February, 2019

now browsing by month

 

Om individanpassning och distansstudier i en marknadsutsatt vuxenutbildning

Skolinspektionen släppte nyligen sin tematiska granskning av flexibilitet och individanpassning i vuxenutbildningen. Den torde vara obligatorisk, men också ganska nedslående läsning för alla som jobbar med vuxenutbildning. Sätts granskningen in i ett vidare sammanhang träder bilden fram av en alltmer standardiserad vuxenutbildning, sämre möjligheter till närstudier, och sämre möjligheter för elever att få tillgång till en individanpassad undervisning. 

Den tematiska granskningen är omfattande. 30 skolhuvudmän (kommuner) har granskats där fokus riktats mot huvudmännens och rektorers arbete med flexibilitet och individanpassning inom ramen för teoretiska kurser på gymnasial nivå. Både kommunala och privata utförare har studerats närmare, likväl kurser som erbjuds som närstudier och sådana som erbjuds på distans. Det är intressant läsning som erbjuds, om än något nedslående. Sammantaget menar inspektionen att 29 av 30 kommuner behöver utveckla sin verksamhet på något eller några områden relaterat till granskningens tematik. Några av de slutsatser som lyfts fram i rapporten är: 

  • Låg flexibilitet i den skolförlagda undervisningen – intag erbjuds endast vid ett fåtal tillfällen under året och det är svårt för elever att påverka studietakten. 
  • Distansundervisning är den studieform elever hänvisas till om de vill ha större flexibilitet i sina studier. Men den passar inte alla. Elever och lärare beskriver denna form som lämpad för elever som är självständiga och som har hög studiedisciplin. I vissa kommuner är detta den enda form som erbjuds inom teoretiska ämnen, varpå det enligt inspektionen finns betydande risk att elever avstår studier. 
  • Den skolförlagda undervisningen och flexundervisningen är mer individanpassad i termer av undervisningens innehåll, arbetssätt och arbetsformer jämfört med distansundervisningen. Distansundervisningen är mer standardiserad och anpassas i lägre grad utifrån elevernas behov och förutsättningar. Inspektionen menar att det finns elever i distansundervisningen som är i behov av mer anpassning och lärarstöd, och som annars riskerar att inte slutföra sina studier. 
  • Bristande rutiner som gör att lärarna inte tar del av elevernas individuella studieplaner. Oavsett studieform utgår inte lärarna från dessa planer när de planerar sin undervisning. Planerna är ofta undermåliga. 
  • Möjligheter för lärares kompetensutveckling varierar. Lärare inom kommunens egen verksamhet erbjuds detta i högre grad än lärare som undervisar på entreprenad. 
  • Många huvudmän och rektorer följer inte upp orsakerna till elevers studieavbrott. 
  • Kursutbudet inom de teoretiska ämnena är brett, vilket innebär att många kurser erbjuds på distans. Inspektionen menar att det är av vikt att kommuner verkar för att kurserna även erbjuds via närstudier. 

Sammantaget tecknas en något nedslående bild i rapporten, även om den lyfter fram sådant som inspektionen identifierar som framgångsfaktorer. För att förstå denna något nedslående bild behöver resultaten sättas in i ett vidare sammanhang. Det är just detta jag ämnar göra i det följande. 

Några utvecklingstendenser

Rapportens resultat kan kopplas till flera utvecklingstendenser inom vuxenutbildningen på senare år. Några av dessa är: 

  • Statsmaktens krav på flexibilitet och individanpassning.
  • Ökad marknadsutsättning av vuxenutbildningen. Nästan hälften av alla kursdeltagare läser idag kurs anordnad av icke kommunal utbildningsanordnare. 
  • Ökad andel av kursutbudet i form av distansstudier.
  • Ökad andel kursdeltagare som är födda utomlands.
  • Ökat antal kursdeltagare med funktionsvariation. 

Att statsmakten ställer krav på en flexibel och individanpassad vuxenutbildning är inte överraskande. Det framgår tydligt i bland annat läroplanen för vuxenutbildningen, och det var också honnörsord i samband med att Kunskapslyftet (1997-2002) genomfördes. Staten ville med Kunskapslyftet få huvudmännen att omforma sin organisation med fokus på just flexibilitet och individanpassning, där ökad användning av olika utbildningsanordnare uppmuntrades. Skolinspektionens granskning kan ses som ett svar på just detta: hur uppfyller huvudmännen statens krav i denna bemärkelse? 

Den ökade marknadsutsättningen av vuxenutbildningen har skett löpande sedan Kunskapslyftets tid, men antalet kursdeltagare som läser hos icke kommunala utbildningsanordnare har på senare år stabiliserats runt 46%. Marknaden blir till genom att kommuner antingen upphandlar kurser genom lagen om offentlig upphandling, eller att de använder sig av vad som brukar kallas auktorisationsmodellen där utförare godkänns av kommunen, och sedan får de, precis som inom skolan för övrigt, rekrytera elever. Ersättning utbetalas per elev. På senare år har kommuner även infört prestationsbaserad ersättning med grund i elevers studieframgång/resultat (se Fejes & Holmqvist, 2018, för utförligare beskrivning av upphandling som marknad inom vuxenutbildningen). 

Den ökade andelen kursdeltagare som studerar via distans kan till del kopplas till just marknadsutsättningen. Distansundervisningen erbjuds idag i stor utsträckning av några få privata utbildningsanordnare (kommunerna bedriver i relativt lite utsträckning distansundervisning i egen regi) som är verksamma över hela landet. På ett generellt plan är det därmed skäligt att hävda att marknadsutsättningen har bidragit till ökad möjlighet för elever till distansstudier (vi vet dock inte hur det hade sett ut om marknadsutsättningen varit mycket mer begränsad), och därmed ökad flexibilitet (i rapporten pekas just distansstudier ut som den form som erbjuder flexibilitet). 

Sämre möjligheter till individanpassad undervisning inom distansundervisningen?

Samtidigt som distansstudierna pekas ut som bidragandes till ökad flexibilitet, visar Skolinspektionens rapport att just denna utbildningsform (distans) tycks erbjuda sämre möjligheter till individanpassad undervisning. Jag citerar här rapporten från sidorna 6-7: 

Till skillnad från distansundervisning är den skolförlagda undervisningen och flexundervisningen i högre grad individanpassad. I den skolförlagda undervisningen och flexundervisningen är det vanligare att undervisningens innehåll, arbetssätt och arbetsformer anpassas utifrån elevernas förutsättningar och behov. Elever kan påverka vilket innehåll de vill arbeta med och hur de vill redovisa sina kunskaper. De ges möjlighet till såväl lärarledda genomgångar, som gemensamt lärande i grupp och enskilt arbete, liksom stöd i form av handledning av lärare. Distansundervisningen bygger mycket på en i förväg fastställd planering med tillhörande uppgifter och anpassas i lägre grad efter elevernas förutsättningar och behov. Kurserna är standardiserade och ser oftast likadana ut för alla elever som deltar. Dominerande arbetssätt är skriftlig kommunikation och självstudier. Elever har i regel liten kontakt med undervisande lärare och ingen kontakt med andra elever. Granskningen visar att det finns elever som har behov av mer anpassningar och mer lärarstöd i distansundervisningen. Om undervisningen inte anpassas efter elevernas förutsättningar och behov finns det risk att elever inte klarar studierna eller att de gör studieavbrott.

Vad granskningen ger för handen är att det finns mycket att jobba med ifall framförallt distansundervisningen i högre grad skall bli individanpassad. Resultaten är i denna bemärkelse inte speciellt överraskande. Wärvik (2013) har i en studie av ett av de företag som erbjuder distansundervisning i stora delar av landet, visat hur organiseringen av undervisningen, via centralt reglerade kurspaket, innebär standardisering som riskerar att lärarnas möjlighet till att använda sig professionella omdöme begränsas (se även Fejes, Runesdotter & Wärvik, 2016). Som lärare i studien ger uttryck för så behöver flera av de elever de undervisar, snarare vara på plats och få stöd för att bli framgångsrika i sina studier. Lärare gjorde också motstånd mot standardiseringen, genom att använda sitt professionella omdöme för att ge ”rätt” stöd till eleverna (bl.a. genom att få till möten med dem). 

Individanpassad undervisning och marknaden

Att individanpassningen av undervisningen inom ramen för distansformen är mer begränsad än inom närstudieformen är inte heller överraskande om vi ser till hur vuxenutbildningen blir till som en marknad. Genom upphandlingsförfarande pressas priserna nedåt. Något som även framkommer i de intervjuer Skolinspektionen genomfört och som framkommer i iakttagelsen att teoretiska kurser i vissa kommuner inte alls erbjuds som närstudier. Sannolikt beror detta på att distanskurserna i upphandling blir billigare än närstudier, inte minst med tanke på att närstudier ställer krav på tillräckligt många elever i klassrummet för att det inom systemet skall bli ekonomiskt ”gångbart” (För att få till rätt lärare – elev ratio i ekonomiska termer. Visserligen finns sannolikt en sådan ration inom distansundervisningen, men där är ju läraren mer flexibel och kan undervisa på flera platser/kommuner samtidigt). Att få tillräckligt många elever i klassrummet torde å ena sidan bero på hur stor kommunenen är (eller snarare antalet potentiella elever), och å andra sidan på hur konkurrenssituationen mellan utförare ser ut i kommunen. 

En inte alltför vågad hypotes är att fortsatt prispress och konkurrens kommer innebära att möjligheter till närstudier framgent kommer att begränsas ytterligare. Detta gäller såväl inom de kommuner som använder sig av upphandling som de som har ett auktorisationssystem. I det förra genom prispress i upphandling och i det senare genom att utförare som inte rekryterar tillräckligt många elever till sina närstudier får lägga ner sådan verksamhet (rekryteringsmängd är naturligtvis även centralt inom distansstudier, men som nämnts ovan, med andra förutsättningar). Dvs. risken är att alltmer av utbudet, pga. ekonomi/rekrytering/konkurrens kommer att ske genom distans. Med andra ord är närstudier helt enkelt inte ekonomiskt gångbart om kommuner väljer att forma sin vuxenutbildning som en marknad på sådana sätt som ofta görs idag. Frågan för statsmakten (och dess förlängda arm Skolinspektionen) och huvudmän blir därmed om det kan anses lagenligt att inte erbjuda kurser som närstudier? Avsaknaden av närstudier innebär ju de facto att elever som har behov av mer lärarstöd, och inte minst sådant ansikte mot ansikte i form av klassrumsundervisning, inte får sina behov tillgodosedda.

Kommunerna kan erbjuda närstudier om de vill

Samtidigt är det de facto möjligt för kommuner att erbjuda närstudier. I slutändan handlar det ju om resurser. Kommuner har möjlighet att använda sin egen organisation för att leverera kurser till fasta priser, alternativt att sätta rimliga fasta priser för att genomföra närundervisning av hög kvalitet, där anbud från olika anordnare kan inkomma med fokus på andra faktorer än just pris. Det finns flera exempel på kommuner som gör just så. Det innebär naturligtvis inte automatiskt att undervisningen blir mer och bättre individanpassad. Utan det kräver i sin tur att utbildningsanordnaren använder sina resurser på ett sätt som ger lärare goda förutsättningar att genomföra sitt arbete. Det kan handla om antal elever och kurser en lärare får ansvar för, kompetensutveckling, etc. 

Men som inspektionen påtalar i sin rapport skiljer det sig även åt vad gäller lärares förutsättningar i termer av möjligheter till kompetensutveckling. Lärare inom kommunen får större möjlighet till kompetensutveckling än de som är verksamma hos utförare som har avtal med kommunen. Sannolikt har även detta delvis med organiseringen av vuxenutbildning som en marknad att göra. Som utförare på entreprenad, med korta kontrakt på 2-3 år, eller med en ekonomiskt osäker verksamhet i kommun där auktorisation används, är det rimligt att anta att det finns färre incitament för ledningen att satsa resurser på lärares kompetensutveckling (för lärarna kan ju mycket väl inte finnas kvar i organisationen om 2-3 år ifall utföraren förlorar nästa upphandling eller rekryterar för få elever). Men även här är det möjligt för kommuner att vara proaktiva. Kompetensutveckling kan t.ex. vara en fråga som tydligt skrivs fram i kraven i en upphandling, och som noggrant följs upp. Inte i endast i form av allmänna skrivningar, utan även i termer av specifika skrivningar om volymer, om vilken typ av kompetensutveckling det ska röra sig om, och där kommunen mycket väl kan skriva fram sig själv som aktiv part i detta arbete i relation till utförarna. 

Är distansundervisning lämpad för dagens målgrupp inom vuxenutbildningen?

Jag vill här också beröra frågan om vad den ökade omfattningen av distansstudier kan innebära i relation till den målgrupp som idag befolkar vuxenutbildningen. Som nämnts ovan har andelen elever i komvux som är födda utomlands ökat. Dessa elever har varierad utbildningsbakgrund, varav vissa har väldigt begränsad erfarenhet av studier. En annan grupp elever i komvux är unga vuxna som nyligen lämnat gymnasiet utan kompletta betyg. Kanske på grund av bristande motivation, dålig närvaro, eller med grund i andra anledningar. Antagningskraven till komvux är idag annorlunda än för 10 år sedan. Den som har kompletta betyg från gymnasieskolan får inte läsa upp sina betyg (eller de hamnar åtminstone längst ner i prioriteringen) annat än om de är arbetslösa och söker kurs inom yrkesvux. Vidare tycks antalet elever i komvux med olika former av funktionsvariation ha ökat (t.ex. neuropsykiatriska diagnoser). Med andra ord är en ansenlig mängd av de som studerar inom komvux kortutbildade, personer med erfarenhet av ”misslyckanden” i tidigare skolgång, personer med annan språkbakgrund, och/eller personer med funktionsvariation.

Relaterar vi sådana målgrupper till den bild som tecknas i Skolinspektionens rapport tycks det som att distansundervisning för många av dessa elever blir den enda möjligheten till studier i vissa ämnen. Alternativt den enda möjligheten för att kunna få tillgång till en flexibel undervisning. Lite tillspetsat får eleven antingen välja flexibel distansundervisning som inte är anpassad till dennes förutsättningar och behov, alternativt, får den elev som har tur och bor i ”rätt” kommun möjlighet att välja en icke flexibel närundervisning som är anpassad till dennes behov och förutsättningar.Frågan är om distansstudier är den bäst lämpade formen för just dessa målgrupper? 

Avslutning

Även om verkligheten är mer komplex än det tillspetsade påståendet ovan så menar jag att frågan om den ökade andelen distansstudier inom vuxenutbildningen kritiskt måste diskuteras bland lärare, skolledare, huvudmän och politiker. Inte minst med tanke på att forskning som jämför studier genom distans med närstudier tydligt visar att distansstudier ställer andra och högre krav på studiedisciplin och självgående elever än vad närstudier gör. Detta förs även fram av lärarna i Wärviks (2013) studie, liksom lärare och elever i inspektionens rapport. 

I kombination med att distansstudier inte i lika hög grad som närstudier tycks erbjuda en undervisning anpassad till den enskilde individens behov och förutsättningar, så är det rimligt att väcka frågan om denna utveckling mot ökad andel distansundervisning inom vuxenutbildningen är bra? Inte bara för att uppnå det politiska målet om individanpassad undervisning, utan också för att skapa gynnsamma villkor för elevernas kunskapsutveckling och studieresultat? Inte minst med tanke på dagens målgrupper i vuxenutbildningen. 

Resultaten i skolinspektionens rapport föranleder mig även att fråga om det kanske är så att det finns en motsättning mellan de politiska ambitionerna om ökad flexibilitet i vuxenutbildningen och en individanpassad undervisning? Att skapa flexibilitet är enkelt, det görs genom formen distansstudier. Att däremot skapa en undervisning som tar den enskildes behov och förutsättningar som utgångspunkt, är däremot svårare. Och kanske är det just så att det är än svårare att individanpassa undervisningen inom ramen för distansformen? Eller det kanske i slutändan handlar om att en prispressad verksamhet innebär avsaknad av resurser som de facto möjliggör en individanpassning av undervisningen? Åtminstone inom distansundervisningen? 

Avslutningsvis kan nämnas att Skolforskningsinstitutet till sommaren/eller direkt efter sommaren publicerar en systematisk kunskapsöversikt om just individanpassad undervisning inom vuxenutbildningen. Mer om denna översikt kan läsas på länken nedan. 

Referenser

Fejes, A., Wärvik, G-B., & Runesdotter, C. (2016) Marketization of adult education: principals as business leaders, standardised teachers and responsibilised students. International Journal of Lifelong Education35(6), 664-681.

Skolinspektionen (2019) Kommunal vuxenutbildning på gymnasial nivå: Granskning av huvudmäns och rektorers arbete för flexibilitet och individanpassning.Stockholm: Skolinspektionen.  https://www.skolinspektionen.se/sv/Beslut-och-rapporter/Publikationer/Granskningsrapport/Kvalitetsgranskning/komvux/

Wärvik, G.-B. (2013). The reconfiguration of adult education VET teachers. organizational imperatives, vocational ideals and the needs of the students. International Journal of Training Research, 11, 122–134.Tensions amongst


Om komvux, folkhögskola och medborgarskapandets praktiker

Hur kan utbildning för vuxna bidra till samhällsförändring, inte minst genom att fostra demokratiska medborgare? Det är en fråga som på senare tid har rönt stor uppmärksamhet i den politiska debatten, inte bara i Sverige, utan även i Europa och andra delar av världen. Utbildning för vuxna lyfts fram som en lösning på en rad aktuella samhällsutmaningar, som sträcker sig från miljöfrågor till den mer övergripande målsättningen att skapa ekonomisk tillväxt. Utbildning skall förbereda vuxna inför arbetslivet, bidra till aktivt medborgarskap såväl som till personlig utveckling. I svensk skollag skrivs syftet med t.ex. komvux fram på följande sätt:

“Målet för den kommunala vuxenutbildningen är att vuxna ska stödjas och stimuleras i sitt lärande. De ska ges möjlighet att utveckla sina kunskaper och sin kompetens i syfte att stärka sin ställning i arbets- och samhällslivet samt att främja sin personliga utveckling. Utgångspunkten för utbildningen ska vara den enskildes behov och förutsättningar. De som fått minst utbildning ska prioriteras.” (SFS, 2010)

Vad denna typ av text, förutom att de beskriver en specifik roll för vuxnas utbildning och lärande, gör är att den åskådliggör specifika normativa antaganden om hur medborgaren bör vara – eller snarare hur medborgaren bör bli – för att kunna fungera och vara en del av samhället, det vill säga för att vara inkluderad. Med andra ord, vuxna ses som ännu ej varande medborgare, även om de i egenskap av att vara vuxna ju redan är medborgare, åtminstone i formell mening. 

I den nyligen publicerade boken “Medborgarskap och utbildning för vuxna: Om komvux, folkhögskola och medborgarskapandets praktiker”, som är slutrapport på ett mångårigt forskningsprojekt om komvux och folkhögskola, riktar vi vår uppmärksamhet mot just sådana normativa antaganden om hur den vuxna förväntas bli till genom utbildning, vilka färdigheter och förmågor hon behöver utveckla för att kunna inkluderas i samhället som ”fullvärdig” medborgare.


Inte tillräckligt mycket medborgare?

Förväntningar på vuxenutbildningen och dess roll att forma medborgare är del av bredare debatter om medborgarskapets problem och mer specifikt om problemet med att vissa delar av befolkningen inte anses vara tillräckligt mycket medborgare. I en rad olika sammanhang har en förnyad diskussion om medborgarskap och utbildning för medborgarskap efterlysts. Inte minst mot bakgrund av farhågor för minskat deltagande i politik och det civila samhälle, brist på social sammanhållning och tilltagande social exkludering.

Det finns, som vi ser det, flera problem med sådana diskussioner om utbildning för medborgarskap. Vad som i mångt och mycket utelämnas i dessa diskussioner är det faktum att medborgarskap redan levs och utövas av dem som är utbildningens målgrupp – inte minst de vuxna, som ju redan är medborgare – praktiserande medborgarskap i sina dagliga liv. Det blir därför minst sagt märkligt när vuxna, i samtida debatter, positioneras som i behov av särskilda slags kunskaper, värden och förmågor för att kunna bli tillräckligt mycket medborgare. Med andra ord, vuxna positioneras som utanför den existerande medborgerliga gemenskap som de är en del av. I en sådan förståelse av medborgarskap förstås för lite medborgarskap som ett problem som är lokaliserat till den enskilde individen. Det är individen som är problemet och det är individen som ska ta ansvar för att bli till som fullvärdig medborgare. Genom att erbjuda möjligheter, såsom vuxenutbildning, förväntas den enskilda individen, i namn av eget ansvar och frihet, välja sådan utbildning som i slutändan bidrar till hennes anställningsbarhet.

För att summera: För det första, forskning om utbildning för medborgarskap som specifikt ägnar sig åt vuxnas utbildning och lärande är begränsad. Denna forskning har till stor del en normativ ansats, med särskilt intresse för hur utbildning för vuxna kan bidra till ett bättre medborgarskap. För det andra, vi har identifierat en brist när det gäller att problematisera idén om att vuxna är i behov av utbildning för att bli medborgare, trots att de – genom sina förmågor och handlanden – redan är medborgare. I boken riktar vi därför särskild uppmärksamhet mot just en sådan dualistisk förståelse av att vara och att bli medborgare. Mer specifikt vill vi med boken närmare analysera hur medborgare formas och fostras genom rådande diskurser om medborgarskap och utbildning för medborgarskap i utbildningssammanhang riktade mot vuxna.

Om projektets design

I forskningsprojektet ville vi inte endast ta del av de normativa utsagor om vuxenutbildning, folkbildning och fostran av medborgare som formas i policytexter (analys av omfattande empiriskt material i termer av offentliga utredningar, proportioner, och andra politiskt beslutade dokument), utan vi ville även ta del av utsagor från elever och deltagare själva om vad de gör när de “gör” medborgarskap. Vi tittade därmed närmare på en folkhögskola (tre olika kurser) och en komvuxskola (två olika kurser/klassrum), observerade vad som hände, och förde informella samtal med elever, deltagare och lärare. Lärare på kurserna (n10) intervjuades om sin undervisning, om syftet med utbildningen. och utbildningsformen, och deras bilder av sina deltagare och elever. Elever och deltagare (n62) fick under 7-10 dagar en pennkamera med sig för att dokumentera sådant de menade att de “gör” i sitt liv som är att “göra medborgarskap”. Inledningsvis samtalade vi med elever och deltagare, enskilt om vad de tänker spontant kring “görandet av medborgarskap”, och den dokumentation de ombads göra var för att få dem att fundera vidare på denna fråga. Efter 7-10 dagar genomfördes enskild intervju där forskaren ställde frågor om vad som hade dokumenterats eller inte, varför, hur de resonerade kring det, sådant de gärna hade dokumenterat, varför etc.

Det samlade empiriska materialet, ett antal tusen sidor policytexter, observationsanteckningar, och 1200 sidor transkriberade intervjuer, låg till grund för diskursiv (talet om) analys av hur elever och deltagare formas och formar sig själva till specifika typer av medborgare.

Vidare läsning

Projektets resultat och analys är avrapporterade i en rad olika publikationsformer. Bland annat samlar vi flera av våra analyser i den nyligen publicerade boken “Medborgarskap och utbildning för vuxna: Om komvux, folkhögskola och medborgarskapandets praktiker” utgiven på Studentlitteratur. Boken finns även i något annorlunda version på engelska “Adult education and the formation of citizens: A critical interrogation” utgiven på Routledge. Möjlighet finns även att ta del av analyser i olika artiklar som listas nedan.

Omdömen

Den engelska boken har hittills fått följande omdömen:

“Citizenship education is typically viewed as an unproblematic ‘good’ thing that empowers adults to participate fully in a democratic society. In this fascinating volume, Andreas Fejes and his colleagues outline the normative nature of citizenship education and challenge the idea that those not receiving such education are somehow ‘less than’ full citizens. Drawing on Foucault’s ideas they analyse conceptions of citizenship and practices of education as regimes of truth, and explore the ways that power relations shape citizenship as a process of inclusion and exclusion.” 

Stephen Brookfield, John Ireland Endowed Chair, University of St. Thomas, Minneapolis-St. Paul, USA.

“Never has there been time when we need more strategic adult education oriented to formal, nonformal and informal sectors, to address the ongoing crises in citizenship and global civil society. In putting adult education at the centre, the authors not only fill a deep gap in citizenship education, they push for more careful consideration of the many challenges citizens face globally. This book is a must read for those of us interested in the discourses of citizenship, adult education, and global civil society.”

Leona M. English is Professor of Adult Education at St. Francis Xavier University, Canada.

“This book addresses ongoing, key discussions on citizenship education, contributing an analysis disentangling current questions regarding constructions of citizenship. Hopefully this book can contribute to wise solutions to these kinds of wicked problems of our times. As such, the book should be of interest to a wide range of students and scholars interested in the current conditions for adults’ learning and participatory citizenship.”

Annika Pastuhov, Postdoctoral researcher, Linköping University and Åbo Akademi. Book review published in Adult Education Quarterly, DOI: 10.1177/0741713618807849)

Vetenskapligt kollegialt granskade artiklar (peer-review)

18. Fejes, A. & Dahlstedt, M. (Accepted for publication). Choosing one’s future? Narratives on educational and occupational choice among folk high school participants in Sweden.  International Journal of Educational and Vocational Guidance. 

17. Dahlstedt, M. & Fejes, A. (2018) Futures in line? Occupational choice among adult migrant students in Sweden. International Journal of Lifelong Education.

16. Fejes, A., Olson, M., Rahm, L., Dahlstedt, M., Sandberg, F. (2018) Individualisation in Swedish adult education and the shaping of neo-liberal subjectivities. Scandinavian Journal of Educational Research, 62(3), 461-473. 

15. Olson, M., Dahlstedt, M., Fejes, A., Sandberg, F. (2018) The formation of the willing citizen: Tracing reactive nihilism in late capitalist adult education. Educational Philosophy and Theory, 50(1), 95-103. 

14. Dahlstedt, M., Sandberg, F., Fejes, A., Olson, M. (2018) Dissonant futures: Occupational trajectories, gender and class in contemporary municipal adult education in Sweden. Journal of Education and Work, 31(1), 16-27.

13. Fejes, A. & Dahlstedt, M. (2018) Becoming the role model: youth recreational leaders, occupational choice and a will to include. Discourse: Studies in the cultural politics of education, 39(6), 901-912.Doi: 10.1080/01596306.2017.1308917

12.  Dahlstedt, M., Fejes, A., Olson, M., Sandberg, F. & Rahm, L. (2017) Longing to belong: Stories of belonging in multi-ethnic Sweden. Nordic Journal of Migration Research, 7(4), 297-304. Doi: 10.1515/njmr-2017-0020

11. Dahlstedt, M., Fejes, A., Olson, M., Rahm, L. & Sandberg, F. (2017) Medborgarskapandets paradoxer: Medborgarskapspositioneringar i berättelser om tillhörighet i migrationens tid.Sociologisk Forskning, 54(1-2), 31-50. 

10. Rahm, L. & Fejes, A. (2017) Popular education and the digital citizen: A genalogical analysis. EuropeanJournal for Research in the Education and Learning of Adults, 8(1), 21-36.  

9. Dahlstedt, M. (2016) Kriget med mig själv: Om romer och tillhörighet i migrationens Sverige. Socialvetenskaplig tidskrift, 23(3-4), 283-302. 

8. Dahlstedt, M. & Olson, M. (2016) Ana’s tragedy – and Europe’s:  A contemplation over Romani, belonging and the conditioned citizenship making in a Europe of Migration. European Journal of Future Studies, 4(16).

7. Fejes, A., Wärvik, G-B., & Runesdotter, C. (2016) Marketization of adult education: principals as business leaders, standardised teachers and responsibilised students. International Journal of Lifelong Education, 35(6), 664-681. 

6. Sandberg, F. (2016) Recognition and adult education: An incongruent opportunity. Studies in Continuing Education, 38(3), 265-280. 

5. Sandberg, F., Fejes, A., Dahlstedt, M., & Olson, M. (2016) Adult education as a heterotopia of deviation: a dwelling for the abnormal citizen. Adult Education Quarterly, 66(2), 103-119. 

4. Olson, M., Fejes, A., Dahlstedt, M., & Nicoll, K. (2015) Citizenship discourses: Production and curriculum. British journal of sociology of education, 36(7), 1036-1053.

3. Rahm, L. & Fejes, A. (2015) Ubiquitous computing, digital failures and citizenship learning in Swedish popular education. Citizenship Teaching & Learning, 10(2), 127-141.

2. Nicoll, K., Fejes, A., Olson, M., Dahlstedt, M., & Biesta, G. (2013) Opening discourses of citizenship education: A theorization with Foucault. Journal of Education Policy, 28(6), 828-846.  

1. Olson, M. (2012) What counts as young peoples civic engagement in times of accountability? On the importance on maintaining openness about young peoples civic engagement in education. Utbildning och Demokrati,21(1), 29-55.  

Böcker

3. Rahm, L. (2019) Educational imaginaries: A genealogy of the digital citizen. Linköping: Linköpings universitet. (doktorsavhandling)

2. Fejes, A., Dahlstedt, M., Olson, M., & Sandberg, F. (2018) Medborgarskap och utbildning för vuxna: Om komvux, folkhögskola och medborgarskapandets praktiker. Lund: Studentlitteratur. 

1. Fejes, A., Dahlstedt, M., Olson, M., & Sandberg, F. (2018) Adult Education and the Formation of Citizens: A Critical Interrogation.London: Routledge. 

Bokkapitel

5. Dahlstedt, M. & Fejes, A. (2018) Fritidsgården och utanförskapets resurser – viljan att förebilda.  I M. Dahlstedt (red.) FörortsdrömmarUngdomar, utanförskap och viljan till inkludering. Linköping: Linköping University Electronic Press, 127-138.  

4. Fejes, A. (2017) Är du fullärd lille vän? Biblioteken och det livslånga lärandet. I.E. Fichtelius, E. Enarson, K. Hansson, J. Klein & C. Persson (red) Den femte statsmakten: Bibliotekens roll för demokrati, utbildning, tillgänglighet och digitalisering. Stockholm: Kungliga biblioteket, nationell biblioteksstrategi, 291-315. 

3. Fejes, A. (2016). Vuxenutbildningens utmaningar i migrationens tidevarv. In B. Kindenberg (ed) Flerspråkighet som resurs. Stockholm: Liber, 310-322. 

2. Fejes, A. & Nordvall, H. (2016) Vad händer med vuxenutbildningens medborgerliga och demokratiska funktion i marknadiseringens tidevarv? I Folkuniversitetet (red) Folkbildningens framtidsfrågor. Stockholm: Folkuniversitetet, 19-31. 

1. Olson, M. (2015) Ungas medborgerliga engagemang i samhällsundervisningen. In C. Ljunggren, I. Unemar Östh, & T. Englund (eds) Kontroversiella frågor: Om kunskap och politik i samhällsundervisningen (pp. 169-185), Malmö: Gleerups.  

Övriga publikationer

6. Fejes, A. (2018) Om folkhögskolan, komvux och den individualistiska medborgaren. I Årsbok om folkbildningsforskning 2017

6. Fejes, A. (2015) Släpp medborgaren loss! Om medborgarideal och folkbildning. Folkbildarforum. 

4. Fejes, A. (2015) Vuxenutbildning och skolning av medborgare. KOM: Kommunikation mellan vuxenutbildare43(1), 416-17.

3. Nordvall, H. & Fejes, A. (2014) Folkbildning och vuxenutbildning i skolkrisorkanens öga.KOM: Kommunikation mellan vuxenutbildare42(3), 4-8. 

2. Fejes, A. (2013) Mot ett vidgat medborgarskapsbegrepp: En forskningsansats. I Årsbok om folkbildningsforskning 2012, 108-123.

1. Fejes, A. (2013). Vuxna elevers medborgaraktiviteter i och utanför vuxenutbildning och folkbildning. Venue, Inblickar i folkbildning. www.liu.se/venue