Flyktingar

now browsing by category

 

Socialdemokraterna fel ute i kravpolitik riktad mot asylsökande

Återigen föreslås åtgärder som riktar håra tag mot nyanlända. Den här gången är det Socialdemokraterna som vill införa språkplikt för asylsökande, där närvaro blir ett krav för möjlighet till dagersättning. Vi har hört liknande retorik förr. Etablerade parter i Sverige har på senare tid trappat upp kravställandet riktat mot migranter. Migration har alltmer tydligt kommit att ses som problem och hot, något som snart sagt alla partier är överens om. På så sätt har det politiska samtalet fått en alltmer populistisk prägel. Förslaget är inte förankrat i den verklighet som asylsökande befinner sig i.

I en kommande forskningsrapport kartlägger vi den verksamhet som bedrivs i studieförbundens regi och som kallas Svenska från dag 1. Det är en verksamhet som erbjuder asylsökande möjlighet att få introduktion till svenska språket och det svenska samhället. En stor andel av de asylsökande som kommit till Sverige under senare år har deltagit i denna verksamhet som nuvarande regering under flera år gjort stora satsningar på.

I studien undersöks den verksamhet som bedrivs av ABF i tre kommuner, en stor, en mellanstor och en landsbygdskommun. Genom intervjuer med deltagare och cirkelledare har vi fått god inblick i verksamheten, dess utmaningar och möjligheter. Inte minst har vi fått ta del av asylsökandes egna erfarenheter, syn på verksamheten och drömmar om framtiden. Våra slutsatser ger inget stöd för de repressiva åtgärder riktade mot asylsökande som Socialdemokraterna föreslår.

Problemet är inte att asylsökande är lata och inte vill lära sig svenska. Det finns snarare en utbredd vilja att ta sig in och bidra till samhället. Problemet är snarare den ovisshet som uppstår i den långa väntan på asylbeslut. I kombination med traumatiska erfarenheter saknas för många förutsättningar att orka studera. Även bland dem som frivilligt deltar i Svenska från dag 1 påtalas svårigheterna att koncentrera sig på studier, när livet står på paus. Svenska från dag 1 blir för många en plats, inte bara för språkligt lärande, utan också för socialt och emotionellt stöd. Här erbjuds ett meningsfullt och socialt sammanhang där asylsökande erbjuds omfattande socialt stöd, som annars saknas. Det kan t.ex. handla om stöd i kontakt med myndigheter, vägar in till  sjuk- och tandvård, hjälp med intyg av olika slag, fritidsaktiviteter och inte minst emotionellt stöd vid svåra händelser. Sådant stöd går långt utöver studieförbundens uppdrag inom ramen för Svenska från dag 1.

Regeringens satsning på denna verksamhet är lovvärd och ligger i linje med studiens slutsatser. Däremot finner vi inget stöd för införande av språkplikt. Sådana repressiva åtgärder bidrar inte till att fler asylsökande lär sig svenska. Snarare läggs ytterligare en belastning på människor som redan lever under stor utsatthet. Det är dags för ett politiskt spårbyte. Snarare än att rikta orimliga krav mot asylsökande behövs åtgärder som hörsammar och tillgodoser asylsökandes behov.

Rapporten Svenska(r) från dag 1: En studie av ABF:s verksamhet för asylsökande
publiceras efter sommaren.

Magnus Dahlstedt, professor i socialt arbete vid Linköpings universitet
Andreas Fejes, professor i vuxenpedagogik vid Linköpings universitet

Textenan är ovan är publicerad på SvDdebatt den 25/4 2018.

Slutreplik SvDdebatt 2/5 2018

Anna Ekström undviker i sitt svar på vår artikel den huvudfråga som vi reser. Hennes svar är symptomatiskt för hur politiker väljer att ta sig an kritik. Det är naturligtvis en självklarhet att kunskaper i det svenska språket är centralt som grund för etablering i samhället. Vad vi däremot ifrågasätter är det sätt som Socialdemokraterna skuldbelägger en grupp som redan i dubbel bemärkelse, är utsatt. Det är inte rimligt.

Socialdemokraterna lanserar en politik som riktar sig mot den bredare gruppen nyanlända. I denna grupp ingår både de som befinner sig i asylprocess och de som beviljats uppehållstillstånd. För alla dessa vill nu Socialdemokraterna införa språkplikt. I vår artikel riktar vi blicken specifikt mot gruppen asylsökande och den dubbla utsatthet som många av dem lever under. Å ena sidan har många erfarenhet av krig, våld, och naturkatastrofer. Å andra sidan lever asylsökande under konstant osäkerhet om de ska få stanna i Sverige eller inte. Lägg därtill extremt lång asylprocess. Trots detta har cirka 2/3 av de asylsökande som kommit till Sverige sedan hösten 2015, frivilligt deltagit i de verksamheter i Svenska från dag 1 som bedrivs i studieförbundens och folkhögskolornas regi.

I en tid där politiska partier trappar upp sina krav riktade mot utsatta i syfte att bryta genom den politiska debatten och göra enkla politiska poänger är förslaget illavarslande. Vad menar Socialdemokareterna att den föreslagna språkplikten för asylsökande ska vara en lösning på? Hur menar man att plikt i kombination med repressiva åtgärder ska stärka asylsökandes etableringsprocess redan innan de vet om de får stanna eller ej? Förslaget är i alla fall inte en lösning på problemet med asylsökandes passivitet och ointresse, vilket statistiken för det höga deltagandet i Svenska från dag 1 tydligt visar.

Det är symptomatiskt att Socialdemokraterna i detta fall betonar skyldigheter på bekostnad av rättigheter. Plikt att delta snarare än rätt att delta. Snarare än att lägga ännu en börda på de asylsökandes redan tyngda axlar så krävs insatser som undanröjer den utsatthet som de lever under. Tyvärr riskerar sådana insatser hamna i skymundan i en valrörelse där vi sannolikt får se alltfler utspel, där etablerade partier tävlar i att övertrumfa varandra i kravpolitik riktad mot utsatta grupper.

Magnus Dahlstedt, Professor i Socialt arbete vid Linköpings universitet
Andreas Fejes, Professor i Vuxenpedagogik vid Linköpings universitet

 

Grundlöst förslag om språkplikt

Vi är besvikna, vi är ledsna och bedrövade över Socialdemokraternas utspel om språkplikt för asylsökande. Nu ska asylsökanden som inte deltar i språkträning riskera att få sin dagersättning indragen. Det andas valår, populism, eller möjligen, vilket skulle vara ännu värre, en förändrad syn på utsatta människor. Tror inte Socialdemokraterna på de asylsökandes vilja att lära sig språket?

Låt oss titta närmare på vad regeringen tidigare har sagt i frågan. I budgetpropositionen inför 2018 skrev regeringen bland annat följande:

Regeringens satsning Svenska från dag ett har varit framgångsrik – fler än 120 000 unika deltagare har fått grundläggande språkträning och samhällsinformation via folkbildningen. Regeringen föreslår därför att satsningen tillförs ytterligare 20 miljoner kronor under 2018 för att studieförbund och folkhögskolor ska kunna fortsätta att erbjuda ett stort antal personer insatsen.

Att satsningen anses framgångsrik framgår även av senaste vårpropositionen där regeringen satsade ytterligare medel på just denna verksamhet. Så uppenbarligen tycker regeringen att dessa insatser är framgångsrika, och de verkar nöjda med det stora gensvaret från de asylsökande. 120 00 är ju ganska många? Eller? Hur ska Socialdemokraternas förslag om språkplikt för asylsökande tolkas?

Låt oss få lite perspektiv på deltagandet. Om vi lånar statistik från Migrationsverket (klicka här) över asylmottagandet för perioden hösten 2015-2017 (den period som regeringen har satsat på Svenska från dag ett), så kan vi se att det totala antalet asylsökande uppgått till cirka 180 00. Med andra ord, 120 000 av 180 000 asylsökande har deltagit i verksamheten Svenska från dag ett, helt frivilligt. Dessutom har många asylsökande deltagit i en rad andra verksamheten såsom språkcaféer eller dylikt. Men detta tycker uppenbarligen Socialdemokraterna inte är tillräckligt. Enligt dem behövs repressiva åtgärder för att asylsökande ska fås att delta.

Låt oss se vad asylsökande själva säger. Deras röster glöms ofta bort, såsom ofta är fallet för utsatta grupper i samhället. Det är därför lätt att göra politiska poänger genom att rikta hårda krav mot just dessa grupper. I en nyligen genomförd studie, som publiceras efter sommaren, har vi tittat närmare på ABFs verksamhet med Svenska från dag ett i tre olika kommuner, en stor, en mellanstor och en landsortskommun. Vi har intervjuat asylsökande, nära på alla utan att tolk har behövts, cirkelledare och verksamhetsansvariga. Vi har även varit på plats och deltagit i och utanför cirklarna. Det slående intrycket är å ena sidan den vilja till deltagande som finns bland de asylsökande. ABFs verksamhet ger dem en plats, ett hem, där de kan få stöd och hjälp, inte bara med att lära sig språket, utan också med praktiska ting och inte minst få emotionellt stöd i en osäker tillvaro. Som en av de asylsökandena berättar:

Ja, jag kan bara rekommendera de som sitter i hemmet, de måste inte. De måste komma till ABF. Här kan man hitta kompisar, man kan lära sig svenska och man kan ha mer kontakt. ABF är inte en skola för mig, ABF är ett hem. Jag känner mig hemma när jag är här.

Samtidigt har de asylsökande i många fall med sig erfarenheter som tynger dem, och försvårar deras studier. De kan handla om erfarenhet av naturkatastrofer, krig, förföljelse, att ha blivit separerad från nära och kära, familjemedlemmar som har dött, svält med mera. I kombination med väntan på asylbeslut, lever asylsökande med andra ord under en dubbel utsatthet. Trots detta, så väljer många att delta i Svenska från dag 1. De vill lära sig språket, de vill träffa svenskar, de vill lära sig om det svenska samhället. Som en asylsökande berättar:

Eftersom jag vet att det är genom lärandet, språket, som jag kan komma in i samhället. Jag skulle vilja få en bättre kontakt med svenskarna och det svenska samhället… Jag får åtminstone grunden till språket, svenska språket, och sen genom att använda själva språket så kan jag förstå svenskarna bättre och lära mig bättre svenska.

Men den dubbla utsattheten sätter också hinder i studierna. För vissa handlar det om att de inte orkar, eller kan, delta. De mår helt enkelt för dåligt. Men även för de som orkar, så är inte förutsättningarna för att bedriva studier alltid de bästa. Som ett par av de asylsökande berättar för oss:

Alla de som bodde här för två år sedan, de orkade inte att lära sig. Alla väntade på uppehållstillstånd, men jag tänkte inte på det. Men nu, jag vet inte… jag vet inte varför jag inte orkar studera. Jag vet inte varför.

Men man stannar längre och man har ingen aning om framtiden. Det är en jättedålig situation. Jag kommer till ABF för att lära mig svenska, men mitt huvud fungerar inte. Jag kan inte fokusera på lektionen för jag tänker på olika saker… jag missar min tid, förstår du?

Dessa två asylsökande, låt oss kalla dem Hamid och Mohammad, deltar i cirklar i Svenska från dag ett. De är där frivilligt, de vill lära sig svenska och förhoppningsvis, om de beviljas uppehållstillstånd, bli del av och bidra till det svenska samhället. Men de berättar om svårigheter att koncentrera sig, oro, och ångest. Att studera under asylprocessen är med andra ord svårt. Just Hamid och Mohammad orkar delta även om det är svårt. Trots det så deltar de, framför allt för att få stöd – emotionellt och praktiskt. En annan asylsökande berättar för oss om svårigheterna att koncentrera sig i väntan på asylbeslut.

När man inte har permanent uppehållstillstånd och man bor tillfälligt, så känner man bor tillfälligt i Sverige. Och människor blir förvirrade när de ska tänka, de kan inte koncentrera sig innan det har fått permanent uppehållstillstånd. Det påverkar vilken ålder man har när man kom till Sverige, de lär sig bättre när de är unga. Men när de är äldre blir det jobbigt, svenska språket, när man känner att man bor tillfällig i Sverige.

I ljuset av det höga deltagandet i Svenska från dag ett, en satsning som nuvarande regering gjort, och i ljuset av de berättelser som vi tagit del av, ter sig Socialdemokraternas förslag om språkplikt som minst sagt märklig. Vad är problemet? Vad tänker man sig ska åstadkommas genom plikt? Finns det något kunskapsunderlag som visar att merparten av de asylsökande inte vill delta? Hur ser Socialdemokraterna på deltagarnas möjligheter att delta? Är plikt verkligen ett rimligt krav att ställa på människor som lever under stor utsatthet? Det är snart val och det är bara att hoppas att Socialdemokraterna tänker om. Att fortsätta på det inslagna spåret, det vill säga att satsa på fri och frivillig folkbildning i form av Svenska från dag 1, vore ett första rimligt steg.

Andreas Fejes, professor i vuxenpedagogik och Magnus Dahlstedt, professor i socialt arbete

Läs vår debattartikel i Svenska dagbladet: www.svd.se/det-finns-inget-stod-for-att-sprakplikt-behovs

Rapporten som denna text baseras på publiceras efter sommaren: Svenska(r)från dag ett: En studie av ABFs verksamhet med asylsökande. Studien finansieras av ABF tillsammans med Linköpings universitet. Förutom Andreas Fejes och Magnus Dahlstedt, har även Sofia Nyström, docent i pedagogik, och Nedzad Mesic, Fil Dr i etnicitet och migration, deltagit.

Sveriges enda? blogg om vuxenpedagogik – året som gick

Nu har bloggen www.vuxenpedagogik.com varit aktiv i nästan två år. Syftet med bloggen har varit att skapa en plattform för att i min roll som professor i vuxenpedagogik sprida aktuell forskning om framförallt vuxenutbildning och folkbildning, men även utbildning i mer bred bemärkelse. Här bidrar jag också med längre inlägg där jag diskuterar aktuella utbildningspolitiska frågor. Förhoppningen har varit, och är, att framförallt lärare, skolledare och studiecirkelledare skall hitta till bloggen, men även politiker och en intresserad allmänhet.

För att hålla bloggen levande har ambitionen varit att publicera minst ett blogginlägg i månaden (ibland fler), vilket jag under senaste året har lyckats med. Det har gett resultat. Under 2017 har jag sett en stadig ökning av besökare. 2016 hade bloggen 2400 unika besökare, 2017 hade antalet fördubblats och uppgick till 4700. Som komplement till bloggen använder jag både Facebook och Twitter. På min facebooksida (www.facebook.com/vuxenpedagogik) delar jag blogginläggen, men även andra artiklar (både forskning och nyheter) som jag tycker är av intresse. Twitterkontot (@AndreasFejes) används på liknande sätt, även om utrymmet för längre inlägg där är begränsat. Under året har båda dessa konton fått med än dubbelt anta följare.

Jag ser fram detta nya år, då jag förväntar mig kunna lyfta flera intressanta frågor på min blogg. Å ena sidan är det valår, och då är det inte minst viktigt att lyfta frågor som rör vuxenutbildningens och folkbildningens villkor och förutsättningar för att kunna bedriva en högkvalitativ verksamhet. Men det handlar också om flera intressanta forskningsprojekt som jag och mina kollegor jobbar med.

Vuxenutbildning och upphandling som marknad

Å ena sidan forskning om vilka konsekvenser upphandling som marknad har på de som är verksamma inom vuxenutbildningen. Tillsammans med professor Per Andersson och universitetslektor Karolina Muhrman har vi nyligen erhållit anslag från Vetenskapsrådet på 6 miljoner kronor, för att under kommande fyra år studera detta. Samtidigt har doktorand Diana Holmqvist senaste 1,5 åren jobbat med sitt avhandlingsprojekt som fokuserar framförallt hur upphandling som marknad påverkar lärare och deras arbete inom vuxenutbildningen. Läs mer på https://liu.se/forskning/vuxenutbildningens-marknadisering-och-dess-konsekvenser

Folkbildningen och vuxenutbildning som bidrag till migranters sociala inkludering?

Ett annat spännande projekt (eller snarare större forskningsprogram) om migration, lärande och social inkludering som du kan läsa mer om här) handlar om på vilket sätt olika former av vuxenutbildning och folkbildning kan bidra till nyanlända och migranters sociala inkludering. Vi har precis slutfört datainsamling i ett delprojekt, där vi intervjuat 46 nyanlända deltagare i studieförbundens (i detta fall ABFs) verksamhet svenska från dag 1, på tre olika platser i landet (stor kommun, mindre kommun och landsbygd). Även cirkelledare och verksamhetsansvariga har intervjuats, och observationer av verksamheten har genomförts.

Under våren kommer vi att analysera och bearbeta denna data och då kunna dela med oss av preliminära resultat.

Samtidigt har vi i ett annat delprojekt (inom ramen för forskningsprogrammet) just påbörjat motsvarande datainsamling på folkhögskolor och kommunala skolor som erbjuder språkintroduktion för gymnasieelever. Här kommer nyanlända elever att intervjuas tillika lärare och skolledare. Observationer av verksamheterna genomförs också. Liknande upplägg kommer vi även att ha i ytterligera ett delprojekt där vi genomför empiriskt arbete i ett studieförbunds verksamhet i större och mindre ort, där de erbjuder stöd för migranter att komma in på arbetsmarknaden.

Sammantaget hoppas vi, inom ramen för forskningsprogrammet, kunna intervjua 150-200 nyanlända/migranter om deras bakgrund, erfarenheter av nuvarande studier, och deras tankar om framtiden. Förhoppningen är att framgent kunna erhålla forskningsmedel för att kunna följa upp dessa individer 3 och 6 år senare för att ta del av deras erfarenheter av olika insatser som stöd i deras väg mot potentiell social inkludering.

Läs mer på http://vuxenpedagogik.com/2017/10/14/ett-forskningsprogram-om-migration-larande-och-social-inkludering/

eller https://liu.se/forskning/migration-larande-och-social-inkludering

Nordisk folkbildning – en väg till inkludering för migranter?

Den aktuella flyktingsituationen i Europa har inneburit att de nordiska länderna har ställts inför frågor om hur nyanlända migranter ska kunna bli inkluderade i sitt nya samhälle. Från policyhåll har man framhållit vikten av att nyanlända, redan under asylansökningsperioden, kommer in i studier som väg mot arbete och inkludering i samhället mer brett. I alla nordiska länder har folkbildningen varit en betydande del i att arbeta med integrationsfrågorna.

Den nordiska folkbildningstraditionen, där icke-formell vuxenutbildning i form av exempelvis folkhögskolekurser och studiecirklar är vanliga studieformer, har med sina fria och flexibla arbetsformer ofta setts som en möjlighet att möta nyanlända redan från den första tiden i landet. Folkbildning i olika former ges statligt stöd i de nordiska länderna. Detta motiveras vanligen med att folkbildning anses stärka demokratin och ge alla möjlighet till bildning efter eget intresse, där den personliga utvecklingen snarare än betyg och krav från arbetslivet sätts i förgrunden.

Runt om i Norden pågår olika former av folkbildningsverksamhet riktad mot just nyanlända och andra grupper av migranter. Inom ramen för ett nyligen avslutat projekt finansierat av Nordiska ministerrådet, har vi som forskare arbetat med att analysera erfarenheter av sådan folkbildningsverksamhet.

I denna artikel kommer vi att återge några av de observationer vi gjort avseende de exempel som samlats in. Eftersom det inte går att dra några slutsatser om effekter av de olika folkbildningsinsatserna – för detta krävs en betydligt mer omfattande studie med annan forskningsdesign – lyfter vi också upp tankar om vilket behov som finns av vidare forskning om folkbildningens potentialer när det gäller folkbildning och migranters inkludering. Vi ser ett tydligt behov av fördjupad kunskap inom området.

Det nordiska folkbildningsprojektet
Projektet, Folkeoplysningens og voksenlæringssektorens rolle i integrations- og beskæftigelsesindsatsen for flygtninge i Norden, har koordinerats av Studieförbunden (Sverige) och utgjort ett samarbete med Dansk Folkeoplysnings Samråd, Finlands Folkhögskolförening, Bildningsalliansen (Finland), Voksenopplæringsforbundet, (Norge) och The LifelongLearning Centre i Borgarnes (Island). Mimer – nationellt program för folkbildningsforskning vid Linköpings universitet i Sverige har haft ansvar för att ge forskarperspektiv på insamlade verksamhetsexempel.

Genom projektet insamlades exempel på vad nordiska folkbildningsorganisationer bedömt vara lyckade exempel på inkluderande och integrerande folkbildning. Det gjordes genom en enkät som bestod av tio öppna frågor rörande syfte, design och genomförande av verksamheterna. Det insamlade materialet består av sammanlagt 22 verksamhetsbeskrivningar med följande fördelning: Danmark (n=5), Finland (n=5), Island (n=2), Norge (n=5) och Sverige (n=5). Projektets samarbetsparter i respektive land ansvarade för insamlandet av vad de bedömde vara goda exempel på verksamhet. De som svarat på frågorna i enkäten, informanterna, har alla på olika sätt varit inblandade i de beskrivna aktiviteterna. Antingen som organisatörer eller som pedagogiskt aktiva ledare/lärare.

Vi har analyserat materialet med fokus på vad som kännetecknar exemplen. Vad är genomgående drag och hur beskrivs aktiviteterna bidra till migranters inkludering? Med tanke på studiens mycket begränsade omfattning och design, kan vi inte säga något om vilka verksamheter som de facto bidrar till inkludering. Vad vi kan uttala oss om är vad som sägs snarare än om vad som de facto görs eller vad det leder till. Vad vi försökt besvara är: Vad kännetecknar ”goda exempel” på integration inom folkbildningen om man frågar folkbildarna själva?

Resultat från projektet presenterades och diskuterades i samband med den nordiska forskarkonferensen om vuxenutbildning och vuxnas lärande, Adult education in the age of global mobility, som genomfördes vid Jönköping University, 3-5 maj 2017, varifrån underlag till denna artikel hämtats.

Vad kännetecknar folkbildning som anses befrämja inkludering?
Av de exempel vi analyserat framgår att det finns en stark ambition att verka för målet att deltagarna, migranterna, med stöd av de folkbildande aktiviteterna ska inkluderas i samhället. Vad som menas med det något svårfångade folkbildningsbegreppet förefaller dock vara otydligt. I endast ett exempel klargörs synen på begreppet mer explicit. Inte heller syftet med verksamheten framstår i alla exempel så tydligt. Frågan om verksamheten ska vara direkt inriktad på att göra deltagarna anställningsbara eller om målet istället är att försöka förstå och skapa mening i den nya situation man hamnat i, eller både och, diskuteras i några av exemplen.

Det finns en återkommande tendens att göra åtskillnad mellan två målgrupper. Den ena är deltagare med tidigare yrkeserfarenheter, där verksamheten inriktas på snabb anpassning efter den nya situationen. Den andra målgruppen är personer med låg utbildning och avsaknad av yrkeserfarenhet med tydlig arbetsmarknadsrelevans, där verksamheten mer inriktas på att utröna vilka förmågor deltagarna har som kan vara viktiga i den nya situationen.

Överlag är ett framträdande tema i materialet att ett flertal verksamheter har ett uttalat fokus på att deltagarna ska etablera sig på arbetsmarknaden och detta så snabbt som möjligt. Främst handlar det om att se och validera tidigare utbildningar och erfarenheter från yrkeslivet. Flera av informanterna talar om det som att de också vill bidra till att deltagarna ska förstå dessa erfarenheter i den nya kontexten och att de ska få ett nytt språk för detta.

I materialet finns emellertid också flera exempel som belyser aktiviteter som strävar till deltagarnas personliga utveckling på deras egna villkor. Det kan till exempel handla om att ta vara på deltagarnas intressen och mer informella kunskaper, som t ex hantverkskunskaper. Men det kan också handla om att de folkbildande aktiviteterna visar på helt nya verksamheter, som ”att gå på tur” och lära sig om naturen, som ett sätt att integreras i det nya landet.

I materialet finns omfattande konsensus om att goda språkkunskaper är en avgörande nyckel in i samhället. I nästan alla exempel ingår språkligt lärande som aktivitet, oavsett vad verksamheten handlar om för övrigt. Att lära sig det nya språket sker oftast som en integrerad del av verksamheten, anpassad efter målgrupp och övrigt innehåll.

En i materialet återkommande princip som åberopas vid organiseringen av folkbildning för integration och inkludering är behovet av flexibilitet. I exempelbeskrivningarna handlar flexibiliteten om att möta både deltagarnas individuella utgångspunkter och samhällets behov av snabba integrationsvägar.

Även om det är något oklart hur de olika verksamheterna mer exakt uttolkar och definierar den nordiska folkbildningstraditionen är det tydligt att den åberopas som en referens för att motivera verksamhetens utformning och inriktning. Vi kan se att folkbildningstraditionen i exemplen konstrueras som förenlig med vitt skilda mål, vilket även innefattar mål som kan förstås som relativt instrumentella i relation till deltagarnas etablering på arbetsmarknaden. Detta skiljer sig från den mycket vanligt förekommande uppfattningen om folkbildning som något som präglas av fria bildningsprocesser, bortom arbetsmarknadens krav.

En annan aspekt som även den avviker något från idealet om folkbildning som präglad av fria bildningsprocesser, är återkommande referenser till lagstiftning och finansieringsmöjligheter som bedöms påverka verksamhetsförutsättningarna. Utöver att lagar och statlig finansiering möjliggör verksamheten, styr och begränsar de också på ett sätt som framlyfts som problematisk. Just denna balansakt mellan å ena sidan fria bildningsprocesser och, å andra sidan, statligt stöd och reglering, får emellertid sägas vara allmänt kännetecknande för den nordiska institutionaliserade folkbildningen.

Behov av forskning om folkbildningens inkluderande potential
De ovanstående analyserade exemplen kan på sikt måhända ha vissa effekter för dem som deltar. Kanske kan de bidra till att deltagarna lättare får ett arbete, kommer in i studier, och blir del av den nya samhällsgemenskapen? I vissa av de beskrivna exemplen framgår att man genomfört utvärderingar där det bl.a. framkommer att deltagarna upplever verksamheten som meningsfull, positiv och som något som bidrar till att de bl.a. utvecklar språkkunskaper. Men om dessa insatser har någon längre inverkan på migranternas inkludering, och om insatserna är mer framgångsrika än andra former av insatser, ger sådana utvärderingar inte svar på. För att kunna uttala oss om exemplens effekter, krävs longitudinella studier där deltagarna följs upp vid senare tidpunkt.

Vänder vi oss till tidigare studier av folkbildning och migration i Sverige har sådan expanderat, inte minst under de senaste 20 åren. Studier har bl.a. riktat fokus på hur migranter kategoriseras som ”den andre” och avvikande, hur migranter som deltar i folkhögskolekurser upplever segregation i sina vardagsliv, något som även följer med in i studierna, eller hur olika folkbildningsinitiativ med fokus på integration organiseras och upplevs av de som organiserar och deltar i dessa. Forskningen bidrar, på olika sätt, med viktig kunskap för att förstå folkbildningens arbete med migranter. Men det finns en stor kunskapslucka som handlar om vilken roll folkbildningen de facto har för migranters inkludering på lång sikt. Inte minst är den frågan central i en situation då starkt tilltro tillskrivs folkbildningen, att den kan bidra till nyanländas inkludering på arbetsmarknaden och samhället mer brett.

I ett nyligen påbörjat forskningsprogram om migration, lärande och social inkludering, är just den longitudinella aspekten i fokus. Genom att studera olika sammanhang för migranters deltagande i språkligt lärande, läggs fokus på hur dessa sammanhang bidrar till deltagarnas inkludering på arbetsmarknaden och samhället mer brett. De sammanhang som studeras är bl.a. ABFs verksamhet med svenska från dag 1 och folkhögskolorna i Östergötlands arbete med att erbjuda språkintroduktion för nyanlända ungdomar. Genom att observera verksamheten, intervjua de som ansvarar för denna, lärare och cirkelledare, får vi kunskap om hur verksamheten organiseras, och hur dessa aktörer ser på hur verksamheten bidrar till deltagarnas inkludering. Genom att intervjua ett stort antal deltagare, både här och nu, men också vid senare tillfälle (ambitionen är att följa upp intervjuerna 2, 4 och 6 år senare), kan vi få kunskap om vilken roll just denna verksamhet spelar för deltagarna i deras väg mot potentiell inkludering. Att följa upp med intervjuer vid senare tillfälle är centralt för att kunna se om bilden av just folkbildningens insatser förändras vartefter deltagarna möter andra sammanhang för utbildning, arbete och olika former av stödinsatser.

Avslutande reflektioner
De exempel som studerats i detta projekt ger uttryck för en stark välvilja. Genom en rad aktiviteter, ofta med fokus på att lära sig språket, men också på kunskap om det samhälle deltagarna kommit till, kunskap om hur man kan söka jobb och utveckling av hantverkskunnande, finns förhoppning att inkludering skall underlättas. Som vi påpekat, tycks det i beskrivningarna finnas relativt starkt fokus på att bidra till deltagarnas utveckling av förmågor som underlättar inträde på arbetsmarknaden, att öka deras anställningsbarhet. Sådant fokus, som av vissa kan tolkas som det rakt motsatta till vad folkbildningen bör handla om, kan delvis sättas i relation till den vidare mycket starka ”diskursen” om anställningsbarhet. Med andra ord, folkbildningens aktörer är lika mycket del av diskursen om anställningsbarhet som någon annan.

En fråga som är väl värd att väcka är om detta inte innebär att folkbildningen blir ett redskap i att anpassa migranterna till den rådande ordningen? Genom att fokus läggs på att utveckla kunskaper och förmågor som relaterar till att få ett arbete, marginaliseras och osynliggörs sådan kunskap som snarare skulle göra det möjlighet att ifrågasätta den nuvarande ordningen. Sådant ifrågasättande kan t.ex. handla om frågor såsom: är det verkligen nödvändigt att kunna ”bra” svenska för att kunna få ett arbete? Bör fokus läggas på yrkeskunskaper riktade mot att snabbt komma i arbete, eller bör fokus till större grad riktas mot på kunskaper som bidrar till att deltagarna kan utveckla förståelse för sin roll i de vidare strukturerna? Med andra ord, att bidra med kunskap som gör det möjlighet att ifrågasätta den rådande strukturen. I slutändan handlar det om att besvara frågan om vem som skall erbjudas vilken typ av kunskap.

Andreas Fejes, Eva-Marie Harlin, Henrik Nordvall och Annika Pastuhov.
Artikelförfattarna är forskare inom vuxenpedagogik och folkbildning vid Linköpings universitet.

Ett forskningsprogram om migration, lärande och social inkludering

De senaste årens flyktingsituation i Sverige och Europa innebär stora utmaningar i termer av inkludering. I spåren av denna situation har vuxenutbildningens och folkbildningens potential för inkludering aktualiserats i den politiska debatten, som ett medel för inkludering av migranter i arbetslivet och det svenska samhället i stort. Inte minst har detta tagit sig uttryck genom att regeringen har satsat stora summor pengar på folkbildningen för att organisera kurser för nyanlända. I senaste budgetpropositionen inför 2018, avsattes ytterligare 500 miljoner kronor till folkbildningen Samtidigt har reformer inom t.ex. utbildning i svenska för invandrare genomförts (SFI), där SFI numer organisatoriskt ingår i den kommunala vuxenutbildningen, för att på så sätt bl.a. underlätta individuellt anpassade studievägar. Med andra ord, en rad pedagogiska praktiker riktade till vuxna migranter tillskrivs stort värde, både redan etablerade praktiker såsom SFI, men även nya praktiker såsom folkbildningens arbete med t.ex. svenska från dag 1.

Forskningsprogrammet riktar på ett övergripande plan sitt fokus på pedagogiska praktiker som riktar sig till vuxna och unga vuxna migranter, med syfte att bidra till deras inkludering i arbetslivet och samhället mer brett. Det övergripande syftet är att utveckla kunskap om på vilket sätt och med vilken framgång olika former av pedagogiska praktiker för vuxnas migranter, bidrar till deras inkludering på den svenska arbetsmarknaden och i samhället mer brett. Som avgränsning har vi initialt valt att fokusera på pedagogiska praktiker som framförallt handlar om att lära sig det svenska språket, och samhällsorientering, organiserade inom ramen för folkbildningen eller vuxenutbildningen. Följande forskningsfrågor ställs inom ramen för programmet:

  • Vilka är effekterna av migranters deltagande i språkligt lärande inom ramen för olika sammanhang för vuxenutbildning och folkbildning? Vilka skillnader kan identifieras med grund i individuella och kontextuella karakteristika hos migranterna?
  • Hur kan dessa effekter förstås i ljuset av migranters meningsskapande kring sitt studiedeltagande?
  • Vilka former av inkluderingsbanor kan identifieras bland migranters deltagande i språkligt lärande?
  • Hur och i vilken omfattning kan olika former av språkligt lärande inom ramen för vuxenutbildningen och folkbildningen bidra till migranters inkludering på arbetsmarknaden och i samhället mer brett?

Analysen tar utgångspunkt i begreppet inkluderingsbanor och i teorier om inkludering/exkludering. Begreppet inkluderingsbanor gör det möjligt att identifiera migranters rörelser i tid och rum (utbildning, arbete, arbetslöshet etc.) och de villkor som gör deras inkludering mer eller mindre möjlig.

Forskningsprogrammet är uppdelat på flera forskningsprojekt som studerar olika pedagogiska praktiker, initialt sammanhang för språkligt lärande inom vuxenutbildningen och folkbildningen. Beroende på finansiering kommer antalet sammanhang att utökas. I dagsläget har datainsamling påbörjats i följande verksamheter:

  • Svenska från dag 1 organiserat av studieförbund. Här är i dagsläget ABF partner och tre av deras verksamheter studeras: I en stor kommun, en mellanstor kommun och på landsbygden.
  • Språkintroduktion på Folkhögskola. Genom dispens från regeringen har Folkhögskolorna i Östergötland fått möjlighet att erbjuda nyanlända ungdomar språkintroduktion. Dock med kommunen som huvudman (eftersom denna verksamhet normalt sker inom ramen för gymnasieskolan). Genom ett utvärderingsuppdrag från Norrköpings kommun (som är ansarig för försöksverksamheten) och genom ett forskningsanslag från Norrköpingsfonden har empiriskt arbete påbörjats där vi studerar Språkintroduktionen på Folkhögskolor och inom kommunens reguljära verksamhet. En jämförelse mellan dessa två organisationsformer kommer att göras.
  • Studie av Sensus arbete inom ramen för #Fokus där fokus ligger på att underlätta nyanländas integrationsprocess genom språkundervisning, samhällsinformation och praktik.

Vi söker nya partneras inom denna typ av verksamhetsområden som är intresserade av att finansiera initialt forskningsarbete med fokus på sin verksamhet. Det kan handla om aktörer inom folkbildningen eller vuxenutbildningen. Ett område vi bl.a. är intresserade av är svenska för invandrare (SFI) men även fler verksamheter inom folkbildningen och vuxenutbildningen. Kombinerat med olika ansökningar och finansieringskällor är målet att kunna finansiera studier av minst fem olika former av verksamheter.

I varje sammanhang genomförs fältstudier med fokus på att identifiera vad som händer och hur aktörer i sammanhanget resonerar kring vad som händer i och kring undervisningen. Vi samlar också in undervisningsmaterial och annan dokumentation, och intervjuar deltagare, lärare, cirkelledare, rektorer, och verksamhetsansvariga.

Även om vi intresserar oss för den pedagogiska praktiken, är huvudfokus frågan om hur deltagarna (nyanlända/migranter) skapar mening kring sitt deltagande. Vad tänker de kring sitt deltagande? Om verksamheten? Vad de gör och vad de får ut av sitt deltagande? Vad är målet? Hur tänker de om deltagandet i relation till framtiden?

Projektets unika bidrag handlar bl.a. om att vi följer upp deltagarna 2, 4 och 6 år senare. Fokus riktas mot hur de vid senare tidpunkt resonerar kring sitt initiala deltagande i t.ex. svenska från dag 1, eller språkintroduktion. Hur har detta deltagande bidragit till var de är idag och i relation till deras tankar om framtiden? Vilka andra sammanhang har varit viktiga eller kanske viktigare för att de skall nå de mål/inte nå de mål de har med framtiden?

Planen är även att genomföra registerstudier av deltagande i SFI, där en kohort av alla deltagare registrerade ett visst år, följs upp 10 år senare med fokus på bl.a. kommun för deltagande, betyg från SFI, vidare utbildning, etablering på arbetsmarknaden etc.

Även om forskningsprogrammet genom sitt fokus på sammanhang som tidigare inte, eller som i mycket begränsad utsträckning har beforskats, bidrar med unik kunskap, är det framförallt genom sin longitudinella design som programmet kan förväntas bidra med unik och viktig kunskap om migranters inkludering på svensk arbetsmarknad och i samhället mer brett.

Finansiärer (partners) för programmet är i dagsläget: Linköpings universitet, Norrköpingsfonden, ABF, Länsstyrelsen i Östergötland/Norrköpings kommun, Bildningsförbundet Östergötland och Sensus.

Alla partners har plats i den referensgrupp som skapas kring programmet. Referensgruppen kommer att träffas 1 till 2 gånger per år för att diskutera progressionen, design, resultat etc. Gruppen är central för att bidra med inspel på tolkningar, men även för att bidra med goda möjligheter att organisera spridningsverksamheter som är väl anpassade för olika målgrupper i det omgivande samhället. De partners som initialt bidrar med finansiering för datainsamling i deras egen verksamhet får på så sätt mer tillbaka än vad de investerar. Dvs.de deltagare som intervjuas i deras verksamhet, kommer sannolikt genom annan finansiering, följas upp 2, 4, och 6 år senare. Vidare blir referensgruppen forum för aktörer som jobbar med samma målgrupp, att träffas och utbyta erfarenheter och gruppen gör det möjligt at följa forskningsverksamheten på mer nära håll.

Forskningsprogrammet genomförs under ledning av Andreas Fejes (Professor i Vuxenpedagogik) och Magnus Dahlstedt (Professor i Socialt arbete), båda verksamma vid Linköpings universitet. Genom att kombinera resurser och kompetens från de två forskningsmiljöer som de ansvarar för, skapas hög kompetens för att genomföra programmet. Sammantaget representerar gruppen av forskare kunskap inom områden som vuxenutbildning, folkbildning, migration, etnicitet, socialt arbete, skola, utanförskap, inkludering/exkludering med mera. Övriga forskare som i dagsläget arbetar i programmet är Sofia Nyström (lektor i pedagogik), Docent Sabine Gruber (lektor i Socialt arbete), Robert Aman (postdoktor i pedagogik med inriktning mot vuxnas lärande), och Nedzad Mesic (Fil Dr. och adjunkt i etnicitet).

Den som är intresserad av att diskutera vidare om hur man kan bli partner i forskningsprogrammet kan kontakta Andreas Fejes på (andreas.feje@liu.se).

Om tillhörighet och medborgarskapande i migrationens tidevarv

I denna artikel publicerad i Sociologisk Forskning och tillgänglig här, adresseras den brännande frågan om vem som egentligen ska få tillhöra samhällsgemenskapen och på vilka villkor – och vem som ska få hamna utanför? Med utgångspunkt i tre kvinnliga studerandes berättelser (deltar i komvux eller folkhögskola) diskuteras de sätt varpå dessa kvinnor innesluts i och utesluts ur gemenskapen. Denna fråga är mitt i den politiska debatten i dagens Europa och Sverige) i spänningsfältet mellan krav på införandet av nya former av etnokulturellt graderat medborgarskap och utvecklandet av en ny och mer inkluderande samhällsgemenskap.

Inledning

Senaste årens migrationsströmmar (mer än 160000 flyktingar 2015) ställer (välfärds)samhällets institutioner inför stora utmaningar En central fråga handlar om vilket stöd som erbjuds migranter för att underlätta deras inkludering på arbetsmarknaden och samhället mer brett. Här spelar vuxenutbildningen och folkbildningen en central roll, dels i relation till deras uppdrag såsom formulerat av staten, dels av deras, inte minst folkbildningens, mycket bredare uppdrag och verksamhet.

Vänder vi oss till deras uppdrag såsom staten formulerat det kan vi först se hur målet för den kommunala vuxenutbildningen, enligt skollagen kapitel 20, 2 § är:

“att vuxna ska stödjas och stimuleras i sitt lärande. De ska ges möjlighet att utveckla sina kunskaper och sin kompetens i syfte att stärka sin ställning i arbets- och samhällslivet samt att främja sin personliga utveckling.”

Och enligt Förordning (2015:218) om statsbidrag till folkbildningen, skall följande mål uppnås för den del av folkbildningen som stöds av statsanslaget:

stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin,
bidra till att göra det möjligt för en ökad mångfald människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen,
bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället, och
bidra till att bredda intresset för och öka delaktigheten i kulturlivet.
Vuxenutbildning och folkbildning har därmed åtminstone tre funktioner, vars relation till varandra förändrats över tid.

Kompensatorisk
Medborgerlig/demokratisk
Arbetsmarknadsförberedande
Med andra ord handlar det om att förbereda deltagare och elever på ett liv som medborgare i bred bemärkelse. Vi kan dock konstatera att vi, åtminstone, det senaste decenniet, sett hur fokus framförallt kommit att ligga på arbetsmarknadsfunktionen, inte minst om vi ser till vuxenutbildningen. Anställningsbarhet har trätt fram som ett av de främsta målen på bekostnad av den medborgerliga/demokratiska funktionen (se t.ex. Sandberg m.fl., 2016; Fejes m.fl., 2016; Nicoll m.fl., 2013)

Medborgarskapande inom och utanför vuxenutbildning och folkbildning

I ett pågående forskningsprojekt intresserar vi oss för medborgarskapande inom och utanför vuxenutbildning. Vi tar ett öppet grepp där vi menar att ”vara medborgare” är inget man blir med födsel, utan något som görs (se t.ex. Cruikshank, 1999) och ständigt omprövas i alla de sociala sammanhang vi är involverade i.

I projektet har vi intervjuat 72 elever och deltagare på folkhögskola och kommunal vuxenutbildning, samt tio lärare i dessa sammanhang. Totalt har vi 1200 sidor transkriberade intervjuer som grund för analys, där vi riktar fokus på medborgarskapande, dvs. hur medborgarskap ”görs”.

I projektet jobbar Andreas Fejes (professor i vuxenpedagogik och projektledare), Magnus Dahlstedt (professor i socialt arbete), Maria Olson (professor i pedagogiskt arbete), Fredrik Sandberg (universitetslektor i pedagogik) och Lina Rahm (doktorand i pedagogik med inriktning mot vuxnas lärande). Vi har tillsammans, inom ramen för projektet, genomfört flera analyser med olika fokus. I just denna presentation zoomar jag in på en av dessa analyser.

Medborgarskapets paradoxer: Att mötas och bli (o)lika

Vi valde ut tre elev-/deltagarintervjuer för vidare analys, då de på olika sätt tydliggör hur dåtid, nutid och framtid knyts samman och skapar medborgarsubjektet på specifika sätt. Med andra ord: Det är genom sina livsbanor och göranden som elever och deltagare skapas och skapar sig själv som medborgare. Vi menar att det är viktigt att ta del av livsbanor som grund för förståelse för, och erkännande av, dessa (o)lika banor och blivanden. I det följande presenteras kort Marias, Shirins och Anas berättelser, och vi pekar på hur de på olika sätt förhandlar tillhörighet/icke tillhörighet i relation till samhällsgemenskapen/rna.

Maria

Maria är adopterad från Colombia och uppväxt i ett litet samhälle där hon bor med sin pojkvän som kommer från Ecuador. Hon har dubbelt medborgarskap och har under sin uppväxt ständig påmints om sin annorlundahet. Som hon själv säger:

“Jag har känt att man aldrig kan bli helt svensk för att man inte ser svensk ut. Man blir inte accepterad som en svensk. Det spelar ingen roll vad man heter eller hur man klär sig. Det är därför jag aldrig känt mig helt svensk.”

Maria tar även sina studier på komvux som exempel på hur hon upplever sig bli betraktad och bemött som inte tillhörandes den svenska samhällsgemenskapen. ”Sitter man i en klass till exempel, då tror väl alla att man är invandrare, som alla andra nästan här”. Eftersom Komvux är en plats med hög andel elever som är födda utomlands antas också hon vara en av Dem, eftersom hennes utseende talar för att så skulle vara fallet. Men Maria berättar även om mer vardagliga exempel där hon görs som annorlunda och icke tillhörandes gemenskapen. Bland annat berättar hon om en gång då hon som höggravid tog bussen med sin mor.

“En gång när jag var höggravid med min första son, jag och mamma hade varit på teatern… jag var höggravid, skulle typ föda om en vecka… det var ingen som trodde att det var min mamma. Det var en tant som tyckte att jag skulle resa på mig så hon kunde sitta där fast min mamma hade redan rest sig och sagt: ”Vill du sitta här då?” ”Hon kan väl resa sig”.”

Eller en annan gång när hon tog bussen med sina barn.

“Någon gång när jag kom med barnen var det någon som kommenterade något jag vet inte exakt vad, och sedan när jag pratar ren svenska till mina barn, då var det liksom… för de trodde att jag inte hade förstått vad de sa.”

I dessa sammanhang ses Maria, på grund av sitt utseende, inte som ”svensk” och behandlas annorlunda. Men samtidigt ser vi hur språket får en central roll som markör på tillhörande och icke tillhörande. När Maria väl talar, och därmed talar flytande svenska, blir hon plötsligt, i viss bemärkelse, del av gemenskapen. Med andra ord befinner sig Maria i ett mellanrum, där hon samtidigt tillhör och inte tillhör den ”svenska” samhällsgemenskapen.

Shirin

Även Shirin, som tydligt markerar att hon tillhör den ”svenska” samhällsgemenskapen, befinner sig i ett mellanrum. Hon är född i Libanon och kom till Sverige som 5-åring. Shirin är svensk medborgare och gift med en man som också han är född i Libanon. De har fyra barn och familjen har bott både i Sverige och Libanon. För några år sedan valde Shirin att bära slöja. Tillsammans med erfarenheten av att ha bott på två platser, blir bärandet av slöja något som bidrar till en förhandling om Shirins tillhörighet och icke tillhörighet. Hon säger om sitt val att bära slöja:

“Jag är muslim ju och som muslim ska man ju bära slöja liksom för att kunna följa koranen och det är det jag gjorde och så är det många som har sagt: ”Men vad, är du muslim? Du är ju normal”. […] Skulle jag, skulle jag inte, skulle jag inte, skulle jag? Så när jag väl gjorde det och kom tillbaka: ”Men du är ju normal”. Vad är normalt och vad är inte normalt? Alltså jag menar: är jag inte normal för att jag har en slöja?”

“Min bästa kompis är från Libanon och vi har känt varandra jättelänge. Hon är muslim och hon blev lite chockad av att jag vågade ta på slöjan, fast hon säger att hon ska göra det själv, men har inte kommit dit. Hon har inte fått det självförtroendet om man säger så. […] ”Hur vågade du? Hur möter människor dig?” Så sade jag till henne ”Du, alltså på riktigt så bryr jag mig inte vad folk säger”. Det är just det att komma till den punkten att inte bry sig.”

Vi kan här se hur det sker en förhandling om vad som är normalt och icke normalt, vad som ses som tecken på tillhörighet och icke tillhörighet. Samtidigt kan vi se hur Shriin själv väljer att bortse från vad andra tycker, att hon kommit till punkten att inte bry sig. Vidare berättar hon i intervjun att hon tycker att det blivit mer accepterat i Sverige att bära slöja.

Om slöjan är en markör som bidrar till förhandling om tillhörighet i den ”svenska” samhällsgemenskapen, bidrar Shirins erfarenhet av att ha bott på två platser, till förhandling om tillhörighet i den ”svenska” likväl som den ”libanesiska” samhällsgemenskapen. Om sina fem år i Libanon säger hon bl.a.

“De flesta har sagt till mig att jag inte ser ut som libaneser, jag ser inte ut som en arab tyckte de, så i vissa affärer kunde de lura mig liksom att någonting kostade dubbelt så mycket bara för att jag ser ut som jag ser ut…De visste ju inte att jag kunde arabiska, så när jag liksom frågade: ”Nej men varför kostar det så?” ”Oj då, är du arab? Det visste vi inte. Ja men jo den kostar så mycket”. Bara utseendet… Om jag inte kunde arabiska så var det ett pris, men så fort de visste att jag kunde arabiska så var det ett helt annat pris.”

Vi ser här hur återigen utseendet, att inte se ut som libanes, bidrar till en process av uteslutning från gemenskapen, samtidigt som språket även här blir en markör för inkludering. Med andra ord hamnar Shirin i ett mellanrum, hon både tillhör och inte tillhör den ”libanesiska” samhällsgemenskapen, likväl som hon både tillhör och inte tillhör den ”svenska” samhällsgemenskapen, trots att hon själv menar sig tillhöra just denna gemenskap.

Ana

I den tredje berättelsen, i intervjun med Ana, får vi ännu ett exempel på förhandling av tillhörighet. Ana är född i Ungern, hennes pappa är rom och mamma ungerska. Hon har sedan många år svenskt medborgarskap men ser sig dock själv som annorlunda än andra svenskar. ”Jag är inte svensk så att säga, jag blev ju svensk medborgare genom att jag kom hit”. Tillhörigheten till samhällsgemenskapen är för Ana en ständig balansgång mellan att vara ”svensk”, ”ungrare”, och ”romsk”. I intervjun använder hon sig av en biologisk föreställning om medborgarskap, vilket vi kan se i följande utdrag.

“Det har ju varit svårt för mig om jag ska vara helt ärlig och bestämma mig, okej ska jag vara svensk, ungersk eller rom eller hur ska jag liksom få ihop det… för man har ju det romska blodet och man har det ungerska blodet och så dessutom så bor man i Sverige. Så det är svårt att få det att gå ihop faktiskt.”

Hon använder här ord som ”romskt blod” och ”ungerskt blod”, där medborgarskap delvis blir villkorat av ens blodsband. Samtidigt har hon fått lära sig att ta avstånd från sin romska bakgrund, något som skedde ganska tidigt under hennes skoltid.

“Jag pratade engelska i skolan så jag kunde inte svenska alls… jag kände att okej nu är vi i Sverige, nu kan jag vara hur öppen som helst, så jag berättade till en tjej att min pappa var rom och så. Då sade hon till mig att våga absolut inte berätta det till någon annan här i skolan. […] Så jag sade aldrig det till någon.”

När Ana talar om sig själv är hon noga med att distansera sig från dem som hon beskriver som ”typiska romer”. ”Jag är ju inte uppväxt som en typisk romsk tjej så att säga. Man ser ju på romer att ja de är romer. Men på mig, jag tror inte att någon ser mig som rom”. Hon fortsätter:

“Det sitter så pass djupt i dem, alltså sen generationer tillbaka… det påverkar dig ju jättemycket hur dina föräldrar lever och deras uppfattning om samhället, hur de lever, men sedan kan det också bero på att de har varit med om jättemycket diskriminering och så vidare från samhället. […] ”De har ju diskriminerat mig som människa för att jag är rom, så varför ska jag bidra till dem med någonting?”…Jag blir ju tagen under exakt samma tak som de som väljer att inte leva som en svensk medborgare och det är ju jag som får lida för det och jag vill ju inte att mina barn ska få lida för det.”

Ana tar här tydligt avstånd från sin romska bakgrund, och hon plockar upp den etablerade diskursen om romer, som seendes vara utanför den ”svenska” samhällsgemenskapen. Hon använder sig också av en ”traditionell” förståelse av medborgarskap som innefattar skyldigheter och rättigheter. Något hon utvecklar i följande utdrag:

“Det är ju viktigt för mig att som svensk medborgare ha rättigheter, alltså att jag har samma rättigheter som en svensk har som har svenskt ursprung. Det betyder mycket, och jag tycker att alla ska ha samma rättigheter oavsett varifrån man kommer och om man kommer till Sverige och är svensk medborgare så ska man ha samma rättigheter och samtidigt följa de svenska lagarna också. Lever man i det svenska samhället så följer man deras lagar och då får man samma rättigheter. För det finns ju vissa som, som sagt, utnyttjar det svenska samhället och vill ha samma rättigheter som en svensk men samtidigt så följer de inte riktigt lagarna.”

Ana skapar här sig själv i relation till åtskiljande praktiker. Hon menar å ena sidan att hon inte fullt ut är svensk (hon är inte född i Sverige, eller har svenskt blod), å andra sidan är hon inte heller rom (hon har visserligen romskt blod, men hon har anpassat sig till det ”svenska” samhället). Samtidigt mobiliserar hon tanken om medborgarskap som rättigheter och skyldigheter. Då hon tar sitt individuella ansvar att följa lagar och förordningar, så bör hon också ha samma rättigheter som övriga svenskar. Ana hamnar med andra ord i ett mellanrum där hon vare sig är ”rom” eller ”svensk”.

Diskussion

De tre berättelserna synliggör normer om vad som skall inkluderas och vad som exkluderas vad gäller tillhörighet och varandet och tillblivelsen som medborgare. Maria, Shirin, och Ana strävar alla tre efter att inkluderas i den ”svenska” samhällsgemenskapen som ”normala” medborgare. Strävandet sker hos Maria genom distansering från ”de andra”, invandrarna. Men samtidigt ”ses” hon som just ”invandrare”. Ana strävar efter tillhörighet genom att distansera sig från den romska gemenskapen, samtidigt som hon menar att hon aldrig fullt ut kan bli ”svensk”. Och Shirins strävan efter tillhörighet sker genom valet att helt enkelt skita i vad andra tycker om hennes val att bära slöja. Trots dessa strävanden hamnar alla tre i ett mellanrum där de inte riktigt tillåts tillhöra vare sig den svenska, eller i Shirins fall, den libanesiska samhällsgemenskapen.

Sammantaget adresserar Anas, Marias och Shirins berättelser den brännande frågan om vem som egentligen ska få tillhöra samhällsgemenskapen och på vilka villkor – och vem som ska få hamna utanför? Denna fråga är också mitt i den politiska debatten i dagens Europa. Å ena sidan framförs högljudda argument om ”mångkulturalismens död” och starka krav för införandet av nya former av etnokulturellt graderat medborgarskap – så också i Sverige (Dahlstedt & Neergaard 2015). Det glapp mellan medborgarskapets formella rättigheter och substantiella möjligheter som identifierades redan under tidigt 1990-tal (Ålund & Schierup 1991) har tenderat att utökas snarare än minska.

Å andra sidan har krav på utvecklandet av en ny och mer inkluderande samhällsgemenskap framförts, både i Sverige och i andra europeiska länder, med utökade medborgerliga rättigheter inrymmande också dem som exkluderats från dem. Dessa krav har framförts såväl kollektivt som individuellt, offentligt såväl som privat, högljutt såväl som mer i det tysta.

De individuella berättelser som denna-artikel är baserad på visar på att det verkligen är möjligt att artikulera alternativa medborgarblivanden och sätt att kräva nya former av medborgarskap, bortom förutbestämda mallar, distinktioner och utestängningar (Isin 2002, 2012), det vill säga att tänka och leva livet annorlunda (Fejes & Dahlstedt 2014). Och just detta, är något vi menar att vuxenutbildning och folkbildning måste ta i beaktande i sin organisering, design och genomförande.

För hela artikeln klicka här!

Referenser

Cruikshank, B. (1999) The will to empower. Ithaca Cornell University Press.

Dahlstedt, M. & A. Neergaard (red.) (2015) International migration and ethnic relations. London: Routledge.

Fejes, A. & M. Dahlstedt (2014) The confessing society. London: Routledge.

Fejes, A., Olson, M., Rahm, L., Dahlstedt, M., Sandberg, F. (2016) Individualisation in citizen formation in Swedish adult education –democratic citizen subjectivities at stake. Scandinavian Journal of Educational Research.

Isin, E.F. (red.) (2012) Citizens without frontiers. London: Continuum.

Isin, E.F. (2002) Being political. Minneapolis: University of Minnesota Press.

Nicoll, K., Fejes, A., Olson, M., Dahlstedt, M., & Biesta, G. (2013) Opening discourses of citizenship education: A theorization with Foucault. Journal of Education Policy, 28(6), 828-846.

Sandberg, F., Fejes, A., Dahlstedt, M., & Olson, M. (2016) Adult education as a heterotopia of deviation: a dwelling for the abnormal citizen. Adult Education Quarterly, 66(2), 103-119.

Ålund, A. & C-U. Schierup (1991) Paradoxes of multiculturalism. Avebury: Aldershot.

Folkbildning med nyanlända: några problematiseringar från folkbildningsrådets seminarium i Almedalen

Den goda viljan som framträder i politiska beslut, och folkbildningens arbete med nyanlända, lovar den för mycket? Vad innebär statligt riktade anslag till folkbildningen för folkbildningens frihet? Hur kan studieförbund och folkhögskolor stöttas i sitt arbete med nyanlända? Detta är bara några av de frågor som väcks i detta inlägg.

Följande text är manus till den introduktion jag vara ombedd att göra vid folkbildningsrådets seminarium ”Folkbildning med nyanlända” i Almedalen den 4 juli 2016. Mitt uppdrag var att läsa två av folkbildningsrådet nyligen publicerade utvärderingar och bidra med reflektioner och problematisera dessa, som bidrag till panelsamtal och vidare diskussion. Det är med andra ord inte ett färdigt manus för publicering, utan snarare ett utkast med reflektioner som i sig behöver utvecklas vidare.

Folkbildning

Troligen har de flesta av er här god överblick över vad folkbildning är i en svensk kontext. Men för er som kanske är nya på området så kommer här några mycket korta beskrivningar. På ett väldigt generellt plan kan sägas att folkbildning är ett samlingsbegrepp för en rad institutioner, företeelser, och praktiker, t.ex. folkhögskola, studieförbund, bokcirklar, bibliotek, aktiviteter anordnade i och av ”civilsamhället”. Delar av folkbildningen finansieras via statsanslag som fördelas till studieförbund och folkhögskolor via folkbildningsrådet.

Det finns idag 154 folkhögskolor i Sverige varav 112 drivna av folkrörelser och 41 drivna av regioner och landsting, och en som drivs av en kommun. 2015 uppgick deltagarantalet i folkhögskolans långa kurser till ca 28000 deltagare, och i dess korta kurser ca 40000 deltagare per termin. Ytterligare 110000 deltog i kulturprogram. 16 % av den totala verksamheten finansieras via andra källor än statsanslaget, en procentandel som ökade med 2 % mellan 2014 till 2015.

Det finns idag 10 studieförbund i Sverige. 2015 registrerades nästan 1,7 miljoner studiecirkelsdeltagare (628000 unika deltagare), 738000 deltagare i annan folkbildningsverksamhet (400000 unika deltagare) och nästan 20 miljoner deltagare i kulturprogram. (Se folkbildningsrådets årsredovisning 2015 för mer information om studieförbundens och folkhögskolornas verksamhet).

Riktade statliga uppdrag till folkbildningen för arbete med nyanlända

I juni 2015 gavs med anledning av den omfattande migrationen, där Sverige under 2015 tog emot mer än 160000 asylsökande, ett särskilt uppdrag till folkbildningen. Staten riktade bidrag till studieförbund för att kunna bedriva särskilda insatser för asylsökande. Redan tidigare hade folkhögskolor engagerats i etableringskurser, som del av arbetsförmedlingens etableringsuppdrag, och nyligen gavs även folkhögskolor i Östergötland dispens för att bedriva språkintroduktion för unga nyanlända (kommunalt ansvar). Under året har två utvärderingsrapporter från folkbildningsrådet publicerats som berör två av de ovan nämnda uppdragen.

  • Etableringskurs på folkhögskola: kvalitativ uppföljning hösten 2015
  • Folkbildning med asylsökande: studieförbundens särskilda insatser 2015

Etableringskurs på folkhögskola kan erbjudas som arbetsförberedande insats som del av arbetsförmedlingens etableringsuppdrag. Det är ett uppdrag från arbetsförmedlingen till folkbildningsrådet, som sedan ger uppdraget vidare till statsstödsberättigade folkhögskolor. Målgruppen för kurserna är främst de med kort utbildning (förgymnasial), och studierna bedrivs på heltid under sex månader. Innehållet är svenska och arbetsförberedande och orienterande insatser

Studieförbundens särskilda insatser syftar till att ge asylsökande meningsfull sysselsättning och påskynda deras etablering i samhället. Asylsökande är för de flesta studieförbund en ny målgrupp (dock inte för t.ex. ABF). Under hösten 2015 nådde studieförbunden drygt 60000, dvs. ca 37 % av alla asylsökande. De särskilda medlen får användas till verksamhet som syftar till att stärka kunskaper i svenska och om samhället och arbetsformen skall vara studiecirkeln.

De två utvärderingarna visar på positiva bilder av verksamheterna. Deltagare i etableringskurser ser positivt på kursen och upplever att de får stöd av engagerade lärare, de trivs i skolmiljön och deltagandet bidrar till att de bygger nätverk. Även lärarna är positiva och ser folkhögskolans pedagogik med utgångspunkt i individens och gruppens möjligheter som framgångsrik för målgruppen, samtidigt som sex månaders studier på heltid i mindre grupper skapar stabilitet och trygghet. Lärarna ser dock att det är en pedagogisk utmaning med att möta en så pass heterogen grupp. Studieförbundens verksamhet upplevs som viktig för asylsökande vad gäller att lära sig språket, få kontakt med svenska samhället och för att skapa sammanhang och gemenskap. Dock upplever studieförbunden att det är svårt att skapa kontinuitet i cirklarna, det är en utmanande målgrupp att arbeta med och flera deltagare vill inte bli registrerade (vilket är ett krav för finansieringen).

Några problematiseringar av folkbildningens arbete med nyanlända

I det följande lyfter jag upp fyra områden för vidare diskussion.

Folkbildningens frihet?

Allt större andel av folkhögskolans verksamhet finansieras idag via annan verksamhet än den finansierad av statsanslaget. De riktade medlen för arbete med nyanlända är endas ett i raden av statliga riktade medel som folkbildningen tar del av. Vad innebär detta för folkbildningens aktörers möjlighet att ”verkligen” vara ”fria” i att definiera sin verksamhet, dess innehåll och pedagogik? Frågan är än mer aktuell i en situation då folkbildningens organisationer alltmer har blivit aktörer på en utbildningsmarknad (Fejes, Runesdotter & Wärvik, 2016) och gett sig i kast med att t.ex. leverera kurser inom ramen för den kommunala vuxenutbildningen (inklusive svenska för invandrare). Samtidigt kan vi se hur det trots att det statliga stödet varit relativt stabilt över tid, så har det kommunala stödet markant minskat med ca 550 miljoner mellan 1992 och 2012 (FBR, 2014). Med andra ord kan ett rimligt antagande vara att incitamentsstrukturer för att ”springa på alla bollar som rör sig” blir stor. På så sätt skapas möjlighet att upprätthålla volym på sin verksamhet, och kanske även ekonomiska villkor för att upprätthålla och behålla byggnader och annan infrastruktur. Vad kommer då först, folkbildningsorganisationernas idéer och ideologiska grundantagande som utgångspunkt för verksamhet. ELLER blir idén om folkbildningsmässighet i verksamheten en efterhandskonstruktion, efter att uppdraget har accepterats och skall genomföras?

Folkbildningens särart?

Spelar det någon roll att denna verksamhet bedrivs inom ramen för folkbildningen? Vad är speciellt med att bedriva undervisning i svenska och verksamhet som skall introducera nyanlända i samhället och arbetslivet, inom ramen för folkhögskolor och studieförbund? Hade den inte lika gärna kunnat ges inom ramen för komvux? Ett svar som vissa skulle föra fram, är att folkbildningen har en pedagogisk särart som innebär att nyanlända får bedriva studier i ett sammanhang som tar utgångspunkt i ”fritt och frivillighet” och där individens utveckling sker inom ramen för, och genom, det kollektiva. Både individer och grupp ses som resurser i den enskildes lärande. Frågan om folkbildningens särart är omdebatterad, MEN folkbildningen har (till stor del) ett annat uppdrag och är organisatoriskt annorlunda än t.ex. komvux. Det tycks också, vilket framkommer i nyligen genomförda studier, vara en skillnad mellan dessa sammanhang.

I en jämförelse mellan elevers, deltagares och lärares berättelser om sina studiesammanhang, både inom folkhögskola och komvux (Fejes, m.fl,, 2016, Sandberg, m.fl., 2016) framkom bland annat att komvux skapas som en genomgripande individualistisk plats, med begränsad interaktion mellan elever, medan folkhögskolan skapas som en plats där elever kontinuerligt interagerar. Vidare menade lärare inom komvux att det var svårt att använda gruppen som utgångspunkt för individens utveckling, till skillnad från lärare inom folkhögskolan. Detta förklaras bl.a. med vitt skilda organisatoriska förutsättningar där komvux jobbar med kontinuerligt intag av elever, samtidigt som det är stor mobilitet på elever vad gäller avhopp, men även genom att elever rör sig mellan kurser i regi av flera olika anordnare som dessutom kanske är lokaliserade på olika platser i kommunen. Folkhögskolan, å andra sidan, i de sammanhang som studierna ovan berörde (allmän kurs och fritidsledarlinjen) arrangerar kurser som är heltid, under flera terminer. Därmed blir grupperna mer sammanhållna. Så enligt studierna ovan tycks det finnas något, i relation till komvux, speciellt med folkhögskolan, vilket delvis stöds av Paldanius (2014). I sin studie lyfter han t.ex. fram hur folkhögskolans arbetar med en erkännande pedagogik (han studerade allmän kurs på folkhögskola) där individens utveckling är tänkt att ske genom det kollektiva. Detta särskiljer folkhögskolan från andra utbildningsformer.

Så frågan är vilken organisationsform som är bäst lämpad för målgruppen nyanlända? Här ger folkbildningsrådets utvärdering av etableringskurserna för handen att just kontinuiteten, och sammanhållande grupper, tycks vara viktigt, och studieförbunden pekar på vikten av kontinuiteten i deltagandet i studiecirklarna. En form passar inte alla, men ser vi till målgruppen nyanlända kortutbildade, torde det vara väl värt att lyfta frågan om inte just vissa av folkhögskolans karakteristika (i termer av organisering och pedagogik) torde vara något att diskutera även i relation till hur komvux (där sfi numer ingår) organiseras?

Folkbildning som profession?

Verksamheten med nyanlända väcker en rad pedagogiska frågor. Målgruppen är heterogen i termer av bl.a. att de kommer från olika länder, kan olika språk och har olika nivå av språkkunskaper, olika utbildningsnivå, med mera. Inte minst väcks frågan om lärarnas och cirkelledarens kunskap och kompetens. Är de väl förberedda för att undervisa denna målgrupp? En annan viktig fråga handlar om vilken kunskap vi idag har om folkbildningens arbete med denna målgrupp?

I folkbildningsrådets utvärderingar, tillika andra studier (t.ex. Nylander m.fl., 2015) efterfrågar lärare inom folkhögskolan kompetensutveckling som gör dem bättre rustade att möta dagens målgrupp. Målgruppen är idag enligt lärare och rektorer (se t.ex. Fejes, m.fl., 2016; Nylander m.fl., 2015) yngre, i större utsträckning födda utomlands, fler har neuropsykiatriska funktionshinder, och fler är allmänt sämre rustade för studier. Därmed ställs nya krav på folkhögskolans lärare. Även studieförbunden lyfter i folkbildningsrådets utvärdering, frågan om förutsättningarna att möta den, för dem, nya målgrupp. Samtidigt är forskning om folkbildningens arbete med nyanlända och invandrare mycket begränsad.

Som del i att möta dessa utmaningar har bl.a. följande inspel gjorts i relation till regeringens arbete med den forskningspolitiska propositionen som är planerad till hösten 2016:

  • Satsning på lic-forskarskola för folkhögskollärare (liknande den modell som lärare inom det övriga skolväsendet har erbjudits), för att dels bidra till folkhögskollärares kompetensutveckling, men också som bidrag till kunskap om folkhögskolan och dess praktik. Förslaget kommer gemensamt från rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation, de offentligägda folkhögskolornas intresseorganisation, förbundet folkhögskollärarna, det nationella programmet för folkbildningsforskning (Mimer), och folkhögskollärarprogrammet.
  • Inrättandet av ett mångvetenskapligt forskningsprogram för folkbildningsforskning för att bl.a. möjliggöra inrättandet av karriärtjänster (postdoktortjänster), ”reguljär” forskarskola, och forskningsprojekt, Förslag i linje med detta har framförts av folkbildningsrådet och Mimer i deras respektive inspel till regeringens forskningsproposition.

Men därutöver skulle några idéer värda att diskutera kunna vara:

  • Satsning på lic-forskarskola för anställda inom studieförbunden, som del i satsning på kompetensutveckling inom denna sektor, tillika som bidrag till ökad kunskap om studieförbundens organisering och pedagogiska praktik.
  • Göra tillgängligt resurser för folkhögskollärares och cirkelledares kompetensutveckling bl.a. Inom följande områden: vuxenpedagogik, specialpedagogik, och språkligt lärande (svenska som andraspråk).

Folkbildning som heterotopi?

Den goda viljan som framträder i politiska beslut, och folkbildningens arbete med nyanlända, lovar den för mycket? Här kan vi vända oss till begreppet heterotopi för att problematisera lite kring frågan. En heterotopi för tankarna till framtiden, till en utopi. Men till skillnad från en utopi, som inte är en ”riktig” plats, så blir heterotopin en stabil plats i tid och rum som bidrar till deltagares möjlighet att temporärt lämna sin prekära situation, och göra det möjligt att drömma om framtiden (se Sandberg m.fl., 2016). MEN, vad händer med denna potentiellt positiva dröm om framtiden, efter slutfört kurs eller cirkel? Vad tar vid, och vilka möjligheter finns att realisera dessa drömmar som sannolikt utvecklats under deltagandet i folkbildningsaktiviteter? Detta väcker frågan om vem som är ansvarig för de enskildas inkluderingsbanor? Genom att delegera ansvar för nyanlända till folkbildningen, har folkbildningens visats ett förtroende? ELLER handlar det snarare om att förskjuta ansvar från ”stat” till folkbildningen? Vad innebär detta för folkbildningen och dess självförståelse och andras förståelse av folkbildningen?

Referenser

Fejes, A., Wärvik, G-B., & Runesdotter, C. (2016) Marketization of adult education: principals as business leaders, standardised teachers and responsibilised students. International Journal of Lifelong Education.

Fejes, A., Olson, M., Rahm, L., Sandberg, F., & Dahltstedt, M. (2016). Individualisation in the citizenship formation in Swedish adult education. Manuscript submitted for review.

Nylander, E., Bernhard, D., Rahm, L., & Andersson, P. (2015) Olika tillsammans: En kartläggning av folkhögskolors lärmiljöer för deltagare med funktionsnedsättning. Linköping: Linköping Electronic Press.

Paldanius, S. (2014). Sär-skild folkhögskolepedagogik? Erkännandets didaktik i Folkhögskolor. Rapporter i pedagogik 20. Örebro: Örebro universitet.

Sandberg, F., Fejes, A., Dahlstedt, M., & Olson, M. (2016). Adult education as a heterotopia of deviation: a dwelling for the abnormal citizen. Adult Education Quarterly, 66(2), 103-119.

Vad händer med Folkhögskolan i marknadiseringens tidevarv?

Regeringen har precis beslutat att låta ett antal folkhögskolor bedriva gymnasieskolans språkintroduktion för nyanlända. Se här!

Argument som förs fram är att folkhögskolans pedagogik kan vara framgångsrik i relation till målgruppen, samt att möjligheter att bo på folkhögskolan kan bidra till en social samvaro som är bra för integrationen. Dessa argument är lovvärda, och kanske har regeringen helt rätt. Dock väcker beslutet en central fråga om folkhögskolan, dess roll, identitet och framtida utveckling.

I en allt tightare ekonomisk situation har många folkhögskolor valt att (kanske mer eller mindre “tvingats”) ge sig in på utbildningsmarknaden. Folkhögskolor har sedan tidigare varit leverantör av olika former av arbetsmarknadsutbildning, svenska för invandrare, och kurser inom komvux. Och nu i dagarna ger sig folkhögskolan även in på gymnasiemarknaden och den del som handlar om språkintroduktion.

Frågan är vad som händer med Folkhögskolan, dess pedagogik och praktik när den ger sig in på områden som den tidigare inte varit inne på (åtminstone inte i samma omfattning). Min företrädare Staffan Larsson har bl.a. skrivit om hur Folkhögskolan ofta varit en pedagogisk föregångare, som introducerat nya utbildningar och pedagogiska idéer. Men frågan är vad som händer när Folkhögskolan blir reaktionär snarare än initiativtagare i relations till utbildning, som i detta fall ingår i det “formella” utbildningssystemet. Vad händer med folkhögskolans identitet, pedagogiska former osv? Konsekvenser kommer det definitivt att ha, vilka dessa är, är en empirisk fråga, och ställningstagande om dessa konsekvenser är bra eller dåliga, är av normativt slag.

Kanske är det ett framgångsrikt koncept, det regeringen precis beslutat om. Men det väcker en rad frågor om folkhögskolan, dess identitet, pedagogik och framtid som jag tror är viktiga att diskutera, (och som säkerligen redan diskuteras) inom folkhögskolans praktik, av politiker, tjänstemän och inte minst oss forskare.

 

Folkbildning och flyktingutmaningen

Svensk folkbildning bör få utökade möjligheter att bidra till att skapa relevanta möjligheter till att lära sig svenska och annan kunskap som är central för att få god etablering i Sverige. I debattartikel från DN debatt i höstas argumenterar vi för satsning på Folkhögskolan och dess lärare o i gårdagens SvS brännpunkt argumenterar debattör för satsning på Studieförbunden.

http://www.dn.se/debatt/satsning-pa-folkhogskolan-ett-satt-att-mota-skolkrisen/

http://www.svd.se/hjalp-nyanlanda-klara-skolan-mcle/om/svenskt-flyktingmottagande

 

%d bloggers like this: