Lärarutbildning

now browsing by category

 

Vad är livslångt lärande, varför och för vad?

Anförande vid riksdagens utbildningsutskotts seminarium på temat livslångt lärande den 26 september 2019. Anförandet finns inspelat och är tillgängligt genom att klicka här!

Inledning

Jag är djupt tacksam för att ha fått inbjudan att komma hit till er, de som i detta land har valts till, och fått ansvar för, att skapa de bästa förutsättningarna för människor att växa, utvecklas och få nya chanser i livet. Att omskola sig och ta nya kliv i livet kan för vissa vara vardagsmat, andra något stort och förunderligt, och för en del inte ens en möjlighet. Det är här politiken, NI, kommer in. Som möjliggörare och ansvariga för att människor ska kunna ta det där klivet som många gånger är så viktigt på så många plan. 

Sverige har genom åren, i relation till många andra länder, byggt upp ett omfattande system för vuxna studier. Det handlar om flera delar. Komvux som en plats som kan ge människor en första eller andra chans, kunskaper som förbereder dem för samhälls- och yrkeslivet eller kanske som möjlighet till personlig utveckling. Högskolan och yrkeshögskolan som erbjuder möjlighet till högre studier. Folkbildningen som ger människor möjlighet till kulturell, demokratisk och kompetensgivande bildning. Arbetsmarknadsutbildning. Och inte att förglömma arbetsplatslärande och alla de möjligheter till lärande som skapas genom ett aktivt föreningsliv.

Sverige är det land i världen som bland den vuxna befolkningen har en av de högsta deltagarsiffrorna (per capita) i olika former av studier. Som Rubenson och Desjardin (2013) visar i följande tabell: 

Att Sverige har så stort deltagande i studier i vuxen ålder är nog något som många människor inte är medvetna om. Jag brukar till exempel fråga kollegor och studenter om vilken utbildningsform i Sverige, av gymnasieskolan och komvux, som har flest elever. De svarar nästan alltid fel. Vi kan här i tabellen se hur omfattande studiedeltagandet i dessa två utbildningsformer såg ut 2018[1].  

Som ni kan notera är det idag fler elever som deltar i komvux än som deltar i gymnasieskolan. Det innebär att NI har ett stort ansvar att tillse att de erbjuds möjligheter till en bra utbildning som förbereder dem för både ett nutida och framtida arbets- och samhällsliv och möjligheter till personlig utveckling. Detta är något NI har fastslagit genom skollagen där det bland annat står: 

“Målet för den kommunala vuxenutbildningen är att vuxna ska stödjas och stimuleras i sitt lärande. De ska ges möjlighet att utveckla sina kunskaper och sin kompetens i syfte att stärka sin ställning i arbets- och samhällslivet samt att främja sin personliga utveckling.” (Skollagen, kapitel 20, paragraf 2)

Varför och för vad?

Men hur ser det egentligen ut. Hur stort allvar tycks ni lägga på dessa tre olika uppdrag som ni givit komvux? För att svara på den frågan kan vi i ett första skede vända oss till programmet för denna halvdag. I blickfånget står frågan om kompetensförsörjning. Den må vara viktig, men knyter framförallt ann till den del i skollagen som tydliggör att komvux skall förbereda för arbetslivet. Precis som i många andra sammanhang, i en rad olika offentliga texter, sätter ni som politiker, och de ni satt att utreda frågor, fokus nästan uteslutande på en del av det uppdrag ni har beslutat att komvux skall ha. När jag för några år sedan gick igenom de då aktuella utredningarna om komvux, den om sfi och den om grundvux, båda publicerade 2013, återkom frekvent begrepp som effektivisering, kostnadseffektivitet, flexibilitet och individanpassning. Begreppet personlig utveckling återkom endast vid de tillfällen då skollagen citerades. 

Detta sätter fingret på en fråga som sällan diskuteras mer ingående och explicit i den offentliga debatten. Nämligen frågan om varför utbildning och för vad (se Biesta, 2015). Och i detta fall varför utbildning för vuxna, eller varför livslångt lärande och för vad. Eller snarare, svaret frågan om varför livslångt lärande och för vad, tas för given, som något självklart och odiskutabelt. För att utveckla detta argument ytterligare, vill jag här göra en kort tillbakablick på framväxten av begreppet livslångt lärande. Ett policybegrepp som vuxit fram under en längre tid och fyllts med olika innehåll. 

Föregångaren till begreppet livslångt lärande, var begreppet livslång utbildning. Det senare begreppet användes till exempel i Faures UNESCO rapport – Learning to be – från 1972. Rapporten baserades enligt Faure på fyra antaganden: 

“The existence of an international community’ with a: “fundamental solidarity”; a shared “belief in democracy”; the aim of development as the “complete fulfilment of man” and that only an over-all, lifelong education can produce the kind of complete man the need for whom is increasing with the continually more stringent constraints tearing the individual asunder.” (Faure 1972: V–VI)

Vad som här pekas ut är bland annat att livslång utbildning har en central funktion att spela för att skapa en ”fundamental solidaritet”, ”en gemensam tro på demokrati” för att på så sätt fullt utveckla människan i ett samhälle som ställer allt större krav på oss. Som den framstående utbildningsforskaren Gert Biesta (2006) skriver, är detta en anmärkningsvärt tydlig humanistisk syn på utbildningens roll i samhället, speglandes 1960-talets och 1970-talets framtidstro och tro på generell och universal utveckling.  

Livslång utbildning kom så småningom att ersättas av begreppet livslångt lärande. 1994 lägger UNESCO fram livslångt lärande som en mid term strategi för kommande år (Rubenson, 2004). Samma år blir begreppet centralt i Jacques Delors white paper inom EU om konkurrens och ekonomisk utveckling. OECD plockar upp begreppet i sin rapport – Making lifelong learning a reality for all – 1996. Samma år utser europeiska kommissionen det europeiska året för livslångt lärande. 2001 publicerar EU sitt memorandum om livslångt lärande som fastslår en långsiktig plan för hur det livslånga lärandet skall utvecklas i unionen. Detta skifte från livslång utbildning till livslångt lärande, är inte endast ett skifte i begrepp, utan också ett skifte i svaret på frågorna varför och för vad. 

Vänder vi oss till EUs memorandum om livslångt lärande kan vi se hur strategin framförallt lägger fokus på frågor om ekonomisk utveckling och konkurrens, även om social inkludering finns med på ett hörn.

“The Lisbon European Council in March 2000 set the European Union the strategic goal reaffirmed at the Stockholm European Council in March 2001, of becoming the most competitive and dynamic knowledge-based society in the world. Key elements of the strategy to achieve this were the adaptation of education and training to offer tailored learning opportunities to individual citizens at all stages of their lives; the promotion of employability and social inclusion through investment in citizens’ knowledge and competences; the creation of an information society for all; and the fostering of mobility.”  (European Commission, 2001, s. 6)

Förhoppningen, som skrivs fram här är att genom individuellt anpassade utbildningar skall människor bli anställningsbara och social inkludering skall uppstå. Vi ser därmed hur den starkt humanistiskt influerade diskursen som genomsyrade UNESCOs rapport från 1972, har ersatts av en mer ekonomiskt driven diskurs, något som flera forskare har lyft fram i studier av begreppets framväxt och användning i olika geografiska sammanhang (se till exempel Barros, 2012; Milana & Holford, 2014; Rubenson, 2004). Detta för även med sig en omdefinition av relationen mellan Staten och den enskilde medborgaren. Staten skall möjliggöra deltagande i studier genom hela livet, men det är upp till den enskilde att ta ansvar för att tacka ja till sådana erbjudanden. Inte minst blir sådan relation tydlig i och med begreppet anställningsbarhet. Som flera forskare pekar på (se t.ex. Fejes, 2010; Garsten och Jacobsson, 2003), implicerar begreppet att fullt ansvar läggs på den enskilde att bli anställningsbar. Om så inte blir fallet har den enskilde sig själv att skylla. 

Låt oss nu komma fram till ”nutid”. Som jag redan nämnt och som ni redan sett, har denna halvdag fokus på kompetensförsörjning. Detta är inte en slump, utan ligger väl i linje med hur den ekonomiskt drivna diskursen har omformats och tar sig uttryck idag. Begreppet kompetensförsörjning tycks bli allt vanligare i olika politiska texter. Låt oss ta ett exempel från SOU rapporten om validering från 2017. Där står bland annat följande: 

“Kompetensförsörjningen är en högt prioriterad fråga för Sverige. Brist på arbetskraft råder inom ett stort antal yrkesområden och både privata och offentliga arbetsgivare har svårt att hitta rätt kompetens. Samtidigt är arbetslösheten hög bland vissa grupper, särskilt bland utrikes födda och personer med kort formell utbildning. Den bristande matchningen på arbetsmarknaden riskerar att hämma tillväxten.”  (Utbildningsdepartementet, 2017, s. 19)

Detta är endast ett, men illustrativt exempel på hur kompetensförsörjning blivit en central del i sättet det idag talas om livslångt lärande. Sådan försörjning ses som nödvändig för fortsatt god ekonomisk utveckling. Med andra ord, svaren på frågorna om varför livslångt lärande och för vad, blir å ena sidan explicitgjord, men å andra sidan tas de för givna. Livslångt lärande blir framförallt, och kanske nästan uteslutande en fråga om medel för att tillskapa ekonomisk tillväxt, snarare än något som skall bilda människan för samhällslivet mer bett och skapa möjlighet för personlig utveckling.  

Kunskapsproduktion om vuxnas studier och lärande

Låt oss nu gå till en annan angränsande och central fråga. Oavsett vad svaret blir på varför livslångt lärande och för vad, kan vi konstatera att vuxnas studier och lärande genom historien och även idag för er politiker lyfts fram som en viktig fråga. Även om vikten av frågan genom åren har skiftat, åtminstone om vi ser på hur Staten finansierat denna verksamhet över tid. Den fråga jag nu kort vill beröra är på vilket sätt som ni som representanter för detta parlament, tillser att det finns goda möjligheter i detta land att skapa kunskap om de olika former av vuxnas studier och lärande som ni finansierar. För att svara på den frågan kan vi empiriskt göra några nedslag. För det första kan vi se i vilken utsträckning det svenska universitetsväsendet bidrar till att skapa kunskap om dessa typer av verksamheter. Ett mått kan vara att se hur väl vi står oss i jämförelse med andra länder vad gäller finansiering av professurer och därtill kopplade forskningsmiljöer med fokus på vuxenutbildning och folkbildning.

Om vi först tar Finland som exempel. Där finns det idag ungefär 10 professurer med profil mot vuxenpedagogik och vuxnas lärande (med lite olika benämningar). Ser vi till Tyskland är motsvarande siffra drygt 40 professurer (se Fejes & Nylander, 2019). I Sverige, där vi, som jag redan nämnt, ett av världens mest omfattande deltagande i studier i vuxen ålder, har vi endast en professur i vuxenpedagogik, den jag innehar och som inrättades i Linköping 1983. Detta är anmärkningsvärt. 

Men frågan är inte ny. Tidigare kollegor till er, och utredare som era kollegor utsett, har genom historien återkommande påpekat bristen på forskningsbaserad kunskap om olika sammanhang för vuxnas studier. Låt oss ta några exempel. Först en motion från Birgitta Rydle från Moderaterna år 1979. Hon föreslår att en professur i vuxenpedagogik inrättas. Något som även förslås av Lennart Bladh, Åke Gillström och Sievert Andersson från Socialdemokraterna.

“Mot bakgrund av det stora behov av forsknings- och utvecklingsarbete som föreligger inom vuxenutbildningens område finner jag det uppseendeväckande att den resurs som representeras av tjänsten i vuxenundervisningens metodik, som inrättades av 1963 års riksdag, inte tas i anspråk.” (Motion 1978/79:929)

“Behovet av forskning på vuxenundervisningens område är omvittnat av många. Den satsning som sker från samhällets sida för att öka studiemöjligheterna för olika grupper av vuxna kräver också att forskning på området kommer till stånd.” (Motion 1978/79:1334)

Dessa motioner, och en rad andra inlägg i debatten resulterade i den första, och fortfarande enda professuren i vuxenpedagogik i Sverige. Men frågan har sedan dess återkommit. Vi ser till exempel hur Monica Åhman, Leif Marklund och Åke Selberg från Socialdemokraterna i en motion från 1990 föreslår att ytterligare professurer inrättas:  

“Den växande vuxenutbildningen behöver forsknings- och utvecklingsstöd som endast samhället kan bidra med. I dag finns endast en professur i vuxenpedagogik. Ett antal nya professurer i vuxen- och yrkespedagogik skulle behöva inrättas över landet.” (Motion 1989/90:Ub95)

I samband med Kunskapslyftet anförde den socialdemokratiskt ledda regeringen 1999, i sin utvecklingsplan för förskola, skola och vuxenutbildning bland annat ett behov av ökad forskning om lärandeprocesserna inom vuxenutbildningen.  

“Trots den omfattande vuxenutbildning som bedrivs i Sverige är forskningen inom det vuxenpedagogiska området relativt liten. Forskningen inom det vuxenpedagogiska området har i huvudsak varit knuten till de pedagogiska institutionerna. Med den breda satsningen på vuxenutbildning och i perspektivet av det livslånga lärandet finns behov av ökad forskning kring lärandeprocesserna.” (Regeringens skrivelse 1998/99:121)

Men det behov regeringen identifierade 1999 tycks dock inte har åtgärdats. I den nyligen publicerade komvuxutredningen (Utbildningsdepartementet, 2018) återkommer samma argument, att kunskapsproduktionen om vuxenutbildningen är begränsad. 

“För att påverka grundforskningen rörande vuxnas lärande krävs både att lärosätena avsätter medel för sådan forskning, samt att det finns forskare som är intresserade av att forska kring vuxnas lärande. Utredningen gör bedömningen att det bland lärosätena behövs åtgärder för att stärka resurserna för forskningen om vuxnas lärande och vuxendidaktik och öka intresset för detta forskningsområde.” (Utbildningsdepartementet, 2018, s. 404)

Även här i riksdagens kammare, väldigt nyligen, har liknande behov framförts av parlamentariker. I en motion från Vänsterpartiet inlämnad i slutet av 2018 anförs bland annat att en stor andel av de som undervisar inom vuxenutbildningen inte har tillräcklig utbildning för att göra så, något som motionärerna menar måste åtgärdas.   

“En stor andel av de som arbetar med att utbilda vuxna har inte tillräcklig utbildning för att undervisa inom vuxenutbildningen. Bristen på kompetens när det gäller vuxenpedagogik påverkar resultaten särskilt mycket inom svenska för invandrare (SFI). Att ha rätt utbildad personal brukar inom övriga utbildningssystemet anses vara en förutsättning för att hålla en hög kvalitet på utbildningen men detta gäller inte vuxenutbildningen i dagsläget.” (Motion 2018/19:668)

Med andra ord har kollegor till er parlamentariker, samt utredare av olika slag, genom åren påtalat bristen av vetenskaplig kunskapsproduktion om vuxenutbildningens olika sammanhang. Detta är kanske inte unikt för just denna fråga. Men en tydlig bild växer ändå fram. Å ena sidan att flera parlamentariker är medvetna om bristen på kunskapsproduktion inom området. Å andra sidan tycks det svenska parlamentet inte anse att frågan är tillräckligt viktig för att göra något åt det. För om frågan ansetts vara viktigt hade nog Sverige, ett land med så högt studiedeltagande bland vuxna, lyckats få till mer än en enda professur i vuxenpedagogik under de senaste 50 åren. 

Nära kopplat till föregående, är frågan om på vilket sätt landets lärarutbildningar lever upp till de krav ni ställt på dem att förbereda sina studenter för arbete i komvux. I den proposition som lade grunden till nuvarande lärarutbildning anför den borgerliga regeringen bland annat vikten av att lärarutbildningarna ”lyfter fram vuxenutbildningen och dess särskilda behov och frågeställningar” (Regeringskansliet, 2010, s. 39).

Vidare har ni i högskoleförordningen fastslagit att ämnes- och yrkeslärarprogrammen skall förbereda studenterna för arbete i de sammanhang där de får behörighet, vilket inkluderar komvux.  Frågan är hur väl era statligt finansierade lärosäten följer era beslut? I en nyligen genomförd studie (Fejes, 2019) gick jag igenom kursplaner och litteraturlistor för alla kurser inom ramen för den utbildningsvetenskapliga kärnan vid 12 av landets universitet. Jag sökte på ord som indikerar olika utbildningssammanhang och olika målgrupper för att se hur närvarande vuxenutbildningen och vuxna som elever var i det kunskapsinnehåll och mål som fanns i kurserna. Resultaten var nedslående. Som vi kan se i tabellen, visade det sig till exempel att endast 2 av 12 lärosäten tycks veta om att det finns en läroplan för vuxenutbildningen som började gälla 2012 (Skolverket, 2012). Den listades endast på litteraturlistor vid 2 lärosäten, medan övriga läroplaner listas hela 46 gånger. 

Tabell 4: Förekomsten av utbildningssystemets läroplaner på litteraturlistor inom utbildningsvetenskaplig kärna vid ämneslärarprogrammen inriktning gymnasieskola.

LäroplanerLpföLgrGY11Lvux
GU24
KaU22
LiU11
LnU11
LtU21
LU 131
MaU21
MiUn2
SU 221
UmU255
UU
OrU13
Summa219252

I studien framgick även att ord som vuxenutbildning och vuxna inte var vanligt förekommande till skillnad från ord som skola, grundskola, gymnasieskola, barn och ungdomar.

Med andra ord, om ni som parlamentariker anser det vara viktigt att de lärare som jobbar med de hundratusentals eleverna i komvux har kompetens för arbete i sådant sammanhang, finns det mycket för er att göra. Inte bara att tillse att era lärosäten som har rätten att bedriva lärarutbildning följer kraven som ni satt upp i högskoleförordningen. Utan också att ni inte, som ni de facto har gjort, exkluderar lärarna inom komvux och folkhögskolan från statliga insatser för kompetensutveckling och löneutveckling. Men framförallt att ni själva inte bara talar om vikten av kunskapsproduktion om vuxenutbildning, utan även tillser att göra verklighet av det ni talar om. 

För att summera: 

  1. Sverige har ett väl utbyggt och omfattande system för vuxnas studier.
  2. Antalet elever och deltagare är per capita bland de högsta i världen.
  3. Svaret på frågorna om varför livslångt lärande och för vad är idag snävt avgränsat till en ekonomiskt driven diskurs. Vuxenutbildningens uppdrag att utbilda för samhällslivet och för personlig utveckling marginaliseras. 
  4. Det finns behov av kunskapsproduktion om vuxnas studier och lärande, vilken parlamentariker genom åren har påtalat, men under de senaste 40 åren inte gjort något åt.
  5. Lärarutbildningarna ignorerar de krav ni ställt på dem vilket riskerar att lärare i komvux under sin utbildning inte får den kunskap som behövs för att förbereda dem för arbete i sådant sammanhang. Och de elever som går i komvux får inte de väl utbildade lärarna de har rätt till. 
  6. Samtidigt tycks dessa frågor anses viktiga. Åtminstone om vi ser till vad ni parlamentariker säger, snarare än gör. 
  7. Är det inte dags för er att inte bara talk the talk utan också walk the walk?

Referenser

Barros, R. (2012). From lifelong education to lifelong learning: Discussion of some effects of today’s neoliberal policies. European Journal for Research on the Education and Learning of Adults, 3(2), 119-134. 

Biesta, G. (2015). What is Education For? On Good Education, Teacher Judgement, and Educational Professionalism. European Journal of Education, 50(1), 75-87. 

Biesta, G. (2006). What’s the Point of Lifelong Learning if Lifelong Learning Has No Point? On the Democratic Deficit of Policies for Lifelong Learning. European Educational Research Journal, 5(3-4), 169-180. 

Desjardins, R., & Rubenson, K. (2013). Participation patterns in adult education. European Journal of Education, 48(2), 262-280. 

European Commission. (2001). Communication from the Commission: Making a European Area of Lifelong Learning a Reality. Brussels: European Commission, Directorate-general for Education and Culture and Directorate-general for Employment and Social Affairs. 

Faure, E. (1972). Learning to Be. Paris: UNESCO. 

Fejes, A., & Nylander, E. (red.). (2019). Mapping out the research field of adult education and learning. Dordrecht: Springer. 

Fejes, A. (2019). Redo för komvux?: Hur förbereder ämneslärarprogrammen och yrkeslärarprogrammen studenter för arbete i kommunal vuxenutbildning? Linköping: Linköping University Electronic Press.

Fejes, A., Dahlstedt, M., Olson, M; & Sandberg, F. (2018). Medborgarskap och utbildning för vuxna: Om komvux, folkhögskola och medborgarskapandets praktiker. Lund: Studentlitteratur. 

Fejes, A. (2010). Discourses on employability: Constituting the responsible citizen. Studies in Continuing Education, 32(2), 89–102. 

Garsten, C., & Jacobsson, K. (2003). Learning to be employable: New Agendas on Work, Responsibility and Learning in a Globalizing World. Basingstoke: Palgrave Macmillan. 

Milana, M., & Holford, J. (red) (2014). Adult education policy and the European union: Theoretical and methodological perspectives. Rotterdam: Sense publishers. 

Rubenson, K. (2004). Lifelong learning: A critical assessment of the political project. In P. Alheit, R. Becker-Schmidt, T. Gitz-Johansen, L. Ploug, H. Salling Olesen, & K. Rubenson (Eds.), Shaping an Emerging Reality – Researching Lifelong Learning. Roskilde: Roskilde University Press. 

OECD. (1996). Lifelong Learning for All. Paris: OECD. 

Regeringskansliet (2010). Prop 2009/10:89. Bäst i klassen: en ny lärarutbildning. Stockholm: Regeringskansliet. 

Skollagen. Svensk författningssamling 2010:800. 

Skolverket (2019). Sök statistik om förskola, skola och vuxenutbildningwww.skolverket.se   

Skolverket (2012). Läroplan för vuxenutbildningen. Stockholm: Skolverket.  

Utbildningsdepartementet (2017). En nationell strategi för validering. SOU 2017:18. Stockholm: Utbildningsdepartementet. 


[1] Tabellen baseras på siffrors från Skolverket (2019). Antal elever i komvux består av 249 460 elever i antingen grundläggande eller gymnasiala kurser, och 159 127 elever i sfi. Då komvux är kursbaserat läser många elever på deltid. De kombinerar även kurser från olika delar. Då statistiken för sfi och för komvux för övrigt är separerade, innebär det att en del elever, de som samma år läser kurser på både sfi och andra kurser inom komvux, är dubbelräknade. Men även efter korrigering för detta är antalet elever inom komvux fler än inom gymnasieskolan. 

Vad säger TALIS om den svenska lärarutbildningen?

OECD publicerade nyligen en studie där man bland annat frågat lärare om vilket innehåll de haft i sina lärarutbildningar, och hur de menar att de genom detta innehåll har förberetts för sitt arbete. Som vanligt plockades enskilda siffror från studien snabbt upp av skoldebattörer för att bekräfta sina på förhand givna teser om hur lärarutbildningen är beskaffad. Men som vanligt är det alltid sunt att gå tillbaka till källorna för att kunna göra mer avvägda och rimliga tolkningar. 

TALIS står för The OECD Teaching and Learning International Survey och finns fritt tillgängliga att ladda ner här!.

Enligt OECDs egen beskrivning på hemsidan frågar TALIS “teachers and school leaders about working conditions and learning environments at their schools to help countries face diverse challenges.”. I denna omgång av TALIS ingick 48 länder. Den rapport som nyligen publicerades var den första av två, och hade titeln: Teachers and School Leaders as Lifelong Learners. 

Till rapporten finns metodbilagor som beskriver hur studiens upplägg, urval och genomförande. Möjligen tråkig läsning, men ack så viktig för att kunna göra mer rimliga bedömningar om vad TALIS de facto uttalar sig om. Metoden, dess styrkor och begränsningar, sätter ramar för vad man kan dra för rimliga slutsatser utifrån studiens resultat. 

För svensk del bestod urvalet av lärare och skolledare i grundskolan. I Sverige, liksom i övriga länder, genomfördes ett representativt urval av totalt 4000 lärare/skolledare. I Sverige svarade 2782 lärare och 171 skolledare på enkäten. Värt att notera att för flera länder finns en uppdelning i resultatpresentationen för hela urvalet å ena sidan, och å andra sidan för de lärare i urvalet som tagit examen de senaste fem åren. För Sveriges del finns ingen sådan uppdelning. 

Ett av frågeområdena handlade om det kunskapsinnehåll som lärarna menar att de haft i sin lärarutbildning. Ett annat handlade om hur lärare upplever att de genom sin utbildning förbereddes för sitt arbete i relation till dessa områden. Nedan går jag igenom svaren för svensk räkning och jämför dessa, å ena sidan med OECD genomsnittet, och å andra sidan några av våra nordiska grannar (Danmark och Finland) samt med Singapore. Både Finland och Singapore lyfts fram i den offentliga debatten som föredömen vad gäller deras lärarutbildningar och skola. Det blir därmed intressant att se hur innehållet i lärarutbildningarna i dessa länder liknar och/eller skiljer sig åt jämfört med det i Sverige.  

De tio områden som behandlas i den del av TALIS som intresserar sig för innehållet i lärarutbildningarna är följande: 

1. Ämnesinnehåll 

2. Ämnesdidaktik

3. Allmän didaktik 

4. Praktik

5. Kunskap om att undervisa i en ”mixed-ability setting”

6. Kunskap om att undervisa en multikulturellt/flerspråkig grupp elever 

7. Undervisa cross-curiccular skills

8. Användning av ICT i undervisningen

9. Elevers beteende och ledarskap i klassrummet (classroom management) 

10. Att följa elevers utveckling och lärande. 

Låt oss se närmare på resultaten område för område. Första siffrorna gäller innehållet i utbildningen, den andra siffran gäller hur lärarna upplever att de blivit förberedda för sitt yrke i relation till detta område.

1. Ämneskunskap

Sverige: 96,3% – 89,9%

OECD: 92,2% – 80,1%

Danmark: 96% – 91%

Finland 93,1% – 66,4%

Singapore: 95% – 83,6%

2. Ämnesdidaktik 

Sverige: 91,4% – 72,5%

OECD: 89,1% – 71,3%

Danmark: 95,1% – 84,2%

Finland: 93,1 – 62,2%

Singapore: 94,9% – 76,3%

3. Allmän didaktik 

Sverige: 94% – 75%

OECD: 92% – 70,1%

Danmark: 98,8% – 86,3%

Finland: 97,3% – 49,1%

Singapore: 97,6% – 79,8%

4. Praktik 

Sverige: 86,9% – 74,2%

OECD: 87,8% – 71%

Danmark: 91,7% – 74,3%

Finland: 98,1% – 72,%

Singapore: 95,1% – 75,6%

5. Kunskap om att undervisa i mixed-ability setting 

Sverige: 73% – 61,3%

OECD: 61,9% – 44,1%

Danmark: 66,6% – 44,9%

Finland: 72,6% – 34,8%

Singapore: 79,1% – 53,9%

6. Kunskap om att undervisa i ett mångkulturellt/flerspråkigt klassrum 

Sverige: 40,6% – 31,8%

OECD: 34,8%. – 25,5%

Danmark: 36,8% – 26,3%

Finland: 28,9% – 13,9%

Singapore: 72,3% – 60,9%

7. Kunskap om att undervisa om cross-curricular skills 

Sverige: 61% – 49%

OECD: 65,1% – 49,2%

Danmark: 66,4% – 52,2%

Finland: 51,9% – 24,7%

Singapore: 76,2% – 53,1%

8. Användning av ICT i undervisningen 

Sverige: 36,7% – 37%

OECD: 56% – 42,8%

Danmark: 46,7% – 39,5%

Finland: 55,6% – 21,5%

Singapore: 88,2% – 60,5%

9. Elevers beteende och ledarskap i klassrummet (classroom management)

Sverige: 70,4% – 55,2%

OECD: 71,6 – 53,1%

Danmark: 62,8% – 52,7%

Finland: 71,3% – 29,3%

Singapore: 91,4% – 65,2%

10. Följa upp elevers utveckling och lärande 

Sverige: 69,1% – 56,7%

OECD: 69,5% – 52,9%

Danmark: 67,3% – 56,1%

Finland: 68,8% – 31,6%

Singapore: 82,7% – 63,7%

Som vi kan se ovan, är den tydligaste avvikelsen för Sverige, i denna del av TALIS, kunskap om användning av ICT i sin undervisning. Här ligger Sverige långt under OECD genomsnittet vad gäller innehåll i utbildningen. Däremot ligger Sverige närmare genomsnittet när vi ser till hur lärare upplever att de är förberedda för arbete med ICT. Inom övriga områden ligger svaren för Sveriges del nära genomsnittet, med viss mindre variation.

Värt att notera, är att lärarna i Finland har det största tappet mellan vad de menar att de har för innehåll i sin utbildning, och hur de menar att de förbereds för arbete i relation till detta innehåll. Denna stora diskrepens vore intressant att fördjupa sig i.

Dessa resultat är intressant och det kommer säkerligen göras en rad tolkningar, av forskare likväl som andra aktörer i den offentliga debatten. Här är det dock viktigt att vara medveten om vad studien har för fokus och begräsningar. Några av dessa att hålla i åtanke är: 

1. För Sveriges del handlar det om lärare i grundskolan, framförallt lower secondary education (men även primary education). 

2. Sverige har ofta reformerat sin lärarutbildning. Därmed finns flera generationer av lärarutbildningar representerad bland de som svarat på enkäten. Av det material jag tagit del av, men jag kan ha missat något, så framgår det inte av det svenska urvalet hur många av de som svarat på enkäten som gått de olika generationernas lärarutbildningar. Då de första som examinerades från den lärarutbildning som sjösattes 2011, kom ut i arbetslivet endast något år innan, eller precis i samband med att TALIS enkäten sändes ut, så torde denna kategori av lärare vara få i urvalet. Därmed ger TALIS inte svar om innehållet i den lärarutbildning som för tillfället gäller i svenskt sammanhang.

3. Rapportens sammanfattning finns publicerad på flera språk. Dock inte svenska. Det innebär att då vi läser hela rapporten eller sammanfattningen (på engelska) är det centralt att översättningen av engelska begrepp blir korrekt. Ett ord som ofta översätts felaktigt är det engelska order pedagogy. Den svenska översättningen är INTE pedagogik, utan snarare didaktik.

Med detta inlägg hoppas jag ha bidragit med några klargöranden om den del av TALIS som direkt berör innehållet lärarutbildningarna. Det finns flera intressanta resultat som jag hoppas diskuteras vidare. Min uppmaning är dock att behandla siffrorna med respekt, vilket bland annat inbegriper att inte dra för snabba, för långtgående, eller direkt felaktiga slutsatser. 

Redo för komvux? Hur förbereder lärarprogrammen studenter för arbete i kommunal vuxenutbildning?

Syftet med studien som här avrapporteras är att svara på frågan om på vilket sätt, och i vilken utsträckning, lärarutbildningarna förbereder för arbete i vuxenutbildningen (komvux). Något som är av vikt av flera anledningar. 

  • Komvux är del av det svenska utbildningsväsendet som regleras via skollagen. Sedan 2012 finns även en separat läroplan för vuxenutbildningen.  
  • Utbildningarna till ämneslärare och yrkeslärare ska enligt högskoleförordningen förbereda för arbete i komvux.
  • Komvux berör många människor. Antalet lärare som jobbar i verksamheten är omfattande, samtidigt som komvux idag har fler elever än gymnasieskolan. 
  • Komvux har annan funktion och annan form av styrning jämfört med barn- och ungdomsskolan. 
  • Vuxenutbildningen har annan målgrupp än barn- och ungdomsskolan.
  • Undervisningen skall i komvux organiseras med en högre grad av flexibilitet och individanpassning än i barn- och ungdomsskolan. 

Rapporten baseras på en innehållsanalys av alla kursplaner och litteraturlistor för kurser inom ramen för den utbildningsvetenskapliga kärnan vid ämneslärarprogrammen med inriktning mot gymnasieskola, och vid yrkeslärarprogrammen, vid tolv universitet. Dessa utbildningar ger enligt gällande riktlinjer och regleringar behörighet för arbete i gymnasieskola likväl som i vuxenutbildningen. Enligt högskoleförordningen skall dessa utbildningar erbjuda studenterna ”kunskap och förmåga” för arbete inte bara i gymnasieskolan utan även för arbete i komvux. En innehållsanalys gör möjligt att se var kurserna lägger sitt fokus i termer av utbildningskontext (grundskola, gymnasieskola, vuxenutbildning) och målgrupp (barn, unga, vuxna), och därmed tydliggörs vad som prioriteras och vad som eventuellt ignoreras.  

Analysen av ämneslärarprogrammen visar hur innehåll med fokus på vuxenutbildningen och vuxna, med några få undantag, lyser med sin frånvaro. Ord som vuxenutbildning och vuxna förekommer sällan, och är i flera fall helt frånvarande. Den specifika läroplanen för vuxenutbildningen, som infördes 2012, listas endast på en litteraturlista vardera vid två av de tolv ämneslärarprogrammen, till skillnad från övriga läroplaner som listades totalt 46 gånger. 

Vid yrkeslärarprogrammen ser det något bättre ut, där vuxenutbildning och vuxna återkommer med något högre frekvens jämfört med på ämneslärarprogrammen, framförallt vid ett fåtal av lärosätena. Läroplanen för vuxenutbildningen listas dock endast på en litteraturlista vardera vid två av de sju yrkeslärarprogrammen, samtidigt som läroplanen för gymnasieskolan listas tio gånger. 

Sammantaget indikerar studien att ingetämneslärarprogram med inriktning mot gymnasieskola vid tolv av landets universitet har mål eller innehåll som påvisar att de förbereder sina studenter för arbete i vuxenutbildningen. Samma situation råder vid fem av de sju yrkeslärarprogrammen som ingått i studien. Även om vuxenutbildning och vuxna ibland nämns, är detta något som framförallt sker i förbifarten. Det kan t.ex. handla om skrivningar om ”barn, unga och vuxnas lärande”, där vuxna sedan inte följs upp i kursplanen för övrigt, och inte heller i litteraturlistan. 

Resultaten från studien indikerar vidare hur forskningsintressen och profiler hos den institution eller forskningsmiljö som ansvarar för specifika kurser tycks ha en direkt inverkan på de mål och det innehåll en kurs får. För att t.ex. få kunskap om vuxenutbildning och vuxna skall studenten ha tur att läsa sin utbildning vid lärosäte, där en forsknings- och utbildningsmiljö med kunskap om detta har ansvar för enskilda kurser inom den utbildningsvetenskapliga kärnan. Detta väcker frågan om statens styrning av lärarutbildningen, enskilda lärosätens samordning av sina utbildningar och prioriteringar, samt frågor om likvärdighet inom och mellan lärarutbildningar. 

Studien torde föranleda att berörda lärarutbildningar initierar ett reformarbete med syfte att de facto ha kunskapsinnehåll som bidrar till att förbereda studenterna för arbete i komvux såsom regleras i högskoleförordningen och som regeringen tydliggjorde i den proposition som ligger till grund för lärarutbildningen. Vidare torde UKÄ i sin granskning av lärarutbildningar rikta blicken mot just detta uppdrag. Från politikens sida torde studien ge underlag för att än tydligare, i högskoleförordningen, skriva fram kraven på att lärarutbildningarna skall förbereda för arbete i komvux. Uppenbarligen räcker inte dagens skrivningar och uppföljningssystem till för att få lärosätena att följa lagstiftningen. 

Läs hela studien här!

Kursinnehåll vid lärarutbildningarna – ett lotteri?

Efter att ha gått igenom kursplaner och litteraturlistor inom utbildningsvetenskaplig kärna vid ämneslärarprogrammen inriktning gymnasiet och vid yrkeslärarprogrammen vid elva av landets tolv universitet, framgår det inte bara att lärosätena ignorerar högskoleförordningens krav på att förbereda studenter för arbete i vuxenutbildningen. Det framgår även att kursinnehåll kan vara ett lotteri, och bero på vilken institution eller miljö som ansvarar för specifika kurser. Snarare än helhetssyn blir det särintressen som styr innehållet.

Jag har i tidigare inlägg diskuterat hur lärarutbildningarna ignorerar vuxenutbildning, och därmed bryter mot högskoleförordningen. (Se här!)I detta inlägg vill jag belysa en mer specifik fråga. Hur relationen ser ut mellan kursgivande institution eller miljö och dess specialisering, och de mål och det innehåll som finns i kursplaner och litteraturlistor.

I min studie kan vi se hur vuxna och vuxenutbildning framförallt återkommer i kurser kopplade till yrkeslärarprogrammen vid universiteten i Göteborg och Linköping. Däremot är dessa ord marginella eller till och med inte närvarande inom ämneslärarprogrammen vid dessa två universitet. Förklaringen finner vi sannolikt i att kurser inom ramen för yrkeslärarprogrammet vid dessa lärosäten är lokaliserade i miljöer där det finns kunskap och kompetens kring just vuxenutbildning. Kunskapen och kompetensen kan därmed antas ha färgat av sig i kursers mål och innehåll. I Göteborg handlar det om institutionen för pedagogik och specialpedagogik där flera forskare genom åren har ägnat sig åt forskning om just komvux. Vid Linköpings universitet handlar det om avdelningen för pedagogik och vuxnas lärande vid institutionen för beteendevetenskap och lärande, där Sveriges enda professur i vuxenpedagogik liksom landets enda Folkhögskollärarprogram är lokaliserade.

Ännu ett exempel, men här på kursnivå, kan vi hämta från ämneslärarprogrammet vid Stockholms universitet. Vuxna eller vuxenutbildning finns här inte med på kursplaner. Däremot finns dessa ord med på ett fåtal litteraturlistor. Tittar vi närmare på var dessa ord återkommer så är det framförallt på den del av en litteraturlistai ämnesdidaktik som riktar sig till de studenter som läser svenska som andraspråk. Ansvaret för detta moment ligger hos institutionen för svenska och flerspråkighet. Vid denna institution finns forskning och forskare som de facto riktar sitt intresse mot vuxenutbildningen (sfi), vilket här kan antas ha färgat av sig på innehållet i den kurs de är delansvariga för. 

Ett omvänt exempel, där vuxenutbildning och vuxna är helt frånvarande, kan tas från ett par kurser inom ramen för ämneslärarprogrammet vid Stockholms respektive Linköpings universitet. Vid Stockholms universitet ska alla ämneslärarstudenter läsa kurs i sociala relationer. I kursplanen och litteraturlistan nämns följande utbildningssammanhang en gång vardera: förskola, förskoleklass, fritidshem, grundskola och gymnasieskola. Barn återkommer 19 gånger och unga fyra gånger. Inte en enda gång nämns vuxenutbildning eller vuxna. På litteraturlistan finns läroplan för grundskola, förskoleklass och fritidshem och läroplan för gymnasieskola med men inte läroplan för vuxenutbildning. Ansvarig institution är den barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, vars profil är just barn och unga, vilket sannolikt har färgat av sig på kursens mål och innehåll. 

Ett liknande exempel finns vid Linköpings universitet. Inom ramen för kursen utbildningshistoria, skolans samhälleliga roll och värdegrund återkommer följande utbildningskontexter i kursplan och litteraturlista en gång vardera: grundskola, förskoleklass och fritidshem. Gymnasieskola förekommer fem gånger. Målgruppsorden barn återkommer sju gånger och unga fem gånger. Inte en enda gång nämns vuxenutbildning eller vuxna. På litteraturlistan listas läroplanerna för grundskola, förskoleklass och fritidshem, och läroplan för gymnasieskola. Däremot listas inte läroplan för vuxenutbildningen. Huvudansvarig institution är Temainstitutionen, och mer specifikt Tema Barn. Forskningsprofilen där är just barn och ungdomar, vilket sannolikt färgat av sig på kurens mål och innehåll. 

Dessa exempel illustrerar hur det i flera fall tycks finnas en tät relation mellan intresse, kunskap och kompetens i de miljöer som ansvarar för specifika kurser i lärarprogrammen, och det innehåll som finns med i kurserna, och vad som finns med i litteraturlistorna. 

Det är med andra ord lite av ett lotteri vilka mål och vilket innehåll kurser får beroende på var lärarutbildningarna lägger ansvaret för specifika kurser. Detta torde svara en väckarklocka då det kan tyda på svag styrning, och dålig samordning inom våra lärarprogram. En lärarutbildning är mer än dess delar, och helhetsbilden måste skapas centralt och tillses följas i hela organisationen. Att formulera mål och innehåll inom lärarutbildningen är alltför viktiga för att låtas ske alltför nära enskilda miljöers eller forskares enskilda intressen.

Den kompletta studien, vilket detta inlägg baseras på, kommer att offentliggöras inom kort.

Studie visar hur lärarutbildningarna bryter mot högskoleförordningen

Vid endast ett av 11 universitet finns läroplanen för vuxenutbildningen med på litteraturlistor inom den utbildningsvetenskapliga kärnan för ämneslärarprogrammet inriktning gymnasiet, medan den endast finns med vid två av 11 universitet inom ramen för yrkeslärarprogrammet. 

Jag har nu analyserat alla kurser inom ramen för den utbildningsvetenskapliga kärnan vid alla våra 11 universitet. Fokus har riktats mot ämneslärarprogrammet inriktning gymnasieskolan, och yrkeslärarprogrammet. Dessa program skall enligt högskoleförordningen förbereda studenterna på arbete i de sammanhang för vilka de får behörighet. Som framgår av regelverket så blir dessa studenter behöriga, förutom för arbete inom gymnasieskolan alternativt yrkesutbildningar, även behöriga för arbete inom komvux, en utbildningsform som idag omsluter fler elever än gymnasieskolan. (Läs mer i tidigare blogginlägg). 

Fokus för min analys har varit att identifiera frekvensen, hur ofta, kontext- eller målguppsspecifika ord återkommer i kursplaner och litteraturlistor. Det handlar om kontextord som skola, förskola, förskoleklass, fritidshem, grundskola, gymnasieskola, vuxenutbildning och SFI. Målgruppsord som barn, unga, ungdomar, tonåringar, och vuxna har även sökts efter. Frekvensen av dessa ord menar jag indikerar om kurserna har mål och innehåll som även inbegriper vuxna och vuxenutbildningen. Därutöver har jag identifierat hur ofta de olika läroplanerna återkommer i litteraturlistor, dvs. läroplan för grundskola, förskoleklass och fritidshem; läroplan för gymnasieskolan (för de frivilliga utbildningsformerna) och läroplan för vuxenutbildningen. Förekomsten av dessa läroplaner indikerar på vilket sätt kurser tar de olika utbildningssammanhangen och den statliga styrningen i form av läroplaner på allvar. Min analys har naturligtvis som alla studier, sina begränsningar, vilka kommer diskuteras mer utförligt i den fullständiga rapporten som jag för tillfället bearbetar. 

Då flera skrivningar i kursplanerna är oprecisa vad gäller kontext eller målgrupp så skulle en invändning kunna vara att kurserna därmed inbegriper vuxna. På ett generellt plan är sådan invändning berättigad. MEN, som min frekvensanalys illustrerar är kontext- och målgruppsbegrepp frekvent använda, där ord som vuxenutbildning och vuxna är sparsmakat förekommande. Därmed menar jag att min analys tydligt visar hur våra lärarutbildningar inte tar sitt uppdrag på att förbereda studenterna på arbete i komvux på allvar. 

Några exempel på resultat från studien

Här lyfter jag fram några av de övergripande resultaten från min analys. I den rapport som jag jobbar på, kommer hela analysen, och frekvensen av olika ord lärosäte per lärosäte presenteras. 

Ämneslärarprogrammet

Ämneslärarprogrammet inriktning gymnasieskola vid följande universitet har granskats. Sammantaget omsluter den utbildningsvetenskapliga kärnan inom dessa utbildningar 67 kurser. 

Göteborgs universitet (9)

Karlstad universitet (5)

Linköpings universitet (8)

Linnéuniversitetet (8)

Lunds universitet (8)

Malmö universitet (5)

Mittuniversitetet (3)

Stockholms universitet (3)

Umeå universitet (8)

Uppsala universitet (7)

Örebro universitet (3)

Orden vuxenutbildning och vuxna saknas heltpå kursplaner och litteraturlistor vid universiteten i Göteborg, Malmö och Uppsala. Utöver dessa tre lärosäten så kan vi se hur ordet vuxenutbildning och ordet vuxen inte finns med på kursplaner vid Linnéuniversitetet och Stockholms universitet och dessa ord finns inte heller med i litteraturlistor vid universiteten i Karlstad, Linköping, Lund, Mittuniversitetet, och Umeå. 

Den läroplan som gäller för vuxenutbildningen listas endast på en enda litteraturlista, och då vid Stockholms universitet. Detta att jämföra med att läroplanen för gymnasieskolan listas 22 gånger på litteraturlistor vid de 11 ämneslärarprogrammen, läroplan för grundskola, förskoleklass och fritidshem listas 14 gånger, och läroplan för förskolan listas 2 gånger. 

Även då orden vuxenutbildning och vuxna finns med i kursplaner eller litteraturlistor är det relativt andra ord, marginellt förekommande. Ordet vuxenutbildning nämns till exempel endast två gånger, och då på en och samma kursplan vid Linköpings universitet medan ordet skola återkom 17 gånger och gymnasieskola 4 gånger på kursplanerna vid detta lärosäte. Vuxenutbildning nämns 2 gånger på en litteraturlista vid Stockholms universitet. Då handlar det specifikt om de studenter som läser svenska som andraspråk. Det vill säga, inga andra studenter vid lärarutbildningen vid Stockholms universitet läser kurs inom utbildningsvetenskaplig kärna där vuxenutbildning finns med på litteraturlistan. Jämför vi kontextbegrepp för övrigt så återkommer ordet skola 19 gånger på litteraturlistorna vid Stockholms universitet, förskoleklass 4 gånger, fritidshem 4 gånger, grundskola 7 gånger och gymnasieskola 15 gånger. 

Målgruppsordet vuxna nämns sammanlagt 11 gånger på kursplaner vid universiteten i Karlstad, Linköping, Lund, Umeå, Örebro, och vid Mittuniversitetet. Att jämföra med förekomsten av orden barn och unga som uppgick till 50 i motsvarande kurser. På litteraturlistor återkommer ordet vuxna fyra gånger, och då vid universiteten i Stockholm och Örebro samt vid Linnéuniversitetet, att jämföra med förekomsten av orden barn och unga som uppgick till 35 på litteraturlistorna vid dessa tre lärosäten. Två gånger då ordet återkommer så sker det vid Stockholms universitet, varav den ena gång i den kurs som riktar sig till studenter i svenska som andraspråk vid Stockholms universitet, och en gång i en kurs i specialpedagogik. 

Yrkeslärarprogrammet

Yrkeslärarprogrammet vid följande universitet har granskats. Sammantaget omsluter den utbildningsvetenskapliga kärnan inom dessa utbildningar 47 kurser. 

Göteborgs universitet (8)

Karlstad universitet (6)

Linköpings universitet (7)

Linnéuniversitetet (6)

Malmö universitet (5)

Stockholms universitet (9)

Umeå universitet (6)

Vid Umeå saknas helt ordet vuxna och vuxenutbildning på kursplaner och litteraturlistor inom yrkeslärarprogrammet. Däremot återkommer ordet skola 49 gånger, förskola 21 gånger, förskoleklass 1 gång, fritidshem 1 gång, grundskola 1 gång, och gymnasieskola 9 gånger inom kursplaner och litteraturlistor vid samma universitet. För övrigt finns ordet vuxenutbildning och/eller vuxna med på kursplaner vid övriga lärosäten. Däremot återkommer dessa ord inte på litteraturlistor vid universiteten i Karlstad, Malmö och Umeå. I litteraturlistorna vid dessa tre lärosäten återkommer däremot ordet skola 29 gånger, förskola 3 gånger, förskoleklass 1 gång, grundskola 1 gång, och gymnasieskola 12 gånger. 

Läroplan för gymnasieskola listas vid tio tillfällen i litteraturlistorna. Däremot listas läroplanen för vuxenutbildning endast på kurser vid universiteten i Göteborg och Linköping. 

Avslutning

Sammantaget ger min analys för handen att våra lärarutbildningar inte tar frågan om att förbereda sina studenter på arbete i komvux på allvar. Inte minst är detta tydligt vid ämneslärarprogrammet med inriktning gymnasieskola där jag menar att inget lärosäte torde kunna anses uppfylla vad som skrivs fram i högskoleförordningen. Ser vi till yrkeslärarprogrammet tycks situationen vara marginellt bättre. Där är det två universitet som relativt genomgående har tydlig koppling till inte bara gymnasieskolan och ungdomar, utan även till vuxenutbildningen och vuxna. Här torde åtminstone övriga fem lärosäten inte anses uppfylla de krav som finns framskrivna i högskoleförordningen. Förhoppningsvis kommer UKÄ in sin pågående granskning komma fram till samma slutsats.

Hela rapporten kommer att bli tillgänglig att ladda ner till sommaren. 

Lärarutbildningar vid alla universitet bryter systematiskt mot kraven i högskoleförordningen

En nyligen genomförd granskning av kursplaner och litteraturlistor för ämneslärarprogram med inriktning mot gymnasieskolan och yrkeslärarprogram, visar att alla svenska universitet bryter mot högskoleförordningen. Med ett par undantag, ignorerar lärarutbildningarna att förbereda studenterna för arbete i komvux, en utbildningsform som idag har fler elever än gymnasieskolan. 

Högskoleförordningen ställer krav på att ämneslärarprogrammet och yrkeslärarprogrammet förbereder för arbete i komvux. 

Enligt högskoleförordningen skall lärarutbildningarna förbereda studenterna för arbete i de verksamheter utbildningen avser. För ämneslärarprogrammet är målet att studenten ska ”visa sådan kunskap och förmåga som krävs för att självständigt arbeta som ämneslärare i den verksamhet som utbildningen avser. Studenten ska även visa kunskap och förmåga för annan undervisning för vilken examen enligt gällande föreskrifter kan ge behörighet.” Liknande formulering finns i högskoleförordningen vad gäller yrkeslärare. 

Rådande föreskrifter vad gäller behörighet är tillgänglig via Skolverkets hemsida. Där står att läsa att en lärare blir behörig att arbeta i den kommunala vuxenutbildningen om denne ”är behörig att undervisa på motsvarande nivå och i motsvarande ämne i grundskolan eller gymnasieskolan”. 

Vidare framgår att en lärare är behörig för arbete inom den kommunala vuxenutbildning inom ramen för utbildning i svenska för invandrare (SFI) om denne har ”en ämneslärarexamen med inriktning mot arbete i grundskolans årskurs 7–9, eller en ämneslärarexamen med inriktning mot arbete i gymnasieskolan om examen omfattar ämnet svenska som andraspråk” eller om läraren har ”en utbildning som ger behörighet att undervisa som lärare, om du har kompletterat den behörigheten med minst 30 högskolepoäng eller motsvarande i ämnet svenska som andraspråk.”

Med andra ord, ämneslärarprogrammet, både med inriktning mot år 7-9 och mot gymnasieskolan, och yrkeslärarprogrammet, ger behörighet för arbete i den kommunala vuxenutbildningen. Enligt högskoleförordningen skall studenten därmed, genom dessa utbildningar, utveckla kunskap och förmåga att arbeta i komvux.  

Alla universitet bryter mot högskoleförordningen

Jag har precis slutfört en granskning av alla kursplaner och litteraturlistor för kurser inom den utbildningsvetenskapliga kärnan vid ämneslärarprogrammen inriktning mot gymnasieskola, och yrkeslärarprogram, vid våra 11 universitet. Fokus för granskningen har varit att se på vilket sätt kunskapsinnehåll riktat mot arbete i komvux framträder i dessa dokument. Finns det mål i kursplaner som specifikt riktar in sig mot vuxenutbildningen och vuxna som elever? Finns det litteratur med innehåll om vuxna som elever, och lärares arbete i komvux? Vidare har jag intresserat mig för balansen mellan generella skrivningar och mer specifika där ord som barn, ungdomar och vuxna, skola och vuxenutbildning används. Om kursplaner pekar ut barn och ungdomar, men inte vuxna, eller om det talas om skola, men inte vuxenutbildning, så tyder det på att vuxna och vuxenutbildning sannolikt inte inkluderas i just det kunskapsinnehåll som berörs med skrivningarna. 

Sammantaget visar genomgången hur vuxenutbildningen och kunskaper om vuxna, med några få undantag (Yrkeslärarprogrammen vid Göteborgs, Linköpings och Stockholms universitet), till stor del lyser med sin frånvaro. I vissa kursplaner nämns vuxna, men då kopplat till skrivningen i högskoleförordningen om att ”visa kännedom om”. Sådana skrivningar följs sällan upp i andra kursplaner, eller i litteraturlistor. Vidare skrivs ofta barn och ungdomar fram i kursplaner, och litteraturlistor, men inte vuxna. Den läroplan som sedan 2012 finns för vuxenutbildningen listas endast på ett fåtal litteraturlistor till skillnad från den höga frekvensn av läroplanerna för grundskola och gymnasieskola. 

Den sammantagna bilden är att våra universitet i sina lärarutbildningar ignorerar vuxenutbildningen och därmed lever de inte upp till kraven i högskoleförordningen. 

Avslutning

Hur kommer det sig att alla våra universitet så fatalt misslyckas leva upp till kraven i högskoleförordningen? 

För det första, en välvillig tolkning. I högskoleförordningen och dess krav på lärarutbildningarna, är ordet barn och ungdomar i viss mån återkommande, men ordet vuxen nämns endast i ett sammanhang där det sägs att studenten skall ”visa sådana kunskaper i didaktik och ämnesdidaktik inklusive metodik som krävs för undervisning och lärande inom det eller de ämnen som utbildningen avser och för den verksamhet i övrigt som utbildningen avser samt visa kännedom om vuxnas lärande.” En möjlig tolkning av denna skrivning är att området vuxnas lärande, från lagstiftarnas håll, är nedprioriterat. Skrivningen ”visa kännedom om” är relativt tand- och kravlös. Möjligen har vissa lärosäten tagit denna skrivning som intäkt på att de kan skippa innehåll i sina kurser med fokus på just komvux. MEN de glömmer då det övergripande målet som lagstiftarna skriver fram, att studenten ska ”visa sådan kunskap och förmåga som krävs för att självständigt arbeta som ämneslärare i den verksamhet som utbildningen avser. Studenten ska även visa kunskap och förmåga för annan undervisning för vilken examen enligt gällande föreskrifter kan ge behörighet”

För det andra handlar det sannolikt om att kunskap och kompetens kring vuxenutbildningen är mycket begränsad vid våra lärarutbildningar, och då sådan finns används den sannolikt inte full ut. Kursansvar sprids ut på institutioner enligt olika logiker. När kurser fylls med specifikt innehåll färgar kursansvarigas kunskap och intressen av sig. Om t.ex. en kurs på ämneslärarprogrammet är placerad vid en institution för barn- och ungdomsvetenskap, då består kompetensen på den institutionen sannolikt av lärare och forskare med kunskap om just barn och unga. Sådan kompetens färgar sannolikt av sig på vad som behandlas i kursen. Relationen kompetens, intressen och innehåll i kursplaner och litteraturlistor blir t.ex. tydlig då vi vänder oss till de tre utbildningar där vuxenutbildningen är tydligast är framskriven – yrkeslärarutbildningarna i Göteborg, Linköping och Stockholm. Vid dessa utbildningar finns forskare och lärare kopplade som har erfarenhet av forskning och/eller arbete i just komvux. Att vuxenutbildningen där tas på allvar är med andra ord ingen slump. 

Min genomgång bearbetas för tillfället. Så snart den är klar kommer den tillgängliggöras. 

Lärarutbildningen ignorerar högskoleförordningen

Ämneslärarprogrammen ignorerar högskoleförordningens krav på att innehållet i utbildningen ska bidra till att förbereda studenterna på arbete i de verksamheter som utbildningen avser. Vuxenutbildningen ignoreras och sannolikt beror det på bristande kunskap och kompetens inom våra lärarprogram. Dags för våra politiker att visa lite handlingskraft! 

Enligt högskoleföreningen skall lärarutbildningarna förbereda studenterna för arbete i de verksamheter utbildningen avser. För ämneslärarprogrammet står följande: 

”För ämneslärarexamen ska studenten visa sådan kunskap och förmåga som krävs för att självständigt arbeta som ämneslärare i den verksamhet som utbildningen avser.”

Vidare framhålls att ämneslärarstudenterna skall:

”visa sådana kunskaper i didaktik och ämnesdidaktik inklusive metodik som krävs för undervisning och lärande inom det eller de ämnen som utbildningen avser och för den verksamhet i övrigt som utbildningen avser samt visa kännedom om vuxnas lärande.”

Då ämneslärarprogrammet ger behörighet för arbete, inte bara inom gymnasieskolan, utan även inom vuxenutbildningen (komvux), är det med andra ord flera verksamheter som utbildningen behöver inkludera rent kunskapsmässigt. Vad som skall inkluderas är tydligt framskrivet i högskoleförordningen, inte minst vad gäller den utbildningsvetenskapliga kärnan (då lärarutbildningarna är bland de utbildningar vid våra lärosäten som är som hårdast reglerad av statsmakten). För ämneslärarprogrammet skrivs bland annat denna reglering av innehållet fram, där studenterna skall:

”visa kunskap om skolväsendets organisation, relevanta styrdokument, läroplansteori och olika pedagogisk-didaktiska perspektiv samt visa kännedom om skolväsendets historia.”

Skrivningen ovan ger med andra ord för handen att delar av den utbildningsvetenskapliga kärnan inom ämneslärarprogrammet skall innehålla kunskap om skolväsendets historia, dess organisation, relevanta styrdokument, och olika pedagogiska-didaktiska perspektiv. Då vuxenutbildningen ingår i skolväsendet, och då ämneslärarprogrammet ger behörighet för arbete där, torde kurser som behandlar ovanstående innehåll, erbjuda kunskap om vuxenutbildningens historia, dess organisation, dess styrdokument, och något eller några pedagogisk-didaktiska perspektiv som tydligt kopplar annat till just vuxna finnas med i innehållet. 

Fördelen med en så pass detaljreglerad styrning från statsmakten är att UKÄ torde ha en ganska lätt uppgift att peka ut om våra lärarprogram uppfyller högskoleförordningens krav på innehåll. Förhoppningsvis tar UKÄ denna fråga på allvar i relation till pågående kvalitetsgranskningar. 

Stora brister i ämneslärarprogrammet

Som hjälp på traven i UKÄs arbete, har jag gått igenom de kursplaner som gäller för kurser inom den utbildningsvetenskapliga kärnan vid ämneslärarprogrammet. Jag har tittat närmare på fyra lärosäten som har en omfattande lärarutbildning: Stockholms universitet, Uppsala universitet, Göteborgs universitet och Linköpings universitet. Jag har sökt mig fram till kursplaner och litteraturlistor via dessa lärosätens hemsidor, vilket inte är alldeles lätt. Det innebär att jag kan ha missat en del. Med andra ord, jag har inte gjort en heltäckande genomlysning. 

Fokus för min genomgång har i första hand varit på det uppenbara, enkla. Att se om det på några av alla de litteraturlistor jag gått igenom, finns litteratur som tydligt har fokus på vuxenutbildning i form av historia, organisation, styrdokument och pedagogiskt-didaktiska perspektiv. Eller i termer av någon annan form av innehåll. 

Resultatet av genomgången är mycket nedslående, och torde mana UKÄ att ingripa.En central del i skolväsendets styrning är läroplaner och kursplaner. Under sin utbildning bör studenter behandla dessa, vilket framgår av högskoleförordningens skrivningar. En förutsättning för att detta behandlas är därmed att läroplanerna inkluderas på litteraturlistor. Vid min genomgång återkommer läroplanen för gymnasieskolan, samtidigt som läroplanen för vuxenutbildning, som funnits sedan 2012, INTE listas på en enda litteraturlista. Vid ett tillfälle (en kurs vid Stockholms universitet) nämns att läroplan för relevant område skall läsas, och vid ett annat (en kurs vid Göteborgs universitet) nämns att läroplan för grundskola, gymnasium eller vuxenutbildning skall läsas. Vidare kunde jag i litteraturlistorna INTE identifiera någon litteratur som specifikt behandlade vuxenutbildningen. Sådan fokus kan visserligen finnas inkluderad i litteratur som berör större frågor. Även om min erfarenhet säger att så sällan eller aldrig är fallet. Min hypotes är att resultatet skulle vara lika nedslående om vi gick igenom alla ämneslärarprogram i landet.  

Med andra ord, den utbildning som ger behörighet för arbete inom vuxenutbildningen, och som enligt högskoleförordningen skall innehålla kunskap som förbereder för arbete i sådant sammanhang ignorerar den statliga styrningen. Jag citerar igen: 

”För ämneslärarexamen ska studenten visa sådan kunskap och förmåga som krävs för att självständigt arbeta som ämneslärare i den verksamhet som utbildningen avser.”

Hur kan lärosätena så flagrant ignorera högskoleförordningen? Vuxenutbildningen är ju dessutom inte någon liten verksamhet, utan den omsluter idag lika många, om inte fler, elever än gymnasieskola (se Skolverkets hemsida för statistik). 

Denna flagranta ignorans från våra lärarutbildningar beror sannolikt, till stor del, på att det vid dessa saknas kunskap och kompetens kring vuxenutbildningen, dess styrning, organisering, och dess didaktiska praktik. Men det är sannolikt inte hela förklaringen. Inte minst med tanke på att det vid mitt lärosäte, Linköpings universitet, finns omfattande kunskap om vuxenutbildningen. Men den kunskapen nyttjas i väldigt liten omfattning i relation till design av innehåll och genomförande av UK-kurserna inom ämneslärarprogrammet.  

Den sannolika bristen på kunskap och kompetens vid våra lärarutbildningar stärks ytterligare genom den enkät som Komvuxutredningen (2018) sände ut till 14 lärosäten. Endast 1 av de 11 lärosäten som svarade på enkäten angav att de erbjöd kurser specifikt framtagna för lärare inom komvux. 4 av dessa 11 lärosäten angav att denågon gång genomfört fortbildningsinsatser för lärare inom komvux, men då räknades även enstaka föreläsningar in. 

Avslutning

Med detta inlägg vill jag i första hand uppmana våra lärarutbildningar att sluta bryta mot högskoleförordningen. Era studenter på ämneslärarprogrammet skall enligt förordningen få kunskap även om vuxenutbildningen. Er okunskap och/eller ovilja att inte ta högskoleförordningen på allvar bidrar inte bara till att era studenter inte får den kunskap de har rätt till. Det bidrar även till att de hundratusentals elever som idag går i vuxenutbildningen, riskerar att inte få lärare med den kompetens de i sin tur har rätt till. Jag har i 17 år påtalat detta internt inom Linköpings universitet, och jag har under många år påtalat detta för kollegor vid andra lärosäten. Är det inte dags att göra slag i saken? Visa att ni bryr er och tar högskoleförordningen, era studenter, vuxenutbildningen och dess lärare och elever på allvar. 

Till UKÄ vill jag rikta en uppmaning att i sina pågående och framtida utvärderingar av lärarutbildningarna, ta ovanstående på allvar. Gör en fördjupad bedömning om ämneslärarprogrammen gör det de skall, och om deras utbildning förbereder för arbete i vuxenutbildningen. Jag har tidigare uppmärksammat er på detta, men då tyckte ni att det inte rymdes inom pågående arbete. Hoppas ni omvärderar ert ställningstagande. 

Och till våra politiker. Under många år har jag påtalat denna brist för er. Både till politiker i utbildningsutskottet, ministrar med ansvar för frågorna och andra. Ni säger att ni har förstått problemet, men än har jag inte sett något göras åt det. Om lärarutbildningarna inte själva har förmågan att de facto göra det ni har ålagt dem, kan det vara dags för ytterligare lagstiftning. Det skulle t.ex. handla om att förstärka skrivningarna i examensordningen vad gäller ämneslärarprogrammets uppdrag att förbereda för arbete inom vuxenutbildning. 

Var 2018 ett bra år för vuxenutbildningen och dess lärare?

Jag har flera gånger skrivit om hur vuxenutbildningen och dess lärare ständigt marginaliseras. Fokus i den offentliga debatten läggs mer eller mindre alltid på skolan och dess lärare, trots att vuxenutbildningen idag inbegriper fler elever än gymnasieskolan. För exakt ett år sedan skrev jag fram mina förhoppningar om att 2018 skulle bli året då detta förändras. Så frågan jag nu ställer är: har detta förändrats?

På ett övergripande plan skulle nog svaret bli – sannolikt inte. Men om vi dyker ner i några centrala händelser under året så tecknas en bild av att vuxenutbildningen, på utrednings/myndighetsnivå, har fått ökad uppmärksamhet. Låt oss blicka tillbaka på några av dessa.

  1. I februari 2018 presenterades utredning – Med undervisningsskicklighet i centrum – ett ramverk för lärares och rektorers professionella utveckling (SOU 2018:17)– i vilken ett helt kapitel ägnas åt vuxenutbildningen (kapitel 8 – statliga insatser för lärare som bedriver undervisning i verksamhet som bedrivs på entreprenad). Utredningen ger enligt mig en bra nutids- och problembeskrivning av de förutsättningar och utmaningar som vuxenutbildningen har att hantera och jobba utifrån. Utredningen föreslår bland annat:
    1. Lärare anställda av utbildningsanordnare som bedriver kommunal vuxenutbildning på entreprenad skall få ta del av karriärstegsreformen.
    2. Huvudmannens ansvar för att lärare skall kunna ta del av kompetensutveckling ska förtydligas i skollagen.
    3. Skolverket bör verka för ökat deltagande i statliga satsningar för lärare som är anställda av utbildningsanordnare som bedriver undervisning på entreprenad.
    4. Det bör finnas statistik över legitimerad och behörig personal inom undervisning som bedrivs på entreprenad.
  1. I augusti 2018 presenterades den så kallade Komvuxutredningen – En andra och en annan chans – ett komvux i tiden (SOU 2018:71). Ett flertal frågor kring komvux utreds, med därtill hörande förslag. Ett av de områden som behandlas är komvuxlärares möjligheter till kompetensutveckling. Utredningen tecknar en, enligt mig, god bild över nutidsläget inom komvux vad gäller dessa frågor. Det handlar t.ex. om hur lärare i komvux inte fått ta del av olika statliga satsningar (som övriga lärare i skolväsendet fått ta del av), att lärarutbildningen inte har ett tillräckligt tydligt uppdrag att utbilda lärare för arbete i komvux, att kompetensutvecklingsmöjligheter för lärare i komvux är begränsade, och att det finns för lite forskning om arbete i komvux. Utredningen föreslår bland annat:
    1. Universitetskanslersämbetet bör i sin pågående utvärdering av ämneslärarutbildningarna se över hur dessa uppfyller dagens skrivningar i examensordningarna om att studenterna skall få kännedom om vuxnas lärande.
    2. Lärosäten som erbjuder lärarutbildning bör se över hur de förbereder sina studenter för arbete inom komvux.
    3. Något eller några lärosäten bör erbjuda profilering mot vuxenutbildning i sin lärarutbildning.
    4. Behov av kontinuerlig kartläggning av kompetensutvecklingsbehov för lärare inom komvux.
    5. Vetenskapsrådet bör få i uppdrag att genom riktade medel initiera forskning om vuxnas lärande.
    6. Skolverkets nationella kompetensutvecklingsprogram bör utökas för att inkludera vuxenutbildning.
    7. Befintliga nationella utvecklingsprogram bör revideras så att de i relevanta delar innehåller avsnitt specifikt riktade till vuxenutbildningen.

Samtidigt som dessa utredningar har presenterats pågår andra myndighetsdrivna processer med fokus på komvux. Två av dessa kommer avrapportera sina resultat våren 2019.

  1. Skolinspektionen har under hösten 2018 genomfört en tematisk granskning – Flexibilitet och individanpassning inom den kommunala vuxenutbildningen. Mer specifikt riktar de fokus mot, å ena sidan, de förutsättningar skolhuvudmän ger elever att kunna ta del av en individanpassad utbildning och undervisning. Å andra sidan mot vilka förutsättningar skolhuvudmän ger lärare att kunna bedriva en individanpassad undervisning.
  2. Skolforskningsinstitutet arbetar för tillfället med en systematisk kunskapsöversikt – individanpassad vuxenutbildning.

Även inom de fackliga organisationerna har vuxenutbildningen och dess lärare uppmärksammats under året. Bland annat på följande sätt.

  1. Lärarförbundet har bland annat (debattartikel) fört fram krav på en omprövning av entreprenadsystemet, slopande av den överdrivet flexibla antagningen och satsning på forskning och kompetensutveckling.
  2. Lärarnas riksförbund har bland annat (debattartikel) fört fram krav på att förbjuda entreprenad inom vuxenutbildningen och en satsning på lärare och studie- och yrkesvägledare inom vuxenutbildningen.

Sammantaget är mitt intryck att komvux och dess lärare, under 2018, på myndighetsnivå, fått ökad uppmärksamhet. Vuxenutbildningen och dess lärare har även uppmärksammats av de fackliga organisationerna. Flera viktiga förslag är lagda på bordet. Nu återstår bara för våra politiker att visa att de inte bara kan ”talk the talk” utan också att den kan ”walk the walk”.

En framgångsrik vuxenpedagogisk forskningsmiljö

Jag är glad och stolt över att jobba på en avdelning med så många bra medarbetare. Avdelningen för pedagogik och vuxnas lärande vid Linköpings universitet utgör en av världens största vuxenpedagogiska forskningsmiljöer omfattandes nära på 30 medarbetare, Här bedrivs forskning och utbildning med bäring på komvux (inklusive sfi), folkhögskola, studieförbund, yrkesutbildning (gymnasial, yrkvux, yrkeshögskolan) och folbildning i mer vid bemärkelse. Här ger jag några exempel på saker som vi i miljön kan vara stolta över.

1. Forskare på avdelningen har senaste tre åren rott hem stora forskningsanslag från Utbildningsvetenskapliga kommittén/Vetenskapsrådet (uppemot 20 miljoner). Det handlar t.ex om studier om hur traditiner av folkbildning plockas upp och omformas i en östafrikansk kontext, hur de politiska partierna i Sverige använder sina studieförbund för att skola sina politiker, vilka konsekvenser marknadsutsättningen av vuxenutbildningen har på dem som där jobbar och studerar, hur simulering används och kan användas inom yrkesutbildning, samt två bidrag för att driva två internationella vetenskapliga tidskrifter. Det bästa av allt är dessutom att det är olika personer som lyckats erhålla dessa anslag – vi har med andra ord en bredd i vår kompetens vilket jag ser som en otrolig styrka i miljön.

2. Senaste tre åren har vi även varit framgångsrika i att utöver rådsmedel erhålla forsknigsanslag, bidrag och resurser för forskningsuppdrag omfattandes mer än 5 miljoner. Det handlar t.ex. om bidrag och anslag kopplat till utvärderingar av ESF projekt, bidrag från studieförbund, bildningsförbund och kommuner,

3. Vi har otroligt duktiga medarbetare som jobbar med våra framgångsrika program och kurser. Vi har Sveriges enda folkhögskollärarprogram och ett yrkeslärarprogram, båda med högt söktryck, och ett av de mest populära internationella mastersprogrammen vid LiU (mycket högt söktryck) – intercontinental masters program in adult learning and global change, som är ett unikt samarbete med universitet i Australien, Kanada och Sydafrika. Detta senare program har tidigare erhållit både ett amerikanskt och ett europeiskt pris som tecken på dess framgångar.

4. Vår uppdragsverksamhet är bland de mest omfattande (per capita) på hela universitetet. Uppdragskurser, utvärderingsuppdrag, expertuppdrag och föreläsningar för och på uppdrag av myndigheter, skolhuvudmän, folkhögskolor, studieförbund m.fl.

5. Miljön har bland den högsta (om inte den högsta) publiceringsgraden (per capita – publicerar både i centrala internationella vetenskapliga tidskrifter, nationella tidskrifter, likväl som på svenska för en bredare publik) inom vår fakultet (utbildningsvetenskap). Här tas med andra ord ansvar för att både publicera forskning av hög kvalitet i centrala vetenskapliga tidskrifter, samtidigt som vi tar ansvar för att skriva för de sammanhang som vi studerar.

6. Miljön är väl förankrad internationellt (förutom hög publiceringsgrad i internationella tidskrifter). Här är sekretariatet för den europeiska vuxenpedagogiska forskningsföreningen förlagd sedan 2007. Redaktionerna för den europeiska vuxenpedagogiska forskningstidskriften och för den nordiska forskningstidkskriften om yrkesutbildning har även de sitt huvudsäte i miljön – och båda tidskrifter har stöd från Vetenskapsrådet. Vi har även en doktoranddriven internationell forskningstidskrift vid fakulteten som startades av doktorander i vår miljö. Därutöver är Mimer, nationellt program för folkbildningsforskning, förlagd i miljön.

7. Forskare i miljön är redaktörer och redaktionsmedlemmar för de mest centrala internationella och nationella vetenskapliga tidskrifter i de fält miljön rör sig inom.

Sammantaget är det en ynnest att få vara forskningsledare i en så dynamisk och framgångsrik miljö. En framgång som förhoppningsvis kommer att fortsätta framgent!

2018 – året då vuxenutbildningen och dess lärare slutar marginaliseras?

Jag har i tidigare inlägg skrivit om hur vuxenbildningen om och om igen negligeras och marginaliseras i de vidare diskussionerna om skolan. Lärarstudenter får inte kunskap om komvux och arbete inom vuxenutbildningen, trots att de blir behöriga för att jobba inom denna utbildningsform, komvuxlärare fick inte del av lärarlönelyftet, få karriärtjänster inom skolan är förlagda till vuxenutbildningen, och lärarlyftet riktar begränsat fokus på just vuxenutbildningen. Med andra ord, vuxenutbildningen, trots att den inbegriper fler elever än gymnasieskolan, och trots att den har en mycket central funktion i samhället, något som inte minst aktualiseras i samband med senaste årens flyktingsituation, marginaliseras i vidare diskussioner om det svenska utbildningssystemet. Eller med andra ord, satsningar av olika slag inbegriper ofta inte just vuxenutbildningen och de som där jobbar.

Men framtiden är inte nattsvart. Det pågår flera utredningar som kan lyfta upp frågan om vuxenutbildningen och dess lärare, och som förhoppningsvis leder till skarpa politiska beslut som resulterar i riktade satsningar på just vuxenutbildningen och dess lärare. Dessa utredningar är bl.a. utredning om karriärvägar för lärare; utredning om praktiknära skolforskning, och komvuxutredningen.

I de två första, som rör skolan, är risken som vanligt stor att vuxenutbildningen marginaliseras i relation till diskussionen om skolan. Detta är tyvärr ett ofta upprepat mönster som sannolikt har sin grund i flera förklaringsgrunder: Vuxenutbildningen ”drunknar” i vidare diskussioner om skolsystemets utmaningar (trots att komvux har fler elever än gymnsieskolan); ett politiskt ointresse av att satsa på just vuxenutbildningen och dess lärare; okunskap om vuxenutbildningen, må så vara hos politiker, de som jobbar på lärarutbildningen, forskare, journalister, opinionsbildare och en bredare allmänhet; men kanske också en något ogrundad föreställning om att utbildning för vuxna inte behöver vara lika välorganiserad och kvalitativ som utbildning för barn, för vuxna klarar sig ju alltid och är inte lika ”utsatta”?

Oavsett anledning till marginaliseringen av vuxenutbildningen och dess lärare har jag förhoppning inför 2018. I alla tre utredningar jag nämnt ovan tycks det hos huvudutredarna finnas ett genuint intresse av att förstå vuxenutbildningen, och med det som grund se vad som i just deras utredningar skulle kunna föreslås, och som bidrar till att möta några av vuxenutbildningens utmaningar. I komvuxutredningen är ju intresset för vuxenutbildningen naturligtvis självklar genom utredningsdirektivet. Det handlar bl.a. om att se över kompetensutvrecklingsmöjligheter för lärare inom vuxenutbildningen. I relation till de två övriga är ju direktiven inte specifikt riktade mot vuxenutbildningen. Däremot har båda huvudutredarna på eget initiativt tagit kontakt med mig, och sannolikt även andra personer som har kunskap om vuxenutbildningen, för att diskutera hur ”läget” ser ut, och vilka utmaningarna är. För naturligtvis skall ju ett karriärsystem för lärare inbegripa lärarna inom komvux (cirka 9500 lärare inklusive SFI) och som är anpassat till hur vuxenutbildningen är organiserad (kontinuerligt intag av elever, kursbaserat, 45% av eleverna födda utomlands, 45% av kursdeltagare går kurs hos icke kommunal utbildningsanordnare etc.) Och naturligtvis skall ett system för praktiknära skolforskning inbegripa forskning som bedrivs inom vuxenutbildningen med fokus på de specifika pedagogiska och didaktiska praktiker, och utmaningar, som där finns.

Nu är jag kanske något naiv i mina förhoppningar. Det har ju uppenbarligen under senaste decennium funnits ett ointresse av att lyfta fram vuxenutbildningen vad gäller frågor om lön och karriärmöjligheter, lärarutbildning och forskning. Våra politiker har t.ex. nöjt sig med att skriva in att studenter på ämneslärarutbildningen och yrkeslärarutbildningen skall ha ”viss kännedom om vuxnas lärande”, vilket tydligt sänder signaler vill våra lärarutbildningar att vuxenutbildningen är något marginellt och som inte förtjänar större fokus. En snabb genomgång av kursplaner och litteraturslistor vid lärarutbildningen vid några lärosäten i Sverige, visar att det mycket löst formulerade examensmålet ”om kännedom om vuxnas lärande” sannolikt inte uppfylls. Studenterna tycks inte ens få kunskap om att det finns en separat läroplan för vuxenutbildningen, vilket om något torde skapa oro hos våra politiker (som ju har beslutat om att sådan skall finnas). Samtidigt är antalet projekt som beviljas medel från Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté och skolforskningsinstitutet, och som handlar om vuxenutbildning, få.

Men trots detta har jag förhoppning (om dock med viss tillförsikt) om att 2018 resulterar i ökat fokus på vuxenutbildningen. Några av de saker jag hoppas på är:

* Förslag om karriärvägar som inbegriper lärarna inom vuxenutbildningen och som tar utgångspunkt i de specifika behov och utmaningar som finns inom vuxenutbildningen.

* Förslag om skarpare och fler examensmål inom ämneslärar- och yrkeslärarprogrammen, som skriver fram att studenterna skall utveckla kunskap om vuxenutbildningens oraganisering och funktion i samhället, och kunskap om undervisning av vuxna elever.

* Ett system för praktiknära skolforskning som inbegriper vuxenutbildningen, och som ställer krav på huvudmän att bedriva praktiknära skolforskning i alla av skolsystemets delar, dvs. förskola, grundskola, gymnasieskola och vuxenutbildning.

Jag avslutar med att önska alla ett riktigt gott vuxenutbildningsår!