Skola

now browsing by category

 

Från solidaritet till individualism: Om entreprenörskap i skolans läroplaner 1969-2011

Vi menar att inlemmandet av entreprenörskap i skolan i de svenska läroplanerna är ett uttryck för bredare politiska förändringar, där frågan om vad skolan skall syfta till de-politiseras. Ett skifte har ägt rum från att se skolan som en plats för elever att utveckla en känsla för ansvar för sig själv och andra, till att bli en plats där eleven skall utveckla ansvar för sig själv, sina val, och sin framtid. Frågan om det gemensamma har förpassats till bakgrunden. Vi menar att detta är högst problematiskt, inte minst då stora politiska förändringar av detta slag, vilket ger uttryck för hur ”vi” ser på skolan, elever och framtiden, passerar relativt obemärkt förbi, utan några större politiska konflikter.

Inledning

Inte minst sedan entreprenörskap i skolan blev del av läroplanerna (2011) har entreprenörskap i skolan väcker många frågor, både hos de som jobbar med det i sin undervisning, och de som forskar om undervisning och skola. Många frågor handlar om vad entreprenörskap och entreprenörskapsutbildning är för något, vad innehållet i undervisningen är, hur sådan utbildning och undervisning kan genomföras, och vad för effekter sådan undervisning i slutändan har. Exempelvis har Jessica Wallin i sin licentiatsuppsats intresserat sig för hur entreprenörskap i skolan formuleras i policy, och hur det sedan, i skolledares och lärares tal, transformeras till en strategi och ett innehåll i undervisning. Hennes uppsats går att ladda ner här!

En annan väg att som forskare angripa frågan om entreprenörskap i skolan, är att kritiskt studera hur diskursen om entreprenörskap har kommit att bli del av de svenska läroplanerna. Tillsammans med min kollega Magnus Dahlstedt, har jag precis gjort detta genom att studera läroplanerna för grundskolan från 1969, 1980, 1994 och 2011, med fokus på att spåra dagens debatt tillbaka i tiden. (Vår artikel går att ladda ner här!)

Entreprenörskap i dagens läroplan

I artikeln argumenterar vi för att entreprenörskap i skolan kan kopplas samman med senaste decenniers policyförändringar där inte bara entreprenörskap, utan också individuell autonomi, ansvar, och valfrihet blivit honnörsord inom ramen för en neoliberal syn på välfärdsstaten, dess institutioner och medborgare. Entreprenörskap i skolan blir inom ramen för sådan syn, naturlig och till och med för-givet-tagen. Låt oss vända oss till läroplanerna för att illustrera vår argumentation. I senaste läroplanen för grundskolan kan vi bl.a. läsa följande:

An important task of the school is to give an overview and context. The school should encourage students’ creativity, curiosity and self-confidence, and their willingness to test ideas and solve problems. Students should have the opportunity to take the initiative and responsibility, and develop their ability to work both independently and with others. In this way, the school should help the students to develop an approach promoting entrepreneurship (Lgr 11, 2011, p. 6).

Vi kan här se hur entreprenörskap i skolan till stor del handlar om att eleverna skall utveckla ett antal egenskaper såsom kreativitet, nyfikenhet, självförtroende vilja att testa idéer, att bli initiativrika, ansvarsfulla, kunna jobba på egen hand och att kunna jobba tillsammans med andra. Vid en första läsning, låter detta kanske naturligt och bra. Att som individ ha alla dessa egenskaper torde vara en bra grund för att bli framgångsrik i livet. Men frågorna vi i vår artikel ställer oss är snarare hur kommer det sig att det är just dessa egenskaper som skrivs fram som centrala? Och vad gör de med oss? För att svara på frågorna har vi spårat två av de värden vi menar allra tydligast framkommer i dagens diskussion (läroplan) om entreprenörskap i skolan, tillbaka i tiden: Viljan och förmågan till ansvar för sig själv och andra, samt en vilja och förmåga att lösa problem.

Viljan och förmåga till ansvar för sig själv och andra

Om vi vänder oss till läroplanerna från 1969 och 1980 kan vi se hur dessa värden får markant skilda roller i relation till dagens läroplan. Om vi i dagens läroplan kan se hur eleven beskrivs som någon som skall utveckla förmåga att ta ansvar, så handlar det framför allt om att eleven, genom att ta ansvar för sig själv, bidrar till samhället. Det handlar t.ex. om att tillse att man har den kunskap och den kompetens som krävs för att bli anställningsbar. Vänder vi oss istället till läroplanen från 1969 kan vi bl.a. läsa:

The individual is a member of different communities. She is also a member of the national as well as the international community. If she is to find her place in life, she has to, during her time in school, get the opportunity to practise living and acting in a community with others, and to prepare for her role as an active citizen in the society of tomorrow. Such a society will to a greater extent than currently, demand cooperation and solidarity between people. (Lgr 69, 1969, p. 10)

I jämförelse med den nutida läroplanen, skrivs här ett starkare ansvar fram för det gemensamma. Eleven skall lära sig att jobba med andra, att visa solidaritet, för att på så sätt bidra till samhällets sociala utveckling. Liknande värden går igen i läroplanen från 1980 där det bl.a. sägs att ‘The strong persons’ responsibility and care for the weaker has to be emphasized’ (Lgr 80, 1980, p. 20). Med andra ord, även i denna läroplan är frågan om solidaritet med andra, och inte minst de svaga, centrala värden att sträva efter.

Problemlösning

Som vi kunde se i det inledande citatet så skall eleverna idag utveckla problemlösningsförmåga, vilket kan bidra till att de har den förmåga som krävs för att möta den osäkra framtiden. Med sådan förmåga är det möjligt att engagera sig i kontinuerligt lärande, och i slutändan kanske utveckla en kontant vilja till lärande. Problemlösning blir med andra ord en förmåga som kopplas samman med entreprenörskap, och som något eleverna skall lära sig i skolan. Vänder vi oss till läroplanen från 1969 skrivs problemlösning snarare fram som en metod för undervisning (skapa motivation), än som en förmåga som är undervisningens slutprodukt.

As a common rule, learning needs to be based on motivation in order for there to be lasting results. Work in school has to address the students’ interests and needs. Students should be faced with problems and put in situations where there is a requirement for certain knowledge and skills in order to find a solution. In educational psychology this is usually called the creation of motivation. (Lgr 69, 1969, p. 57)

Liknande sätt att tala om problemlösning som en metod för undervisning (öka motivation) kan identifieras i läroplanen från 1980, vilket illustreras i följande citat.

The starting point for working with different areas of knowledge should be students’ views on reality. Teachers have to build their teaching based on students’ curiosity, and to allow them to define and find solutions to their own questions, and to pose problems that encourage their curiosity. (Lgr 80, 1980, p. 50)

I läroplanerna från 1969 och 1980 mobiliseras med andra ord teorier om motivation som grund för att tala om problemlösning. Idag, tar problemlösning snarare sin kraft ifrån politiska diskussioner om entreprenörskap.

Summering

Begrepp och värden som kopplas samman med entreprenörskap, såsom kreativitet, ansvar, problemlösning, kan tyckas positivt och något som kan förbereda eleverna på sitt framtida liv. Men som vi visar i artikeln, får dessa för-givet-tagna begrepp och värden specifik mening då de kopplas samman med entreprenörskap i skolan, och på så sätt ”gör” de något i termer av att forma medborgare. Diskursen om entreprenörskap i skolan formar en medborgare som är ansvarig för sig själv, sin livsbana och som utvecklar en konstant vilja och åtrå för kontinuerlig lärande. På så sätt kan medborgaren anpassa sig till den osäkra och föränderliga framtiden. Entreprenöriella förmågor kopplas med andra ord samman med livet i generell bemärkelse. Sådan medborgare är annorlunda än den som framträder i läroplanerna från 1969 och 1980. I dessa framträder en medborgare som visar solidaritet med andra, speciellt de svaga, och som utvecklar problemlösningsförmåga för att kunna vara aktiv i sitt eget lärande och samtidigt bidra till samhällets utveckling. Med andra ord, det är olika medborgare som framträder i de olika läroplanerna. Entreprenörskap i skolan är därmed varken neutral eller apolitisk. Utan snarare del av vidare politiska förändringar.

Entreprenörskap i skolan kan kopplas samman med neoliberalism, inom ramen för vilket flera skiften ägt rum under senaste decennier. Ett sådant skifte illustreras i vår artikel. Ett skifte från fokus på ansvaret för sig själv och andra som ett sätt att bidra till samhällets utveckling till ett fokus på ansvaret för sig själv som ett sätt att möta den ständigt föränderliga framtiden. Ett annat skifte handlar om förändringen från att se utbildning som något gemensamt gott till att se utbildning som något privat, vilket går hand i hand med dagens allt starkare fokus på individens anpassning till marknadens logik.

Vad som är slående, är hur de förändringar vi pekar på i artikeln har vuxit fram utan politiska konflikter. Snarare har inkludering av entreprenörskap i läroplanerna tagits för givna, som något gott, oproblematiskt och neutralt. På så sätt framstår medborgaren som en neutral skapelse. Detta menar vi är högst problematiskt då entreprenörskap i skolan har effekt i termer av att producera specifika medborgare, specifika relationer mellan medborgare, och specifika relationer mellan medborgaren och ”staten”.

De utbildningspolitiska förändringar vi beskrivit är på sätt och vis symptomatiska för det välfärdspolitiska landskapet idag, i Sverige likväl som i många andra länder, där marknadslogiker alltmer normaliseras och framstår som resultatet av en naturlig utvecklingsprocess. På så sätt de-politiseras de politiska förändringarna, vilket ställer stora krav på oss forskare, men även på de som jobbar i och med skolan, att kritiskt granska och ifrågasätta det som tas för givet i vår nutid.

Referens

För att ta del av er mer utvecklad analys, tillika de referenser och det empiriska material vi bygger analysen på, så kan artikeln laddas ner här! Om länken inte fungerar, så maila mig så sänder jag över artikeln.

Dahlstedt, M. & Fejes, A. (2017) Educating entrepreneurial citizens: A genealogy of entrepreneurship education in Sweden. Critical Studies in Education. http://dx.doi.org/10.1080/17508487.2017.1303525

Hur vi forskare bidrar till simpla, politiserade debatter om skola

Jag menar att Jonas Linderoth (och vi andra forskare som ger oss in i den offentliga debatten) har visst ansvar för hur våra texter plockas upp och görs till legitimitetsgivare i simpla dikotomiska politiserade positioner i debatten om skola, lärarutbildning och pedagogik 

Jonas Linderoth, spelforskare och professor i pedagogik, publicerade för ett par veckor sedan en uppmärksammad artikel på DN-debatt  med vilken han gav sig in i debatten som skola, lärarutbildning och pedagogik. Han bad om ursäkt för vad han kallade 90-talets pedagogiska idéer och å pedagogikforskares vägnar och uppmanade oss andra inom ämnet att be om ursäkt.

Linderoths argument går kortfattat (och med risk att jag förenklar argumentationen i artikeln på DN debatt, läs den gärna själv) ut på att de idéer om lärande och undervisning som lärdes ut på lärarutbildningarna på 90-talet, och som kom att genomsyra läroplanen från 1994, har bidragit till fallande kunskapsresultat i skolan. (Notera att han faktiskt inte på något sätt i artikeln säger att detta är den enda, eller den viktigaste förklaringen till skolans fallande resultat.). Med grund i konstruktivistiska idéer om kunskap och lärande, menar Linderoth, skulle läraren bli en guide snarare än en person som beskrev och förklarade saker för eleverna. Elever skulle söka sin egen kunskap, snarare än att lyssna på läraren. På så sätt har lärarens auktoritet försvunnit. Lärare som har upprätthållit ambitionen att förklara och undervisa elever, har tystats. Det är med andra ord dags för en förändring, något som Linderoth utvecklar i en nyligen publicerad debattbok. (Kan inte hålla mig från en liten vänlig gliring 🙂 En bok som mycket vältajmat kom ut samtidigt som artikeln på DN debatt publicerades.)

Positivt att pedagogikforskare ger sig in i debatten

Det finns flera anledningar till att jag tycker Jonas gör något bra genom att publicera debattartikeln. För det första, att han som pedagogikforskare ger sig in i skoldebatten är viktigt. Alltför ofta är det forskare från andra discipliner (t.ex. nationalekonomi och neurovetenskap) som hörs i debatten och som ges tolkningsföreträde, trots att de själva inte alltid är några vidare experter (i rollen som forskare) på just skola och utbildning. Ett exempel är t.ex. Martin Ingvar, och det uppdrag han fick av förra utbildningsministern, Jan Björklund, att utreda frågan om betyg från år fyra. Ingvar fick uppdraget trots att han själv inte är bedömningsforskare, och trots att finns flera välmeriterade bedömningsforskare i Sverige. Detta är ett exempel på politiseringen av utredningsväsendet och risken för forskare att göra sig till ”nyttiga idioter”.

För det andra tycker jag att Jonas lyckas skriva en väldigt bra debattartikel, dvs. artikel som använder sig av de knep som behövs för att kunna få till en debatt. Förutom att artikeln berör ett alltid hett debattema, använder han sig av snygga retoriska knep (att be om ursäkt), vilket inte bara gör det hela mer intresseväckande för en potentiell läsare, utan också troligen något som var viktigt för att artikeln skulle komma in på DN debatt.

För det tredje lyfter Jonas en viktig sakfråga. Nämligen frågan om vad som kan hända när vissa vetenskapliga perspektiv får företräde framför andra. Eller som jag skulle uttrycka mig, när vissa perspektiv får ett dominansförhållande i relation till andra.

Sociokulturella perspektivs dominansförhållande

Att sociokulturella perspektiv på lärande innehar ett dominansförhållande i relation till andra perspektiv är en fråga som empirisk kan beforskas tillika bekräftas av egna erfarenheter (episodisk evidens). Med grund i min egen erfarenhet i arbete med lärarutbildning, både som lärare, forskare och prodekan, skulle jag säga att sådana perspektiv är dominanta, men inte oemotsagda eller onyanserade på ett sätt som vissa debattörer vill ge sken av.

Vidare finner jag också visst stöd, i relation till Jonas tes, i min egen forskning. Med grund i bibliometriska studier av ett subfält inom pedagogiken – vuxenpedagogik – där vi byggt en databas innehållandes mer än 150000 citeringar mellan mer än 33000 författare, i mer än 1200 artiklar publicerade i fem vetenskapliga internationella tidskrifter inom det vuxenpedagogiska fältet mellan 2005-2014, kan vi se hur sociokulturella perspektiv (bred definition om vad som inkluderas bland sådana perspektiv) innehar ett dominansförhållande i relation till, låt säga, kritisk pedagogik, transformativt lärande, och mer deskriptivt normativa förhållningssätt till lärande. Men det innebär INTE att sociokulturella perspektiv är något enhetligt, står oemotsagt, det enda som används etc.

Då vår analys har riktat sig mot ett subfält inom utbildningsvetenskaplig forskning (och notera här att i dessa tidskrifter publicerar sig forskare från en mängd olika discipliner), och inte det bredare utbildningsvetenskapliga fältet, skall inga definitiva generaliseringar göras. Men ett antagande är att vi skulle se liknande resultat om vi i vår analys valde ut ett antal mer generella utbildningsvetenskapliga tidskrifter (åtminstone vad gäller dominansen av sociokulturella perspektiv).

Jag menar därmed att jag med stöd i egen erfarenhet och egen forskning till del kan stötta Jonas argument att vissa perspektiv på lärande (och undervisning, skola) har ett dominansförhållande i relation till andra.

Kritiska reflektioner

Även om jag tycker att det är bra att Jonas ger sig in i debatten vill jag i det följande föra fram några kritiska reflektioner. Inte minst i relation till hur artikeln plockas upp i den offentliga debatten och vilket ansvar vi forskare har för de ”effekter” våra texter eventuellt bidrar till.

Artikeln och dess innehåll blir mainstream

Artikeln fick stor spridning på social media och i traditionell press (debattsidor, ledarsidor etc.). Föga förvånande med tanke på hur välskriven texten är i genren debattartikel, artikelns ämne, och de fina retoriska knepen (t.ex. att be om ursäkt). Artikeln träffade också en ådra i delar av lärarkåren som kände igen sig, dels från sin egen lärarutbildning, dels från diskussioner på sin egen skola.

MEN, samtidigt, prickade den helt rätt i mainstreamdiskursen för dagen, och något som Jonas med stor sannolikhet var medveten om, men som han gärna vill undvika att författa sig med (enligt vad som framkom på Nyhetsmorgon då han var med på intervju där) – politiseringen av lärarutbildningen, skola, och pedagogik (och här ämnar jag inte tillskriva Jonas denna position, utan snarare plockas hans TEXT upp och legitimerar vissa positioner). Hans text plockas bland annat upp av (främst) borgerliga ledarsidor som tecken på skolans förfall, på hur både lärarutbildningen och pedagogikämnet är undermåligt, flummigt och ingen ”riktig vetenskap”. Liknande tongångar lyfts fram av troll liksom personer som talar i sitt eget namn på social media, t.ex. på gruppen högskoleläckan. Där engagerar sig ett antal personer, som inte själva befinner sig inom den vetenskapliga disciplinen pedagogik, åt att finna bekräftelse i Jonas artikel för vad de alltid vetat (för alla vet ju något om skolan, lärarutbildning och om pedagogik som vetenskaplig disciplin) – att lärarutbildningen är undermålig, pedagogik är undermålig, skolan är skit osv. (Återigen jag tillskriver INTE Jonas denna position, utan hans TEXT plockas upp för att ge legitimitet till sådan position).

Många av oss som är engagerade i skolan i olika professionella roller (må vara lärare, skolledare, forskare) känner nog igen dessa ofta slentrianmässiga utfall av kritik. Vi har hört det förr. Jag har själv sedan jag påbörjade min lärarutbildning (1997), och vidare i min akademiska karriär, ständigt hört denna typ av återkommande påståenden. Jag vill med andra ord hävda att de är mainsteam. Inget nytt.

Vad är artikelns bidrag?

Så vad är då artikelns bidrag? För det första, och som jag menar är högst olyckligt, bidrar artikeln till att befästa redan etablerade positioner i den politiserade debatten om skola, lärarutbildning och pedagogik. För det andra, och mer positivt, bidar artikeln till att bekräfta och stötta en del/många? lärare i skolan som känner att deras syn på undervisning och lärande inte fått gehör. Förhoppningsvis (om en dualistisk och förenklad debatt övervinnes) bidrar artikeln därmed till diskussioner där lärande och undervisning framträder som något komplext, och som kräver en blandning av teorier och metoder avvägt i relation till en rad kontextuella faktorer. För det tredje, artikeln kan ses som ett bidrag till en, sedan många år, redan pågående diskussion inom lärarutbildning och pedagogikämnet, dvs. behovet av ett pluralistiskt förhållningssätt till komplexa frågor som rör lärande, undervisning och skola. Och utifrån egen erfarenhet har artikeln och dess tes diskuterats flitigt bland kollegor på mitt eget lärosäte, vilket jag ser som mycket positivt.

Forskares ansvar för effekter av sina texter

En annan fråga som väcks med anledning av artikeln, och som gnagt hos mig under många år: Har vi som forskare något ansvar för ”effekten” av det vi skriver? Om vi här ser effekt i termer av hur texten används.

Oavsett Jonas intention med debattartikeln (vilket jag inte vet något om, jag kan endast spekulera, och jag tolkar att det finns ett genuint intresse av att debattera frågor lärarrollen, vissa perspektivs dominans etc.): kan han avkrävas ansvar för de olika irrvägar som hans text tar? Även om hans hans text slår ann en sträng och bekräftar en del/många? lärares erfarenheter (vilket jag personligen tycker är en viktig ”effekt”), så tas artikeln också upp i den vidare politiserade diskursen om skola, lärarutbildning och pedagogik. Vilket ansvar har han där? (samma fråga gäller naturligtvis alla oss forskare och det vi publicerar) Inte minst blir denna fråga än mer central att ställa om det INTE var hans intention att bidra till politiseringen och polariseringen i debatten. (Återigen jag tillskriver INTE Jonas denna position, utan hans TEXT plockas upp av andra för att ge legitimitet till sådan position).

Jag menar att Jonas artikel tyvärr, snarare än något annat, framförallt bidragit till en onyanserad och politiserad debatt om skola, lärarutbildning och pedagogik. De retoriska knep han använder, såsom att be om ursäkt, uppmuntrar enkla och dikotomiska förståelser av pedagogikämnet och lärarutbildning. Den nyansering som han indikerar i artikeln (men som utvecklas mer i efterföljande replik och i nyhetsmorgon), är något som förbigås av många som plockar upp texten i det offentliga.

Visserligen är debattens villkor att debattinlagor kräver en tydlig positionering, snarare än det vi i akademin ägnar oss åt, problematisering och påvisande av komplexitet. Som forskare tvingas vi därmed in i en logik som är oss delvis främmande. Vi känner oss kanske också manade att använda retoriska knep som tilltalar debattsidorna. Vilket ansvar har vi för detta? Hur mycket skall vi låta oss dras in i debattlogiken? Vilka är riskerna? Jag tror många kollegor ställer sig just dessa frågor vad gäller att ge sig in i den offentliga debatten. Och tyvärr tycker nog många att priset är för högt, att man får ge avkall på det som värderas inom forskningen – problematiseringen, påvisande av komplexitet etc.

I skenet av ovanstående menar jag att Jonas gör något bra, han vågar ge sig in i debatten på den offentliga debattens villkor. Men samtidigt görs hans text, tyvärr, till legitimitetsgivare åt en viss, onyanserad, dikotomisk, och simpel förståelse av pedagogik, lärarutbildning och skola. Och för detta har han ett visst ansvar. I hans slutreplik och nyhetsmorgon nyanserar han sitt debattinlägg, men dessa läses inte och får inte alls samma spridning som den ursprungliga artikeln. 

Miljonerkronorsfrågan är dock vilket ansvar vi som forskare som deltar i den offentliga debatten har. Naturligtvis kan vi inte ta ansvar för alla de sätt våra texter plockas upp, debattinlägg liksom forskning. Men denna debatt är ett exempel som jag tycker kan ligga till grund för kollegiala diskussioner om just denna fråga och något jag hoppas vi kollegialt inom ramen för t.ex. SWERA, svensk förening för pedagogisk forskning, kan diskutera vidare.

 

 

^
%d bloggers like this: