Det svenska marknadsexperimentet

Fritt skolval, fri etableringsrätt för friskolor och möjlighet till vinstuttag i en offentligt finansierad skola – marknadsexperimentet inom svensk utbildning har inneburit drastiska förändringar. I detta kapitel argumenterar vi för att de svenska marknadsreformerna inom utbildning inte bara har bidragit till ökad ojämlikhet och segregation, utan även till en orättvis tillgång till välfärd. Därmed har utbildningens kompensatoriska uppdrag alltmer kommit att åsidosättas. 

Först beskriver vi kort några av de genomgripande förändringar som skett inom det svenska utbildningssystemet under de senaste decennierna, för att sedan lyfta fram några av de allvarliga konsekvenserna av dagens marknadsorienterade system.

Kapitlet är författat av Magnus Dahlstedt och Andreas Fejes och inga i den kommande boken: Perspektiv på skolans problem: Vad säger forskningen? som ges ut på Studenlitteratur i september 2020.

Från föredöme till marknadsorientering

Det svenska utbildningssystemet var en gång i tiden ett föredöme vad gäller att bidra till social mobilitet, ökad jämlikhet och utjämning av sociala klyftor (se t.ex. Ball & Larsson 1989). Under de senaste decennierna har dock denna situation drastiskt förändrats, vilket inte minst visats i gradvis försämrade resultat samt ökad ojämlikhet och segregation. Dessa förändringar har en rad förklaringar, men forskare är relativt ense om att de genomgripande utbildningsreformer som genomfördes i början av 1990-talet är en starkt bidragande orsak (se. t.ex. Lundahl m.fl. 2014; Böhlmark m.fl. 2015). Förutom att skolan decentraliserades, genomfördes en serie långtgående marknadsreformer: fri etableringsrätt och det fria skolvalet (och skolpeng), i kombination med rätten för privata aktörer att ta ut vinster ur välfärden. Därtill har reformer inom vuxenutbildningens område öppnat upp för privata aktörer att via upphandling leverera kurser (Fejes & Holmqvist 2018). Denna kombination av reformer har satt det svenska utbildningssystemet på den internationella kartan som ett av världens allra mest marknadsorienterade. Exempelvis har inget annat land ett utbildningssystem som så pass långtgående kombinerar ett fritt skolval och fri etableringsrätt med möjligheter till vinster i välfärden. x 

Ett globalt fenomen

Marknadsorientering och privatisering av utbildning är ett globalt fenomen som under de senaste decennierna rönt stort intresse inom forskning (se t.ex. Ball 2007). Denna utveckling hänger samman med en förändrad syn på vad utbildning är, vad utbildning är till för och hur utbildning ska genomföras. De flesta utbildningssystem runtom i världen syftar till att uppnå jämlikhet i namn av både ekonomisk tillväxt och social förändring. Genom att investera i utbildning kommer fler människor att bli utbildade, vilket i sin tur förväntas vara till gagn för ekonomin och samtidigt minska den sociala stratifieringen i samhället (jfr Rizvi & Lingard 2010). Resultaten av sådana insatser skiljer sig dock åt mellan olika länder och sammanhang. 

Det svenska utbildningssystemet var under efterkrigstiden relativt framgångsrikt i sin ambition att bidra till minskade sociala klyftor (Ball & Larsson 1989). Från och med 1990-talet ägde dock en snabb omorientering av utbildningspolitiken rum genom en serie av marknadsreformer. Sådana reformer kan ses som del av ett bredare skifte runt om i världen, där utbildningspolitiken alltmer kommit att formas av nyliberala normer och ideal. Detta skifte kom dock att slå igenom med särskilt stor kraft i vissa länder, inte minst i Sverige (Olson 2008; Carlbaum 2012).   

Flera transnationella aktörer har tydligt påverkat den nyliberala riktning utbildningspolitiken tagit i Sverige. OECD har exempelvis varit en  pådrivande aktör vad gäller marknadsliberala reformer, inte minst inom utbildningens område. Sverige har länge varit involverat i OECD-sammanhang, bland annat i några av de storskaliga utvärderingsprogrammen såsom PISA och PIAAC (jfr Trumberg 2019). En annan tongivande aktör som påverkat svensk utbildningspolitik är EU. Även om EU inte har något egentligt politiskt mandat att styra medlemsstaternas utbildningssystem så har EU:s agenda för livslångt lärande plockats upp och mobiliserats av medlemsstaterna, däribland Sverige. Denna agenda är starkt formad av en nyliberal rationalitet (Fejes & Dahlstedt 2013). Utbildning ses här som en investering vars avkastning kan mätas i form av ökad tillväxt och stärkt internationell konkurrenskraft. Enligt en sådan rationalitet har utbildning alltmer kommit att handla om att bidra till anställningsbarhet, det vill säga att göra medborgare anställningsbara och anpassade till arbetslivets ständigt föränderliga behov och förväntningar. Härmed blir konkurrenskraft ett överordnat mål för utbildning, ett ideal som både individer och nationalstater strävar efter (jfr Dahlstedt & Harling 2017; Dovemark 2004; Fejes 2010).

I riktning mot en ny svensk modell?

Det svenska utbildningssystemet har sedan 1940-talet genomgått stora förändringar. Utbildning och arbetslinjen kom att bli centrala delar av den socialdemokratiskt formade välfärdsmodell som byggdes under efterkrigstiden (Esping-Andersen 1990). Alla som hade möjlighet förväntades bidra till samhället genom arbete. Välfärdsmodellen baserades därtill på principer såsom centralisering, universalism, social intervention och konsensus (Rothstein 1998). 

Ett av den svenska välfärdsmodellens främsta kännetecken var dess stats-centrering. Staten sågs som en legitim kraft med mandat att forma, styra och reglera både individ och samhälle, med grund i en ambition om att bidra till jämlikhet och social förändring. Statens roll var primärt att intervenera i samhället, inte minst i namn av social ingenjörskonst, samhällsplanering och vetenskaplig kunskap (Larsson m.fl. 2012). Generella välfärdsreformer – inte minst inom utbildning – var ett väsentligt medel för att åstadkomma förändring.    

I linje med den svenska välfärdsmodellen i stort organiserades utbildningssystemet för att bidra till jämlikhet, det vill säga utjämning av sociala och ekonomiska resurser i samhället (Lindensjö & Lundgren 2000). Utbildningspolitiken grundade sig därmed i en syn på utbildning som ett public good (Englund, kapitel 14 i denna antologi), där varje individ skulle garanteras rätt till jämlik utbildning. Utbildning förstods och organiserades här som en grundläggande social rättighet. I flera hänseenden var också utbildningssystemet förhållandevis framgångsrikt i sin strävan efter jämlikhet, inte minst i form av höjd utbildningsnivå bland befolkningen, både unga och vuxna, såväl som social mobilitet (Ball & Larsson 1989).   

Under 1970-talet var dock utbildningssystemet omdebatterat i Sverige. Inte minst var det statens centraliserade reglering av utbildningssystemet som var föremål för kritik. Denna centraliserade reglering kritiserades bland annat på följande grunder: Den tog inte tillräckligt stor hänsyn till den lokala nivån, dess möjligheter och behov; den gav inget utrymme för medborgare att delta aktivt i de beslut som rör utbildning; den var alltför ineffektiv när det gäller lärande, finansiering och organisering (Boréus 1994). Mot bakgrund av sådan kritik påbörjades under 1980-talet ett gradvist skifte i riktning mot en välfärdsmodell alltmer utformad enligt nyliberala principer för styrning och organisering (Larsson m.fl. 2012). Principen om individens frihet sattes i första rummet, framför tidigare vägledande principer som statlig intervention, jämlikhet och omfördelning av resurser (Junestav 2004). 

Med detta skifte kom ett särskilt medborgerligt ideal att få stort genomslag – idealet om den aktiva och ansvarstagande medborgaren – inte bara inom utbildningspolitikens område (Carlbaum 2012), utan även inom en rad andra områden, exempelvis arbetsmarknads- (Junestav 2004) och socialpolitikens (Dahlstedt & Lalander 2018). Detta ideal premierar aktiverande åtgärder som tar sikte på att fostra medborgare till att ta eget ansvar för sig själva och till att bli del av samhällsgemenskapen genom att nå upp till de krav och förväntningar som ställs på dem (Dahlstedt 2009). Sedan 1990-talet har privat- och individinriktade reformer inom välfärdsstatens olika områden alltmer kommit att ersätta offentliga och kollektivt inriktade metoder. Centrala välfärdsområden såsom utbildning, socialt arbete, arbetsförmedling, vård och pensioner har öppnats upp för konkurrens. Medborgare har här fått möjlighet att välja mellan olika utförare av välfärdstjänster, såväl offentliga som privata och frivilliga – för att på så sätt tillgodose sina behov. Medborgaren har steg för steg blivit konsument – av välfärd (jfr Larsson m.fl. 2012). 

Utbildning som individuell angelägenhet?

Detta välfärdspolitiska skifte har haft stor inverkan på utbildning. Från att tidigare i allt väsentligt ha setts som en offentlig, samhällelig angelägenhet (ett public good) har utbildning alltmer kommit att ses som en privat, individuell angelägenhet (ett private good) (jfr Englund 1996 och kapitel 14 i denna antologi; Labaree 1997). Fokus har gradvis skiftat, med en allt starkare inriktning mot individens valfrihet, föräldrars ansvar för utbildning, effektivitet och konkurrens som vägledande utbildningspolitiska principer. Flera av de reformer som genomfördes under 1990-talet hade valfrihet som främsta ledmotiv. Den tidigare överordnade principen jämlikhet (i termer av utfall) ersattes gradvis av den snarlika principen likvärdighet (i termer av möjligheter) (Lindensjö & Lundgren 2000). 

Tre reformer som samtliga genomfördes på 1990-talet var särskilt väsentliga när det gällde att marknadsorientera utbildning. För det första, 1991, på initiativ av den då sittande socialdemokratiska regeringen, kommunaliserades skolan. Ansvaret för skolan övergick från stat till kommun. Samtidigt infördes ett nytt styrsystem inom utbildning, målstyrning. Varje kommun ålades att finansiera utbildning för både unga och vuxna, i enlighet med de mål som staten angivit i lagstiftning och läroplan. För att se till att dessa mål uppnås blev det Skolverkets uppgift att löpande följa upp kommunernas leverans av utbildning till sina invånare. 

För det andra, med den friskolereform som den moderatledda regeringen introducerade 1992 omvandlades hela grund- och gymnasieskolan till en så kallad kvasimarknad, där varje elev (och förälder) fick möjlighet att välja skola (endera kommunal eller fristående), mot att kommunen finansierade de skolor som eleverna valde och där de antogs med skolpeng (Lundahl m.fl. 2014). På så sätt lades grunden för att skola in elever och föräldrar till att bli kunder på skolmarknaden. Inte i vanlig mening, där kunden med egna pengar köper något. Snarare genom att varje elev har en (offentligt finansierad) peng tillgänglig för egen konsumtion av utbildning. 

För det tredje, inom kommunal vuxenutbildning infördes under mitten av 1990-talet en annan form av marknadslösning än skolpeng, nämligen ett upphandlingssystem. Det blev nu möjligt för kommuner att införa upphandling av vuxenutbildning, där kommunala konkurrerar med andra utförare om att få leverera vuxenutbildning, exempelvis privata bolag, folkhögskolor eller studieförbund (se t.ex. Fejes & Holmqvist 2018 samt kapitel 21 i denna antologi). 

Den nutida svenska utbildningsmarknaden

Friskolereformen öppnade upp möjligheten för föräldrar och elever att välja vilken skola de vill gå på. I dag kan till exempel en elev som ska börja gymnasieskolan söka till vilken skola den vill i hela landet. Reformen innebar även fri etableringsrätt på skolans område, varpå vem som helst till Skolverket kan ansöka om att få starta en skola. Om kraven uppfylls utdelas tillstånd. Den kommun där skolan ska etablera sig har endast rätt att inkomma med synpunkter på hur etableringen påverkar skolverksamheten i kommunen. Men de kan inte, trots sitt ansvar för att finansieras skolan, besluta i frågan. Den skola som får tillstånd att påbörja verksamhet har rätt att erhålla ersättning från kommunen (skolpeng) för varje elev som antas till skolan, och det finns även en möjlighet för privata aktörer att ta ut eventuella vinster på denna offentligt finansierade verksamhet. Med andra ord innebär det att kommunen, som inte har mandat att besluta i frågan, tvingas hantera de effekter som skapas av friskoleetableringar, till exempel genom att tvingas finansiera tomma platser i skolor eller att vara redo att med kort varsel ta emot elever om en fristående skola går i konkurs. På så sätt blir frågan om friskoleetablering och fritt skolval, på lokal nivå, till synes icke-politisk, då den politiska makten att besluta i dessa frågor är förlagd till nationell nivå.     

Under 1990-talet kom antalet elever som gick på en fristående skola att vara relativt modest. En situation som framför allt började förändras vid sekelskiftet. 1992 gick 1,1 procent av alla elever i grundskolan på en fristående skola, medan motsvarande siffra för läsåret 2018/19 var 15,2 procent, och för gymnasieskolan var motsvarande siffra 27,6 procent. Vänder vi oss till den kommunala vuxenutbildningen (exklusive sfi), som snarare än ett friskolesystem och ofta organiseras genom upphandling, så gick 50,9 procent av alla kursdeltagare kurs hos en icke kommunal utbildningsanordnare 2018, medan motsvarande siffra inom sfi var 34 procent. Detta att jämföra med att endast 14,4 procent av alla kursdeltagare på komvux (exklusive sfi) gick hos icke kommunal utbildningsanordnare 1998 (se statistik på www.skolverket.se). 

Skolval, ojämlikhet och segregation

En central fråga som har behandlats i forskning är den om vilka konsekvenser det fria skolvalet har för samhälle och individ. Sådan forskning bedrivs både i utlandet (van Zanten & Kosunen 2013; Dumay & Dupriez 2014) och i Sverige (Trumberg 2011; Dahlstedt m.fl. 2019). Resultaten är slående lika. Genom det fria skolvalet sker föräldrars och elevers val till stor del genom identifiering med den skola de väljer. Det handlar till exempel om att välja skola där elever från samma sociala grupp går, och att välja bort skolor där det går alltför många elever födda utomlands (Bunar & Ambrose 2018; Forsberg 2018). Det fria skolvalet har därigenom bidragit till att ytterligare spä på segregationen – mellan skolor och individer – och har på så vis bidragit till att förstärka rådande orättvisor (Trumberg 2011). 

Ökningen av antalet fristående skolor har bidragit till ökad konkurrens. Därmed behöver både kommunala och fristående skolor jobba enligt en marknadslogik, där inte minst marknadsföring är en viktig del i att locka till sig ”rätt” elever, det vill säga de som är minst kostsamma (Östh m.fl. 2013; Böhlmark m.fl. 2015; Forsberg 2015). Genom dessa marknadsmekanismer har skolor i Sverige, sedan 1990-talet, blivit alltmer homogena i termer av klass- och migrationsbakgrund (Trumberg 2011). 

I de senare årens utbildnings- och skoldebatt har dessa marknadsreformer varit föremål för stundtals livlig diskussion. Debatten har dock alltför sällan tagit utgångspunkt i den omfattande forskning på området som finns att tillgå. I debatten har det allt som oftast i stället varit enskilda marknadsreformer som ägnats uppmärksamhet – såsom vinstuttag, upphandling eller skolval – som om de vore isolerade från varandra. Alltför sällan har olika marknadsreformer länkats samman med varandra, i ett mer samlat grepp, som uttryck för en alltjämt pågående marknadsorientering av det svenska utbildningssystemet. I samtliga dessa reformer återkommer tanken om att konkurrens ska göra utbildning gott, genom att skapa effektivitet, produktivitet och likvärdighet. Om vi vill identifiera och därtill motverka de negativa effekter som marknadsreformerna skapat behöver vi rikta uppmärksamhet mot grundprincipen för dessa reformer – konkurrensens logik – snarare än mot enskilda marknadsreformer och deras effekter. 

För politiker och tjänstemän på lokal nivå finns bred kunskap om effekterna av det fria skolvalet och etableringen av friskolor, i form av segregation och svårigheter att styra den lokala utbildningspolitiken (se Dahlstedt m.fl. 2019). En av de frågor som skapar viss frustration lokalt är de tillfällen då friskolor på kort varsel beslutar sig för att lägga ner sin verksamhet och på så vis sätter kommunen i en svår situation när det gäller att erbjuda eleverna nya studieplatser. Privata aktörer ges enligt denna logik dessutom möjlighet att generera vinst på utbildning, medan det offentliga får ta hand om riskerna med de privata aktörernas etablering. Samtidigt som frågor om det fria skolvalet och etableringen av friskolor är väsentliga politiska frågor, som också skapar en rad utmaningar för politiker och tjänstemän på lokal nivå, så tycks dessa frågor inte vara föremål för någon nämnvärd politisk debatt lokalt. Bland politiker och tjänstemän tycks det nuvarande friskolesystemet vara okontroversiellt, det är här för att stanna (ibid.).   

Med införandet av fritt skolval, den fria etableringsrätten för fristående skolor och möjligheten till vinstuttag i en offentligt finansierad skola har Sverige utvecklat ett av världens allra mest marknadsorienterade utbildningssystem. I nuläget är det endast Chile och Nya Zeeland som har utvecklat system som påminner om den långtgående marknadsorientering som kan skönjas i Sverige (jfr Trumberg 2018. Vi kan i detta sammanhang notera att till och med OECD, en organisation som annars är starkt drivande när det gäller att föreslå införande av allehanda marknadsreformer, har varnat Sverige för att ha drivit sin marknadsorientering alltför långt, till priset av ökad ojämlikhet och segregation. I rapporten Improving Schools in Sweden – an OECD Perspective, om situationen i den svenska skolan, drar OECD slutsatsen: 

Providing full parental school choice can result in segregating students by ability and/or socio-economic background and generate greater inequities while not necessarily raising performance. […] Swedish school choice arrangements do not currently have a consolidated approach to ensure equity while supporting quality. There are no clear guidelines for schools, and funding strategies do not necessarily prioritise disadvantaged students across all municipalities, possibly implying that independent schools become more selective towards more advantaged students, given the same student costs. (OECD 2015, s. 101)

I Sverige är dock den politiska debatten om skolvalet, vinstuttaget och friskolornas etablering inte särskilt laddad. Ett illustrativt exempel på hur debatten förs är Skolkommissionen, som levererade sitt slutbetänkande 2017 (SOU 2017:35). Kommissionen, som bestod av forskare, företrädare för fackförbund och skolornas respektive intresseorganisationer, hade den grannlaga uppgiften att se över det svenska skolsystemet i dess helhet. Med grund i befintliga forskningsresultat bekräftas i allt väsentligt den slutsats som OECD drar i sin rapport, det vill säga att de marknadsreformer som införts sedan 1990-talet bidragit till minskad likvärdighet och ökad segregation. Men snarare än att föreslå en annan riktning för hur skolan organiseras så fastslås det fria skolvalet som en av utbildningssystemets främsta styrkor. 

I den politiska debatt som förs tycks det i det närmaste politiskt omöjligt att utmana principen om elevers fria skolval och den fria etableringsrätten. Valfrihet, i detta fall i form av elevers och föräldrars rätt att välja skola, framstår som ett närmast heligt politiskt ideal, som inte tycks möjligt att ifrågasätta. Istället för att ta sig an detta politiskt heliga ideal riktas fokus snarare mot enstaka, mindre delar av valfrihetens och konkurrensens problem, exempelvis i form av debatter om konfessionella skolor (se t.ex. SOU 2019:64) – som om sådana skolor skulle vara det största hotet mot en sammanhållen och jämlik skola. Samtidigt som vi vet att det stora problemet är den marknadsorienterade skola som byggts under de senaste tre decennierna. 

Fostran till marknadssamhället

På ett sätt är Skolkommissionens inställning till det fria skolvalet inte överraskande då den passar väl in i den vidare dominerande diskursen om hur relationen mellan välfärdsstatens institutioner och medborgaren ska organiseras. Det finns omfattande litteratur som beskriver de senaste decenniernas skifte i sådana relationer (Junestav 2004; Larsson m.fl. 2012; Dahlstedt & Lalander 2018). I denna form av relationer blir medborgaren en kund som, snarare än att bli erbjuden välfärdsservice, aktivt ska välja att ”köpa” sådan service på en kvasimarknad. 

På skolans område innebär detta att skolorna blir säljare av en vara, som marknadsförs och eventuellt kan generera vinst. Ju fler elever skolan attraherar, desto större inkomster, och desto större chans till vinstuttag. Skolorna konkurrerar dock inte med pris, då skolpengen beslutas av kommunen, och den är lika för alla skolor. Snarare består konkurrensen i att lyckas rekrytera elever genom att skapa ett starkt varumärke, och genom att framgångsrikt marknadsföra sig (Forsberg & Palme 2019; Dahlstedt & Harling 2017). Elever och föräldrar blir därmed kunder som ska bedöma vilken skola som blir bäst för elevens framtid, det vill säga vilken skola som bäst lyckas skapa ett varumärke som stämmer överens med kundens drömmar och önskningar. Sådan ”branding” kan handla om att erbjuda vissa materiella varor (t.ex. egen dator), en viss pedagogisk modell, eller en skola med sådan demografi som tilltalar kunden. Det senare handlar om att kunden ska känna igen sig, kunna identifiera sig med övriga elever som går på skolan (se t.ex. Bunar & Ambrose 2018). 

När skolans kvasimarknad inte fungerar skyller dess förespråkare på att det är en fråga om information. Kunderna behöver tillräckligt mycket information för att kunna göra väl avvägda val. Den lösning på problemen som då förs fram är mer information, men även olika typer av mätningar där skolan ska jämföras i termer av resultat. Det kan handla om betyg, resultat på nationella prov, hur många som blir behöriga att söka vidare till högre studier med mera (se t.ex. Carlbaum 2018). Sådana mätinstrument har dock visat sig vara osäkra som grund för val. Inte minst blir det tydligt i den studie som Jonas Vlachos (2019) presenterar, där det framgår att tendensen att sätta för höga betyg tycks vara betydande, inte minst hos några av de stora friskolekoncernernas skolor. Lösningen på detta – enligt proponenter för en marknadsorganiserad skola – är mer kontroll av skolor, vilket i sin tur leder till mer arbete för skolor och dess personal, med annat än just det pedagogiska uppdraget (se t.ex. Hultén & Lundahl 2018). 

Lärdomar – och vägar framåt

Den övergripande lärdom som går att dra från det extrema svenska exemplet är hur snabbt marknadsreformer kan bidra till att på ett grundläggande sätt omforma ett utbildningssystem, och leda till ökad segregation och ojämlikhet, både mellan skolor och mellan elever. Sådan omformning är del av en bredare omvandling av den svenska välfärdsmodellen. I linje med detta skifte har välfärd gått från att i allt väsentligt ha setts som något som ska erbjudas för att svara mot behov, till att alltmer ses som något som ska erbjudas den som gör rätt val. Välfärd har med andra ord blivit ett konkurrensmedel, något som medborgare tävlar om att få tillgång till. De som lyckas får tillgång till ”rätt” skola, eller som lyckas överkonsumera vård, blir inte bara vinnare. Enligt en rådande marknadslogik anses de därtill ha ”förtjänat” det. Förlorare blir alla de andra, all de som inte får tillgång till ”rätt” skola, eller tillgång till den vård de egentligen är i behov av. Med grund i konkurrens- och kundlogiken framstår de inte bara som förlorare, utan även som oförtjänta – de har ju inte valt rätt. 

Marknadsorienteringen av skolan har även en del positiva effekter som frekvent lyfts fram i skoldebatten. Det handlar inte minst om att det fria skolvalet ger möjlighet för enskilda elever från socioekonomiskt sett mindre välbemedlade områden att välja andra skolor än de som ligger närmast. På så vis får enskilda individer möjlighet till social mobilitet. Problemet är dock att denna typ av argument skymmer de mer omfattande och grundläggande problem som den marknadsorienterade skolan skapar, nämligen att det fria skolvalet, som ger enskilda individer möjligheter till social mobilitet, samtidigt bidrar till ökad segregation och ojämlikhet. I detta sammanhang har mer information, eller till och med obligatoriskt skolval, föreslagits som lösning på marknadsskolans problem. Tanken är att om alla väljer så försvinner skolsegregationen och ojämlikheten, eller minskar åtminstone. Tilltron till informationens och valfrihetens kraft är lika stark som stödet i befintlig forskning är svagt. Det är dags att fokusera på grundproblemen, snarare än dess effekter. 

Referenser

Ball, S. J. (2007). Education plc. London: Routledge. 

Ball, S. & Larsson, S. (1989). The Struggle for Democratic Education: Equality and Participation in Sweden. New York: Falmer Press. 

Boréus, K. (1994). Högervåg. Stockholm: Tiden. 

Bunar, N. & Ambrose, A. (2018). Urban polarisering och marknadens förlorare. I: M. Dahlstedt & A. Fejes (red.), Skolan, marknaden och framtiden. Lund: Studentlitteratur. 

Böhlmark, A., Holmlund, H. & Lindahl, M. (2015). School Choice and Segregation. Uppsala: IFAU.

Carlbaum, S. (2012). Blir du anställningsbar lille/a vän? Umeå: Umeå universitet.

Carlbaum, S. (2018). Utvärdering, marknadsföring och skolval. I: M. Dahlstedt & A. Fejes (red.), Skolan, marknaden och framtiden. Lund: Studentlitteratur.

Dahlstedt, M. (2009). Aktiveringens politik. Malmö: Liber. 

Dahlstedt, M. m.fl. (2019). Fostran till valfrihet. Malmö: Liber. 

Dahlstedt, M. & Harling, M. (2017) The Future in a Goody Bag. Journal of Progressive Human Services28(3), s. 140–163. 

Dahlstedt, M. & Lalander, P. (red.) (2018). Manifest – för ett socialt arbete i tiden. Lund: Studentlitteratur. 

Dovemark, M. (2004). Ansvar – flexibilitet – valfrihet: En etnografisk studie av en skola i förändring. Göteborg: Göteborgs universitet.  

Dumay, X. & Dupriez, V. (2014). Educational quasi-markets, school effectiveness and social inequalities. Journal of Education Policy, 29(4), s. 510–531.

Englund, T. (red.) (1996). Utbildningspolitiskt systemskifte? Stockholm: HLS.

Esping-Andersen, G. (1990). The Three Worlds of Welfare Capitalism. Oxford: Polity Press. 

Fejes, A. (2010). Discourses on Employability. Studies in Continuing Education, 32(2), s. 89–102. 

Fejes, A. & Dahlstedt, M. (2013). The Confessing Society. London: Routledge. 

Fejes, A. & Holmqvist, D. (2018). Komvux som marknad. I: M. Dahlstedt & A. Fejes (red.), Skolan, marknaden och framtiden. Lund: Studentlitteratur. 

Forsberg, H. (2015). Kampen om eleverna: Uppsala: Uppsala universitet.

Forsberg, H. (2018). Gymnasieval och segregation. I: M. Dahlstedt & A. Fejes (red.), Skolan, marknaden och framtiden. Lund: Studentlitteratur. 

Forsberg, H. & Palme, M. (2019). Public school’s market strategies. I: M. Dahlstedt & A. Fejes (red.), Neoliberalism and Market Forces in Education. London: Routledge. 

Hultén, M. & Lundahl, L. (2018). Betyg och bedömning i en marknadsutsatt skola. I: M. Dahlstedt & A. Fejes (red.), Skolan, marknaden och framtiden. Lund: Studentlitteratur. 

Junestav, M. (2004). Arbetslinjer i svensk socialpolitisk debatt och lagstiftning 1930–2001. Uppsala: Uppsala universitet. 

Labaree, D.F. (1997). Public goods, private goods. American Educational Research Journal, 34(1): s. 39–81. 

Larsson, B., Letell, M. & Thörn, H. (red.) (2012). Transformations of the Swedish Welfare State. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Lindensjö, B. & Lundgren, U. P. (2000). Utbildningsreformer och politisk styrning. Stockholm: HSL. 

Lundahl, L., Erixon Arreman, I., Holm, A-S. & Lundström, U. (2014). Gymnasieskolan som marknad. Umeå: Boréa.

OECD (2015). Improving Schools in Sweden. OECD.

Olson, M. (2008) Från nationsbyggare till global marknadsnomad. Linköping: Linköping University.

Rizvi, F. & Lingard, R. (2010). Globalizing Education Policy. London: Routledge. 

Rothstein, B. (1998). Just Institutions Matter. Cambridge: Cambridge University Press.

SOU 2017:35. Samling för skolan. Skolkommissionens slutbetänkande. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

SOU 2019:64. Nya regler för skolor med konfessionell inriktning. Betänkande av utredningen om konfessionella inslag i skolväsendet. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Trumberg A. (2011). Den delade skolan. Örebro: Örebro universitet.

Trumberg, A. (2018). Skolval i internationell belysning. I: M. Dahlstedt & A. Fejes (red.), Skolan, marknaden och framtiden. Lund: Studentlitteratur.

van Zanten, A. & Kosunen, S. (2013). School choice research in five European countries. London Review of Education, 11, s. 239–255. 

Vlachos, J. (2019). Trust-based evaluation in a market-oriented school system. I: M. Dahlstedt & A. Fejes (red.),Neoliberalism and market forces in education. London: Routledge. 

Östh, J., Andersson, E. & Malmberg, B. (2013). School choice and increasing performance difference. Urban Studies, 50, s. 407–425. 

Denna text ingår i boken: Perspektiv på skolans problem: vad säger forskningen? som ges ut på Studentlitteratur i september 2020. Redaktörer är Andreas Fejes och Magnus Dahlstedt. Boken innehåller kapitel av 35 forskare som på olika sätt, verksamma inom olika discipliner, forskar om skola och utbildning.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

%d bloggers like this: