October, 2023

now browsing by month

 

Förpappring, funktionell dumhet och pseudokvantiteter inom akademin

Andreas Fejes, Professor i vuxenpedagogik, Linköpings universitet

Inledning

Förpappringen och den naiva och destruktiva tron på att dokumentation är lösningen för att hitta den heliga Graal – kvalitet – är utbredd inom universitetsvärlden. Och vi är alla del av att reproducera en rad dumheter – som suger energi, kreativitet och motivation – som annars kunde användas till det vi egentligen ska göra – att bedriva forskning och undervisning. I denna presentation vill jag lyfta exempel på två dumheter som förekommer inom akademin – tron på att vi kan mäta kvalitet genom citeringar och publiceringar, och tron på att vi kan få en bra forskarutbildning bara vi dokumenterar alltmer i den individuella studieplanen. 

Men först några begreppsliga förklaringar som är användbara för att förstå vad dessa krav på dokumentation gör med oss och vår verksamhet. Jonna Bornemark använder begreppet förpappring för att beskriva de processer som leder till att kraven på dokumentation ersätter den egentliga verksamheten. Förpappringen är inte minst synlig i mellanmänskliga yrken, till exempel universitetslärares arbete i relation till studenter och doktorander. Avsaknaden av tillit inom, och inte minst uppifrån, organisationen leder till ökad administrativ börda som stjäl tid från kärnverksamheten. Mats Alvesson beskriver liknande fenomen genom att rikta fokus på de sätt varpå vi inom organisationer gör det som avkrävs oss – vi gör allting rätt – utan att reflektera eller kritisera uppgifterna. Formalia, regler och administrativ börda kommer i vägen för verklig utveckling av verksamheten. Han benämner sådant fenomen för funktionell dumhet. Även Sven-Eric Liedman är inne på liknande tankegångar när han riktar sin kritiska blick mot den övertro som finns på att kvantifiera och mäta allahanda fenomen, som utgångspunkt för att definiera vad som är kvalitet. Denna fäbless som dominerar vår nutid kallar han pseudokvantiteter – ambitionen att mäta sådant som inte går att mäta.

Den åhörare som arbetar inom akademin har sannolikt så här långt redan börjat kunna koppla ann dessa begrepp till egna erfarenheter. Kanske det inom just ditt lärosäte har implementerats system för att mäta ”kvalitet” på forskningen? Ett system som ledningen implementerat i namn av excellens, kvalitet, med ambitionen att vara en ledande kunskapsproducent i den alltmer globaliserade kunskapsekonomin. Systemet inbegriper naturligtvis en rad siffror som sägs mäta kvalitet. Det kan röra sig om citeringar, antal publikationer av olika form publicerade i olika sammanhang som rankas olika och ger olika antal poäng. För att ta fram detta underlag har ditt universitet hyvlat av resurser från forskning för att anställa bibliometriker och andra tjänstepersoner som kan hantera denna apparat.

På vissa lärosäten används underlaget som grund för intern dialog. På flera lärosäten används underlaget som grund för att fördela resurser. Incitamenten blir stora att bli ”bättre” genom att producera mer och att publicera sig i ”rätt” sammanhang – sådana sammanhang som universitetsledningen bestämt ska belönas. Att publicera sig i sådana sammanhang som forskaren själv, med grund i sin expertis och professionalism egentligen vill publicera sig i, får kanske stå tillbaka. Universitetsledningen vet ju uppenbarligen hur ”kvalitet” skapas. Den som böjer sig inför överheten kommer ju att belönas. De vars siffror ser bra ut får mer resurser på bekostnad av de vars siffror ser sämre ut. För det är väl rättvist, de med bättre siffror är ju de facto bättre – de producerar bättre forskning, och sådant ska belönas. Eller hur? 

Nu kanske någon knorrar, eller lite försiktigt räcker upp armen och vill utbrista ”att så är det väl inte”! Eller kanske ni i just detta sammanhang är flera som inte riktigt håller med i universitetsledningarnas argumentation. Kan kvalitet verkligen mätas på detta sätt? Här kommer Sven-Eric Liedmans begrepp pseudokvantieter väl till pass. De kvantiteter som skapas genom att tillexempel mäta citeringar är på ett sätt en ”äkta” kvantitet. Eller att mäta hur många vetenskapliga artiklar en forskare publicerat senaste fyra åren i en tidskrift indexerad i en viss databas. Sådana kvantiteter är i sig harmlösa – om de tillåts vara just det – siffror som anger en viss sak. Problemen uppstår när denna typ av kvantiteter sätts samman, ges olika viktning och sedan läggs till grund för att uttala sig om vad som är kvalitet – och dessutom sedan fördela resurser utifrån det. Då övergår dessa enskilda kvantiteter till att bli vad Lieman kallar pseudokvantiteter – en godtycklig vägning mellan siffror. En godtycklighet som i detta exempel får materiella effekter. 

Vi kan till ovanstående även koppla ann till Jonna Bornemarks begrepp förpappring. Mäthysterin som brett ut sig i samhället är bland annat ett uttryck för bristande tillit. Universitetsledningarna argumenterar sannolikt att de visst har tillit till sina forskare. De vill ju bara bidra till att driva på ytterligare förbättring av kvalitet. Därför genomförs mätningarna. Vi har hört det förr, vi ser det breda ut sig över hela samhället – lögnen som ledningar inom organisationer pumpar ut om att de har tillit till sin personal, samtidigt som de om och om igen implementerar system som säger motsatsen. Och vi anställda är inte sena att bekräfta dem i sin lögn. Vi springer snällt med och hjälper till att implementera pseudokvantiteterna. Må så vara att vi inom ramen för upprdrag som ledamot i en universitets- eller fakultetsstyrelse är med och beslutar om systemens implementering. Kanske vi till och med fått i uppdrag av universitetsledningen att på lägre nivå inom organisationen själva få vara med och välja ut och vikta de kvantiteter som ska värderas. Demokratiskt, eller hur? Och nog är det så att många av oss relativt snällt och villigt låter oss styras mot att publicera oss i sådana sammanhang som universitetsledningen ser som representerandes ”kvalitet”? Voilá, den funktionella dumhetens i sitt esse!

Om den individuella studieplanen och hur monstret släpptes lös

Förpappringen, användningen av pseduokvantiteter och den funktionella dumheten är som sagt utbredd inom universitetsvärlden. Vi är alla del av att reproducera dessa dumheter. Låt oss nu vända oss mot ett annat exempel av förpappring – den individuella studieplanen som ska upprättas för alla doktorander. 

I grunden är studieplanen en god tanke – ett dokument som klargör vilka förväntningar som finns på doktorand och handledare. En plan som uppdateras varje år. I den bästa av världar kan dokumentet ligga till grund för en god diskussion mellan doktorand och handledare som stöd i doktorandens process. Och så var det till en början – men sen hände något. Kraven på kontroll höjdes. Nu fanns ju ett dokument, låt oss fylla på fler saker i det när det ju ändå redan finns.

Målen med doktorandutbildningen som skriven i högskoleförordningen skulle nu läggas in. Varje mål skulle specificeras och till varje mål skulle det skrivas in vad doktoranden planerar göra, eller vad doktoranden gjort, som uppfyllt vardera mål. Dokumentet blev längre. Mer tid fick läggas på att reproducera text från högskoleförordningen. Utbildningens moment fick dissekeras för att kunna fyllas i på i olika rutor (i relation till olika). Nu jävlar, tänkte säkert någon, skulle det bli kvalitet i utbildningen. 

Men vad hände? Jo, istället för att lägga tid på att diskutera doktorandens progression, behov av stöd med mera fick tillfället då denna plan skulle revideras läggas på att snyggt fylla i rutorna i formuläret för att möta administrationens krav. 

Men inte nog med det. Nu var ju dokumentet så långt, så någon eller några i administrationen, eller kanske på IT-avdelningen, tänkte den ”kloka” tanken att dokumentet skulle digitaliseras. Då blir det ju lättare för administrationen att hålla koll, och de får mindre att göra – effektivisering brukar det kallas. Men som vanligt glömde de att ställa de enkla frågorna – är detta efterfrågat från kärnan? Kommer det att göra deras jobb enklare? Kanske vi skulle fråga dem? Men nej. Istället gödde de det administrativa monstret. 

Men monstret var tydligen inte mätt. Nu var det ju fritt fram att göda det – det fanns – och behövde enligt någon eller några blir större. Nu fanns det ju dokumentet redan där, digitaliserat, så låt oss fylla på dokumentet med än mer information. Låt oss avkräva än mer arbete från kärnan så uppnår vi säkert än bättre kvalitet. Nu skulle det inte ”bara” fyllas på information om förväntningar på doktorand och handledare, vilka kurser som skulle läsas, eller som redan lästs, vilka konferenser doktoranden skulle delta på eller hade deltagit i, vilka mål i högskoleförordningen doktoranden uppfyllt och på vilket sätt, vilket åt man planerade disputera, vilken institutionstjänstgöring man planerade att ha kommande år, och vilka handledarna var. Nu skulle vi även fylla på med om vi skickat in etikansökan eller ej, om det behövdes eller ej, om vi fyllt i GDPR blankett för projektet, vilken finansiering doktoranden hade uppdelat per termin och så vidare. EN SMART idé tyckte någon eller några i administrationen. Låt oss göda det monster vi skapat. För det är ju vår baby. 

Helt plötsligt blev den individuella studieplanen, som egentligen skulle kunna vara ett värdefullt pedagogiskt dokument, ett administrativt monster som skriker efter mer – och där dess föräldrar fortsätter att göda den. För ens barn, oavsett om det är ett monsterbarn eller ej – är ju det viktigaste vi har.

Ursäkta mig, säger någon, blev det mer kvalitet?