereda studenterna på arbete i de sammanhang för vilka de får behörighet. Som framgår av regelverket så blir dessa studenter behöriga, förutom för arbete inom gymnasieskolan alternativt yrkesutbildningar, även behöriga för arbete inom komvux, en utbildningsform som idag omsluter fler elever än gymnasieskolan. (Läs mer i tidigare blogginlägg). 

Fokus för min analys har varit att identifiera frekvensen, hur ofta, kontext- eller målguppsspecifika ord återkommer i kursplaner och litteraturlistor. Det handlar om kontextord som skola, förskola, förskoleklass, fritidshem, grundskola, gymnasieskola, vuxenutbildning och SFI. Målgruppsord som barn, unga, ungdomar, tonåringar, och vuxna har även sökts efter. Frekvensen av dessa ord menar jag indikerar om kurserna har mål och innehåll som även inbegriper vuxna och vuxenutbildningen. Därutöver har jag identifierat hur ofta de olika läroplanerna återkommer i litteraturlistor, dvs. läroplan för grundskola, förskoleklass och fritidshem; läroplan för gymnasieskolan (för de frivilliga utbildningsformerna) och läroplan för vuxenutbildningen. Förekomsten av dessa läroplaner indikerar på vilket sätt kurser tar de olika utbildningssammanhangen och den statliga styrningen i form av läroplaner på allvar. Min analys har naturligtvis som alla studier, sina begränsningar, vilka kommer diskuteras mer utförligt i den fullständiga rapporten som jag för tillfället bearbetar. 

Då flera skrivningar i kursplanerna är oprecisa vad gäller kontext eller målgrupp så skulle en invändning kunna vara att kurserna därmed inbegriper vuxna. På ett generellt plan är sådan invändning berättigad. MEN, som min frekvensanalys illustrerar är kontext- och målgruppsbegrepp frekvent använda, där ord som vuxenutbildning och vuxna är sparsmakat förekommande. Därmed menar jag att min analys tydligt visar hur våra lärarutbildningar inte tar sitt uppdrag på att förbereda studenterna på arbete i komvux på allvar. 

Några exempel på resultat från studien

Här lyfter jag fram några av de övergripande resultaten från min analys. I den rapport som jag jobbar på, kommer hela analysen, och frekvensen av olika ord lärosäte per lärosäte presenteras. 

Ämneslärarprogrammet

Ämneslärarprogrammet inriktning gymnasieskola vid följande universitet har granskats. Sammantaget omsluter den utbildningsvetenskapliga kärnan inom dessa utbildningar 67 kurser. 

Göteborgs universitet (9)

Karlstad universitet (5)

Linköpings universitet (8)

Linnéuniversitetet (8)

Lunds universitet (8)

Malmö universitet (5)

Mittuniversitetet (3)

Stockholms universitet (3)

Umeå universitet (8)

Uppsala universitet (7)

Örebro universitet (3)

Orden vuxenutbildning och vuxna saknas heltpå kursplaner och litteraturlistor vid universiteten i Göteborg, Malmö och Uppsala. Utöver dessa tre lärosäten så kan vi se hur ordet vuxenutbildning och ordet vuxen inte finns med på kursplaner vid Linnéuniversitetet och Stockholms universitet och dessa ord finns inte heller med i litteraturlistor vid universiteten i Karlstad, Linköping, Lund, Mittuniversitetet, och Umeå. 

Den läroplan som gäller för vuxenutbildningen listas endast på en enda litteraturlista, och då vid Stockholms universitet. Detta att jämföra med att läroplanen för gymnasieskolan listas 22 gånger på litteraturlistor vid de 11 ämneslärarprogrammen, läroplan för grundskola, förskoleklass och fritidshem listas 14 gånger, och läroplan för förskolan listas 2 gånger. 

Även då orden vuxenutbildning och vuxna finns med i kursplaner eller litteraturlistor är det relativt andra ord, marginellt förekommande. Ordet vuxenutbildning nämns till exempel endast två gånger, och då på en och samma kursplan vid Linköpings universitet medan ordet skola återkom 17 gånger och gymnasieskola 4 gånger på kursplanerna vid detta lärosäte. Vuxenutbildning nämns 2 gånger på en litteraturlista vid Stockholms universitet. Då handlar det specifikt om de studenter som läser svenska som andraspråk. Det vill säga, inga andra studenter vid lärarutbildningen vid Stockholms universitet läser kurs inom utbildningsvetenskaplig kärna där vuxenutbildning finns med på litteraturlistan. Jämför vi kontextbegrepp för övrigt så återkommer ordet skola 19 gånger på litteraturlistorna vid Stockholms universitet, förskoleklass 4 gånger, fritidshem 4 gånger, grundskola 7 gånger och gymnasieskola 15 gånger. 

Målgruppsordet vuxna nämns sammanlagt 11 gånger på kursplaner vid universiteten i Karlstad, Linköping, Lund, Umeå, Örebro, och vid Mittuniversitetet. Att jämföra med förekomsten av orden barn och unga som uppgick till 50 i motsvarande kurser. På litteraturlistor återkommer ordet vuxna fyra gånger, och då vid universiteten i Stockholm och Örebro samt vid Linnéuniversitetet, att jämföra med förekomsten av orden barn och unga som uppgick till 35 på litteraturlistorna vid dessa tre lärosäten. Två gånger då ordet återkommer så sker det vid Stockholms universitet, varav den ena gång i den kurs som riktar sig till studenter i svenska som andraspråk vid Stockholms universitet, och en gång i en kurs i specialpedagogik. 

Yrkeslärarprogrammet

Yrkeslärarprogrammet vid följande universitet har granskats. Sammantaget omsluter den utbildningsvetenskapliga kärnan inom dessa utbildningar 47 kurser. 

Göteborgs universitet (8)

Karlstad universitet (6)

Linköpings universitet (7)

Linnéuniversitetet (6)

Malmö universitet (5)

Stockholms universitet (9)

Umeå universitet (6)

Vid Umeå saknas helt ordet vuxna och vuxenutbildning på kursplaner och litteraturlistor inom yrkeslärarprogrammet. Däremot återkommer ordet skola 49 gånger, förskola 21 gånger, förskoleklass 1 gång, fritidshem 1 gång, grundskola 1 gång, och gymnasieskola 9 gånger inom kursplaner och litteraturlistor vid samma universitet. För övrigt finns ordet vuxenutbildning och/eller vuxna med på kursplaner vid övriga lärosäten. Däremot återkommer dessa ord inte på litteraturlistor vid universiteten i Karlstad, Malmö och Umeå. I litteraturlistorna vid dessa tre lärosäten återkommer däremot ordet skola 29 gånger, förskola 3 gånger, förskoleklass 1 gång, grundskola 1 gång, och gymnasieskola 12 gånger. 

Läroplan för gymnasieskola listas vid tio tillfällen i litteraturlistorna. Däremot listas läroplanen för vuxenutbildning endast på kurser vid universiteten i Göteborg och Linköping. 

Avslutning

Sammantaget ger min analys för handen att våra lärarutbildningar inte tar frågan om att förbereda sina studenter på arbete i komvux på allvar. Inte minst är detta tydligt vid ämneslärarprogrammet med inriktning gymnasieskola där jag menar att inget lärosäte torde kunna anses uppfylla vad som skrivs fram i högskoleförordningen. Ser vi till yrkeslärarprogrammet tycks situationen vara marginellt bättre. Där är det två universitet som relativt genomgående har tydlig koppling till inte bara gymnasieskolan och ungdomar, utan även till vuxenutbildningen och vuxna. Här torde åtminstone övriga fem lärosäten inte anses uppfylla de krav som finns framskrivna i högskoleförordningen. Förhoppningsvis kommer UKÄ in sin pågående granskning komma fram till samma slutsats.

Hela rapporten kommer att bli tillgänglig att ladda ner till sommaren. 

Lärarutbildningar vid alla universitet bryter systematiskt mot kraven i högskoleförordningen

En nyligen genomförd granskning av kursplaner och litteraturlistor för ämneslärarprogram med inriktning mot gymnasieskolan och yrkeslärarprogram, visar att alla svenska universitet bryter mot högskoleförordningen. Med ett par undantag, ignorerar lärarutbildningarna att förbereda studenterna för arbete i komvux, en utbildningsform som idag har fler elever än gymnasieskolan. 

Högskoleförordningen ställer krav på att ämneslärarprogrammet och yrkeslärarprogrammet förbereder för arbete i komvux. 

Enligt högskoleförordningen skall lärarutbildningarna förbereda studenterna för arbete i de verksamheter utbildningen avser. För ämneslärarprogrammet är målet att studenten ska ”visa sådan kunskap och förmåga som krävs för att självständigt arbeta som ämneslärare i den verksamhet som utbildningen avser. Studenten ska även visa kunskap och förmåga för annan undervisning för vilken examen enligt gällande föreskrifter kan ge behörighet.” Liknande formulering finns i högskoleförordningen vad gäller yrkeslärare. 

Rådande föreskrifter vad gäller behörighet är tillgänglig via Skolverkets hemsida. Där står att läsa att en lärare blir behörig att arbeta i den kommunala vuxenutbildningen om denne ”är behörig att undervisa på motsvarande nivå och i motsvarande ämne i grundskolan eller gymnasieskolan”. 

Vidare framgår att en lärare är behörig för arbete inom den kommunala vuxenutbildning inom ramen för utbildning i svenska för invandrare (SFI) om denne har ”en ämneslärarexamen med inriktning mot arbete i grundskolans årskurs 7–9, eller en ämneslärarexamen med inriktning mot arbete i gymnasieskolan om examen omfattar ämnet svenska som andraspråk” eller om läraren har ”en utbildning som ger behörighet att undervisa som lärare, om du har kompletterat den behörigheten med minst 30 högskolepoäng eller motsvarande i ämnet svenska som andraspråk.”

Med andra ord, ämneslärarprogrammet, både med inriktning mot år 7-9 och mot gymnasieskolan, och yrkeslärarprogrammet, ger behörighet för arbete i den kommunala vuxenutbildningen. Enligt högskoleförordningen skall studenten därmed, genom dessa utbildningar, utveckla kunskap och förmåga att arbeta i komvux.  

Alla universitet bryter mot högskoleförordningen

Jag har precis slutfört en granskning av alla kursplaner och litteraturlistor för kurser inom den utbildningsvetenskapliga kärnan vid ämneslärarprogrammen inriktning mot gymnasieskola, och yrkeslärarprogram, vid våra 11 universitet. Fokus för granskningen har varit att se på vilket sätt kunskapsinnehåll riktat mot arbete i komvux framträder i dessa dokument. Finns det mål i kursplaner som specifikt riktar in sig mot vuxenutbildningen och vuxna som elever? Finns det litteratur med innehåll om vuxna som elever, och lärares arbete i komvux? Vidare har jag intresserat mig för balansen mellan generella skrivningar och mer specifika där ord som barn, ungdomar och vuxna, skola och vuxenutbildning används. Om kursplaner pekar ut barn och ungdomar, men inte vuxna, eller om det talas om skola, men inte vuxenutbildning, så tyder det på att vuxna och vuxenutbildning sannolikt inte inkluderas i just det kunskapsinnehåll som berörs med skrivningarna. 

Sammantaget visar genomgången hur vuxenutbildningen och kunskaper om vuxna, med några få undantag (Yrkeslärarprogrammen vid Göteborgs, Linköpings och Stockholms universitet), till stor del lyser med sin frånvaro. I vissa kursplaner nämns vuxna, men då kopplat till skrivningen i högskoleförordningen om att ”visa kännedom om”. Sådana skrivningar följs sällan upp i andra kursplaner, eller i litteraturlistor. Vidare skrivs ofta barn och ungdomar fram i kursplaner, och litteraturlistor, men inte vuxna. Den läroplan som sedan 2012 finns för vuxenutbildningen listas endast på ett fåtal litteraturlistor till skillnad från den höga frekvensn av läroplanerna för grundskola och gymnasieskola. 

Den sammantagna bilden är att våra universitet i sina lärarutbildningar ignorerar vuxenutbildningen och därmed lever de inte upp till kraven i högskoleförordningen. 

Avslutning

Hur kommer det sig att alla våra universitet så fatalt misslyckas leva upp till kraven i högskoleförordningen? 

För det första, en välvillig tolkning. I högskoleförordningen och dess krav på lärarutbildningarna, är ordet barn och ungdomar i viss mån återkommande, men ordet vuxen nämns endast i ett sammanhang där det sägs att studenten skall ”visa sådana kunskaper i didaktik och ämnesdidaktik inklusive metodik som krävs för undervisning och lärande inom det eller de ämnen som utbildningen avser och för den verksamhet i övrigt som utbildningen avser samt visa kännedom om vuxnas lärande.” En möjlig tolkning av denna skrivning är att området vuxnas lärande, från lagstiftarnas håll, är nedprioriterat. Skrivningen ”visa kännedom om” är relativt tand- och kravlös. Möjligen har vissa lärosäten tagit denna skrivning som intäkt på att de kan skippa innehåll i sina kurser med fokus på just komvux. MEN de glömmer då det övergripande målet som lagstiftarna skriver fram, att studenten ska ”visa sådan kunskap och förmåga som krävs för att självständigt arbeta som ämneslärare i den verksamhet som utbildningen avser. Studenten ska även visa kunskap och förmåga för annan undervisning för vilken examen enligt gällande föreskrifter kan ge behörighet”

För det andra handlar det sannolikt om att kunskap och kompetens kring vuxenutbildningen är mycket begränsad vid våra lärarutbildningar, och då sådan finns används den sannolikt inte full ut. Kursansvar sprids ut på institutioner enligt olika logiker. När kurser fylls med specifikt innehåll färgar kursansvarigas kunskap och intressen av sig. Om t.ex. en kurs på ämneslärarprogrammet är placerad vid en institution för barn- och ungdomsvetenskap, då består kompetensen på den institutionen sannolikt av lärare och forskare med kunskap om just barn och unga. Sådan kompetens färgar sannolikt av sig på vad som behandlas i kursen. Relationen kompetens, intressen och innehåll i kursplaner och litteraturlistor blir t.ex. tydlig då vi vänder oss till de tre utbildningar där vuxenutbildningen är tydligast är framskriven – yrkeslärarutbildningarna i Göteborg, Linköping och Stockholm. Vid dessa utbildningar finns forskare och lärare kopplade som har erfarenhet av forskning och/eller arbete i just komvux. Att vuxenutbildningen där tas på allvar är med andra ord ingen slump. 

Min genomgång bearbetas för tillfället. Så snart den är klar kommer den tillgängliggöras. 

Lärarutbildningen ignorerar högskoleförordningen

Ämneslärarprogrammen ignorerar högskoleförordningens krav på att innehållet i utbildningen ska bidra till att förbereda studenterna på arbete i de verksamheter som utbildningen avser. Vuxenutbildningen ignoreras och sannolikt beror det på bristande kunskap och kompetens inom våra lärarprogram. Dags för våra politiker att visa lite handlingskraft! 

Enligt högskoleföreningen skall lärarutbildningarna förbereda studenterna för arbete i de verksamheter utbildningen avser. För ämneslärarprogrammet står följande: 

”För ämneslärarexamen ska studenten visa sådan kunskap och förmåga som krävs för att självständigt arbeta som ämneslärare i den verksamhet som utbildningen avser.”

Vidare framhålls att ämneslärarstudenterna skall:

”visa sådana kunskaper i didaktik och ämnesdidaktik inklusive metodik som krävs för undervisning och lärande inom det eller de ämnen som utbildningen avser och för den verksamhet i övrigt som utbildningen avser samt visa kännedom om vuxnas lärande.”

Då ämneslärarprogrammet ger behörighet för arbete, inte bara inom gymnasieskolan, utan även inom vuxenutbildningen (komvux), är det med andra ord flera verksamheter som utbildningen behöver inkludera rent kunskapsmässigt. Vad som skall inkluderas är tydligt framskrivet i högskoleförordningen, inte minst vad gäller den utbildningsvetenskapliga kärnan (då lärarutbildningarna är bland de utbildningar vid våra lärosäten som är som hårdast reglerad av statsmakten). För ämneslärarprogrammet skrivs bland annat denna reglering av innehållet fram, där studenterna skall:

”visa kunskap om skolväsendets organisation, relevanta styrdokument, läroplansteori och olika pedagogisk-didaktiska perspektiv samt visa kännedom om skolväsendets historia.”

Skrivningen ovan ger med andra ord för handen att delar av den utbildningsvetenskapliga kärnan inom ämneslärarprogrammet skall innehålla kunskap om skolväsendets historia, dess organisation, relevanta styrdokument, och olika pedagogiska-didaktiska perspektiv. Då vuxenutbildningen ingår i skolväsendet, och då ämneslärarprogrammet ger behörighet för arbete där, torde kurser som behandlar ovanstående innehåll, erbjuda kunskap om vuxenutbildningens historia, dess organisation, dess styrdokument, och något eller några pedagogisk-didaktiska perspektiv som tydligt kopplar annat till just vuxna finnas med i innehållet. 

Fördelen med en så pass detaljreglerad styrning från statsmakten är att UKÄ torde ha en ganska lätt uppgift att peka ut om våra lärarprogram uppfyller högskoleförordningens krav på innehåll. Förhoppningsvis tar UKÄ denna fråga på allvar i relation till pågående kvalitetsgranskningar. 

Stora brister i ämneslärarprogrammet

Som hjälp på traven i UKÄs arbete, har jag gått igenom de kursplaner som gäller för kurser inom den utbildningsvetenskapliga kärnan vid ämneslärarprogrammet. Jag har tittat närmare på fyra lärosäten som har en omfattande lärarutbildning: Stockholms universitet, Uppsala universitet, Göteborgs universitet och Linköpings universitet. Jag har sökt mig fram till kursplaner och litteraturlistor via dessa lärosätens hemsidor, vilket inte är alldeles lätt. Det innebär att jag kan ha missat en del. Med andra ord, jag har inte gjort en heltäckande genomlysning. 

Fokus för min genomgång har i första hand varit på det uppenbara, enkla. Att se om det på några av alla de litteraturlistor jag gått igenom, finns litteratur som tydligt har fokus på vuxenutbildning i form av historia, organisation, styrdokument och pedagogiskt-didaktiska perspektiv. Eller i termer av någon annan form av innehåll. 

Resultatet av genomgången är mycket nedslående, och torde mana UKÄ att ingripa.En central del i skolväsendets styrning är läroplaner och kursplaner. Under sin utbildning bör studenter behandla dessa, vilket framgår av högskoleförordningens skrivningar. En förutsättning för att detta behandlas är därmed att läroplanerna inkluderas på litteraturlistor. Vid min genomgång återkommer läroplanen för gymnasieskolan, samtidigt som läroplanen för vuxenutbildning, som funnits sedan 2012, INTE listas på en enda litteraturlista. Vid ett tillfälle (en kurs vid Stockholms universitet) nämns att läroplan för relevant område skall läsas, och vid ett annat (en kurs vid Göteborgs universitet) nämns att läroplan för grundskola, gymnasium eller vuxenutbildning skall läsas. Vidare kunde jag i litteraturlistorna INTE identifiera någon litteratur som specifikt behandlade vuxenutbildningen. Sådan fokus kan visserligen finnas inkluderad i litteratur som berör större frågor. Även om min erfarenhet säger att så sällan eller aldrig är fallet. Min hypotes är att resultatet skulle vara lika nedslående om vi gick igenom alla ämneslärarprogram i landet.  

Med andra ord, den utbildning som ger behörighet för arbete inom vuxenutbildningen, och som enligt högskoleförordningen skall innehålla kunskap som förbereder för arbete i sådant sammanhang ignorerar den statliga styrningen. Jag citerar igen: 

”För ämneslärarexamen ska studenten visa sådan kunskap och förmåga som krävs för att självständigt arbeta som ämneslärare i den verksamhet som utbildningen avser.”

Hur kan lärosätena så flagrant ignorera högskoleförordningen? Vuxenutbildningen är ju dessutom inte någon liten verksamhet, utan den omsluter idag lika många, om inte fler, elever än gymnasieskola (se Skolverkets hemsida för statistik). 

Denna flagranta ignorans från våra lärarutbildningar beror sannolikt, till stor del, på att det vid dessa saknas kunskap och kompetens kring vuxenutbildningen, dess styrning, organisering, och dess didaktiska praktik. Men det är sannolikt inte hela förklaringen. Inte minst med tanke på att det vid mitt lärosäte, Linköpings universitet, finns omfattande kunskap om vuxenutbildningen. Men den kunskapen nyttjas i väldigt liten omfattning i relation till design av innehåll och genomförande av UK-kurserna inom ämneslärarprogrammet.  

Den sannolika bristen på kunskap och kompetens vid våra lärarutbildningar stärks ytterligare genom den enkät som Komvuxutredningen (2018) sände ut till 14 lärosäten. Endast 1 av de 11 lärosäten som svarade på enkäten angav att de erbjöd kurser specifikt framtagna för lärare inom komvux. 4 av dessa 11 lärosäten angav att denågon gång genomfört fortbildningsinsatser för lärare inom komvux, men då räknades även enstaka föreläsningar in. 

Avslutning

Med detta inlägg vill jag i första hand uppmana våra lärarutbildningar att sluta bryta mot högskoleförordningen. Era studenter på ämneslärarprogrammet skall enligt förordningen få kunskap även om vuxenutbildningen. Er okunskap och/eller ovilja att inte ta högskoleförordningen på allvar bidrar inte bara till att era studenter inte får den kunskap de har rätt till. Det bidrar även till att de hundratusentals elever som idag går i vuxenutbildningen, riskerar att inte få lärare med den kompetens de i sin tur har rätt till. Jag har i 17 år påtalat detta internt inom Linköpings universitet, och jag har under många år påtalat detta för kollegor vid andra lärosäten. Är det inte dags att göra slag i saken? Visa att ni bryr er och tar högskoleförordningen, era studenter, vuxenutbildningen och dess lärare och elever på allvar. 

Till UKÄ vill jag rikta en uppmaning att i sina pågående och framtida utvärderingar av lärarutbildningarna, ta ovanstående på allvar. Gör en fördjupad bedömning om ämneslärarprogrammen gör det de skall, och om deras utbildning förbereder för arbete i vuxenutbildningen. Jag har tidigare uppmärksammat er på detta, men då tyckte ni att det inte rymdes inom pågående arbete. Hoppas ni omvärderar ert ställningstagande. 

Och till våra politiker. Under många år har jag påtalat denna brist för er. Både till politiker i utbildningsutskottet, ministrar med ansvar för frågorna och andra. Ni säger att ni har förstått problemet, men än har jag inte sett något göras åt det. Om lärarutbildningarna inte själva har förmågan att de facto göra det ni har ålagt dem, kan det vara dags för ytterligare lagstiftning. Det skulle t.ex. handla om att förstärka skrivningarna i examensordningen vad gäller ämneslärarprogrammets uppdrag att förbereda för arbete inom vuxenutbildning. 

Var 2018 ett bra år för vuxenutbildningen och dess lärare?

Jag har flera gånger skrivit om hur vuxenutbildningen och dess lärare ständigt marginaliseras. Fokus i den offentliga debatten läggs mer eller mindre alltid på skolan och dess lärare, trots att vuxenutbildningen idag inbegriper fler elever än gymnasieskolan. För exakt ett år sedan skrev jag fram mina förhoppningar om att 2018 skulle bli året då detta förändras. Så frågan jag nu ställer är: har detta förändrats?

På ett övergripande plan skulle nog svaret bli – sannolikt inte. Men om vi dyker ner i några centrala händelser under året så tecknas en bild av att vuxenutbildningen, på utrednings/myndighetsnivå, har fått ökad uppmärksamhet. Låt oss blicka tillbaka på några av dessa.

  1. I februari 2018 presenterades utredning – Med undervisningsskicklighet i centrum – ett ramverk för lärares och rektorers professionella utveckling (SOU 2018:17)– i vilken ett helt kapitel ägnas åt vuxenutbildningen (kapitel 8 – statliga insatser för lärare som bedriver undervisning i verksamhet som bedrivs på entreprenad). Utredningen ger enligt mig en bra nutids- och problembeskrivning av de förutsättningar och utmaningar som vuxenutbildningen har att hantera och jobba utifrån. Utredningen föreslår bland annat:
    1. Lärare anställda av utbildningsanordnare som bedriver kommunal vuxenutbildning på entreprenad skall få ta del av karriärstegsreformen.
    2. Huvudmannens ansvar för att lärare skall kunna ta del av kompetensutveckling ska förtydligas i skollagen.
    3. Skolverket bör verka för ökat deltagande i statliga satsningar för lärare som är anställda av utbildningsanordnare som bedriver undervisning på entreprenad.
    4. Det bör finnas statistik över legitimerad och behörig personal inom undervisning som bedrivs på entreprenad.
  1. I augusti 2018 presenterades den så kallade Komvuxutredningen – En andra och en annan chans – ett komvux i tiden (SOU 2018:71). Ett flertal frågor kring komvux utreds, med därtill hörande förslag. Ett av de områden som behandlas är komvuxlärares möjligheter till kompetensutveckling. Utredningen tecknar en, enligt mig, god bild över nutidsläget inom komvux vad gäller dessa frågor. Det handlar t.ex. om hur lärare i komvux inte fått ta del av olika statliga satsningar (som övriga lärare i skolväsendet fått ta del av), att lärarutbildningen inte har ett tillräckligt tydligt uppdrag att utbilda lärare för arbete i komvux, att kompetensutvecklingsmöjligheter för lärare i komvux är begränsade, och att det finns för lite forskning om arbete i komvux. Utredningen föreslår bland annat:
    1. Universitetskanslersämbetet bör i sin pågående utvärdering av ämneslärarutbildningarna se över hur dessa uppfyller dagens skrivningar i examensordningarna om att studenterna skall få kännedom om vuxnas lärande.
    2. Lärosäten som erbjuder lärarutbildning bör se över hur de förbereder sina studenter för arbete inom komvux.
    3. Något eller några lärosäten bör erbjuda profilering mot vuxenutbildning i sin lärarutbildning.
    4. Behov av kontinuerlig kartläggning av kompetensutvecklingsbehov för lärare inom komvux.
    5. Vetenskapsrådet bör få i uppdrag att genom riktade medel initiera forskning om vuxnas lärande.
    6. Skolverkets nationella kompetensutvecklingsprogram bör utökas för att inkludera vuxenutbildning.
    7. Befintliga nationella utvecklingsprogram bör revideras så att de i relevanta delar innehåller avsnitt specifikt riktade till vuxenutbildningen.

Samtidigt som dessa utredningar har presenterats pågår andra myndighetsdrivna processer med fokus på komvux. Två av dessa kommer avrapportera sina resultat våren 2019.

  1. Skolinspektionen har under hösten 2018 genomfört en tematisk granskning – Flexibilitet och individanpassning inom den kommunala vuxenutbildningen. Mer specifikt riktar de fokus mot, å ena sidan, de förutsättningar skolhuvudmän ger elever att kunna ta del av en individanpassad utbildning och undervisning. Å andra sidan mot vilka förutsättningar skolhuvudmän ger lärare att kunna bedriva en individanpassad undervisning.
  2. Skolforskningsinstitutet arbetar för tillfället med en systematisk kunskapsöversikt – individanpassad vuxenutbildning.

Även inom de fackliga organisationerna har vuxenutbildningen och dess lärare uppmärksammats under året. Bland annat på följande sätt.

  1. Lärarförbundet har bland annat (debattartikel) fört fram krav på en omprövning av entreprenadsystemet, slopande av den överdrivet flexibla antagningen och satsning på forskning och kompetensutveckling.
  2. Lärarnas riksförbund har bland annat (debattartikel) fört fram krav på att förbjuda entreprenad inom vuxenutbildningen och en satsning på lärare och studie- och yrkesvägledare inom vuxenutbildningen.

Sammantaget är mitt intryck att komvux och dess lärare, under 2018, på myndighetsnivå, fått ökad uppmärksamhet. Vuxenutbildningen och dess lärare har även uppmärksammats av de fackliga organisationerna. Flera viktiga förslag är lagda på bordet. Nu återstår bara för våra politiker att visa att de inte bara kan ”talk the talk” utan också att den kan ”walk the walk”.

En framgångsrik vuxenpedagogisk forskningsmiljö

Jag är glad och stolt över att jobba på en avdelning med så många bra medarbetare. Avdelningen för pedagogik och vuxnas lärande vid Linköpings universitet utgör en av världens största vuxenpedagogiska forskningsmiljöer omfattandes nära på 30 medarbetare, Här bedrivs forskning och utbildning med bäring på komvux (inklusive sfi), folkhögskola, studieförbund, yrkesutbildning (gymnasial, yrkvux, yrkeshögskolan) och folbildning i mer vid bemärkelse. Här ger jag några exempel på saker som vi i miljön kan vara stolta över.

1. Forskare på avdelningen har senaste tre åren rott hem stora forskningsanslag från Utbildningsvetenskapliga kommittén/Vetenskapsrådet (uppemot 20 miljoner). Det handlar t.ex om studier om hur traditiner av folkbildning plockas upp och omformas i en östafrikansk kontext, hur de politiska partierna i Sverige använder sina studieförbund för att skola sina politiker, vilka konsekvenser marknadsutsättningen av vuxenutbildningen har på dem som där jobbar och studerar, hur simulering används och kan användas inom yrkesutbildning, samt två bidrag för att driva två internationella vetenskapliga tidskrifter. Det bästa av allt är dessutom att det är olika personer som lyckats erhålla dessa anslag – vi har med andra ord en bredd i vår kompetens vilket jag ser som en otrolig styrka i miljön.

2. Senaste tre åren har vi även varit framgångsrika i att utöver rådsmedel erhålla forsknigsanslag, bidrag och resurser för forskningsuppdrag omfattandes mer än 5 miljoner. Det handlar t.ex. om bidrag och anslag kopplat till utvärderingar av ESF projekt, bidrag från studieförbund, bildningsförbund och kommuner,

3. Vi har otroligt duktiga medarbetare som jobbar med våra framgångsrika program och kurser. Vi har Sveriges enda folkhögskollärarprogram och ett yrkeslärarprogram, båda med högt söktryck, och ett av de mest populära internationella mastersprogrammen vid LiU (mycket högt söktryck) – intercontinental masters program in adult learning and global change, som är ett unikt samarbete med universitet i Australien, Kanada och Sydafrika. Detta senare program har tidigare erhållit både ett amerikanskt och ett europeiskt pris som tecken på dess framgångar.

4. Vår uppdragsverksamhet är bland de mest omfattande (per capita) på hela universitetet. Uppdragskurser, utvärderingsuppdrag, expertuppdrag och föreläsningar för och på uppdrag av myndigheter, skolhuvudmän, folkhögskolor, studieförbund m.fl.

5. Miljön har bland den högsta (om inte den högsta) publiceringsgraden (per capita – publicerar både i centrala internationella vetenskapliga tidskrifter, nationella tidskrifter, likväl som på svenska för en bredare publik) inom vår fakultet (utbildningsvetenskap). Här tas med andra ord ansvar för att både publicera forskning av hög kvalitet i centrala vetenskapliga tidskrifter, samtidigt som vi tar ansvar för att skriva för de sammanhang som vi studerar.

6. Miljön är väl förankrad internationellt (förutom hög publiceringsgrad i internationella tidskrifter). Här är sekretariatet för den europeiska vuxenpedagogiska forskningsföreningen förlagd sedan 2007. Redaktionerna för den europeiska vuxenpedagogiska forskningstidskriften och för den nordiska forskningstidkskriften om yrkesutbildning har även de sitt huvudsäte i miljön – och båda tidskrifter har stöd från Vetenskapsrådet. Vi har även en doktoranddriven internationell forskningstidskrift vid fakulteten som startades av doktorander i vår miljö. Därutöver är Mimer, nationellt program för folkbildningsforskning, förlagd i miljön.

7. Forskare i miljön är redaktörer och redaktionsmedlemmar för de mest centrala internationella och nationella vetenskapliga tidskrifter i de fält miljön rör sig inom.

Sammantaget är det en ynnest att få vara forskningsledare i en så dynamisk och framgångsrik miljö. En framgång som förhoppningsvis kommer att fortsätta framgent!

2018 – året då vuxenutbildningen och dess lärare slutar marginaliseras?

Jag har i tidigare inlägg skrivit om hur vuxenbildningen om och om igen negligeras och marginaliseras i de vidare diskussionerna om skolan. Lärarstudenter får inte kunskap om komvux och arbete inom vuxenutbildningen, trots att de blir behöriga för att jobba inom denna utbildningsform, komvuxlärare fick inte del av lärarlönelyftet, få karriärtjänster inom skolan är förlagda till vuxenutbildningen, och lärarlyftet riktar begränsat fokus på just vuxenutbildningen. Med andra ord, vuxenutbildningen, trots att den inbegriper fler elever än gymnasieskolan, och trots att den har en mycket central funktion i samhället, något som inte minst aktualiseras i samband med senaste årens flyktingsituation, marginaliseras i vidare diskussioner om det svenska utbildningssystemet. Eller med andra ord, satsningar av olika slag inbegriper ofta inte just vuxenutbildningen och de som där jobbar.

Men framtiden är inte nattsvart. Det pågår flera utredningar som kan lyfta upp frågan om vuxenutbildningen och dess lärare, och som förhoppningsvis leder till skarpa politiska beslut som resulterar i riktade satsningar på just vuxenutbildningen och dess lärare. Dessa utredningar är bl.a. utredning om karriärvägar för lärare; utredning om praktiknära skolforskning, och komvuxutredningen.

I de två första, som rör skolan, är risken som vanligt stor att vuxenutbildningen marginaliseras i relation till diskussionen om skolan. Detta är tyvärr ett ofta upprepat mönster som sannolikt har sin grund i flera förklaringsgrunder: Vuxenutbildningen ”drunknar” i vidare diskussioner om skolsystemets utmaningar (trots att komvux har fler elever än gymnsieskolan); ett politiskt ointresse av att satsa på just vuxenutbildningen och dess lärare; okunskap om vuxenutbildningen, må så vara hos politiker, de som jobbar på lärarutbildningen, forskare, journalister, opinionsbildare och en bredare allmänhet; men kanske också en något ogrundad föreställning om att utbildning för vuxna inte behöver vara lika välorganiserad och kvalitativ som utbildning för barn, för vuxna klarar sig ju alltid och är inte lika ”utsatta”?

Oavsett anledning till marginaliseringen av vuxenutbildningen och dess lärare har jag förhoppning inför 2018. I alla tre utredningar jag nämnt ovan tycks det hos huvudutredarna finnas ett genuint intresse av att förstå vuxenutbildningen, och med det som grund se vad som i just deras utredningar skulle kunna föreslås, och som bidrar till att möta några av vuxenutbildningens utmaningar. I komvuxutredningen är ju intresset för vuxenutbildningen naturligtvis självklar genom utredningsdirektivet. Det handlar bl.a. om att se över kompetensutvrecklingsmöjligheter för lärare inom vuxenutbildningen. I relation till de två övriga är ju direktiven inte specifikt riktade mot vuxenutbildningen. Däremot har båda huvudutredarna på eget initiativt tagit kontakt med mig, och sannolikt även andra personer som har kunskap om vuxenutbildningen, för att diskutera hur ”läget” ser ut, och vilka utmaningarna är. För naturligtvis skall ju ett karriärsystem för lärare inbegripa lärarna inom komvux (cirka 9500 lärare inklusive SFI) och som är anpassat till hur vuxenutbildningen är organiserad (kontinuerligt intag av elever, kursbaserat, 45% av eleverna födda utomlands, 45% av kursdeltagare går kurs hos icke kommunal utbildningsanordnare etc.) Och naturligtvis skall ett system för praktiknära skolforskning inbegripa forskning som bedrivs inom vuxenutbildningen med fokus på de specifika pedagogiska och didaktiska praktiker, och utmaningar, som där finns.

Nu är jag kanske något naiv i mina förhoppningar. Det har ju uppenbarligen under senaste decennium funnits ett ointresse av att lyfta fram vuxenutbildningen vad gäller frågor om lön och karriärmöjligheter, lärarutbildning och forskning. Våra politiker har t.ex. nöjt sig med att skriva in att studenter på ämneslärarutbildningen och yrkeslärarutbildningen skall ha ”viss kännedom om vuxnas lärande”, vilket tydligt sänder signaler vill våra lärarutbildningar att vuxenutbildningen är något marginellt och som inte förtjänar större fokus. En snabb genomgång av kursplaner och litteraturslistor vid lärarutbildningen vid några lärosäten i Sverige, visar att det mycket löst formulerade examensmålet ”om kännedom om vuxnas lärande” sannolikt inte uppfylls. Studenterna tycks inte ens få kunskap om att det finns en separat läroplan för vuxenutbildningen, vilket om något torde skapa oro hos våra politiker (som ju har beslutat om att sådan skall finnas). Samtidigt är antalet projekt som beviljas medel från Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté och skolforskningsinstitutet, och som handlar om vuxenutbildning, få.

Men trots detta har jag förhoppning (om dock med viss tillförsikt) om att 2018 resulterar i ökat fokus på vuxenutbildningen. Några av de saker jag hoppas på är:

* Förslag om karriärvägar som inbegriper lärarna inom vuxenutbildningen och som tar utgångspunkt i de specifika behov och utmaningar som finns inom vuxenutbildningen.

* Förslag om skarpare och fler examensmål inom ämneslärar- och yrkeslärarprogrammen, som skriver fram att studenterna skall utveckla kunskap om vuxenutbildningens oraganisering och funktion i samhället, och kunskap om undervisning av vuxna elever.

* Ett system för praktiknära skolforskning som inbegriper vuxenutbildningen, och som ställer krav på huvudmän att bedriva praktiknära skolforskning i alla av skolsystemets delar, dvs. förskola, grundskola, gymnasieskola och vuxenutbildning.

Jag avslutar med att önska alla ett riktigt gott vuxenutbildningsår!

 

 

 

 

Lärarutbildningen negligerar vuxenutbildningen

Vuxenutbildningen har idag fler elever än gymnasieskolan och styrs bl.a. av en egen läroplan från 2012. Till skillnad från gymnasieskolan organiseras komvux kursbaserat med kontinuerligt intag av elever. Snarare än ett fritt skolval upphandlas stora delar av vuxenutbildningen, och elever studerar kurser hos olika utbildningsanordnare. Nästan hälften av alla kursdeltagare inom komvux går en kurs hos en icke-kommunal anordnare (att jämföra med att 26% av eleverna i gymnasieskolan går på en fristående skola). Av vuxenutbildningens elever är nästan hälften födda utomlands. Jämfört med barn och ungdomar har vuxna elever ofta andra specifika livsomständigheter, bl.a. försörjningsansvar för sig själv och kanske för en familj. Vuxna elever har också relativt ofta med sig negativa erfarenheter från tidigare skolgång. Lärare inom vuxenutbildningens ställs därmed inför specifika krav. Men hur blir man lärare i komvux (där även svenska för invandrare ingår)? Och hur väl förbereds man som lärarstuderande på arbete inom just vuxenutbildningen?

Det finns ingen separat utbildning för de som vill jobba som lärare inom vuxenutbildningen. Snarare är man t.ex. hänvisad till ämneslärarprogrammet eller yrkeslärarprogrammet. Dessa program skall enligt sin examensordning ge de studerande viss kännedom om vuxnas lärande. För övrigt finns inga specifika skrivningar som indikerar att de studerande ska förberedas för arbete inom vuxenutbildningen. Den politiska ambitionen bakom nuvarande lärarutbildning är med andra ord låg vad gäller att bidra till de studerandes kunskap och kompetens för att arbeta inom vuxenutbildningen.

Nästa fråga som väcks är hur väl lärarutbildningarna lever upp till, visserligen relativt svaga, skrivningar om att studerande ska få kännedom om vuxnas lärande? Vänder vi oss till det lärosäte där jag själv arbetar, finns det inom ramen för yrkeslärarprogrammet ett tydligt fokus på att förbereda de studerande för arbete inom gymnasieskolan likväl som inom vuxenutbildningen. Inom ramen för ämneslärarprogrammet är det däremot mycket skralt. I dagsläget finns det inget innehåll som specifikt riktar in sig på att ge de studerande kunskap som förbereder dem för arbete i vuxenutbildningen. Dock finns det vissa studerande som får möjlighet att göra sin verksamhetsförlagda utbildning i vuxenutbildningen, vilket sannolikt framförallt har att göra med att det är svårt att få fram VFU-platser. Det pågår dock ett internt utvecklingsarbete för att se till att även ämneslärarstuderande får viss kännedom om vuxnas lärande för att leva upp till examensordningens skrivningar. Dock menar jag själv att ambitionen borde vara mycket högre än så. Dvs. att tillse att studerande de facto förbereds på arbete inom komvux då flera av dem kommer att jobba i sådant sammanhang.

Hur ser det då ut på andra lärosäten? Här har jag kontaktat UKÄ och påtalat behovet av att se över om och på vilket sätt lärarutbildningarna lever upp till examensordningens skrivningar om vuxnas lärande. Tyvärr hade de vid tidpunkten då jag kontaktade dem redan valt ut de frågor de skulle fokusera på i sin utvärdering. Inom ramen för den komvuxutredning som för tillfället genomförs, där bl.a. frågan om vuxenutbildningens lärares kompetensutvecklingsbehov ingår, har en enkät riktats till lärosätena för att fråga om bl.a. vilken forskning om vuxnas lärande som bedrivs. Skall bli intressant att ta del av resultaten från denna utredning vad gäller just denna fråga. Tyvärr är jag inte optimistisk. Sannolikt ignorerar de flesta lärarutbildningar frågan om att förbereda sina studerande på arbete inom komvux.

Jag brukar lite retoriskt, i sammanhang där jag träffar personer som jobbar med lärarutbildning, fråga om de känner till att det från 2012 finns en separat läroplan för vuxenutbildningen. Eller att det är fler elever inom vuxenutbildningen än inom gymnasieskolan. Det är väldigt få händer som lyfts upp i luften när jag ställer dessa frågor. Kunskapen om vuxenutbildningen tycks med andra ord vara låg bland lärarutbildare vilket är mycket anmärkningsvärt och högst oroande. Hur kommer sig detta?

Sannolikt kan det kopplas till vidare trender och debatter där fokus ofta riktas mot vad som i vardagsmun kallas ”skolan”. PISA-rapporter och andra mätningar hänvisas till för att tala om att skolan är i kris. Eleverna lär sig inte det de behöver lära sig. Det behövs skriva-, räkna- och läsa-garantier, tidigare kunskapsmätningar etc. Med andra ord, fokus hamnar framförallt på barn. Vad gäller gymnasieskolan hamnar fokus ofta på frågan om hur många som går ut med kompletta betyg, om även yrkesprogrammen ska ge behörighet till högre utbildning, eller hur skolmarknaden via det fria skolvalet segregerar. Alla dessa frågor är viktiga, men hur möter vi alla de elever som inte går ur gymnasieskolan och som sannolikt behöver gå vidare till komvux? Hur möter vi de nyanlända vuxna som sannolikt behöver delta i komvux/SFI? Hur förbereder vi de lärare som där skall jobba?

Samma trender stöter jag på när jag läser debattartiklar och olika inlägg från representanter för myndigheter av olika slag; det talas om skolan, men inte om vuxenutbildningen. Det talas om barn och ungas lärande, men inte om vuxnas lärande. Med andra ord, som jag retoriskt brukar säga, det talas om skola, skola, skola och skola.

Ett argument som ofta förs fram, och inte minst av förra utbildningsminister Björklund, är att vi måste lösa skolans problem för de yngre barnen först, sedan kan vi ägna oss åt vuxenutbildningen. Det kunde vi bl.a. se genom att alla de reformer som genomfördes under Björklunds tid som minister, nästan uteslutande handlade om skolan och inte om vuxenutbildningen. Ett annat argument som förs fram när jag talar om vikten av kunskap om vuxnas lärande inom ramen för lärarutbildningen (i bred bemärkelse, där det bland annat ingår att få kunskap om komvux organisering), är att det redan är stoffträngsel, och att det är viktigare att lärarstudenterna får kunskap om barns lärande och en rad andra saker som inte specifikt handlar om vuxnas lärande.

Är inte detta anmärkningsvärt? Om vi alltid skall tala om och fokusera på barns lärande, då kommer vi ju aldrig att skapa kunskap om, och bli bättre på att arbeta med vuxnas lärande. Vi kan se liknande negligens i politiken. Lärarna inom vuxenutbildningen fick inte vara del av lärarlönelyftet, och antalet lektorer i vuxenutbildningen är inte många. Med andra ord, vuxenutbildningen har under många år inte bara varit en marginaliserad företeelse inom lärarutbildningen, utan också inom ramen för den vidare utbildningspolitiken.

När jag nyligen var på ett möte anordnat av SUHF, med fokus på lärarutbildningen, där bl.a. frågan om praktiknära forskning diskuterades, så nämndes visserligen vuxenutbildningen men endast i förbifarten. Jag passade då på att nämna mycket av just det jag skrivit här och uppmanade de lärosäten som ska delta i försöksverksamheten om praktiknära forskning (som finansieras av regeringen) att tillse att de involverar kommunala huvudmän med fokus på vuxenutbildning. Tyvärr har jag inte stora förhoppningar, då diskursen om barn och skola är så pass stark. Det är svårt att bryta igenom talet om skola, skola, skola och skola.

Nu finns det vissa ljus i mörkret. Nuvarande regering har som sagt var tillsatt en komvuxutredning som bland annat ser över frågan om kompetensutveckling inom vuxenutbildningen. Min förhoppning är dock att regeringen tar ett steg till och tillsätter en utredning med fokus på att tillse att våra lärarutbildningar, framförallt ämneslärarutbildningen och yrkeslärarutbildningen, får ett än tydligare uppdrag att förbereda de studerande för arbete inom vuxenutbildningen. Det räcker inte med en examensordning som skriver att de studerande skall ”få viss kännedom om vuxnas lärande”. Sådan skrivning förpliktigar inte och inte heller ger det bra grund att inkludera tillräckligt innehåll som de facto förbereder de studerande på arbete i komvux. Detta är inte minst centralt i en tid av stora migrationsrörelser i vilken vuxenutbildningen redan har fått, och kan antas få en alltmer central roll i relation till både utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken. Inte minst i fråga om vuxenutbildningens kompensatoriska, likväl medborgerliga och demokratiska uppdrag.

Nästa steg som jag själv ämnar ta i denna fråga är att genomföra en översyn över hur våra lärarutbildningar förbereder de studerande på ett arbete i vuxenutbildningen. När jag fått tid att göra detta återkommer jag med nytt blogginlägg i frågan.

Kompetensutveckling och lärarutbildning för komvuxlärare, input till komvuxutredningen

Kompetensutveckling för lärare inom komvux (inklusive sfi) och särvux lyfts fram i direktiven till komvuxutredningen. Utredningen skall leverera sina förslag till sommaren 2018. I samtal med komvuxutredningen har jag bl.a. lyft fram följande tre områden som centrala att titta vidare på.

  1. Genomför översyn av hur lärarutbildningarna vid lärosätena förbereder studenterna för arbete inom komvux.
  2. Utred möjligheten till lärarutbildning anpassad för arbete inom komvux.
  3. Stärk forskningen om komvux.
  1. Genomför översyn av hur lärarutbildningarna vid lärosätena förbereder studenterna för arbete inom komvux

Senaste åren har antal deltagare i sfi tredubblats, och deltagande i komvux ökat (Fejes, 2015), och kan förväntas öka kommande år. Kommunernas behov av att rekrytera lärare utbildade för att jobba inom komvux (inklusive sfi) är stort.

Samtidigt kan vi se att elevgrupperna till sin sammansättning har förändrats. Idag är andelen elever födda utomlands mycket högre än för bara 15 år sedan. Bland eleverna födda utomlands är många nyanlända med skiftande utbildningsbakgrund, vilket ställer specifika krav på vuxenutbildningen och dess lärare. Samtidigt tycks andelen elever inom komvux i behov av särskilt stöd öka (Fejes, 2015; Fejes m.fl., 2016; Sandberg m.fl., 2016). Med andra ord, att jobba som lärare inom komvux kräver inte bara kunskap om vad det innebär att undervisa vuxna, utan också kunskap om vad det innebär att arbete med så skiftande elevgrupp.

Tyvärr är dock frågan om vad lärare behöver kunna för att möta denna elevgrupp av vuxna till stor del frånvarande i dagens diskussioner om lärarutbildningen. I förordningen för ämneslärarutbildningen och för yrkeslärarutbildningen står t.ex. endast mycket vagt att studenten skall

“visa sådana ämnesdidaktiska och didaktiska kunskaper som krävs för den verksamhet utbildningen avser och visa kännedom om vuxnas lärande.”

Vuxnas utveckling, lärande, behov och förutsättningar tycks inte vara centralt, då vuxna utelämnas i följande skrivning om vad studenten skall kunna:

“visa sådan kunskap om barns och ungdomars utveckling, lärande, behov och förutsättningar som krävs för den verksamhet som utbildningen avser.” (SFS 2010:541 )

Frågan om förberedelse för arbete i vuxenutbildningen lyfts även upp i förarbetena till nuvarande lärarutbildning. Där skriver utredarna, något jag inte instämmer i, att vuxenutbildningen är för mångfacetterad för att det skall kunna skapas en lärarutbildning för området. Vidare skriver de att:

“Däremot är det viktigt att lärarutbildningarna pekar på att vuxenutbildningen finns som arbetsmarknad, och möjliggör VFU på detta fält. Utredningen vill också uppmärksamma behovet av forskning på det vuxenpedagogiska området, liksom möjligheterna för lärosäten, där sådan forskning redan bedrivs, att profilera sin lärarutbildning mot vuxenutbildning.” (SOU 2008:109, s. 290)

Huruvida examensordningen och utredarnas relativt vaga meningar uppfylls vid ämneslärar- och yrkeslärarutbildningarna vid lärosätena är en obesvarad fråga. En hypotes är dock att ämnes- och yrkeslärarna inte fullgott förbereds för arbete inom komvux då examensordningen inte likställer komvux med övriga kontexter för vilka dessa lärare utbildas.

Komvuxutredningen och dess direktiv där frågan om kompetensutveckling ingår, aktualiserar behovet av en inventering och analys av på vilket sätt dagens lärarutbildningar, framförallt ämneslärarutbildningen, yrkeslärarutbildningen, specialpedagogutbildningen och speciallärarutbildning, förbereder studenterna för arbete inom de sammanhang som utbildningarna ger behörighet för, inte minst komvux.

  1. Utred möjligheten till lärarutbildning anpassad för arbete inom komvux

Examensordningen för ämneslärarutbildningen och yrkeslärarutbildningen är som framgår av föregående punkt, för vag vad gäller krav på att studenter skall förberedas för arbete inom komvux. Detta är högst anmärkningsvärt med tanke på komvux roll i det livslånga lärandet. Och inte minst med tanke på det omfattande deltagandet inom komvux.

En utredning bör därmed tillsätts som ser över möjligheten att skapa lärarutbildningar som har ett tydligare fokus på arbete inom komvux. Det kan handla om starkare skrivningar i nuvarande examensordning för ämneslärarutbildningen, yrkeslärarutbildningen, specialpedagogutbildningen och speciallärarutbildningen, men det kan också handla om att skapa en mer sammanhängande utbildning med inriktning mot arbete i komvux och gymnasieskola, t.ex. genom en specifik påbyggnadsutbildning.

  1. Stärk forskningen om komvux

Forskning om svensk vuxenutbildning är relativt begränsad, inte minst om vi jämför med det enorma intresse som riktas mot grundskola och gymnasium. I en nyligen publicerad rapport från Vetenskapsrådet, framgår att av de projekt som beviljas medel från vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté, Forte och Riksbankens jubileumsfond endast 1 % av bidragen gick till projekt som handlade specifikt om vuxenutbildning (Vetenskapsrådet, 2015).

Forskning om vuxenutbildning har förutom ett fåtal bidrag från vetenskapsråd, förlitat sig till basfinansiering vid lärosätena och andra former av externa finansieringskällor såsom följeforskning, utvärderingar etc. Ser vi till basfinansieringen är tyvärr även den relativt begränsad med tanke på det omfattande systemet som i Sverige finns för vuxnas lärande mer brett, och vuxenutbildning mer specifikt. Det finns idag, t.ex. endast en professur i vuxenpedagogik i Sverige, viken finns vid Linköpings universitet.

Samtidigt kan vi se hur det under perioder av expansion inom vuxenutbildningen, t.ex. under kunskapslyftets tid (1997-2002), skapades utökade möjligheter för forskare att finna finansiering för studier av vuxenutbildning, b.la. genom utvärderingar och följeforskning. Dessa finansierades av olika huvudmän såsom skolverket, utbildningsdepartementet, enskilda kommuner, etc. Därigenom kom forskare, som kanske inte tidigare ägnat sig åt studier av vuxenutbildning, att ge sig in i området. Parallellt med kunskapslyftets avveckling och det minskade intresset för vuxenutbildningen i den offentliga debatten, kom även omfattningen av forskningen på området att minska (Fejes, 2013).

Idag är det väldigt få inom akademin som ägnar sig åt forskning om kommunal vuxenutbildning och sfi, något som är ett stort problem om ambitionen är att dessa verksamheter skall vila på vetenskaplig grund. Precis som framförs i promemorian, om behovet av statlig styrning för att alla kommuner skall erbjuda komvux på gymnasienivå, finns behov av statlig styrning för att fler lärosäten skall ta ansvar för att skapa forskning om och forskningsbas för arbete inom komvux.

Regeringen bör därmed frigöra riktade resurser för forskning om vuxenutbildning med fokus på komvux (inklusive sfi) och särvux.

Referenser

Dir 2017:21. Kommittédirektiv. En väl anpassad vuxenutbildning.

Fejes, A. (2015) Kortutbildade och vuxenutbildning – underlagsrapport. Stockholm: Stockholms stad.

Fejes, A. (red.) (2013). Lärandets mångfald: Om vuxenpedagogik och folkbildning. Lund: Studentlitteratur.

Fejes, A., Olson, M., Rahm, L., Dahlstedt, M., Sandberg, F. (2016) Individualisation in Swedish adult education and the shaping of neo-liberal subjectivities. Scandinavian Journal of Educational Research, doi: 10.1080/00313831.2016.1258666

Sandberg, F., Fejes, A., Dahlstedt, M., & Olson, M. (2016) Adult education as a heterotopia of deviation: a dwelling for the abnormal citizen. Adult Education Quarterly, 66(2), 103-119.

SFS 2010:541

SOU 2008:109. En hållbar lärarutbildning. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Vetenskapsrådet (2015). Forskningens framtid: Ämnesöversikt 2014 utbildningsvetenskap. Stockholm: Vetenskapsrådet.

Hur vi forskare bidrar till simpla, politiserade debatter om skola

Jag menar att Jonas Linderoth (och vi andra forskare som ger oss in i den offentliga debatten) har visst ansvar för hur våra texter plockas upp och görs till legitimitetsgivare i simpla dikotomiska politiserade positioner i debatten om skola, lärarutbildning och pedagogik 

Jonas Linderoth, spelforskare och professor i pedagogik, publicerade för ett par veckor sedan en uppmärksammad artikel på DN-debatt  med vilken han gav sig in i debatten som skola, lärarutbildning och pedagogik. Han bad om ursäkt för vad han kallade 90-talets pedagogiska idéer och å pedagogikforskares vägnar och uppmanade oss andra inom ämnet att be om ursäkt.

Linderoths argument går kortfattat (och med risk att jag förenklar argumentationen i artikeln på DN debatt, läs den gärna själv) ut på att de idéer om lärande och undervisning som lärdes ut på lärarutbildningarna på 90-talet, och som kom att genomsyra läroplanen från 1994, har bidragit till fallande kunskapsresultat i skolan. (Notera att han faktiskt inte på något sätt i artikeln säger att detta är den enda, eller den viktigaste förklaringen till skolans fallande resultat.). Med grund i konstruktivistiska idéer om kunskap och lärande, menar Linderoth, skulle läraren bli en guide snarare än en person som beskrev och förklarade saker för eleverna. Elever skulle söka sin egen kunskap, snarare än att lyssna på läraren. På så sätt har lärarens auktoritet försvunnit. Lärare som har upprätthållit ambitionen att förklara och undervisa elever, har tystats. Det är med andra ord dags för en förändring, något som Linderoth utvecklar i en nyligen publicerad debattbok. (Kan inte hålla mig från en liten vänlig gliring 🙂 En bok som mycket vältajmat kom ut samtidigt som artikeln på DN debatt publicerades.)

Positivt att pedagogikforskare ger sig in i debatten

Det finns flera anledningar till att jag tycker Jonas gör något bra genom att publicera debattartikeln. För det första, att han som pedagogikforskare ger sig in i skoldebatten är viktigt. Alltför ofta är det forskare från andra discipliner (t.ex. nationalekonomi och neurovetenskap) som hörs i debatten och som ges tolkningsföreträde, trots att de själva inte alltid är några vidare experter (i rollen som forskare) på just skola och utbildning. Ett exempel är t.ex. Martin Ingvar, och det uppdrag han fick av förra utbildningsministern, Jan Björklund, att utreda frågan om betyg från år fyra. Ingvar fick uppdraget trots att han själv inte är bedömningsforskare, och trots att finns flera välmeriterade bedömningsforskare i Sverige. Detta är ett exempel på politiseringen av utredningsväsendet och risken för forskare att göra sig till ”nyttiga idioter”.

För det andra tycker jag att Jonas lyckas skriva en väldigt bra debattartikel, dvs. artikel som använder sig av de knep som behövs för att kunna få till en debatt. Förutom att artikeln berör ett alltid hett debattema, använder han sig av snygga retoriska knep (att be om ursäkt), vilket inte bara gör det hela mer intresseväckande för en potentiell läsare, utan också troligen något som var viktigt för att artikeln skulle komma in på DN debatt.

För det tredje lyfter Jonas en viktig sakfråga. Nämligen frågan om vad som kan hända när vissa vetenskapliga perspektiv får företräde framför andra. Eller som jag skulle uttrycka mig, när vissa perspektiv får ett dominansförhållande i relation till andra.

Sociokulturella perspektivs dominansförhållande

Att sociokulturella perspektiv på lärande innehar ett dominansförhållande i relation till andra perspektiv är en fråga som empirisk kan beforskas tillika bekräftas av egna erfarenheter (episodisk evidens). Med grund i min egen erfarenhet i arbete med lärarutbildning, både som lärare, forskare och prodekan, skulle jag säga att sådana perspektiv är dominanta, men inte oemotsagda eller onyanserade på ett sätt som vissa debattörer vill ge sken av.

Vidare finner jag också visst stöd, i relation till Jonas tes, i min egen forskning. Med grund i bibliometriska studier av ett subfält inom pedagogiken – vuxenpedagogik – där vi byggt en databas innehållandes mer än 150000 citeringar mellan mer än 33000 författare, i mer än 1200 artiklar publicerade i fem vetenskapliga internationella tidskrifter inom det vuxenpedagogiska fältet mellan 2005-2014, kan vi se hur sociokulturella perspektiv (bred definition om vad som inkluderas bland sådana perspektiv) innehar ett dominansförhållande i relation till, låt säga, kritisk pedagogik, transformativt lärande, och mer deskriptivt normativa förhållningssätt till lärande. Men det innebär INTE att sociokulturella perspektiv är något enhetligt, står oemotsagt, det enda som används etc.

Då vår analys har riktat sig mot ett subfält inom utbildningsvetenskaplig forskning (och notera här att i dessa tidskrifter publicerar sig forskare från en mängd olika discipliner), och inte det bredare utbildningsvetenskapliga fältet, skall inga definitiva generaliseringar göras. Men ett antagande är att vi skulle se liknande resultat om vi i vår analys valde ut ett antal mer generella utbildningsvetenskapliga tidskrifter (åtminstone vad gäller dominansen av sociokulturella perspektiv).

Jag menar därmed att jag med stöd i egen erfarenhet och egen forskning till del kan stötta Jonas argument att vissa perspektiv på lärande (och undervisning, skola) har ett dominansförhållande i relation till andra.

Kritiska reflektioner

Även om jag tycker att det är bra att Jonas ger sig in i debatten vill jag i det följande föra fram några kritiska reflektioner. Inte minst i relation till hur artikeln plockas upp i den offentliga debatten och vilket ansvar vi forskare har för de ”effekter” våra texter eventuellt bidrar till.

Artikeln och dess innehåll blir mainstream

Artikeln fick stor spridning på social media och i traditionell press (debattsidor, ledarsidor etc.). Föga förvånande med tanke på hur välskriven texten är i genren debattartikel, artikelns ämne, och de fina retoriska knepen (t.ex. att be om ursäkt). Artikeln träffade också en ådra i delar av lärarkåren som kände igen sig, dels från sin egen lärarutbildning, dels från diskussioner på sin egen skola.

MEN, samtidigt, prickade den helt rätt i mainstreamdiskursen för dagen, och något som Jonas med stor sannolikhet var medveten om, men som han gärna vill undvika att författa sig med (enligt vad som framkom på Nyhetsmorgon då han var med på intervju där) – politiseringen av lärarutbildningen, skola, och pedagogik (och här ämnar jag inte tillskriva Jonas denna position, utan snarare plockas hans TEXT upp och legitimerar vissa positioner). Hans text plockas bland annat upp av (främst) borgerliga ledarsidor som tecken på skolans förfall, på hur både lärarutbildningen och pedagogikämnet är undermåligt, flummigt och ingen ”riktig vetenskap”. Liknande tongångar lyfts fram av troll liksom personer som talar i sitt eget namn på social media, t.ex. på gruppen högskoleläckan. Där engagerar sig ett antal personer, som inte själva befinner sig inom den vetenskapliga disciplinen pedagogik, åt att finna bekräftelse i Jonas artikel för vad de alltid vetat (för alla vet ju något om skolan, lärarutbildning och om pedagogik som vetenskaplig disciplin) – att lärarutbildningen är undermålig, pedagogik är undermålig, skolan är skit osv. (Återigen jag tillskriver INTE Jonas denna position, utan hans TEXT plockas upp för att ge legitimitet till sådan position).

Många av oss som är engagerade i skolan i olika professionella roller (må vara lärare, skolledare, forskare) känner nog igen dessa ofta slentrianmässiga utfall av kritik. Vi har hört det förr. Jag har själv sedan jag påbörjade min lärarutbildning (1997), och vidare i min akademiska karriär, ständigt hört denna typ av återkommande påståenden. Jag vill med andra ord hävda att de är mainsteam. Inget nytt.

Vad är artikelns bidrag?

Så vad är då artikelns bidrag? För det första, och som jag menar är högst olyckligt, bidrar artikeln till att befästa redan etablerade positioner i den politiserade debatten om skola, lärarutbildning och pedagogik. För det andra, och mer positivt, bidar artikeln till att bekräfta och stötta en del/många? lärare i skolan som känner att deras syn på undervisning och lärande inte fått gehör. Förhoppningsvis (om en dualistisk och förenklad debatt övervinnes) bidrar artikeln därmed till diskussioner där lärande och undervisning framträder som något komplext, och som kräver en blandning av teorier och metoder avvägt i relation till en rad kontextuella faktorer. För det tredje, artikeln kan ses som ett bidrag till en, sedan många år, redan pågående diskussion inom lärarutbildning och pedagogikämnet, dvs. behovet av ett pluralistiskt förhållningssätt till komplexa frågor som rör lärande, undervisning och skola. Och utifrån egen erfarenhet har artikeln och dess tes diskuterats flitigt bland kollegor på mitt eget lärosäte, vilket jag ser som mycket positivt.

Forskares ansvar för effekter av sina texter

En annan fråga som väcks med anledning av artikeln, och som gnagt hos mig under många år: Har vi som forskare något ansvar för ”effekten” av det vi skriver? Om vi här ser effekt i termer av hur texten används.

Oavsett Jonas intention med debattartikeln (vilket jag inte vet något om, jag kan endast spekulera, och jag tolkar att det finns ett genuint intresse av att debattera frågor lärarrollen, vissa perspektivs dominans etc.): kan han avkrävas ansvar för de olika irrvägar som hans text tar? Även om hans hans text slår ann en sträng och bekräftar en del/många? lärares erfarenheter (vilket jag personligen tycker är en viktig ”effekt”), så tas artikeln också upp i den vidare politiserade diskursen om skola, lärarutbildning och pedagogik. Vilket ansvar har han där? (samma fråga gäller naturligtvis alla oss forskare och det vi publicerar) Inte minst blir denna fråga än mer central att ställa om det INTE var hans intention att bidra till politiseringen och polariseringen i debatten. (Återigen jag tillskriver INTE Jonas denna position, utan hans TEXT plockas upp av andra för att ge legitimitet till sådan position).

Jag menar att Jonas artikel tyvärr, snarare än något annat, framförallt bidragit till en onyanserad och politiserad debatt om skola, lärarutbildning och pedagogik. De retoriska knep han använder, såsom att be om ursäkt, uppmuntrar enkla och dikotomiska förståelser av pedagogikämnet och lärarutbildning. Den nyansering som han indikerar i artikeln (men som utvecklas mer i efterföljande replik och i nyhetsmorgon), är något som förbigås av många som plockar upp texten i det offentliga.

Visserligen är debattens villkor att debattinlagor kräver en tydlig positionering, snarare än det vi i akademin ägnar oss åt, problematisering och påvisande av komplexitet. Som forskare tvingas vi därmed in i en logik som är oss delvis främmande. Vi känner oss kanske också manade att använda retoriska knep som tilltalar debattsidorna. Vilket ansvar har vi för detta? Hur mycket skall vi låta oss dras in i debattlogiken? Vilka är riskerna? Jag tror många kollegor ställer sig just dessa frågor vad gäller att ge sig in i den offentliga debatten. Och tyvärr tycker nog många att priset är för högt, att man får ge avkall på det som värderas inom forskningen – problematiseringen, påvisande av komplexitet etc.

I skenet av ovanstående menar jag att Jonas gör något bra, han vågar ge sig in i debatten på den offentliga debattens villkor. Men samtidigt görs hans text, tyvärr, till legitimitetsgivare åt en viss, onyanserad, dikotomisk, och simpel förståelse av pedagogik, lärarutbildning och skola. Och för detta har han ett visst ansvar. I hans slutreplik och nyhetsmorgon nyanserar han sitt debattinlägg, men dessa läses inte och får inte alls samma spridning som den ursprungliga artikeln. 

Miljonerkronorsfrågan är dock vilket ansvar vi som forskare som deltar i den offentliga debatten har. Naturligtvis kan vi inte ta ansvar för alla de sätt våra texter plockas upp, debattinlägg liksom forskning. Men denna debatt är ett exempel som jag tycker kan ligga till grund för kollegiala diskussioner om just denna fråga och något jag hoppas vi kollegialt inom ramen för t.ex. SWERA, svensk förening för pedagogisk forskning, kan diskutera vidare.

 

 

%d bloggers like this: