Archives

now browsing by author

 

Socialdemokraterna fel ute i kravpolitik riktad mot asylsökande

Återigen föreslås åtgärder som riktar håra tag mot nyanlända. Den här gången är det Socialdemokraterna som vill införa språkplikt för asylsökande, där närvaro blir ett krav för möjlighet till dagersättning. Vi har hört liknande retorik förr. Etablerade parter i Sverige har på senare tid trappat upp kravställandet riktat mot migranter. Migration har alltmer tydligt kommit att ses som problem och hot, något som snart sagt alla partier är överens om. På så sätt har det politiska samtalet fått en alltmer populistisk prägel. Förslaget är inte förankrat i den verklighet som asylsökande befinner sig i.

I en kommande forskningsrapport kartlägger vi den verksamhet som bedrivs i studieförbundens regi och som kallas Svenska från dag 1. Det är en verksamhet som erbjuder asylsökande möjlighet att få introduktion till svenska språket och det svenska samhället. En stor andel av de asylsökande som kommit till Sverige under senare år har deltagit i denna verksamhet som nuvarande regering under flera år gjort stora satsningar på.

I studien undersöks den verksamhet som bedrivs av ABF i tre kommuner, en stor, en mellanstor och en landsbygdskommun. Genom intervjuer med deltagare och cirkelledare har vi fått god inblick i verksamheten, dess utmaningar och möjligheter. Inte minst har vi fått ta del av asylsökandes egna erfarenheter, syn på verksamheten och drömmar om framtiden. Våra slutsatser ger inget stöd för de repressiva åtgärder riktade mot asylsökande som Socialdemokraterna föreslår.

Problemet är inte att asylsökande är lata och inte vill lära sig svenska. Det finns snarare en utbredd vilja att ta sig in och bidra till samhället. Problemet är snarare den ovisshet som uppstår i den långa väntan på asylbeslut. I kombination med traumatiska erfarenheter saknas för många förutsättningar att orka studera. Även bland dem som frivilligt deltar i Svenska från dag 1 påtalas svårigheterna att koncentrera sig på studier, när livet står på paus. Svenska från dag 1 blir för många en plats, inte bara för språkligt lärande, utan också för socialt och emotionellt stöd. Här erbjuds ett meningsfullt och socialt sammanhang där asylsökande erbjuds omfattande socialt stöd, som annars saknas. Det kan t.ex. handla om stöd i kontakt med myndigheter, vägar in till  sjuk- och tandvård, hjälp med intyg av olika slag, fritidsaktiviteter och inte minst emotionellt stöd vid svåra händelser. Sådant stöd går långt utöver studieförbundens uppdrag inom ramen för Svenska från dag 1.

Regeringens satsning på denna verksamhet är lovvärd och ligger i linje med studiens slutsatser. Däremot finner vi inget stöd för införande av språkplikt. Sådana repressiva åtgärder bidrar inte till att fler asylsökande lär sig svenska. Snarare läggs ytterligare en belastning på människor som redan lever under stor utsatthet. Det är dags för ett politiskt spårbyte. Snarare än att rikta orimliga krav mot asylsökande behövs åtgärder som hörsammar och tillgodoser asylsökandes behov.

Rapporten Svenska(r) från dag 1: En studie av ABF:s verksamhet för asylsökande
publiceras efter sommaren.

Magnus Dahlstedt, professor i socialt arbete vid Linköpings universitet
Andreas Fejes, professor i vuxenpedagogik vid Linköpings universitet

Textenan är ovan är publicerad på SvDdebatt den 25/4 2018.

Slutreplik SvDdebatt 2/5 2018

Anna Ekström undviker i sitt svar på vår artikel den huvudfråga som vi reser. Hennes svar är symptomatiskt för hur politiker väljer att ta sig an kritik. Det är naturligtvis en självklarhet att kunskaper i det svenska språket är centralt som grund för etablering i samhället. Vad vi däremot ifrågasätter är det sätt som Socialdemokraterna skuldbelägger en grupp som redan i dubbel bemärkelse, är utsatt. Det är inte rimligt.

Socialdemokraterna lanserar en politik som riktar sig mot den bredare gruppen nyanlända. I denna grupp ingår både de som befinner sig i asylprocess och de som beviljats uppehållstillstånd. För alla dessa vill nu Socialdemokraterna införa språkplikt. I vår artikel riktar vi blicken specifikt mot gruppen asylsökande och den dubbla utsatthet som många av dem lever under. Å ena sidan har många erfarenhet av krig, våld, och naturkatastrofer. Å andra sidan lever asylsökande under konstant osäkerhet om de ska få stanna i Sverige eller inte. Lägg därtill extremt lång asylprocess. Trots detta har cirka 2/3 av de asylsökande som kommit till Sverige sedan hösten 2015, frivilligt deltagit i de verksamheter i Svenska från dag 1 som bedrivs i studieförbundens och folkhögskolornas regi.

I en tid där politiska partier trappar upp sina krav riktade mot utsatta i syfte att bryta genom den politiska debatten och göra enkla politiska poänger är förslaget illavarslande. Vad menar Socialdemokareterna att den föreslagna språkplikten för asylsökande ska vara en lösning på? Hur menar man att plikt i kombination med repressiva åtgärder ska stärka asylsökandes etableringsprocess redan innan de vet om de får stanna eller ej? Förslaget är i alla fall inte en lösning på problemet med asylsökandes passivitet och ointresse, vilket statistiken för det höga deltagandet i Svenska från dag 1 tydligt visar.

Det är symptomatiskt att Socialdemokraterna i detta fall betonar skyldigheter på bekostnad av rättigheter. Plikt att delta snarare än rätt att delta. Snarare än att lägga ännu en börda på de asylsökandes redan tyngda axlar så krävs insatser som undanröjer den utsatthet som de lever under. Tyvärr riskerar sådana insatser hamna i skymundan i en valrörelse där vi sannolikt får se alltfler utspel, där etablerade partier tävlar i att övertrumfa varandra i kravpolitik riktad mot utsatta grupper.

Magnus Dahlstedt, Professor i Socialt arbete vid Linköpings universitet
Andreas Fejes, Professor i Vuxenpedagogik vid Linköpings universitet

 

Medborgarskap och utbildning för vuxna: Om komvux, folkhögskola och medborgarskapandets praktiker

Hur kan utbildning för vuxna bidra till samhällsförändring, inte minst genom att fostra demokratiska medborgare? Det är en fråga som på senare tid har rönt stor uppmärksamhet i den politiska debatten, inte bara i Sverige, utan även i Europa och andra delar av världen. De politiska förväntningar som i detta sammanhang ställs på just utbildning för vuxna åskådliggörs, för att ta ett exempel, i UNESCOs rekommendation för vuxnas utbildning och lärande från 2016, som bland annat slår fast följande:

”Vuxnas lärande och utbildning… innefattar utbildnings- och lärandemöjligheter för aktivt medborgarskap… Det mobiliserar människor till att aktivt engagera sig i sociala frågor såsom fattigdom, könsroller, solidaritet mellan generationer, social mobilitet, rättvisa, jämlikhet, exkludering, våld, arbetslöshet, miljöskydd och klimatförändringar. Det hjälper också människor att leva ett värdigt liv, i termer av hälsa och välbefinnande, kultur, andlighet och på alla andra sätt som bidrar till personlig utveckling och värdighet… Målet med vuxnas lärande och utbildning är att rusta människor med de förmågor som är nödvändiga för att de ska kunna utöva och utnyttja sina rättigheter och ta ödet i sina händer. Det värnar personlig och professionell utveckling och bidrar därmed till att vuxna engagerar sig mer aktivt i samhället, gemenskapen och miljön. Det skapar hållbar och inkluderande ekonomisk tillväxt och ger individer anständiga anställningsmöjligheter. Det är därför ett viktigt redskap när det gäller att bekämpa fattigdom, förbättra hälsa och välbefinnande och bidra till ett hållbart lärande samhälle. (UNESCO 2016: 7-8)”

Citatet illustrerar hur utbildning för vuxna lyfts fram som en lösning på en rad aktuella samhällsutmaningar, som sträcker sig från miljöfrågor till den mer övergripande målsättningen att skapa ekonomisk tillväxt. Motsvarande ambitioner och förhoppningar kan vi också hitta bland andra transnationella organisationer, däribland EU. Till exempel slår den Europeiska kommissionen, i sin resolution för en ny europeisk agenda för livslångt lärande från 2011, fast följande:

”Att krisen har belyst hur viktigt vuxenlärandet kan vara för att man ska kunna nå Europa 2020-målen genom att göra det möjligt för vuxna – särskilt lågutbildade och äldre arbetstagare – att förbättra sin förmåga att anpassa sig till förändringar på arbetsmarknaden och i samhället; vuxenlärandet gör det möjligt att höja eller förnya kompetensen hos dem som påverkas av arbetslöshet, omstruktureringar och karriärförändringar samt bidrar i hög grad till social delaktighet, ett aktivt
medborgarskap och personlig utveckling. (Europeiska kommissionen 2011: 1)”

Även i detta fall ges vuxnas utbildning och lärande en mångfald av uppgifter, såsom att förbereda dem inför arbetslivet, bidra till aktivt medborgarskap såväl som till personlig utveckling. Utbildning för vuxna och dess funktion i samhället skrivs här fram med stark betoning på anpassning – att få medborgarna att anpassa sig till ett samhälle statt i ständig förändring. Förväntningarna påminner om dem som vi också finner i Sverige, där utbildning för vuxna sedan länge tillskrivits en nyckelroll i samhällsbygget. Till exempel specificeras den kommunala vuxenutbildningens (komvux) funktion som tredelad – en arbetsmarknadsfunktion, en kompensatorisk funktion och en demokratiskt medborgerlig funktion. I Skollagen, där komvux regleras, fastslås denna tredelade funktion enligt följande:

”Målet för den kommunala vuxenutbildningen är att vuxna ska stödjas och stimuleras i sitt lärande. De ska ges möjlighet att utveckla sina kunskaper och sin kompetens i syfte att stärka sin ställning i arbets- och samhällslivet samt att främja sin personliga utveckling. Utgångspunkten för utbildningen ska vara den enskildes behov och förutsättningar. De som fått minst utbildning ska prioriteras. (SFS, 2010)”

Vad dessa exempel har gemensamt, förutom att de beskriver en specifik roll för vuxnas utbildning och lärande, är att de åskådliggör specifika normativa antaganden om hur medborgaren bör vara – eller snarare hur medborgaren bör bli – för att kunna fungera och vara en del av samhället, det vill säga för att vara inkluderad. Med andra ord, vuxna ses som ännu ej varande medborgare, även om de i egenskap av att vara vuxna ju redan är medborgare, åtminstone i formell mening.

I den här boken riktar vi vår uppmärksamhet mot just sådana normativa antaganden om hur den vuxna förväntas bli till genom utbildning, vilka färdigheter och förmågor hon behöver utveckla för att kunna inkluderas i samhället som ”fullvärdig” medborgare. Boken handlar specifikt om Sverige, ett land som har ett sedan länge väl utbyggt system för utbildning inte bara för unga, utan också vuxna, med rötter tillbaka ända till mitten av 1800-talet. Sverige har vunnit internationell ryktbarhet för att ha utvecklat ett utbildningssystem som har bidragit till omfördelning av resurser och ökad jämlikhet bland befolkningen (jfr Ball & Larsson 1989). I spåren av den dramatiska omdaning av hela det svenska utbildningssystemet som ägt rum sedan tidigt 1990-tal, har dock Sverige utvecklat ett av världens mest marknadsorienterade utbildningssystem. Samtidigt har likvärdigheten i det svenska utbildningssystemet stadigt försämrats och utbildningens kompensatoriska uppgift steg för steg satts ur spel (Dahlstedt & Fejes 2018). Dessa förändringar gör just utbildningssystemet i Sverige särskilt intressant att undersöka närmare – eftersom det kan bidra till en diskussion om några av de avgörande utmaningar som utbildning för vuxna runtom i världen idag står inför när det gäller frågan om utbildning för vuxna som ett medel för medborgarskapande.

Innan vi går närmare in på hur vi närmar oss frågan om utbildning för vuxna som en medborgarskapande praktik, vilket är fokus i kapitel 2, kommer vi i det följande först introducera några huvudlinjer i de diskussioner om utbildning för medborgarskap som under de senaste decennierna har förts inom forskning. Därefter introducerar vi det sätt vi ser på medborgarformering i boken. Kapitlet avslutas med en diskussion om medborgarskap och medborgarformering som del i framväxten av den svenska välfärdsstaten.

Referens

Denna text är tagen från vårt manus till inledningen av boken ”Medborgarskap och utbildning för vuxna: Om komvux, folkhögskola och medborgarskapandets praktiker” som kommer ut på Studentlitteratur mot slutet av året. En engelsk version av boken har precis publicerats av Routledge med titeln: Adult education and the formation of citizens: A critical interrogation som kan läsas mer om här!

Kraftig ökning av elevantalet inom den kommunala vuxenutbildningen

Den kommunala vuxenutbildningen har expanderat kraftigt under senare år. 2016 noterades det högsta elevantalet sedan 2006. Inom SFI är ökningstaken än större. Sammantaget omsluter den kommunala vuxenutbildningen (där SFI sedan 2016 ingår) fler elever än gymnasieskolan. 

Skolverket har precis publicerat sin rapport med statistik för svenskt skolväsende 2016. Här sammanfattar jag kort statistiken för den kommunala vuxenutbildningen (inklusive SFI). Rapporten kan laddas ner här!

Notera att statistiken i rapporten använder två begrepp. Elever och deltagare. En elev kan läsa flera kurser, varpå antalet kursdeltagare är högre än antalet elever (i snitt läser t.ex. elever i komvux 3,4 kurser). En elev kan samtidigt också läsa kurser på både grundläggande och gymnasial nivå. Eleven har då räknats till den nivå där den har flest studietimmar. Notera också att statistiken för komvux och SFI är separata, varpå en elev som läser kurs inom både SFI och komvux övriga kursutbud, ingår i statistiken för både komvux och SFI.

Komvux (exklusive SFI) 

1. 221 622 elever i den kommunala vuxenutbldningen (exklusive SFI), vilket är den högsta deltagarnivån sedan bottennoteringen 2008 (då 176 968)

2. 94% av deltagarna på grundläggande nivå och 35% på gymnaseinivå är födda utomlands. Sammantaget är 46% av eleverna födda utomlands.

2. 45% av alla kursdeltagare går kurs hos icke kommunal utbildningsanordnare (jmf 14% 1997)

3. Medelåldern på eleverna är 30 år. Åldern på elever födda i Sverige är dock lägre (nära hälften av de senare var yngre än 25 år).

4. 24% av kursdeltagarna studerar på distans (jmf 13% 2009)

5. Svenska som andraspråk vanligaste ämne på grundvux, medan orienteringskursen är vanligast på gymnasievux.

6. 70% av kursdletagarna avslutade de kurser som påbörjats. Stabil nivå senaste 10 åren.

7. Drygt 5000 lärare tjänstgjorde inom komvux hösten 2016. 3700 i offentlig regi och 1400 hos externa anordnare.

8. 83% av lärarna hos kommunala anordnare hade pedagogisk högskoleexamne, jämfört med 67% hos externa anordnare.

SFI

9. Inom SFI studerade 150 142 elever (jmf 40 500, 1997)

10. 4 av tio elever som påbörjade studier 2016 var nybörjare.

11. 160 språk representerade bland eleverna.

12. 61%  av eleverna läste hos kommunal anordnare, 31 % hos  privat anordnare och 8% på folkhögskola eller studieförbund.

13. 51% av eleverna var kvinnor och 49% män.

14. 56% av deltagarna var mellan 25-39 år. 14% var yngre än 25 år.

15. 63% av eleverna har minst nioårig utbildningsbakgrund.

16. 3997 lärare inom SFI 2016. 2900 i egen regi och 1200 hos annan anordnare.

17. 36% av lärarna var behöriga för skolformen.

18. 73% av lärarna i egen regi hade pedagogiskt högskoleexamen. Motsvarande siffra för andra anordnare var 65%.

Grundlöst förslag om språkplikt

Vi är besvikna, vi är ledsna och bedrövade över Socialdemokraternas utspel om språkplikt för asylsökande. Nu ska asylsökanden som inte deltar i språkträning riskera att få sin dagersättning indragen. Det andas valår, populism, eller möjligen, vilket skulle vara ännu värre, en förändrad syn på utsatta människor. Tror inte Socialdemokraterna på de asylsökandes vilja att lära sig språket?

Låt oss titta närmare på vad regeringen tidigare har sagt i frågan. I budgetpropositionen inför 2018 skrev regeringen bland annat följande:

Regeringens satsning Svenska från dag ett har varit framgångsrik – fler än 120 000 unika deltagare har fått grundläggande språkträning och samhällsinformation via folkbildningen. Regeringen föreslår därför att satsningen tillförs ytterligare 20 miljoner kronor under 2018 för att studieförbund och folkhögskolor ska kunna fortsätta att erbjuda ett stort antal personer insatsen.

Att satsningen anses framgångsrik framgår även av senaste vårpropositionen där regeringen satsade ytterligare medel på just denna verksamhet. Så uppenbarligen tycker regeringen att dessa insatser är framgångsrika, och de verkar nöjda med det stora gensvaret från de asylsökande. 120 00 är ju ganska många? Eller? Hur ska Socialdemokraternas förslag om språkplikt för asylsökande tolkas?

Låt oss få lite perspektiv på deltagandet. Om vi lånar statistik från Migrationsverket (klicka här) över asylmottagandet för perioden hösten 2015-2017 (den period som regeringen har satsat på Svenska från dag ett), så kan vi se att det totala antalet asylsökande uppgått till cirka 180 00. Med andra ord, 120 000 av 180 000 asylsökande har deltagit i verksamheten Svenska från dag ett, helt frivilligt. Dessutom har många asylsökande deltagit i en rad andra verksamheten såsom språkcaféer eller dylikt. Men detta tycker uppenbarligen Socialdemokraterna inte är tillräckligt. Enligt dem behövs repressiva åtgärder för att asylsökande ska fås att delta.

Låt oss se vad asylsökande själva säger. Deras röster glöms ofta bort, såsom ofta är fallet för utsatta grupper i samhället. Det är därför lätt att göra politiska poänger genom att rikta hårda krav mot just dessa grupper. I en nyligen genomförd studie, som publiceras efter sommaren, har vi tittat närmare på ABFs verksamhet med Svenska från dag ett i tre olika kommuner, en stor, en mellanstor och en landsortskommun. Vi har intervjuat asylsökande, nära på alla utan att tolk har behövts, cirkelledare och verksamhetsansvariga. Vi har även varit på plats och deltagit i och utanför cirklarna. Det slående intrycket är å ena sidan den vilja till deltagande som finns bland de asylsökande. ABFs verksamhet ger dem en plats, ett hem, där de kan få stöd och hjälp, inte bara med att lära sig språket, utan också med praktiska ting och inte minst få emotionellt stöd i en osäker tillvaro. Som en av de asylsökandena berättar:

Ja, jag kan bara rekommendera de som sitter i hemmet, de måste inte. De måste komma till ABF. Här kan man hitta kompisar, man kan lära sig svenska och man kan ha mer kontakt. ABF är inte en skola för mig, ABF är ett hem. Jag känner mig hemma när jag är här.

Samtidigt har de asylsökande i många fall med sig erfarenheter som tynger dem, och försvårar deras studier. De kan handla om erfarenhet av naturkatastrofer, krig, förföljelse, att ha blivit separerad från nära och kära, familjemedlemmar som har dött, svält med mera. I kombination med väntan på asylbeslut, lever asylsökande med andra ord under en dubbel utsatthet. Trots detta, så väljer många att delta i Svenska från dag 1. De vill lära sig språket, de vill träffa svenskar, de vill lära sig om det svenska samhället. Som en asylsökande berättar:

Eftersom jag vet att det är genom lärandet, språket, som jag kan komma in i samhället. Jag skulle vilja få en bättre kontakt med svenskarna och det svenska samhället… Jag får åtminstone grunden till språket, svenska språket, och sen genom att använda själva språket så kan jag förstå svenskarna bättre och lära mig bättre svenska.

Men den dubbla utsattheten sätter också hinder i studierna. För vissa handlar det om att de inte orkar, eller kan, delta. De mår helt enkelt för dåligt. Men även för de som orkar, så är inte förutsättningarna för att bedriva studier alltid de bästa. Som ett par av de asylsökande berättar för oss:

Alla de som bodde här för två år sedan, de orkade inte att lära sig. Alla väntade på uppehållstillstånd, men jag tänkte inte på det. Men nu, jag vet inte… jag vet inte varför jag inte orkar studera. Jag vet inte varför.

Men man stannar längre och man har ingen aning om framtiden. Det är en jättedålig situation. Jag kommer till ABF för att lära mig svenska, men mitt huvud fungerar inte. Jag kan inte fokusera på lektionen för jag tänker på olika saker… jag missar min tid, förstår du?

Dessa två asylsökande, låt oss kalla dem Hamid och Mohammad, deltar i cirklar i Svenska från dag ett. De är där frivilligt, de vill lära sig svenska och förhoppningsvis, om de beviljas uppehållstillstånd, bli del av och bidra till det svenska samhället. Men de berättar om svårigheter att koncentrera sig, oro, och ångest. Att studera under asylprocessen är med andra ord svårt. Just Hamid och Mohammad orkar delta även om det är svårt. Trots det så deltar de, framför allt för att få stöd – emotionellt och praktiskt. En annan asylsökande berättar för oss om svårigheterna att koncentrera sig i väntan på asylbeslut.

När man inte har permanent uppehållstillstånd och man bor tillfälligt, så känner man bor tillfälligt i Sverige. Och människor blir förvirrade när de ska tänka, de kan inte koncentrera sig innan det har fått permanent uppehållstillstånd. Det påverkar vilken ålder man har när man kom till Sverige, de lär sig bättre när de är unga. Men när de är äldre blir det jobbigt, svenska språket, när man känner att man bor tillfällig i Sverige.

I ljuset av det höga deltagandet i Svenska från dag ett, en satsning som nuvarande regering gjort, och i ljuset av de berättelser som vi tagit del av, ter sig Socialdemokraternas förslag om språkplikt som minst sagt märklig. Vad är problemet? Vad tänker man sig ska åstadkommas genom plikt? Finns det något kunskapsunderlag som visar att merparten av de asylsökande inte vill delta? Hur ser Socialdemokraterna på deltagarnas möjligheter att delta? Är plikt verkligen ett rimligt krav att ställa på människor som lever under stor utsatthet? Det är snart val och det är bara att hoppas att Socialdemokraterna tänker om. Att fortsätta på det inslagna spåret, det vill säga att satsa på fri och frivillig folkbildning i form av Svenska från dag 1, vore ett första rimligt steg.

Andreas Fejes, professor i vuxenpedagogik och Magnus Dahlstedt, professor i socialt arbete

Läs vår debattartikel i Svenska dagbladet: www.svd.se/det-finns-inget-stod-for-att-sprakplikt-behovs

Rapporten som denna text baseras på publiceras efter sommaren: Svenska(r)från dag ett: En studie av ABFs verksamhet med asylsökande. Studien finansieras av ABF tillsammans med Linköpings universitet. Förutom Andreas Fejes och Magnus Dahlstedt, har även Sofia Nyström, docent i pedagogik, och Nedzad Mesic, Fil Dr i etnicitet och migration, deltagit.

Sverige bäst i världen – på marknadsreformer

Sverige har ett av världens mest marknadsutsatta utbildningssystem. Inget annat land har fri etableringsrätt, fritt skolval och tillåter rätt att ta ut vinster från skolväsendet. Till och med det extremt marknadsliberala OECD har påtalat att Sverige har gått för långt i sin marknadsutsätttning. Chile, som på 1970-talet implementerade ett extremt marknadsutsatt utbildningssystem, har på senare år börjat omvärdera detta. Trots detta är det få politiker i Sverige som öppet vågar ifrågasätta vårt dysfunktionella marknadssystem som i forskning tydligt visats bidra till ökade segregation och minskad likvärdighet. Istället för att förändra, vill man lappa och laga. I detta blogginlägg delas det sista kapitlet i boken Skolan, marknaden och framtiden. En av de första böcker som samlar forskare i Sverige, inom olika vetenskapliga discipliner, som på olika sätt forskat om det svenska utbildningssystemets marknadsutsättning och dess konsekvenser. 

Inledning

Vi har i denna antologi bland annat illustrerat hur Sverige har kommit att införa ett av världens mest långtgående marknadsorienterade utbildningssystem, som till och med fått kritik av OECD för att ha tagit utvecklingen allt för långt. Det fria skolvalet har bekräftats ytterligare spä på boendesegregationens effekter och på så sätt öka ojämlikheten i svensk skola. Samtidigt sjunker elevernas kunskaper i den svenska skolan, i alla fall om vi ser till transnationella mätningar såsom PISA. Genom tillsättandet av en skolkommission, som våren 2017 levererade sitt slutbetänkande (SOU 2017:35), fanns förhoppningen om att ett helhetsgrepp kunde tas om de utmaningar som den svenska skolan står inför, där inte minst ojämlikheten och segregationen var viktiga frågor. Kommissionen påtalar i sitt slutbetänkande, helt korrekt, att skolvalet bidrar till ökad ojämlikhet, men den lösning som föreslås är inte en grundläggande förändring av nuvarande system, utan snarare ett lappande och lagande genom införande av obligatoriskt skolval och lottning. Visserligen kan sådana åtgärder lösa vissa av de problem som uppstår på skolmarknaden, men kommissionen har helt klart valt att inte tänka och handla utanför det som redan är. Sannolikt beror detta på att det i kommissionen ingick representanter för starka särintressen, varpå de sakkunnigas (forskarnas) handlingsutrymme kraftigt begränsades. Det är dock tämligen anmärkningsvärt att en utbildningsreform, som genomfördes utan ett mer gediget kunskapsunderlag, under tidigt 1990-tal, under så lång tid, så pass ohotat har fått fortsätta diktera villkoren, trots att studier gång på gång påvisar omfattande negativa konsekvenser med det befintliga systemet. Det är också anmärkningsvärt att Sverige, som tidigare i historien stått som förebild för utformningen av skolsystem, numer får stå i skamvrån. När till och med en så pass marknadsliberal organisation som OECD påtalar problem med den svenska skolmarknaden borde svenska politiker lyssna. Men så är tyvärr uppenbarligen inte fallet.

Sammantaget visar kapitlen i antologin att den svenska skol- och utbildningsmarknaden på flera sätt negativt påverkar dem som är verksamma i skolan och den verksamhet som där bedrivs. Det handlar dels om organisatoriska lösningar som det fria skolvalet, som ytterligare spär på boendesegregationens effekter och bidrar till ökad ojämlikhet och differentiering (kapitel 3, 9, 10, 11). Genom marknadsföring och andra insatser i syfte att stärka sitt ”varumärke” bidrar skolan till att förstärka skillnader snarare än att kompensera för dem (kapitel 3, 12, 13). Vinnarna på skolvalsmarkanden är elever från resursstarka hem i tätorter, som både har möjlighet till och de resurser som krävs för att göra aktiva, relativt välinformerade val. Förlorarna är elever i stigmatiserade bostadsområden och elever utanför tätbebyggda områden (kapitel 3, 10), som ofta vare sig har möjlighet eller resurser att göra reella aktiva, relativt välinformerade val. Skolans kompensatoriska uppdrag kommer därmed totalt på skam.

Kapitlen har också visat påhur lärares professionella handlingsutrymme kringskärs, där skolmarknaden paradoxalt nog behöver ökad statlig byråkratisering för att fungera någorlunda väl. Det handlar till exempel om åtgärder för att motverka betygsinflation, då betyg är en av de allra mest centrala indikatorerna på en skolas ”framgång”. Än viktigare än betygsnivån är kanske en skolas statistik över hur många elever som nått godkänt i samtliga ämnen (kapitel 14). Detta är en siffra, om den är hög, som ofta används i marknadsföring av skolor (kapitel 13). Ökad byråkratisering innebär också allt mer standardiserade system som lärare måste följa, till exempel i frågor om kunskapsbedömning. Läraren blir då mer av en domare, än en professionell yrkesutövare (kapitel 14).

Marknadsutsättningen har också inneburit nya arbetsuppgifter för dem som är verksamma inom skolan. Lärare får exempelvis ägna mer tid åt marknadsföring (kapitel 3). Relationen mellan lärare och elev har blivit till en relation mellan en köpare och en säljare, varpå lärare pekar på att de ofta får ge avkall på sin professionella bedömning för att vara elever och föräldrar till lags (kapitel 3, 15). Ett minskat antal elever innebär att skolan eventuellt i slutändan tvingas lägga ner och lärarna riskerar då att förlora sina tjänster. Inom vuxenutbildningen blir detta extra aktuellt, då kontrakten ofta endast är tvååriga (kapitel 4). För elevens del handlar det inte bara om att de har blivit kunder i relation till sina lärare. De är också konsumenter som utsätts för marknadsföring, säljande koncept som ska få dem att välja just den ”rätta” skolan. Dessutom kanske de engageras i att sälja skolan till andra potentiella kunder (kapitel 3, 12, 13).

Avslutning

Skoldebatten präglas idag allt för mycket av en konserverande blick på samtiden, kombinerat med en tämligen romantisk blick på dåtiden (som om allt var bättre förr). Inte minst blir detta tydligt i debatten om det fria skolvalet och skol- och utbildningsmarknaden. Skolmarknaden har snart tre decennier på nacken. Snarare än att nyanserat diskutera alternativ till skolmarknaden, en marknad som uppenbarligen har en rad negativa konsekvenser på skolans kompensatoriska uppdrag, talas det i bland annat Skolkommissionens slutbetänkande om hur denna marknad, genom det fria skolvalet är en styrka i det svenska utbildningssystemet. Snarare än att föreslå ett nytt system, lyckas Skolkommissionen endast prestera förslag som ska lappa och laga dagens dysfunktionella system.

Vägen framåt? Låt oss vända oss till Henry Giroux för att finna inspiration till att tänka kring möjligheter för den svenska skolan. För att kunna bidra till förändring är det enligt honom viktigt att ”utveckla ett möjligheternas språk för att resa kritiska frågor om utbildningens mål, målet och meningen med det och hur pedagoger undervisar” (Giroux 2003: 102). Verksamma i skolan, oavsett stadium och inriktning, behöver här göras ”etiskt och politiskt ansvariga för sina berättelser, för sina anspråk på det gemensamma minnet och för de bilder av framtiden de utger för att vara legitima” (s. 99). I ljuset av detta är det, syns det oss, viktigt att utbildning förstås som ett medel just för att åstadkomma förändring. En strävan efter förändring behöver bygga på ett ständigt utmanande av hierarkier och ojämlika relationer som ger medborgare olika villkor för att tillvarata sina rättigheter och leva ett liv som fullvärdiga medlemmar i samhällsgemenskapen – i det marknadsorienterade samhället likväl som i andra samhällen. Denna strävan bygger samtidigt på ett utmanande av de konventioner och tankemönster som bidrar till att dessa hierarkier och relationer kan upprätthållas, vare sig de är outtalade eller uttalade. Här menar vi att just skol- och utbildningsmarknaden på ett tydligt negativt sätt reproducerar, upprätthåller och förstärker ojämlika relationer i det svenska samhället. Det är dags för våra politiker att våga ta språnget och tänka bortom det som är och ställa sig frågan om varförvi har det fria skolvalet. Länge leve framtiden!

Referenser

Giroux, H. (2003) Public Spaces, Private Lives: Democracy beyond 9/11, Lanham: Rowman & Littlefield.

SOU 2017:35. (2017) Samling för skolan: Nationell strategi för kunskap och likvärdighet.Slutbetänkande av 2015 års skolkommission. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Texten är hämtad från boken Skolan, marknaden och framtiden med full referens: Fejes, A. & Dahlstedt, M. (2018) Skolan och framtiden. I M. Dahlstedt & A. Fejes (red) Skolan, marknaden och framtiden. Lund: Studentlitteratur, 293-296.

Inbjudan Book release – Skolan, marknaden och framtiden

Vilka konsekvenser har marknadsutsättningen av det svenska skolsystemet fått på skolans likvärdighet och kompensatoriska uppdrag, och hur påverkar systemet lärare och elever? Vilka alternativ finns till det fria skolvalet? Dessa är några av de mest brännande frågorna i dagens diskussion om skolan och dess utveckling, frågor som kommer att diskuteras vid book-release av den nyligen publicerade boken “Skolan, marknaden och framtiden”. Hjärtligt välkommen att delta!

När: 13 mars, 16.00-19.00
Var: Linköpings universitet, campus Valla, Hus D, sal Greyhound (35:305)
Vem: Alla intresserade är välkomna
Anmälan: andreas.fejes@liu.se senast 10/3

Upplägg

16.00 Välkomna och introduktion till boken av dess redaktörer

16.45 Formellt “släpp” av boken med något att dricka inklusive tilltugg

17.00 Några av bokens författare presenterar sina kapitel

18.15 Öppen frågestund och diskussion

19.00 Avslut

Mer information om boken finns på förlagets hemsida: https://www.studentlitteratur.se/#9789144119960 

Bokens inledningskapitel är fri att läsa på: https://www.smakprov.se/smakprov/visa/9789144119960/partner/studentlitteratur 

Debattartikel med grund i boken finns på: https://www.svd.se/systemet-med-fritt-skolval-maste-bytas-ut

Skolan, marknaden och framtiden

Redaktörer: Magnus Dahlstedt och Andreas Fejes

Kapitel 1: Skolan och marknaden
Magnus Dahlstedt och Andreas Fejes

Kapitel 2: En skola i konstant kris
Eva Reimers

Kapitel 3: Stimulerande tävlan på gymnasiemarknaden?
Ann-Sofie Holm och Lisbeth Lundahl

Kapitel 4: Komvux som marknad
Andreas Fejes och Diana Holmqvist

Kapitel 5: Om spänningar i en marknadsorienterad SFI-utbildning
Marie Carlson och Bengt Jacobsson

Kapitel 6: Skolval i internationell belysning
Anders Trumberg

Kapitel 7: Den entreprenörskapande skolan
Andreas Fejes och Magnus Dahlstedt

Kapitel 8: Gymnasieskolan som parallellskola?
Mattias Nylund

Kapitel 9: Urban polarisering och marknadens förlorare
Nihad Bunar och Anna Ambrose

Kapitel 10: Skolan, marknaden och prekariatet
Marianne Dovemark och Dennis Beach

Kapitel 11: Gymnasieval och segregation
Håkan Forsberg

Kapitel 12: Gymnasiemässan och fostran till valfrihet
Magnus Dahlstedt, Martin Harling och Viktor Vesterberg

Kapitel 13: Utvärdering, marknadsföring och skolval
Sara Carlbaum

Kapitel 14: Betyg och bedömning i en marknadsutsatt skola
Magnus Hultén och Christian Lundahl

Kapitel 15: Marknaden och viljan att mäta
Sven-Eric Liedman

Kapitel 16: Skolan och framtiden
Andreas Fejes och Magnus Dahlstedt

Det fria skolvalet sätter skolans kompensatoriska uppdrag på skam

Vinster i välfärden har seglat upp som en av valårets stora frågor. Framför allt har frågan om vinster inom skolsektorn debatterats. Som påtalas i en nyligen publicerad rapport från LO äger ett fåtal företag en stor andel av de fristående skolorna. Den stora andelen aktiebolag, med krav på vinst, har bl.a. bidragit till en lägre lärartäthet bland vinstdrivande friskolekoncerner, jämfört med både kommunala skolor och idéburna fristående skolor. Regeringen har nyligen aviserat förslag om att begränsa vinstuttaget inom välfärdssektorn. Visserligen en mycket viktig fråga, men vi menar att regeringen bortser från den avgörande frågan som skapar skolmarknaden – det fria skolvalet.

I en nyligen publicerad bok (Skolan, marknaden och framtiden, utgiven på Studentlitteratur januari 2018) samlas forskare från olika discipliner som studerat marknadsreformerna och deras konsekvenser för den svenska skolan. Boken visar hur det fria skolvalet bidrar till ökad segregation och deprofessionalisering av läraryrket, vilket sammantaget bidrar till minskad likvärdighet. Skolans kompensatoriska uppdrag kommer därmed på skam.

Med det tidiga 1990-talets omfattande marknadsreformer, såsom införandet av det fria skolvalet och möjligheten för privata och idéburna aktörer att driva skolor, skapade Sverige ett av världens mest marknadsutsatta skolsystem. I kombination med rätten till vinster i välfärden är det svenska systemet världsunikt. Det fria skolvalet innebär bl.a. att elever i gymnasieskolan har rätt att välja vilken skola som helst i hela landet, oavsett huvudman. På så sätt blir skolsystemet till en marknad, oberoende av driftsform och huvudmannaskap. Även i ett system med fritt skolval, där alla skolor har kommunalt huvudmannaskap, skulle det alltså uppstå en marknad. Detta marknadssystem har, vilket på senare tid har blivit allt mer uppenbart, en rad negativa konsekvenser för skolans roll och uppdrag.

I boken illustrerar vi bl.a. hur det fria skolvalet ytterligare spär på boendesegregationen och bidrar till ökad ojämlikhet och differentiering inom skolan och i samhället. Marknadssystemet gör eleverna till konsumenter, skolorna till producenter och utbildningen till en vara. Skolor lägger stor möda på att genom marknadsföring och andra insatser attrahera ”rätt” elever. Vinnarna är elever från resursstarka hem i tätorter, som både har möjlighet och de resurser som krävs för att göra aktiva, relativt välinformerade val. På så sätt hamnar de på skolor med andra resursstarka elever. Förlorarna är elever i stigmatiserade bostadsområden, elever utanför tätbebyggda områden och elever på lågstatusprogram där valfriheten är begränsad. Dessa elever har vare sig möjlighet eller resurser att göra reella aktiva, relativt välinformerade val. Liksom de resursstarka eleverna, tenderar dessa elever att samlas på samma skola.

Marknadssystemet påverkar även lärarna. Lärare förväntas vara lojala med skolans ”varumärke” och ”marknadsföra” sin skola. Marknadssystemet har lett till ökad statlig kontroll och likriktning, vilket bidrar till att begränsa lärares professionella handlingsutrymme. Det handlar bl.a. om åtgärder för att ta fram siffror för att mäta skolors kvalitet i förhållande till varandra. Här blir lärarnas bedömning och betygssättning avgörande. Elevernas betyg är nämligen en av de främsta indikatorerna på skolors kvalité, ett mått som också är helt centralt i deras marknadsföring. Det saknas incitament att sätta rätt betyg då betygen också används som mått på lärarnas och skolans kvalitet. Marknadssystemet gör att relationen lärare-elev förändras. Läraren blir säljare och eleven kund, där lärare kan se sig tvungna att ge avkall på sin professionella bedömning för att vara elever och föräldrar till lags.

Frågan om det fria skolvalet är inte okontroversiell. Den har varit uppe till debatt, inte minst i samband med Skolkommissionens slutbetänkande. Kommissionen lyfte fram minskad likvärdighet och ökad segregation som två allvarliga konsekvenser av det fria skolvalet. Men deras förslag på lösningar är symtomatiska för en samtid präglad av en tro på valfrihet och marknadslösningar inom välfärden. De föreslår bl.a. införandet av obligatoriskt skolval, mer riktade anslag till skolor med särskilda utmaningar och större krav på skolhuvudmän för att skapa blandade elevgrupper. Vi menar att dessa förslag till åtgärder inte bara är otillräckliga för att skapa en mindre segregerande skola. Genom att göra skolvalet obligatoriskt befästs den princip som så starkt medverkat till att skapa segregation mellan olika kategorier av elever. Vi riskerar därmed att få en skola som skapar goda livsmöjligheter för ett fåtal, samtidigt som livsmöjligheterna för flertalet blir än mer begränsade.

Marknadsreformerna inom skolan har snart tre decennier på nacken, men har egentligen aldrig varit föremål för djuplodande utvärdering. Detta är minst sagt anmärkningsvärt. Skolmarknaden har uppenbart haft en rad negativa konsekvenser på skolans kompensatoriska uppdrag. Snarare än att nyanserat diskutera alternativ förs samtalet inom ramen för det rådande marknadssystemet. Den diskussion som förs kretsar i huvudsak kring reglering av vinstuttag och obligatoriskt skolval. Våra politiker har därmed valt att stoppa huvudet i sanden och ignorera huvudfrågan – det fria skolvalet.

Det är valår och hög tid för våra politiker att våga ta i frågan om det fria skolvalet och dess konsekvenser. Det krävs en grundlig utredning med siktet inställt på att hitta alternativ till det nuvarande marknadssystemet. Elever i den svenska skolan har rätt till en utbildning som kompenserar för de ojämlikt fördelade resurser de har med sig in i skolan. För att skapa en socialt hållbar skola för framtiden måste elever ha rätt till en utbildning som kompenserar för samhällets tillkortakommanden utanför skolans värld. Det fria skolvalet motverkar i allt väsentligt sådana insatser i skolväsendet. Det är nu upp till våra politiker att våga föreslå alternativ till detta system och att erbjuda en skola för alla.

Magnus Dahlstedt, Professor i socialt arbete, Linköpings universitet

Andreas Fejes, Professor i vuxenpedagogik, Linköpings universitet

Dennis Beach, Professor i pedagogik, Göteborgs universitet och Högskolan i Borås

Nihad Bunar, Professor i barn och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet

Sara Carlbaum, Fil.dr. i statsvetenskap, Umeå universitet

Marie Carlson, Professor i sociologi, Göteborgs universitet

Marianne Dovemark, Professor i pedagogik, Göteborgs universitet

Håkan Forsberg, universitetslektor i utbildningssociologi, Uppsala universitet

Martin Harling, Fil.dr i pedagogiskt arbete, Göteborgs universitet

Ann-Sofie Holm, Docent i pedagogik, Göteborgs universitet

Magnus Hultén, Biträdande professor i naturvetenskapernas didaktik, Linköpings universitet

Sven-Eric Liedman, Professor emeritus i idé- och lärdomshistoria, Göteborgs universitet

Christian Lundahl, Professor i pedagogik, Örebro universitet

Mattias Nylund, Universitetslektor i pedagogik, Göteborgs universitet

Eva Reimers, Professor i pedagogiskt arbete, Göteborgs universitet

Anders Trumberg, Fil.dr i kulturgeografi, Uppsala och Örebro universitet

Viktor Vesterberg, Postdoktor i socialt arbete, Linköpings universitet

Denna artikel är en något längre version än den som publicerades på SvD debatt den 21 januari 2018. https://www.svd.se/systemet-med-fritt-skolval-maste-bytas-ut

Sveriges enda? blogg om vuxenpedagogik – året som gick

Nu har bloggen www.vuxenpedagogik.com varit aktiv i nästan två år. Syftet med bloggen har varit att skapa en plattform för att i min roll som professor i vuxenpedagogik sprida aktuell forskning om framförallt vuxenutbildning och folkbildning, men även utbildning i mer bred bemärkelse. Här bidrar jag också med längre inlägg där jag diskuterar aktuella utbildningspolitiska frågor. Förhoppningen har varit, och är, att framförallt lärare, skolledare och studiecirkelledare skall hitta till bloggen, men även politiker och en intresserad allmänhet.

För att hålla bloggen levande har ambitionen varit att publicera minst ett blogginlägg i månaden (ibland fler), vilket jag under senaste året har lyckats med. Det har gett resultat. Under 2017 har jag sett en stadig ökning av besökare. 2016 hade bloggen 2400 unika besökare, 2017 hade antalet fördubblats och uppgick till 4700. Som komplement till bloggen använder jag både Facebook och Twitter. På min facebooksida (www.facebook.com/vuxenpedagogik) delar jag blogginläggen, men även andra artiklar (både forskning och nyheter) som jag tycker är av intresse. Twitterkontot (@AndreasFejes) används på liknande sätt, även om utrymmet för längre inlägg där är begränsat. Under året har båda dessa konton fått med än dubbelt anta följare.

Jag ser fram detta nya år, då jag förväntar mig kunna lyfta flera intressanta frågor på min blogg. Å ena sidan är det valår, och då är det inte minst viktigt att lyfta frågor som rör vuxenutbildningens och folkbildningens villkor och förutsättningar för att kunna bedriva en högkvalitativ verksamhet. Men det handlar också om flera intressanta forskningsprojekt som jag och mina kollegor jobbar med.

Vuxenutbildning och upphandling som marknad

Å ena sidan forskning om vilka konsekvenser upphandling som marknad har på de som är verksamma inom vuxenutbildningen. Tillsammans med professor Per Andersson och universitetslektor Karolina Muhrman har vi nyligen erhållit anslag från Vetenskapsrådet på 6 miljoner kronor, för att under kommande fyra år studera detta. Samtidigt har doktorand Diana Holmqvist senaste 1,5 åren jobbat med sitt avhandlingsprojekt som fokuserar framförallt hur upphandling som marknad påverkar lärare och deras arbete inom vuxenutbildningen. Läs mer på https://liu.se/forskning/vuxenutbildningens-marknadisering-och-dess-konsekvenser

Folkbildningen och vuxenutbildning som bidrag till migranters sociala inkludering?

Ett annat spännande projekt (eller snarare större forskningsprogram) om migration, lärande och social inkludering som du kan läsa mer om här) handlar om på vilket sätt olika former av vuxenutbildning och folkbildning kan bidra till nyanlända och migranters sociala inkludering. Vi har precis slutfört datainsamling i ett delprojekt, där vi intervjuat 46 nyanlända deltagare i studieförbundens (i detta fall ABFs) verksamhet svenska från dag 1, på tre olika platser i landet (stor kommun, mindre kommun och landsbygd). Även cirkelledare och verksamhetsansvariga har intervjuats, och observationer av verksamheten har genomförts.

Under våren kommer vi att analysera och bearbeta denna data och då kunna dela med oss av preliminära resultat.

Samtidigt har vi i ett annat delprojekt (inom ramen för forskningsprogrammet) just påbörjat motsvarande datainsamling på folkhögskolor och kommunala skolor som erbjuder språkintroduktion för gymnasieelever. Här kommer nyanlända elever att intervjuas tillika lärare och skolledare. Observationer av verksamheterna genomförs också. Liknande upplägg kommer vi även att ha i ytterligera ett delprojekt där vi genomför empiriskt arbete i ett studieförbunds verksamhet i större och mindre ort, där de erbjuder stöd för migranter att komma in på arbetsmarknaden.

Sammantaget hoppas vi, inom ramen för forskningsprogrammet, kunna intervjua 150-200 nyanlända/migranter om deras bakgrund, erfarenheter av nuvarande studier, och deras tankar om framtiden. Förhoppningen är att framgent kunna erhålla forskningsmedel för att kunna följa upp dessa individer 3 och 6 år senare för att ta del av deras erfarenheter av olika insatser som stöd i deras väg mot potentiell social inkludering.

Läs mer på http://vuxenpedagogik.com/2017/10/14/ett-forskningsprogram-om-migration-larande-och-social-inkludering/

eller https://liu.se/forskning/migration-larande-och-social-inkludering

2018 – året då vuxenutbildningen och dess lärare slutar marginaliseras?

Jag har i tidigare inlägg skrivit om hur vuxenbildningen om och om igen negligeras och marginaliseras i de vidare diskussionerna om skolan. Lärarstudenter får inte kunskap om komvux och arbete inom vuxenutbildningen, trots att de blir behöriga för att jobba inom denna utbildningsform, komvuxlärare fick inte del av lärarlönelyftet, få karriärtjänster inom skolan är förlagda till vuxenutbildningen, och lärarlyftet riktar begränsat fokus på just vuxenutbildningen. Med andra ord, vuxenutbildningen, trots att den inbegriper fler elever än gymnasieskolan, och trots att den har en mycket central funktion i samhället, något som inte minst aktualiseras i samband med senaste årens flyktingsituation, marginaliseras i vidare diskussioner om det svenska utbildningssystemet. Eller med andra ord, satsningar av olika slag inbegriper ofta inte just vuxenutbildningen och de som där jobbar.

Men framtiden är inte nattsvart. Det pågår flera utredningar som kan lyfta upp frågan om vuxenutbildningen och dess lärare, och som förhoppningsvis leder till skarpa politiska beslut som resulterar i riktade satsningar på just vuxenutbildningen och dess lärare. Dessa utredningar är bl.a. utredning om karriärvägar för lärare; utredning om praktiknära skolforskning, och komvuxutredningen.

I de två första, som rör skolan, är risken som vanligt stor att vuxenutbildningen marginaliseras i relation till diskussionen om skolan. Detta är tyvärr ett ofta upprepat mönster som sannolikt har sin grund i flera förklaringsgrunder: Vuxenutbildningen ”drunknar” i vidare diskussioner om skolsystemets utmaningar (trots att komvux har fler elever än gymnsieskolan); ett politiskt ointresse av att satsa på just vuxenutbildningen och dess lärare; okunskap om vuxenutbildningen, må så vara hos politiker, de som jobbar på lärarutbildningen, forskare, journalister, opinionsbildare och en bredare allmänhet; men kanske också en något ogrundad föreställning om att utbildning för vuxna inte behöver vara lika välorganiserad och kvalitativ som utbildning för barn, för vuxna klarar sig ju alltid och är inte lika ”utsatta”?

Oavsett anledning till marginaliseringen av vuxenutbildningen och dess lärare har jag förhoppning inför 2018. I alla tre utredningar jag nämnt ovan tycks det hos huvudutredarna finnas ett genuint intresse av att förstå vuxenutbildningen, och med det som grund se vad som i just deras utredningar skulle kunna föreslås, och som bidrar till att möta några av vuxenutbildningens utmaningar. I komvuxutredningen är ju intresset för vuxenutbildningen naturligtvis självklar genom utredningsdirektivet. Det handlar bl.a. om att se över kompetensutvrecklingsmöjligheter för lärare inom vuxenutbildningen. I relation till de två övriga är ju direktiven inte specifikt riktade mot vuxenutbildningen. Däremot har båda huvudutredarna på eget initiativt tagit kontakt med mig, och sannolikt även andra personer som har kunskap om vuxenutbildningen, för att diskutera hur ”läget” ser ut, och vilka utmaningarna är. För naturligtvis skall ju ett karriärsystem för lärare inbegripa lärarna inom komvux (cirka 9500 lärare inklusive SFI) och som är anpassat till hur vuxenutbildningen är organiserad (kontinuerligt intag av elever, kursbaserat, 45% av eleverna födda utomlands, 45% av kursdeltagare går kurs hos icke kommunal utbildningsanordnare etc.) Och naturligtvis skall ett system för praktiknära skolforskning inbegripa forskning som bedrivs inom vuxenutbildningen med fokus på de specifika pedagogiska och didaktiska praktiker, och utmaningar, som där finns.

Nu är jag kanske något naiv i mina förhoppningar. Det har ju uppenbarligen under senaste decennium funnits ett ointresse av att lyfta fram vuxenutbildningen vad gäller frågor om lön och karriärmöjligheter, lärarutbildning och forskning. Våra politiker har t.ex. nöjt sig med att skriva in att studenter på ämneslärarutbildningen och yrkeslärarutbildningen skall ha ”viss kännedom om vuxnas lärande”, vilket tydligt sänder signaler vill våra lärarutbildningar att vuxenutbildningen är något marginellt och som inte förtjänar större fokus. En snabb genomgång av kursplaner och litteraturslistor vid lärarutbildningen vid några lärosäten i Sverige, visar att det mycket löst formulerade examensmålet ”om kännedom om vuxnas lärande” sannolikt inte uppfylls. Studenterna tycks inte ens få kunskap om att det finns en separat läroplan för vuxenutbildningen, vilket om något torde skapa oro hos våra politiker (som ju har beslutat om att sådan skall finnas). Samtidigt är antalet projekt som beviljas medel från Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté och skolforskningsinstitutet, och som handlar om vuxenutbildning, få.

Men trots detta har jag förhoppning (om dock med viss tillförsikt) om att 2018 resulterar i ökat fokus på vuxenutbildningen. Några av de saker jag hoppas på är:

* Förslag om karriärvägar som inbegriper lärarna inom vuxenutbildningen och som tar utgångspunkt i de specifika behov och utmaningar som finns inom vuxenutbildningen.

* Förslag om skarpare och fler examensmål inom ämneslärar- och yrkeslärarprogrammen, som skriver fram att studenterna skall utveckla kunskap om vuxenutbildningens oraganisering och funktion i samhället, och kunskap om undervisning av vuxna elever.

* Ett system för praktiknära skolforskning som inbegriper vuxenutbildningen, och som ställer krav på huvudmän att bedriva praktiknära skolforskning i alla av skolsystemets delar, dvs. förskola, grundskola, gymnasieskola och vuxenutbildning.

Jag avslutar med att önska alla ett riktigt gott vuxenutbildningsår!

 

 

 

 

Nordisk folkbildning – en väg till inkludering för migranter?

Den aktuella flyktingsituationen i Europa har inneburit att de nordiska länderna har ställts inför frågor om hur nyanlända migranter ska kunna bli inkluderade i sitt nya samhälle. Från policyhåll har man framhållit vikten av att nyanlända, redan under asylansökningsperioden, kommer in i studier som väg mot arbete och inkludering i samhället mer brett. I alla nordiska länder har folkbildningen varit en betydande del i att arbeta med integrationsfrågorna.

Den nordiska folkbildningstraditionen, där icke-formell vuxenutbildning i form av exempelvis folkhögskolekurser och studiecirklar är vanliga studieformer, har med sina fria och flexibla arbetsformer ofta setts som en möjlighet att möta nyanlända redan från den första tiden i landet. Folkbildning i olika former ges statligt stöd i de nordiska länderna. Detta motiveras vanligen med att folkbildning anses stärka demokratin och ge alla möjlighet till bildning efter eget intresse, där den personliga utvecklingen snarare än betyg och krav från arbetslivet sätts i förgrunden.

Runt om i Norden pågår olika former av folkbildningsverksamhet riktad mot just nyanlända och andra grupper av migranter. Inom ramen för ett nyligen avslutat projekt finansierat av Nordiska ministerrådet, har vi som forskare arbetat med att analysera erfarenheter av sådan folkbildningsverksamhet.

I denna artikel kommer vi att återge några av de observationer vi gjort avseende de exempel som samlats in. Eftersom det inte går att dra några slutsatser om effekter av de olika folkbildningsinsatserna – för detta krävs en betydligt mer omfattande studie med annan forskningsdesign – lyfter vi också upp tankar om vilket behov som finns av vidare forskning om folkbildningens potentialer när det gäller folkbildning och migranters inkludering. Vi ser ett tydligt behov av fördjupad kunskap inom området.

Det nordiska folkbildningsprojektet
Projektet, Folkeoplysningens og voksenlæringssektorens rolle i integrations- og beskæftigelsesindsatsen for flygtninge i Norden, har koordinerats av Studieförbunden (Sverige) och utgjort ett samarbete med Dansk Folkeoplysnings Samråd, Finlands Folkhögskolförening, Bildningsalliansen (Finland), Voksenopplæringsforbundet, (Norge) och The LifelongLearning Centre i Borgarnes (Island). Mimer – nationellt program för folkbildningsforskning vid Linköpings universitet i Sverige har haft ansvar för att ge forskarperspektiv på insamlade verksamhetsexempel.

Genom projektet insamlades exempel på vad nordiska folkbildningsorganisationer bedömt vara lyckade exempel på inkluderande och integrerande folkbildning. Det gjordes genom en enkät som bestod av tio öppna frågor rörande syfte, design och genomförande av verksamheterna. Det insamlade materialet består av sammanlagt 22 verksamhetsbeskrivningar med följande fördelning: Danmark (n=5), Finland (n=5), Island (n=2), Norge (n=5) och Sverige (n=5). Projektets samarbetsparter i respektive land ansvarade för insamlandet av vad de bedömde vara goda exempel på verksamhet. De som svarat på frågorna i enkäten, informanterna, har alla på olika sätt varit inblandade i de beskrivna aktiviteterna. Antingen som organisatörer eller som pedagogiskt aktiva ledare/lärare.

Vi har analyserat materialet med fokus på vad som kännetecknar exemplen. Vad är genomgående drag och hur beskrivs aktiviteterna bidra till migranters inkludering? Med tanke på studiens mycket begränsade omfattning och design, kan vi inte säga något om vilka verksamheter som de facto bidrar till inkludering. Vad vi kan uttala oss om är vad som sägs snarare än om vad som de facto görs eller vad det leder till. Vad vi försökt besvara är: Vad kännetecknar ”goda exempel” på integration inom folkbildningen om man frågar folkbildarna själva?

Resultat från projektet presenterades och diskuterades i samband med den nordiska forskarkonferensen om vuxenutbildning och vuxnas lärande, Adult education in the age of global mobility, som genomfördes vid Jönköping University, 3-5 maj 2017, varifrån underlag till denna artikel hämtats.

Vad kännetecknar folkbildning som anses befrämja inkludering?
Av de exempel vi analyserat framgår att det finns en stark ambition att verka för målet att deltagarna, migranterna, med stöd av de folkbildande aktiviteterna ska inkluderas i samhället. Vad som menas med det något svårfångade folkbildningsbegreppet förefaller dock vara otydligt. I endast ett exempel klargörs synen på begreppet mer explicit. Inte heller syftet med verksamheten framstår i alla exempel så tydligt. Frågan om verksamheten ska vara direkt inriktad på att göra deltagarna anställningsbara eller om målet istället är att försöka förstå och skapa mening i den nya situation man hamnat i, eller både och, diskuteras i några av exemplen.

Det finns en återkommande tendens att göra åtskillnad mellan två målgrupper. Den ena är deltagare med tidigare yrkeserfarenheter, där verksamheten inriktas på snabb anpassning efter den nya situationen. Den andra målgruppen är personer med låg utbildning och avsaknad av yrkeserfarenhet med tydlig arbetsmarknadsrelevans, där verksamheten mer inriktas på att utröna vilka förmågor deltagarna har som kan vara viktiga i den nya situationen.

Överlag är ett framträdande tema i materialet att ett flertal verksamheter har ett uttalat fokus på att deltagarna ska etablera sig på arbetsmarknaden och detta så snabbt som möjligt. Främst handlar det om att se och validera tidigare utbildningar och erfarenheter från yrkeslivet. Flera av informanterna talar om det som att de också vill bidra till att deltagarna ska förstå dessa erfarenheter i den nya kontexten och att de ska få ett nytt språk för detta.

I materialet finns emellertid också flera exempel som belyser aktiviteter som strävar till deltagarnas personliga utveckling på deras egna villkor. Det kan till exempel handla om att ta vara på deltagarnas intressen och mer informella kunskaper, som t ex hantverkskunskaper. Men det kan också handla om att de folkbildande aktiviteterna visar på helt nya verksamheter, som ”att gå på tur” och lära sig om naturen, som ett sätt att integreras i det nya landet.

I materialet finns omfattande konsensus om att goda språkkunskaper är en avgörande nyckel in i samhället. I nästan alla exempel ingår språkligt lärande som aktivitet, oavsett vad verksamheten handlar om för övrigt. Att lära sig det nya språket sker oftast som en integrerad del av verksamheten, anpassad efter målgrupp och övrigt innehåll.

En i materialet återkommande princip som åberopas vid organiseringen av folkbildning för integration och inkludering är behovet av flexibilitet. I exempelbeskrivningarna handlar flexibiliteten om att möta både deltagarnas individuella utgångspunkter och samhällets behov av snabba integrationsvägar.

Även om det är något oklart hur de olika verksamheterna mer exakt uttolkar och definierar den nordiska folkbildningstraditionen är det tydligt att den åberopas som en referens för att motivera verksamhetens utformning och inriktning. Vi kan se att folkbildningstraditionen i exemplen konstrueras som förenlig med vitt skilda mål, vilket även innefattar mål som kan förstås som relativt instrumentella i relation till deltagarnas etablering på arbetsmarknaden. Detta skiljer sig från den mycket vanligt förekommande uppfattningen om folkbildning som något som präglas av fria bildningsprocesser, bortom arbetsmarknadens krav.

En annan aspekt som även den avviker något från idealet om folkbildning som präglad av fria bildningsprocesser, är återkommande referenser till lagstiftning och finansieringsmöjligheter som bedöms påverka verksamhetsförutsättningarna. Utöver att lagar och statlig finansiering möjliggör verksamheten, styr och begränsar de också på ett sätt som framlyfts som problematisk. Just denna balansakt mellan å ena sidan fria bildningsprocesser och, å andra sidan, statligt stöd och reglering, får emellertid sägas vara allmänt kännetecknande för den nordiska institutionaliserade folkbildningen.

Behov av forskning om folkbildningens inkluderande potential
De ovanstående analyserade exemplen kan på sikt måhända ha vissa effekter för dem som deltar. Kanske kan de bidra till att deltagarna lättare får ett arbete, kommer in i studier, och blir del av den nya samhällsgemenskapen? I vissa av de beskrivna exemplen framgår att man genomfört utvärderingar där det bl.a. framkommer att deltagarna upplever verksamheten som meningsfull, positiv och som något som bidrar till att de bl.a. utvecklar språkkunskaper. Men om dessa insatser har någon längre inverkan på migranternas inkludering, och om insatserna är mer framgångsrika än andra former av insatser, ger sådana utvärderingar inte svar på. För att kunna uttala oss om exemplens effekter, krävs longitudinella studier där deltagarna följs upp vid senare tidpunkt.

Vänder vi oss till tidigare studier av folkbildning och migration i Sverige har sådan expanderat, inte minst under de senaste 20 åren. Studier har bl.a. riktat fokus på hur migranter kategoriseras som ”den andre” och avvikande, hur migranter som deltar i folkhögskolekurser upplever segregation i sina vardagsliv, något som även följer med in i studierna, eller hur olika folkbildningsinitiativ med fokus på integration organiseras och upplevs av de som organiserar och deltar i dessa. Forskningen bidrar, på olika sätt, med viktig kunskap för att förstå folkbildningens arbete med migranter. Men det finns en stor kunskapslucka som handlar om vilken roll folkbildningen de facto har för migranters inkludering på lång sikt. Inte minst är den frågan central i en situation då starkt tilltro tillskrivs folkbildningen, att den kan bidra till nyanländas inkludering på arbetsmarknaden och samhället mer brett.

I ett nyligen påbörjat forskningsprogram om migration, lärande och social inkludering, är just den longitudinella aspekten i fokus. Genom att studera olika sammanhang för migranters deltagande i språkligt lärande, läggs fokus på hur dessa sammanhang bidrar till deltagarnas inkludering på arbetsmarknaden och samhället mer brett. De sammanhang som studeras är bl.a. ABFs verksamhet med svenska från dag 1 och folkhögskolorna i Östergötlands arbete med att erbjuda språkintroduktion för nyanlända ungdomar. Genom att observera verksamheten, intervjua de som ansvarar för denna, lärare och cirkelledare, får vi kunskap om hur verksamheten organiseras, och hur dessa aktörer ser på hur verksamheten bidrar till deltagarnas inkludering. Genom att intervjua ett stort antal deltagare, både här och nu, men också vid senare tillfälle (ambitionen är att följa upp intervjuerna 2, 4 och 6 år senare), kan vi få kunskap om vilken roll just denna verksamhet spelar för deltagarna i deras väg mot potentiell inkludering. Att följa upp med intervjuer vid senare tillfälle är centralt för att kunna se om bilden av just folkbildningens insatser förändras vartefter deltagarna möter andra sammanhang för utbildning, arbete och olika former av stödinsatser.

Avslutande reflektioner
De exempel som studerats i detta projekt ger uttryck för en stark välvilja. Genom en rad aktiviteter, ofta med fokus på att lära sig språket, men också på kunskap om det samhälle deltagarna kommit till, kunskap om hur man kan söka jobb och utveckling av hantverkskunnande, finns förhoppning att inkludering skall underlättas. Som vi påpekat, tycks det i beskrivningarna finnas relativt starkt fokus på att bidra till deltagarnas utveckling av förmågor som underlättar inträde på arbetsmarknaden, att öka deras anställningsbarhet. Sådant fokus, som av vissa kan tolkas som det rakt motsatta till vad folkbildningen bör handla om, kan delvis sättas i relation till den vidare mycket starka ”diskursen” om anställningsbarhet. Med andra ord, folkbildningens aktörer är lika mycket del av diskursen om anställningsbarhet som någon annan.

En fråga som är väl värd att väcka är om detta inte innebär att folkbildningen blir ett redskap i att anpassa migranterna till den rådande ordningen? Genom att fokus läggs på att utveckla kunskaper och förmågor som relaterar till att få ett arbete, marginaliseras och osynliggörs sådan kunskap som snarare skulle göra det möjlighet att ifrågasätta den nuvarande ordningen. Sådant ifrågasättande kan t.ex. handla om frågor såsom: är det verkligen nödvändigt att kunna ”bra” svenska för att kunna få ett arbete? Bör fokus läggas på yrkeskunskaper riktade mot att snabbt komma i arbete, eller bör fokus till större grad riktas mot på kunskaper som bidrar till att deltagarna kan utveckla förståelse för sin roll i de vidare strukturerna? Med andra ord, att bidra med kunskap som gör det möjlighet att ifrågasätta den rådande strukturen. I slutändan handlar det om att besvara frågan om vem som skall erbjudas vilken typ av kunskap.

Andreas Fejes, Eva-Marie Harlin, Henrik Nordvall och Annika Pastuhov.
Artikelförfattarna är forskare inom vuxenpedagogik och folkbildning vid Linköpings universitet.

^
%d bloggers like this: