Högskola

now browsing by category

 

Lärarutbildningen negligerar vuxenutbildningen

Vuxenutbildningen har idag fler elever än gymnasieskolan och styrs bl.a. av en egen läroplan från 2012. Till skillnad från gymnasieskolan organiseras komvux kursbaserat med kontinuerligt intag av elever. Snarare än ett fritt skolval upphandlas stora delar av vuxenutbildningen, och elever studerar kurser hos olika utbildningsanordnare. Nästan hälften av alla kursdeltagare inom komvux går en kurs hos en icke-kommunal anordnare (att jämföra med att 26% av eleverna i gymnasieskolan går på en fristående skola). Av vuxenutbildningens elever är nästan hälften födda utomlands. Jämfört med barn och ungdomar har vuxna elever ofta andra specifika livsomständigheter, bl.a. försörjningsansvar för sig själv och kanske för en familj. Vuxna elever har också relativt ofta med sig negativa erfarenheter från tidigare skolgång. Lärare inom vuxenutbildningens ställs därmed inför specifika krav. Men hur blir man lärare i komvux (där även svenska för invandrare ingår)? Och hur väl förbereds man som lärarstuderande på arbete inom just vuxenutbildningen?

Det finns ingen separat utbildning för de som vill jobba som lärare inom vuxenutbildningen. Snarare är man t.ex. hänvisad till ämneslärarprogrammet eller yrkeslärarprogrammet. Dessa program skall enligt sin examensordning ge de studerande viss kännedom om vuxnas lärande. För övrigt finns inga specifika skrivningar som indikerar att de studerande ska förberedas för arbete inom vuxenutbildningen. Den politiska ambitionen bakom nuvarande lärarutbildning är med andra ord låg vad gäller att bidra till de studerandes kunskap och kompetens för att arbeta inom vuxenutbildningen.

Nästa fråga som väcks är hur väl lärarutbildningarna lever upp till, visserligen relativt svaga, skrivningar om att studerande ska få kännedom om vuxnas lärande? Vänder vi oss till det lärosäte där jag själv arbetar, finns det inom ramen för yrkeslärarprogrammet ett tydligt fokus på att förbereda de studerande för arbete inom gymnasieskolan likväl som inom vuxenutbildningen. Inom ramen för ämneslärarprogrammet är det däremot mycket skralt. I dagsläget finns det inget innehåll som specifikt riktar in sig på att ge de studerande kunskap som förbereder dem för arbete i vuxenutbildningen. Dock finns det vissa studerande som får möjlighet att göra sin verksamhetsförlagda utbildning i vuxenutbildningen, vilket sannolikt framförallt har att göra med att det är svårt att få fram VFU-platser. Det pågår dock ett internt utvecklingsarbete för att se till att även ämneslärarstuderande får viss kännedom om vuxnas lärande för att leva upp till examensordningens skrivningar. Dock menar jag själv att ambitionen borde vara mycket högre än så. Dvs. att tillse att studerande de facto förbereds på arbete inom komvux då flera av dem kommer att jobba i sådant sammanhang.

Hur ser det då ut på andra lärosäten? Här har jag kontaktat UKÄ och påtalat behovet av att se över om och på vilket sätt lärarutbildningarna lever upp till examensordningens skrivningar om vuxnas lärande. Tyvärr hade de vid tidpunkten då jag kontaktade dem redan valt ut de frågor de skulle fokusera på i sin utvärdering. Inom ramen för den komvuxutredning som för tillfället genomförs, där bl.a. frågan om vuxenutbildningens lärares kompetensutvecklingsbehov ingår, har en enkät riktats till lärosätena för att fråga om bl.a. vilken forskning om vuxnas lärande som bedrivs. Skall bli intressant att ta del av resultaten från denna utredning vad gäller just denna fråga. Tyvärr är jag inte optimistisk. Sannolikt ignorerar de flesta lärarutbildningar frågan om att förbereda sina studerande på arbete inom komvux.

Jag brukar lite retoriskt, i sammanhang där jag träffar personer som jobbar med lärarutbildning, fråga om de känner till att det från 2012 finns en separat läroplan för vuxenutbildningen. Eller att det är fler elever inom vuxenutbildningen än inom gymnasieskolan. Det är väldigt få händer som lyfts upp i luften när jag ställer dessa frågor. Kunskapen om vuxenutbildningen tycks med andra ord vara låg bland lärarutbildare vilket är mycket anmärkningsvärt och högst oroande. Hur kommer sig detta?

Sannolikt kan det kopplas till vidare trender och debatter där fokus ofta riktas mot vad som i vardagsmun kallas ”skolan”. PISA-rapporter och andra mätningar hänvisas till för att tala om att skolan är i kris. Eleverna lär sig inte det de behöver lära sig. Det behövs skriva-, räkna- och läsa-garantier, tidigare kunskapsmätningar etc. Med andra ord, fokus hamnar framförallt på barn. Vad gäller gymnasieskolan hamnar fokus ofta på frågan om hur många som går ut med kompletta betyg, om även yrkesprogrammen ska ge behörighet till högre utbildning, eller hur skolmarknaden via det fria skolvalet segregerar. Alla dessa frågor är viktiga, men hur möter vi alla de elever som inte går ur gymnasieskolan och som sannolikt behöver gå vidare till komvux? Hur möter vi de nyanlända vuxna som sannolikt behöver delta i komvux/SFI? Hur förbereder vi de lärare som där skall jobba?

Samma trender stöter jag på när jag läser debattartiklar och olika inlägg från representanter för myndigheter av olika slag; det talas om skolan, men inte om vuxenutbildningen. Det talas om barn och ungas lärande, men inte om vuxnas lärande. Med andra ord, som jag retoriskt brukar säga, det talas om skola, skola, skola och skola.

Ett argument som ofta förs fram, och inte minst av förra utbildningsminister Björklund, är att vi måste lösa skolans problem för de yngre barnen först, sedan kan vi ägna oss åt vuxenutbildningen. Det kunde vi bl.a. se genom att alla de reformer som genomfördes under Björklunds tid som minister, nästan uteslutande handlade om skolan och inte om vuxenutbildningen. Ett annat argument som förs fram när jag talar om vikten av kunskap om vuxnas lärande inom ramen för lärarutbildningen (i bred bemärkelse, där det bland annat ingår att få kunskap om komvux organisering), är att det redan är stoffträngsel, och att det är viktigare att lärarstudenterna får kunskap om barns lärande och en rad andra saker som inte specifikt handlar om vuxnas lärande.

Är inte detta anmärkningsvärt? Om vi alltid skall tala om och fokusera på barns lärande, då kommer vi ju aldrig att skapa kunskap om, och bli bättre på att arbeta med vuxnas lärande. Vi kan se liknande negligens i politiken. Lärarna inom vuxenutbildningen fick inte vara del av lärarlönelyftet, och antalet lektorer i vuxenutbildningen är inte många. Med andra ord, vuxenutbildningen har under många år inte bara varit en marginaliserad företeelse inom lärarutbildningen, utan också inom ramen för den vidare utbildningspolitiken.

När jag nyligen var på ett möte anordnat av SUHF, med fokus på lärarutbildningen, där bl.a. frågan om praktiknära forskning diskuterades, så nämndes visserligen vuxenutbildningen men endast i förbifarten. Jag passade då på att nämna mycket av just det jag skrivit här och uppmanade de lärosäten som ska delta i försöksverksamheten om praktiknära forskning (som finansieras av regeringen) att tillse att de involverar kommunala huvudmän med fokus på vuxenutbildning. Tyvärr har jag inte stora förhoppningar, då diskursen om barn och skola är så pass stark. Det är svårt att bryta igenom talet om skola, skola, skola och skola.

Nu finns det vissa ljus i mörkret. Nuvarande regering har som sagt var tillsatt en komvuxutredning som bland annat ser över frågan om kompetensutveckling inom vuxenutbildningen. Min förhoppning är dock att regeringen tar ett steg till och tillsätter en utredning med fokus på att tillse att våra lärarutbildningar, framförallt ämneslärarutbildningen och yrkeslärarutbildningen, får ett än tydligare uppdrag att förbereda de studerande för arbete inom vuxenutbildningen. Det räcker inte med en examensordning som skriver att de studerande skall ”få viss kännedom om vuxnas lärande”. Sådan skrivning förpliktigar inte och inte heller ger det bra grund att inkludera tillräckligt innehåll som de facto förbereder de studerande på arbete i komvux. Detta är inte minst centralt i en tid av stora migrationsrörelser i vilken vuxenutbildningen redan har fått, och kan antas få en alltmer central roll i relation till både utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken. Inte minst i fråga om vuxenutbildningens kompensatoriska, likväl medborgerliga och demokratiska uppdrag.

Nästa steg som jag själv ämnar ta i denna fråga är att genomföra en översyn över hur våra lärarutbildningar förbereder de studerande på ett arbete i vuxenutbildningen. När jag fått tid att göra detta återkommer jag med nytt blogginlägg i frågan.

Om lektorers arbetsvillkor och universitetsledningars ovilja att omprioritera

Frågan om lektorers möjlighet till kompetensutveckling och forskning är centralt, inte bara för att att erbjuda goda anställningsvillkor, utan också för att säkra en god forskningsförankring för grundutbildningen. Tyvärr ser situationen olika ut på olika lärosäten, vilket sannolikt har flera förklaringsgrunder. Den främsta är sannolikt de historiska fördelningsgrunder som finns, där staten ger de äldre lärosätena flerfaldigt högre forskningsanslag än vad som ges till de nyare lärosätena (jämfört med lärosäten som kom till på 70-talet och framåt). Även fördelningen av den så kallade studentpengen, summan som fördelas från staten per student, är historiska konstruktioner utan mycket bäring på “verkligheten”. Dvs. lärosäten erhåller bra mycket högre anslag för studerande inom t.ex. medicin och naturvetenskap än för studerande inom humaniora och samhällskunskap.

En annan förklaringsgrund är att lärosätena själva har en ovilja (oförmåga?) att göra omprioriteringar. Den summa som enskilda lärosäten får från staten för forskning och grundutbildning kommer i två olika säckar, dvs. en summa för forskning och en summa för grundutbildningen. Dessa summor fördelas utifrån ovan nämnda historiska system. Dock kan lärosätena sedan många år själva avgöra hur de sedan fördelar dessa resurser internt. Dvs. ett lärosäte som tycker att studentpengen borde jämnas ut något mellan ämnesområden, kan så göra. Eller lärosäten som tycker att snedfördelningen av forskningsanslagen är oskäliga, kan utjämna även dessa.

Det finns dock en ovilja och kanske till och med oförmåga hos många lärosäten (rektorer och universitetsledningar) att göra sådana omfördelningar. Möjligen sker vissa temporära alternativt mindre omfördelningar, men några mer grundläggande sådana görs sällan. Mitt eget lärosäte Linköpings universitet är ett exempel på lärosäten där sådan ovilja finns på central nivå, trots att skillnaderna mellan ämnesområdena skiljer sig starkt. Studentpengen fördelas vidare utifrån de av staten historiska konstruktionerna, och forskningsanslagen fördelas på samma sätt som skedde innan universitetet själva fick större mandat att kunna göra egna omprioriteringar.

För att tydliggöra skillnaderna i anslag för forskning internt inom Linköpings universitet kan vi ta ett räkneexempel. Fördelar man anslagen för forskning vid Linköpings universitet per fakultet, uppdelat per antalet studenter som finns registrerade vid varje fakultet så är snedfördelningen ungefär så här: Medicinsk fakultet har fyra gånger så höga interna forskningsanslag uppdelat per student än utbildningsvetenskap, inom teknik och naturvetenskap tre gånger så höga anslag, och inom filosofisk fakultet dubbelt så höga anslag. Med andra ord, snedfördelningen är omfattande. 

Då den av staten historiska konstruktion av fördelning av anslag på så sätt förflyttas nedåt i de enskilda lärosätenas organisationer, skapas mycket olika villkor för lektorer som jobbar inom olika ämnesområden, att få möjlighet att i sin tjänst få tid för kompetensutveckling och forskning.

Med andra ord, det är både staten och enskilda lärosätena, som genom sin ovilja att omprioritera, ger ämnesområden mycket skilda förutsättningar för att bedriva god utbildning, där de som jobbar med utbildningen också får möjlighet att vara aktiva forskare.

Med anledning av dessa snedfördelningar och den ovilja som finns inom mitt eget lärosäte att centralt göra omprioriteringar, genomförde jag, i min egenskap av prodekan inom utbildningsvetenskap, med ansvar för forskning och forskarutbildning, en mindre studie för att få lite mer klarhet i hur det ser ut för lektorer vid de olika institutionerna. Är det så att de får möjlighet att vara aktiva forskare? Och om, vilka resurser används för detta. Dvs. har man interna forskningsanslag som kan ge lektorer möjlighet till forskning? Räcker studentpengen till att erbjuda lektorer viss tid i tjänst för att hålla sig uppdaterad med senaste forskningsrönen? Denna fråga blir mycket central vid ett lärosäte som Linköpings universitet där det lokala avtalet inte garanterar lektorer forskning i tjänst.

Den som vill läsa rapporten kan hitta den på länken här! Nedan  har jag endast klistrat in  rapportens inledning och avslutande diskussion.

Rapporten ställdes till universitetsstyrelsens ordförande och rektor i april 2016 och föranledde ingen reaktion. Det krävdes påminnelser från min sida för att till slut, nära på ett år senare, erbjudas möjligheten att träffa rektor för att diskutera dessa frågor. Rapporten har, föga förvånande, inte lett till något resultat. Ledningen verkar nöjd med status quo.

Min förhoppning är dock att rapporten kan vara ett litet bidrag i denna debatt. Och förhoppningsvis kan kollegor på andra lärosäten bidra med ytterligare kunskapsunderlag för hur det ser ut på andra ställen. Problemet är ju att de som inte vill eller har något eget intresse i att förändra rådande situation inte heller kommer att bidra med att ta fram kunskapsunderlag som de facto pekar på de stora skillnader som finns. Därför måste vi som jobbar inom områden som är underprioriterade av både statsmakten och enskilda universitetsledningar själva använda vår tid för att ta fram underlag och konstant påminna beslutsfattare om dessa frågor, och uppmuntra politiskt mod att omfördela.

Rapportens inledning

Lektorers möjlighet till kompetensutveckling och forskning är central för kvalitén på universitetets utbildningar tillika för möjligheten att rekrytera personal. Inom utbild­ningsvetenskap kan vi se hur flera lärosäten erbjuder bättre villkor än vad vi kan göra, både större och mindre universitet. På så sätt har vi stor utmaning att rekrytera per­sonal, inte minst i en situation då lärarutbildningen expanderar, samtidigt som mycket personal går i pension (inte bara vid LiU utan även ”nationellt”). Därmed är frågan om hur vi kan erbjuda attraktiva tjänster högst central. Inte minst för att även framgent kunna garantera att vi har en av Sveriges bästa och mest kompletta lärarut­bildningar vilandes på vetenskaplig grund, bemannad av lärare som både undervisar och forskar. Liknande frågor torde vara högst aktuella inom flera ämnesområden inom LiU, varpå denna rapport kommer att rikta sina rekommendationer till univer­sitetsstyrelsen.

För att skapa underlag för strategisk diskussion om hur Linköpings universitet kan stärka sin konkurrenskraft som attraktiv arbetsgivare för lektorer som jobbar inom det utbildningsvetenskapliga området, har jag valt att kontakta alla prefekter vid LiU, tillika personer med motsvarande funktioner vid ett urval av andra lärosäten, för att se hur man lokalt hanterar frågan vad gäller lektorers villkor för kompetensut­veckling och forskning, tillika hur denna finansieras.

Bakgrund

Lektorers förutsättningar för kompetensutveckling och forskning skiljer sig markant åt mellan lärosäten, men också mellan områden inom enskilda lärosäten. IFAU (2016) presenterade nyligen en rapport där lektorers villkor jämfördes mellan läro­säten i Sverige och Skandinavien. I rapportens fjärde del framkommer att en lektor vid Linköpings universitet, jämfört med övriga, förväntas ”producera” mest under­visning av alla, under sin karriär. På sidan 51 i rapporten står bl.a.:

“Den som exempelvis anställts som lektor vid Linköpings universitet vid 35 års ålder och befordrats till professor vid 45 års ålder har vid 67 års ålder haft 16259 timmar – eller 9,5 årsverken – mer undervisningsplikt än kollegan som följt samma karriärbana vid Lunds universitet eller Stockholms universitet och ungefär dubbelt så många timmars under­visningsplikt som kollegorna vid danska och norska universitet.”

Med andra ord, en lektor vid LiU förväntas ”producera” mer undervisning under ett år och under sin karriär, än kollegor vid andra lärosäten. Detta kan troligen, bl.a. kopplas till det lokala arbetstidsavtalet vid LiU som inte garanterar lektorer kompe­tensutveckling i tjänst. Avtalet vid LiU stipuleras att:

“Fördelningen av arbetsuppgifter ska ske i ett flerårsperspektiv där för­delningen av olika arbetsuppgifter kan variera över tiden. Utöver undervisningsuppgifter ska utrymme ges för kompetensutveckling, såsom att följa forskningen. Den fleråriga planeringen skall särskilt syfta till att identifiera behoven och möjligheterna till kompetensuppe­hållande forskning och annan kompetensutveckling samt fördelningen i tiden av sådana insatser på medarbetare som omfattas av avtalet. Ar­betstid för en återkommande kompetensutveckling för lärarna…..är av grundläggande betydelse för universitetets verksamhet och ska därför planeras in utifrån verksamhetsmässiga behov, ekonomiska förutsätt­ningar och den enskilde lärarens önskemål men med beaktande jämväl av motsvarande behov hos och önskemål från övriga berörda lärare. Inom ramen för den fleråriga planeringen ska det i vetenskapligt kom­petenta lärares uppgifter normalt ingå forskning. (Lokalt arbetstids­avtal för lärare vid Linköpings universitet 2010-01-11).”

Å ena sidan står det här att det utöver undervisning ”ska utrymme ges för kompe­tensutveckling”, å andra sidan att det ”normalt” skall ingå forskning. Den till tyckes tydliga åtskillnad mellan begreppen kompetensutveckling och forskning blir mindre distinkt genom de exempel som lyfts fram i texten. Det fastslås att alla lektorer skall ha tid för kompetensutveckling, med fokus på, bl.a. ”att följa forskningen”, och ge­nom att kunna bedriva ”kompetensuppehållande forskning”. Därutöver kan det för lektorn ”normalt” ingå forskning i tjänst. Forskning tycks därmed vara något annat än att följa forskningen inom sitt område eller att bedriva kompetensuppehållande forskning. Trots otydligheten i begreppsdefinition, framgår av det lokala anställ­ningsavtalet att det inte finns någon garant i omfattning av forskning och kompetens­utveckling för lektorer. Ordet ”normalt” ger också tolkningsföreträde till arbetsgi­vare, dvs. ordet ger möjlighet att argumentera för varför vissa lektorer ej får möjlighet till forskning i tjänst.

De vetenskapliga områdena vid LiU har med grund i statliga beräkningsgrunder, och lokala prioriteringar, stora skillnader i interna anslag. Vidare är det stora skillnader i möjligheter att kunna erhålla externa anslag, mellan olika vetenskapliga områden. Ett inte alltför djärvt antagande är att områden med låg intern fördelning av anslag, också har större utmaningar i att erhålla externa anslag då dessa områden (framför­allt hum/sam och utbildningsvetenskap) är underfinansierade både lokalt och nat­ionellt. Med tanke på de relativt stora skillnaderna i anslag kopplat till olika områden, är det rimligt att anta att villkoren för lektorer, och de möjligheter som skapas för kompetensutveckling och forskning i tjänst, skiljer sig markant åt beroende på inom vilket område vid LiU lektorn är verksam inom.

Argumentet slår tillbaka på LiU

Ett argument som ofta förs fram från ledningen vid Linköpings universitet, är att det statliga anslaget för forskning är oproportionerligt lågt, där LiU missgynnas jämfört med universitet som Umeå, Stockholm, Göteborg, Lund, och Uppsala. Att fördela forskningsanslag utifrån historia är något LiU menar vara felaktigt. Ledningen pekar också på att LiU drar in större externa anslag än det erhållna statliga anslaget, och att LiU därmed torde erhålla högre statliga anslag. Trots att detta är korrekt (finns dock lärosäten som är än bättre en LiU på att dra in externa anslag i relation till sina stat­liga anslag) och något statsmakten har att hantera, så har LiU vad gäller grundutbild­ningen samma storlek på sina studentpengar som andra lärosäten. Med andra ord, det är i första hand vad gäller forskningsanslagen där LiU har möjlighet att använda just detta argument.

För att finansiera lektorers kompetensutveckling kan lärosätet använda både delar av det statliga grundutbildningsanslaget, men även delar av det statliga forskningsan­slaget. Lärosäten har dessutom själva autonomin att avgöra hur anslagen skall förde­las mellan ämnesområden. Vid LiU har universitetsstyrelsen valt att mer eller mindre sända vidare den statliga studentpengen (grundutbildningsanslaget) och den logik som där råder för fördelning, ner till de olika områdena (fakulteterna). På samma sätt hanterar styrelsen det statliga forskningsanslaget., bortsett från en mindre del som rektor har till förfogande för strategiska satsningar. LiU gör därmed idag ingen tydlig omprioritering mellan ämnesområden vad gäller det statliga anslaget för grundut­bildning och forskning.

Med andra ord, LiU ifrågasätter att det statliga forskningsanslaget fördelas på histo­risk grund snarare än genom andra prioriteringslogiker. Samtidigt använder LiU själv historisk logik i hur medel för forskning och grundutbildningsmedel fördelas internt på universitetet.

Studien

Den som vill ta del av studiens upplägg och konkreta resultat får läsa hela rapporten på denna länk. Nedan har jag endast klippt in rapportens diskussion.

Diskussion

Studien som denna rapport baseras på lyfter en rad centrala frågor i behov av vidare diskussion, tillika utredning, inom Linköpings universitet. I grunden handlar frågan om hur LiU kan erbjuda alla sina lektorer goda villkor och förutsättningar för kom­petensutveckling och forskning i tjänst, för att på så sätt tillse att alla utbildningar inom alla vetenskapliga områden kan ha god forskningsbas, samt att alla studenter möter lärare som har goda möjligheter att hålla sig uppdaterade om forskningen inom det område för vilket de undervisar, tillika att själva vara aktiva forskare. Inte minst är dessa frågor centrala för oss inom utbildningsvetenskap där situationen för tillfället är tuff vad gäller att å ena sidan konkurrera med andra lärosäten vid rekry­tering av lektorer, å andra sidan, att kunna erbjuda våra befintliga lektorer skäliga villkor för kompetensutveckling och forskning.

Studien visar med stor tydlighet att villkoren för lektorer vid LiU skiljer sig åt. Är du lektor vid institution aktiv inom utbildning med hög studentpeng, är sannolikheten att du erbjuds, eller till och med garanteras kompetensutveckling i tjänst, finansierad via grundutbildningsanslaget mycket större, än om du arbetar inom utbildningar med låg tilldelning av studentpeng. Villkoren skiljer sig därmed också åt mellan lek­torer inom samma institution, beroende på vilket ämnesområde lektorn arbetar inom.

Därutöver indikerar studien att de lektorer som arbetar inom områden med hög till­delning av studentpengen, också tycks ha större möjlighet att ta del av interna forsk­ningsanslag, då dessa är så pass mycket högre än anslagen till forskning inom områ­den som har lägre tilldelning av studentpeng. Dock krävs här ett bättre kunskapsun­derlag för att dra definitiva slutsatser.

Ovan nämnda skillnader i villkor aktualiserar frågan om hur Linköpings universitet, och dess styrelse väljer att prioritera fördelningen av sina resurser. Den tilldelning universitetet får i statliga anslag för grundutbildning och forskning, står universitetet fritt att fördela. Den logiska och skäliga argumentationslinje som universitetets led­ning för nationellt, om att LiU har oskäligt låga forskningsanslag och att regeringen torde ha en mer aktuell grund för fördelning än rent historiska, torde även logiskt och skäligen användas internt. Dvs. universitetets ledning torde ta ställning för att stor­leken på studentpengen för olika ämnesområden är historiska konstruktioner som inte ha bäring på dagens situation. Med sådan skälig logik, borde nya interna stu­dentpengar utvecklas med syfte att utifrån dagens faktiska förhållanden skapa en mer likvärdig situation för olika vetenskapsområden, deras lektorer, och studenter.

Vidare tyder resultaten på behov av vidare studie av situationen vid LiU internt men även i relation till andra lärosäten. Då yngre lärosäten, inom ramen för hum/sam och utbildningsvetenskap, tycks kunna erbjuda sina lektorer 20 % kompetensutveckling, finansierade via grundutbildningsanslagen, så väcks frågan varför så inte är fallet för dessa områden inom LiU? Nedslagen i svar från lärosäten vad gäller ifall de omför­delar studentpengen eller forskningsanslag mellan vetenskapsområden tycks inte ge svar på denna fråga. T.ex. så gör ett yngre universitet som Örebro inga större omför­delningar centralt på universitetet, och trots detta kan de erbjuda 30 % i tjänst för lektorers kompetensutveckling, forskning och administration inom ramen för lekto­rer med uppdrag inom lärarutbildningen. Motsvarande siffra för lektorer med upp­drag inom lärarutbildningen vid LiU är mer eller mindre noll, eller möjligen 50-100 timmar per år (se svar från t.ex. IBL). De begränsade svar på frågan om hur fördel­ning av timmar ut i kurs ser ut, ger inte heller något tydligt svar på om skillnaderna i finansiering kan förklaras med grund i om institutioner vid LiU t.ex. är mer ambitiösa i tilldelning av timmar för lektorers moment i undervisningen än institutioner vid andra lärosäten.

Att sprida kunskap är en viktig del i rollen som professor

Andreas Fejes är professor i vuxenpedagogik vid Linköpings universitet. Utöver att bedriva forskning, ser han samverkansuppdraget som en viktig del i rollen som professor. För att själv bidra till att sprida den kunskap som utvecklas inom akademin, driver han sedan februari 2016 en blogg.

Läs hela intervjun i ENCELLS nyhetsbrev. 

Gör om gör rätt! Kvalitet i forskning är inte lika med citeringar som regeringen tycks tro!

Regeringen ämnar även framgent använda bibliometriska mått för att mäta forskningens kvalitet (som grund för resursfördelning), vilket är högst olyckligt. Det är högst tvivelaktigt att bibliometriska mått bidrar till ökad kvalitet. Vad som är kvalitet är en komplex fråga och inte minst om man ämnar finna kvalitetsmått som är gångbara över alla discipliner (se t.ex. Lamont & Huutoniemi, 2011; Hicks, 2004; Lariviére et al, 2006).

Genom framväxten av publicerings- och citeringsekonomin (PCE) (Larsson, 2009; 2010) har citeringar, snarare än att ses som tecken på kollegialt erkännande, kommit att bli en ekonomisk produkt, något som genererar pengar (se t.ex. Karpik, 2011). PCE kan ses som en “public policy instrumentation” (Lascoumes & Le Gales 2007) där systemet ämnar styra forskare, snarare än att gynna kvalitet. Sådan styrning får ett flertal konsekvenser, något som förstärks då ”mätningar” baseras på ett smalt urval av publikationer (såsom sker genom användningen av web of science).

Systemet innebär att forskare inom utbildningsvetenskap (och samhällsvetenskap och humaniora mer brett) “tvingas” skriva texter på engelska i artikelformat för en mycket vid (internationell) publik. Detta har, förutom en rad potentiellt positiva konsekvenser (forskning kommer fler till del, forskningen blir del av vidare samtal etc.) flera negativa konsekvenser som tyvärr inte tas på tillräckligt stort allvar. Styrningen får kraft genom att mäthysterin sipprar ner i systemet där universitet själva går ner på fakultets-, institutions- avdelnings- och individnivå i sin ambition att kunna mäta ”kvalitet” i sin förhoppning om att komma väl ut i statens bibliometriska mått.

Konsekvenser av publicerings- och citeringsekonomin

Några, av många möjliga, konsekvenser värt att lyfta fram:

  • Discipliners autonomi hotas: Forskare tvingas skiva i ett format, på ett språk och med grund i en logik som i första hand sprungen ur publicerings- och citeringsekonomin snarare än ur sin egen disciplin (se t.ex. Hicks, 2013). Detta kan få stora konsekvenser för vad som framgent beforskas (t.ex. forskning riktas in mot sådant som är möjligt att dela upp i flera mindre arbeten snarare än format som skapar möjlighet till att utveckla komplexiteten i det sociala). Med andra ord, forskare kan tvingas välja mellan att vara lojal mot sin forskningstradition och forskningsproblem, eller ge avkall på sådan lojalitet för att möta nuvarande incitamentsstrukturer.
  • Relevansen av forskningen för de sammanhang som beforskas riskerar att försämras: Forskare tvingas skriva forskning för en publik som kanske inte är det minsta intresserad av ens forskning. Att skriva om svensk skola, och generalisera detta till ett vidare samtal i internationell tidskrift, kan å ena sidan innebära ett stort ointresse från de ”internationella” (läs anglosaxiska) tidskrifterna och deras ofta anglosaxiska dominerade redaktionsråd (och därmed minskad möjlighet i att släppas in i dessa sammanhang). Å andra sidan kan forskare tvingas skriva text på ett sätt som snarare passar en internationell publik, än att passa in i lokala diskussioner om svensk skola, dess resultat, system och historia. (se t.ex. Fejes & Nylander, 2014).
  • Avståndet till omgivande samhälle ökar: Om forskningen framförallt görs tillgänglig på engelska, i tidskrifter som inte är ”vardagligt” tillgängliga för det vidare samhället (politiker, lärare, skolledare etc.) riskerar forskningen inom utbildningsvetenskap ytterligare öka avståndet till de praktiker som beforskas. Kan vi räkna med att avnämare söker upp dessa artiklar, och att de gärna läser texter om svensk skola på engelska skriven för en internationell publik? (se t.ex. Fejes & Nylander, 2014)

Behov av att beakta discipliners olika publicerings- och citeringsmönster

Systemet innebär en fyrkantighet som inte tar i beaktande olika discipliners och forskningstraditioners publicerings- och citeringsmönster. Att klumpa ihop t.ex. Education and educational sciences med samhällskunskap är problematiskt på flera sätt.

  • Utbildningsvetenskap rymmer forskare från olika discipliner som kan kopplas till samhällskunskap, men också till humaniora, teknik, naturvetenskap, medicin och hälsa. Utbildningsvetenskap rymmer med andra ord en mängd olika publicerings- och citeringstraditioner.
  • Inom samhällskunskap ryms bl.a. psykologi, ekonomi och pedagogik. Om dessa tre discipliner jämförs, torde stora skillnader framkomma. T.ex. hur vanligt det är att skriva vetenskapliga artiklar på engelska, hur många författare som står med på artiklarna, hur ofta handledare står med på sina doktoranders artiklar som ingår i avhandling, hur citeringspraktiken ser ut etc. sådana frågor påverkar sannolikheten att kunna bli citerad i de sammanhang som ”räknas”, men också sannolikheten att kunna generera en lång publikationslista.
  • Inte minst påverkas olika forskningsfälts struktur, forskares citeringsmöjligheter. Finns det tidskrifter som ”räknas” i fältet som den enskilde forskaren befinner sig i? Var är dessa tidskrifter lokaliserade? Varifrån kommer de forskare som publicerar sig där? Vilka forskare citeras? Inte minst blir dessa frågor centrala inom flera forskningsområden inom utbildningsvetenskap där det är sparsmakat på tidskrifter som ”räknas”. Och de tidskrifter som finns kan ha en mycket stor ”anglosaxisk” bias i vad som publiceras och vad som citeras (se t.ex. Fejes & Nylander, 2014, 2015; Nylander, Österlund & Fejes, 2016 vad gäller den totala anglosaxiska dominansen vad gäller författarskap, tillika citeringar, inom det vuxenpedagogiska forskningsfältet, som till stor del kan förklaras med grund i hur den tidskrift som ”räknas” är styrd av en amerikansk diskurs om forskning i fältet som ).
  • Då styrsystem från statsmakten får eget liv, och tar sig uttryck som kanske inte är i enlighet med intention (se t.ex. Lindensjö & Lundgren, 2014 angående policyimplementering), får vi olika avarter. Vi har t.ex. sett hur bibliometri används av universitetsledningar för att utvärdera fakulteter, institutioner, avdelningar, forskningsmiljöer och individer. Detta är högst problematiskt då publicerings- och citeringstraditioner ser mycket olika ut inom olika discipliner och forskningsområden. Att då använda citeringsmått då avdelnings- och individnivå är ett högst tvivelaktigt sätt att mäta kvalitet.

Avslutning

Vi menar att ett så grovt tillyxat system som det befintliga, tillika det föreslagna, inte bör användas som grund för fördelning av forskningsanslag, då det riskerar att försämra forskningens kvalitet. Det torde vara högst oansvarigt att med grund i befintlig kunskap om bibliometri och den konsekvens användningen av bibliometri får, implementera den typ av mätningar som föreslås.

Referenser

Fejes A. & Nylander, E. (2015) How pluralistic is the research field on adult education? Dominating bibliometrical trends, 2005-2012, RELA. European Journal for Research on the Education and Learning of Adults, 6(2), 103-123.

Fejes, A., & Nylander, E. (2014). The Anglophone International(e): A bibliometric analysis of three adult education journals, 2005-2012. Adult Education Quarterly, 64(3), 222-239

Hicks, D. (2013). One size doesn’t fit all: On the co-evolution of national evaluation systems and social science publishing. Confero: Essays on Education, Philosophy and Politics, 1, 67-90.

Hicks, D. (2004) The four literatures of social sciences. In H. Moed, W, Glänzel & U, Schmoch (Eds.) The handbook of qualitative science and technology research. (pp. 473-496). Dordrecht: Kluwer.

Karpik, L 2011, ‘What is the price of a scientific paper?’, The Worth of Goods: Valuation and Pricing in the Economy, in eds J. Beckert & P. Aspers, Oxford University Press, New York, pp. 63-85.

Lamont, M & Huutoniemi, K 2011, ‘Comparing customary rules of fairness: Evaluative practices in various types of peer review panels’, in Social Knowledge in the Making, eds C. Camic N. Gross & M. Lamont, University of Chicago Press, Chicago, pp. 209–232.

Lariviére, V, Archambault, É, Gingras, Y, Vignola-Gagné, É. (2006). The place of serials in Referencing Practices: Comparing Natural Sciences and Engineering With Social Science and Humanities. Journal of American Society for Information science and Technology. 57(8): 997-1004.

Lascoumes & Le Gales 2007, ‘Introduction: Understanding Public Policy through Its Instruments’, Governance, vol 20, no 1, pp. 1-21.

Larsson, S 2010, ‘Invisible colleges in the adult education research world’, European Journal for Research on the Education and Learning of Research, vol 1, no 1-2, pp. 97-112.

Larsson, S 2009, ‘An emerging economy of publications and citations’, Nordisk Pedagogik, vol 29, pp. 34-52.

Lindensjö, B., & Lundgren, U. (2014) Utbildningsreformer och politisk styrning. Stockholm: liber.

Nylander, E., Österlun, L., & Fejes, A. (2016) Traditions and positions in the research field on adult learning: Mapping out the dominating research by means of a bibliographic field analysis. Paper presented at the triennial conference of the European Society for Research on the Education of Adults (ESREA) at Maynooth University, September 8-11.

Forskningsbas för lärarutbildningen

Mindre snack o mer verkstad från våra politiker i riksdagen. Forskningsanslagen kopplat till lärarutbildningarna är undermålig. Och inte minst i relation till vuxenutbildning och folkbildning.

På DN debattsen 26 april argumenterar debattörerna för behov av en stärkt forskningsbas för lärarutbildningen. De pekar implicit på brister i organisering av lärarutbildning och forskning vid svenska lärosäten, tillika på brister i de anslag som regeringen ger denna form av forskning.

På ett övergripande plan håller jag med debattörerna. Forskningsbasen för våra lärarutbildningar är för svag. Grundproblemet är det som författarna för fram – för låg tilldelning från staten. Detta är anmärkningsvärt av flera anledningar, inte bara att svenska skolan står inför stora utmaningar.

Det är också anmärkningsvärt med tanke på att regeringen kontinuerligt ökar antalet platser på våra lärarutbildningar, något som kommer att fortsätta framöver. En förfrågan har nyligen gått ut till lärarutbildningarna om vilka möjligheterna är att öka antalet platser. Tyvärr följs inte den relativt stora expansion som pågår upp med motsvarande medel för forskning inom området. Konsekvensen blir att de redan låga forskningsanslagen som “smetas” ut på forskare som arbetar med lärarutbildning (men även på andra forskare som inte har någon relation till lärarutbildningen), blir ännu mer utsmetade. Att endast öka antalet studenter vid våra lärarutbildningar ställer krav på beslutsfattare att tillse att resurser även ökar för att garantera en god forskningsbas. I denna fråga är det väldigt tyst från våra politiker!

Men samtidigt måste varje lärosäte själv ta ansvar för att våga göra omfördelningar och omprioriteringar. De anslag som staten sänder till våra lärosäten, grundutbildning (studentpeng) och forskning, har lärosäten själv makten att förfoga över. Med andra ord, de studentpengar som riktas till varje utbildning från staten, är historiska konstruktioner, som lärosätena själva kan välja att räkna om utifrån både faktiska lokala förhållanden, men även med grund i prioriteringar. Det innebär att mitt eget lärosäte, t.ex. skulle kunna välja att öka studentpengen till kurser inom lärarutbildningen, och minska inom de utbildningar där det byggs upp överskott och/eller utbildningar som har rejäla resurser i jämförelse med lärarutbildningen och de kurser som där ingår. Men så görs tyvärr inte. Med andra ord: Ledningar på våra lärosäten vågar själv inte göra omprioriteringar. Därmed finns behov av statlig styrning.

En punkt i artikeln där debattörerna är för generella, gäller lärosätenas organisering. Vid Linköpings universitet har vi redan ett särskilt organ med ansvar för lärarutbildningen med därtill hörande resurser för forskning och forskarutbildningen. Så här ser jag inget behov av att omstrukturera (även om det vore bra om vårt universitet gav vårt område status som fakultet, samt en egen anställningsnämnd). Däremot måste universitetet lokalt våga göra omprioriteringar, och stärka forskningsbasen till lärarutbildningen i kombination med ökade anslag från riksdagen.

Som slutkläm vill jag tydlig framhålla att det inte är ok från politiken, oavsett parti, att bara ägna sig åt att öka antalet platser på lärarutbildningarna, utan detta måste kombineras med ökade forskningsanslag.

Eller tror våra riksdagspolitiker att en vetenskaplig bas för lärarutbildningen skapar sig självt?

Få slut på betygshysterin

Det är dags att få ett slut på betygshysterin i svensk skola och högskola. Att förra regeringen valde att i högskoleförordningen detaljstyra betygsskalor på den verksamhetsförlagda utbildningen på lärarutbildningarna är högst anmärkningsvärt, och förhoppningen är att dagens regering är mer förnuftig. Att det av alla tusentals kurser (gissar att vi talar om tusental) som ges på högskolan är de endast en som regeringen detaljstyr. Anmärkningsvärt.

Detta är dock del av större fråga om betygs- och mäthysteri i svenska utbildningsväsendet där politiker väljer att ignorera de som vet något om frågan (menar här framförallt andra än mig själv), för att istället ta hjälp av forskare i helt andra områden för att skapa legitimitet åt sin ideologiska och politiska ståndpunkt.

Betyg, dess varande, dess utformning och dess mål är Dock centrala frågor i relation till all form av utbildning. Forskning om bedömning är ett av de områden som intresserat mig, bl.a. Med fokus på betyg och betygssystem (framförallt inom högskolan) i relation till studenters förhållningssätt till lärande. Detta innebär att jag läst in mig en hel del på betygsfrågan och skrivit några vetenskapliga alster på temat (Länkar till dessa texter finner du längst ner i detta inlägg.) Bl.a. var Linköpings universitet en av de  få instanser som tydligt avvisade departementsskriften som låg till grund för införandet av den senaste betygsskalan i skolan (A-F). Detta med grund i forskningsläget tillika vår  egen forskning om graderade betyg i högre utbildning (framförallt forskning av min kära och mycket saknade bortgångna kollega professor lars owe dahlgren). I vår forskning visar vi hur graderade betyg har negativa effekter på studenters förhållningssätt till lärande. Vidare pekar vi på risken med att nivån för godkänt sänks ju fler grader i ett betygssystem som används. Våra resultat har stöd i tidigare forskning, även om forskning om betyg och betygssystem, liksom många andra fenomen inom skolans värld inte är helt entydig.

Betyg i lägre åldrar

När så förra utbildningsministern fortsatte sin bana att driva igenom förändringar av betygssystemet, och nu frågan om hur tidigt betyg skall ges i skolan, valde jag att gå i svaromål. Inte minst med tanke på att den rapport (departementsskrift) som ministern offentliggjorde precis innan valet om betyg i lägre åldrar (troligen med förhoppningen om en betygsdebatt med låsta positioner och därmed hopp om att “vinna” i opinionsläget) var ett beställningsjobb där resultatet var förbeställt och studien genomförd av hjärnforskare snarare än bedömningsforskare. Jag har klistrat in min artikel på SvD brännpunkt nedan. Den finns också här. Den som vill, kan läsa ministerns svar här, och min slutreplik här. Med tanke på att det var nära valet (hoppas det var därför snarare än uttryck för ovilja att lyssna på vad forskare som skrivit om ämnet faktiskt har att säga om det) valde ministern och hans sakkunniga vägen att försöka misskreditera mig snarare än att möta sakargumenten.

Debatten är för central för att ignorera trots ny regering. Logiken för nuvarande regering tycks vara att låta denna fråga bero (sitta lugnt i båten) för att undvika för stora debatter som tyvärr snabbt reduceras till dikotomin kunskap och flum, en antiintellektuell dikotomi/position som tyvärr har alltför stort grepp i den svenska utbildningspolitiska debatten, och som jag inte tror gynnar svensk skola.

BRÄNNPUNKT | BETYG

Björklund föreslår tidigare betyg mot bättre vetande
Betyg ger ingen konkret information om vad elever bör jobba vidare med eller hur de skall ändra sitt beteende för att prestera bättre.

Utbildningsministerns förslag om att införa betyg redan i år 4, endast två år efter att betyg infördes i år 6, har inte stöd i aktuellt forskningsläge. Återigen ägnar sig politiker åt populistiska utspel i valrörelsen med hopp om ökat väljarstöd, i stället för att seriöst basera sina reformförslag på det aktuella forskningsläget. Snarare än att bidra till bättre resultat riskerar reformen, genom att stämpla tioåringar som bra och dåliga, att hämma elevers lärande.

Hjärnforskaren Martin Ingvar fick i mars uppdraget att biträda utbildningsdepartementet med att utarbeta förslag som innebär att betyg införs från år 4. Promemorian som ligger till grund för förslaget menar att det inte finns vetenskapligt stöd för att tidigare betyg har positiv inverkan på elevers prestationer. Slutsatsen som dras är trots detta att betyg ska införas redan från år 4. Argument som förs fram är att betyg tydliggör elevers prestation för dem och deras föräldrar, att det ökar elevers motivation och att lärarna blir tvungna att förtydliga vad varje elev måste arbeta vidare med.

Bedömningsforskning talar om två olika typer av feedback på elevers lärande: summativ och formativ bedömning. Den förra innebär att lärandet i slutet av en period summeras i ett meritvärde, medan formativ bedömning är något som sker löpande med syfte att förändra elevers lärstrategier och lärares undervisning.

Betyg har främst en summativ funktion som ska ge elev, föräldrar och andra intressenter ett mått på elevens kunskap. Betyg ger ingen konkret information om vad elever bör jobba vidare med eller hur de skall ändra sitt beteende för att prestera bättre.

Vad säger då det internationella forskningsläget om betyg och bedömning? Å ena sidan pekar forskningsläget på att summativa bedömningar, i den form som betyg har, hämmar snarare än främjar lärande. Det handlar om att elever stämplas och därigenom tappar motivation, eller att betyg inte ger konkret information om vad och hur eleven skall prestera bättre. Betyg styr också elever att bli så kallade ”cue-seekers”, där fokus riktas mot extern belöning, att få ett bra betyg, snarare än intern belöning i form av att lära sig något. Formativa bedömningar, pekas å andra sidan ut av forskningsläget som något som positivt främjar elevers lärande.

Argument som förs fram i promemorian är att betyg ska motivera elever att anstränga sig mer, och att elever behöver betyg för att få en tydlig indikation på hur det går för dem. Forskningsläget pekar snarare på att betyg inte tycks leda till ökad ansträngning och motivation hos elever, och att elever som riskerar att underkännas vet detta även om de inte får betyg.

Om politiker tar forskningsläget på allvar skulle populistiska förslag såsom betyg i lägre åldrar läggas åt sidan. Snarare borde satsningar riktas in mot att öka lärares bedömningskompetens, samt att rikta fokus på formativa metoder för bedömning och feedback. Visserligen talar promemorian i liknande termer, men slutsatsen blir ändå att det krävs ett införande av betyg i lägre åldrar för att lärare skall tvingas bli bättre på att bedöma elevers prestationer.

Sammanfattningsvis, promemorian och förslaget är mycket motsägelsefullt.

1. Promemorian var ett beställningsjobb, det vill säga en hjärnforskare snarare än en bedömningsforskare anlitades för att föreslå hur betyg i år 4 skall införas, snarare än om.

2. Promemorian pekar med all vetenskaplig hederlighet på att det inte finns vetenskapligt stöd för att tidigare betyg påverkar elevers prestationer positivt.

3. Promemorian pekar också på att bedömningskulturen i skolan är av vikt för elevers prestationer.

4. Slutsatsen är trots detta att betyg i tidigare åldrar är rätt väg att gå för bättre resultat i svensk skola. Med andra ord, slutsatsen är inte trovärdig.

Vid senaste reformen, då betyg fördes in i år 6, ignorerade regeringen forskningsläget. Stora delar av oppositionen accepterade reformen. Nu vill jag uppmana politiker att sluta låta skolan vara reformverkstad som styrs med grund i personliga erfarenheter, opinionsmätningar och genom att ignorera forskningsläget. För skolans skull, basera reformer på gällande forskningsläge.

ANDREAS FEJES

professor i vuxenpedagogik, Linköpings universitet

Två artiklar som kollegor och jag skrivit på temat betyg och betygssystem finns länkat nedan.

Dahlgren, L-O, Fejes, A., Dahlgren, M. & Torwald, N. (2009) Grading systems, features of assessment and students approaches to learning. Teaching in Higher Education, 14(2), 185-194.

Dahlgren, L-O, & Fejes, A. (2005) ECTS-skalan: Att mäta eller mota lärande? Pedagogisk Forskning i Sverige, 10(1), 24-34. 

 

^
%d bloggers like this: