Lärarutbildningen negligerar vuxenutbildningen

Vuxenutbildningen har idag fler elever än gymnasieskolan och styrs bl.a. av en egen läroplan från 2012. Till skillnad från gymnasieskolan organiseras komvux kursbaserat med kontinuerligt intag av elever. Snarare än ett fritt skolval upphandlas stora delar av vuxenutbildningen, och elever studerar kurser hos olika utbildningsanordnare. Nästan hälften av alla kursdeltagare inom komvux går en kurs hos en icke-kommunal anordnare (att jämföra med att 26% av eleverna i gymnasieskolan går på en fristående skola). Av vuxenutbildningens elever är nästan hälften födda utomlands. Jämfört med barn och ungdomar har vuxna elever ofta andra specifika livsomständigheter, bl.a. försörjningsansvar för sig själv och kanske för en familj. Vuxna elever har också relativt ofta med sig negativa erfarenheter från tidigare skolgång. Lärare inom vuxenutbildningens ställs därmed inför specifika krav. Men hur blir man lärare i komvux (där även svenska för invandrare ingår)? Och hur väl förbereds man som lärarstuderande på arbete inom just vuxenutbildningen?

Det finns ingen separat utbildning för de som vill jobba som lärare inom vuxenutbildningen. Snarare är man t.ex. hänvisad till ämneslärarprogrammet eller yrkeslärarprogrammet. Dessa program skall enligt sin examensordning ge de studerande viss kännedom om vuxnas lärande. För övrigt finns inga specifika skrivningar som indikerar att de studerande ska förberedas för arbete inom vuxenutbildningen. Den politiska ambitionen bakom nuvarande lärarutbildning är med andra ord låg vad gäller att bidra till de studerandes kunskap och kompetens för att arbeta inom vuxenutbildningen.

Nästa fråga som väcks är hur väl lärarutbildningarna lever upp till, visserligen relativt svaga, skrivningar om att studerande ska få kännedom om vuxnas lärande? Vänder vi oss till det lärosäte där jag själv arbetar, finns det inom ramen för yrkeslärarprogrammet ett tydligt fokus på att förbereda de studerande för arbete inom gymnasieskolan likväl som inom vuxenutbildningen. Inom ramen för ämneslärarprogrammet är det däremot mycket skralt. I dagsläget finns det inget innehåll som specifikt riktar in sig på att ge de studerande kunskap som förbereder dem för arbete i vuxenutbildningen. Dock finns det vissa studerande som får möjlighet att göra sin verksamhetsförlagda utbildning i vuxenutbildningen, vilket sannolikt framförallt har att göra med att det är svårt att få fram VFU-platser. Det pågår dock ett internt utvecklingsarbete för att se till att även ämneslärarstuderande får viss kännedom om vuxnas lärande för att leva upp till examensordningens skrivningar. Dock menar jag själv att ambitionen borde vara mycket högre än så. Dvs. att tillse att studerande de facto förbereds på arbete inom komvux då flera av dem kommer att jobba i sådant sammanhang.

Hur ser det då ut på andra lärosäten? Här har jag kontaktat UKÄ och påtalat behovet av att se över om och på vilket sätt lärarutbildningarna lever upp till examensordningens skrivningar om vuxnas lärande. Tyvärr hade de vid tidpunkten då jag kontaktade dem redan valt ut de frågor de skulle fokusera på i sin utvärdering. Inom ramen för den komvuxutredning som för tillfället genomförs, där bl.a. frågan om vuxenutbildningens lärares kompetensutvecklingsbehov ingår, har en enkät riktats till lärosätena för att fråga om bl.a. vilken forskning om vuxnas lärande som bedrivs. Skall bli intressant att ta del av resultaten från denna utredning vad gäller just denna fråga. Tyvärr är jag inte optimistisk. Sannolikt ignorerar de flesta lärarutbildningar frågan om att förbereda sina studerande på arbete inom komvux.

Jag brukar lite retoriskt, i sammanhang där jag träffar personer som jobbar med lärarutbildning, fråga om de känner till att det från 2012 finns en separat läroplan för vuxenutbildningen. Eller att det är fler elever inom vuxenutbildningen än inom gymnasieskolan. Det är väldigt få händer som lyfts upp i luften när jag ställer dessa frågor. Kunskapen om vuxenutbildningen tycks med andra ord vara låg bland lärarutbildare vilket är mycket anmärkningsvärt och högst oroande. Hur kommer sig detta?

Sannolikt kan det kopplas till vidare trender och debatter där fokus ofta riktas mot vad som i vardagsmun kallas ”skolan”. PISA-rapporter och andra mätningar hänvisas till för att tala om att skolan är i kris. Eleverna lär sig inte det de behöver lära sig. Det behövs skriva-, räkna- och läsa-garantier, tidigare kunskapsmätningar etc. Med andra ord, fokus hamnar framförallt på barn. Vad gäller gymnasieskolan hamnar fokus ofta på frågan om hur många som går ut med kompletta betyg, om även yrkesprogrammen ska ge behörighet till högre utbildning, eller hur skolmarknaden via det fria skolvalet segregerar. Alla dessa frågor är viktiga, men hur möter vi alla de elever som inte går ur gymnasieskolan och som sannolikt behöver gå vidare till komvux? Hur möter vi de nyanlända vuxna som sannolikt behöver delta i komvux/SFI? Hur förbereder vi de lärare som där skall jobba?

Samma trender stöter jag på när jag läser debattartiklar och olika inlägg från representanter för myndigheter av olika slag; det talas om skolan, men inte om vuxenutbildningen. Det talas om barn och ungas lärande, men inte om vuxnas lärande. Med andra ord, som jag retoriskt brukar säga, det talas om skola, skola, skola och skola.

Ett argument som ofta förs fram, och inte minst av förra utbildningsminister Björklund, är att vi måste lösa skolans problem för de yngre barnen först, sedan kan vi ägna oss åt vuxenutbildningen. Det kunde vi bl.a. se genom att alla de reformer som genomfördes under Björklunds tid som minister, nästan uteslutande handlade om skolan och inte om vuxenutbildningen. Ett annat argument som förs fram när jag talar om vikten av kunskap om vuxnas lärande inom ramen för lärarutbildningen (i bred bemärkelse, där det bland annat ingår att få kunskap om komvux organisering), är att det redan är stoffträngsel, och att det är viktigare att lärarstudenterna får kunskap om barns lärande och en rad andra saker som inte specifikt handlar om vuxnas lärande.

Är inte detta anmärkningsvärt? Om vi alltid skall tala om och fokusera på barns lärande, då kommer vi ju aldrig att skapa kunskap om, och bli bättre på att arbeta med vuxnas lärande. Vi kan se liknande negligens i politiken. Lärarna inom vuxenutbildningen fick inte vara del av lärarlönelyftet, och antalet lektorer i vuxenutbildningen är inte många. Med andra ord, vuxenutbildningen har under många år inte bara varit en marginaliserad företeelse inom lärarutbildningen, utan också inom ramen för den vidare utbildningspolitiken.

När jag nyligen var på ett möte anordnat av SUHF, med fokus på lärarutbildningen, där bl.a. frågan om praktiknära forskning diskuterades, så nämndes visserligen vuxenutbildningen men endast i förbifarten. Jag passade då på att nämna mycket av just det jag skrivit här och uppmanade de lärosäten som ska delta i försöksverksamheten om praktiknära forskning (som finansieras av regeringen) att tillse att de involverar kommunala huvudmän med fokus på vuxenutbildning. Tyvärr har jag inte stora förhoppningar, då diskursen om barn och skola är så pass stark. Det är svårt att bryta igenom talet om skola, skola, skola och skola.

Nu finns det vissa ljus i mörkret. Nuvarande regering har som sagt var tillsatt en komvuxutredning som bland annat ser över frågan om kompetensutveckling inom vuxenutbildningen. Min förhoppning är dock att regeringen tar ett steg till och tillsätter en utredning med fokus på att tillse att våra lärarutbildningar, framförallt ämneslärarutbildningen och yrkeslärarutbildningen, får ett än tydligare uppdrag att förbereda de studerande för arbete inom vuxenutbildningen. Det räcker inte med en examensordning som skriver att de studerande skall ”få viss kännedom om vuxnas lärande”. Sådan skrivning förpliktigar inte och inte heller ger det bra grund att inkludera tillräckligt innehåll som de facto förbereder de studerande på arbete i komvux. Detta är inte minst centralt i en tid av stora migrationsrörelser i vilken vuxenutbildningen redan har fått, och kan antas få en alltmer central roll i relation till både utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken. Inte minst i fråga om vuxenutbildningens kompensatoriska, likväl medborgerliga och demokratiska uppdrag.

Nästa steg som jag själv ämnar ta i denna fråga är att genomföra en översyn över hur våra lärarutbildningar förbereder de studerande på ett arbete i vuxenutbildningen. När jag fått tid att göra detta återkommer jag med nytt blogginlägg i frågan.

9 Comments to Lärarutbildningen negligerar vuxenutbildningen

  1. Annelie Hilmerby says:

    Viktiga tankar! Själv har jag folkhögskollärarexamen, alltså en utbildning som helt inriktar sig på vuxnas lärande. Med denna utbildning kan man inte få lärarlegitimation, eftersom den inte inriktar sig på utbildning styrd av Skolverket utan på folkbildning som regleras av Folkbildningsrådet. När jag har arbetat inom SFI, har jag alltså inte riktigt räknats som en utbildad lärare där (t.ex. inte kunnat få fast tjänst eller självständigt sätta betyg) fast jag ofta har varit den enda i kollegiet med utbildning inriktad mot att undervisa vuxna. Ibland har jag reagerat på att andra lärare inte har ett vuxenperspektiv, utan t.ex. har en “fostrande” blick på deltagarna, som ska lära sig att “så här gör vi i Sverige”, “I Sverige är det viktigt att passa tider, förstår du.” o.s.v. Jag har många gånger hört SFI-lärare som kallar sina deltagare för “mina små elever”, “barnen” och liknande. “Yrkesskador” från ett långt arbetsliv i grundskolan, får jag förmoda, men märkligt känns det.

    • admin says:

      Tack för ditt inlägg Annelie. Är viktigt det du lyfter fram, frågan om hur vi ser på våra elever och deltagare. Just därför tror jag det är centralt att de som utbildas till ämneslärare får god förberedelse på att arbeta i vuxenutbildningen.

  2. Mikael Holmström says:

    Det pratades i stort sett aldrig vuxenutbildning på min lärarutbildning (korta lärarprogrammet 2007-2008, Göteborgs universitet). Trots det kände jag mig nog ganska väl rustad att möta vuxna elever efter min utbildning.

    Däremot har jag konstant saknat vuxenperspektivet när jag läst till svenska som andraspråk (jag jobbar med sfi). Där är det en besvärande övervikt åt frågor om barn och unga som ska lära sig läsa eller klara ämnesbetyg – men så gott som inget om förutsättningarna för vuxna som ska lära sig språket. Och ännu mindre om det politikerna pratar mest om: språkutbildning med yrkeskoppling.

    • admin says:

      Hej Mikael och tack för ditt inlägg. Din erfarenhet av avsaknad av vuxenperspektiv i SVA är något som jag hör från flera andra lärare när jag är ute och talar om vuxenutbildning. Här finns något att ta tag i för våra lärarutbildningar (och för politiker som beslutar om examensordningar etc.).

      Var det något speciellt som gjort att du efter utbildningen kände dig väl rustad att möta vuxna elever? (intresserad av frågan om vad det är som är centralt för att förberedas för just sådant arbete)

      • Mikael says:

        Min upplevelse av att lärarutbildningen rustade mig inför mötet med vuxna berodde nog på att jag gick lärarprogrammet för grundskolans senare år samt gymnasiet. Jag var helt inställd på att jobba som gymnasielärare, så min ingång var att undervisa elever som valt ATT utbilda sig, och valt VILKEN utbildning de skulle gå. Man kan förstås diskutera hur frivilligt gymnasiet är i praktiken, men för mig gav det känslan av en mer jämställd ingång i undervisningssituationen. (Jag har alltså aldrig tänkt att jag ska vara i ett klassrum för att uppfostra mina elever eller ha relationen vuxen-barn.) På min lärarutbildning ägnade vi oss också ganska mycket åt hur man kan göra för att ta tillvara sina elevers erfarenheter och referensramar, och stoffet vi tillämpade det på var en ganska vuxen referensvärld.

  3. Martin Lundberg says:

    Lärarutbildning är en sida medan fortbildning av redan anställde lärare är en annan sida av myntet.

    2010-talet kännetecknas av en mängd reformer och satsningar på det svenska skolväsendet. Det har medfört statsbidrag i en aldrig tidigare skådad omfattning.

    En satsning är Läslyftet, en kompetensutvecklingsinsats i språk-, läs- och skrivdidaktik för lärare, som syftar till att öka elevers läsförståelse och skrivförmåga. Det ska genom att stärka och utveckla kvaliteten i undervisningen. Men statens ambition för läslyftet rymmer inte lärare från vuxenutbildningen. ”Läslyftet riktar sig till lärare i grundskolan och motsvarande skolformer, gymnasieskolan och gymnasiesärskolan samt till lärare och förskollärare i förskoleklass. Skolbibliotekarier kan också delta i fortbildningen.” (www.skolvertekt.se)

    En annan statsbidragsfinansierad kompetensutveckling är Specialpedagogik för lärande. Syftet med insatsen är att utveckla alla lärares specialpedagogiska kompetens för att på så sätt möta elevers olika behov. Men detta bidrag har en än snävare ambition vad gäller lärargrupper. ”Huvudmän inom grundskolan och inom motsvarande utbildning vid särskilda ungdomshem samt sameskolan kan ansöka om statsbidrag för handledare och lärare som deltar i insatsen inom specialpedagogik.” (www.skolvertekt.se)

    Kanske är det så att grundskolan, som har skolplikt, alltid ska gå i första rummet när det gäller statsbidragssatsningar. Men det ger märkliga signaler till skolväsendet om olika skolformers vara. Inte minst när det handlar om att stärka lärare. Om nu skolhuvudmän ska arbeta för att utveckla och stärka verksamheten så underlättar inte alltid statens bidragsstyrning. Statsbidragen som är adresserade till vuxenutbildningen har en delvis annan agenda.

    • admin says:

      Helt enig med dig Martin. Det krävs politik vilja och kraft att ändra regleringar som synliggör en utbildningsform som är större än gymnasieskolan, och en av de mer unika i sitt slag i världen.

  4. Ingela Portfelt says:

    Så uppfriskande att finna denna artikel! Jag har nämligen under en längre tid funderat på varför komvux är den enda skolformen i Sverige som saknar egen lärarutbildning. Jag har liksom artikelförfattaren fått motsvarande svar från mitt universitet när jag ställt frågan om hur vuxenutbildningsperspektivet behandlas inom lärarutbildningen.

    Ytterligare frågeställning jag dras med är varför komvux, som ju har ett komplext utbildningskompensatoriskt uppdrag, är en skolform som inte kräver specialpedagogisk formell kompetens. Studerade med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och andra former av svårigheter i lärandet förekommer ju likväl inom komvux som i andra skolformer. Till skillnad från andra skolformer skall komvux med prioritera målgruppen med minst utbildning och förutsättningar. Ett sådant uppdrag borde snarare medföra krav på specialpedagogisk kompetens och medföljande resurser.

    Tanken kring specialpedagogik leder mig till nästa undran – var tog egentligen specialpedagogiken inom lärarutbildningen vägen? Under en del av min mångåriga yrkestid inom akademin var specialpedagogiken synliggjord genom egna kurser inom lärarutbildningen, vilka sedan kom att upphöra med motiveringar såsom att ämnet skall finnas som en “strimma” genom hela utbildningen. Lovvärt, men hur blev utfallet? Är det möjligtvis så, att komvux och specialpedagogiken delar den oförmånliga likheten att de behandlats styvmoderligt inom lärarutbildning?

    Statusen hos komvux som skolform och komvuxlärare behöver uppvärderas och synliggöras inom såväl forskning som utbildning. Frågan är om det är att realistiskt att tro att forskningsaktiviteten inom fältet kommer att bli i tillräcklig omfattning utan att det existerar en tydlig koppling till en (egen?) grundutbildning.

    • admin says:

      Tack för dina intressanta kommentarer. Jag tror som du att det är först när det finns tydligare regleringar på lärarutbildningen att förbereda för vuxenutbildningen, som det kommer att ägnas mer resurser och intresse åt detta. Att skapa en egen lärarutbildning är ju det mest tydliga sättet. Men om det inte går, eller inte finns politisk vilja till detta, så är ju en mycket tydligare reglering i examensordningen för ämneslärarprogrammet och yrkeslärarprogrammet ett bra väg och gå tänker jag. Kombinerat med att det följs upp hur man lyckas med detta. På så sätt kommer lärarutbildningarna tvingas lägga resurser på att anställa lektorer som har denna kompetens och intresse, samt förhoppningsvis forskningserfarenhet från sammanhanget.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

^
%d bloggers like this: