Komvux har sedan mitten av 1990-talet utvecklats till en marknad, där privata och idéburna organisationer kämpar om att på uppdrag av kommuner erbjuda kurser. Kampen berör många elever. Komvux är med sina drygt 400 0000 elever idag större än gymnasieskolan. Stadigt har marknadsorganiseringen av komvux växt sig starkare. I mitten av 1990-talet läste endast cirka 10% av alla kursdeltagare i komvux hos en extern (icke-kommunal) utbildningsanordnare. Idag läser mer än hälften av alla kursdeltagare på komvux på gymnasial nivå sin kurs hos en extern anordnare (53,3 %). Detta att jämföras med gymnasieskolandär 29,4 % av alla elever idag går på en fristående skola. Dessa drastiska förändringar har fått stora konsekvenser för de som jobbar och studerar inom ramen för komvux. En fråga som vi undersöker i ett pågående forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet.  

Den vanligaste metoden för att outsourca vuxenutbildningen är att använda sig av upphandling. Men det finns även andra former för outsourcing genom det så kallade auktorisationssystemet. I en enkät riktad till landets alla kommuner ställde vi frågor om hur man organiserade sin vuxenutbildning. Där framgick att en klar majoritet outsourcar delar av sin vuxenutbildning och argumentet för detta är å ena sidan att kunna erbjuda en bredd av kurser, och å andra sidan att pressa priserna. Att pressa priserna är dock framför allt möjligt i de större kommunerna, då externa aktörer har större intresse av att etablera sig i sådana kommuner. De externa anordnarna utgörs nästan uteslutande av privata företag (ofta ägda av stora utbildningskoncerner). Idéburna organisationer såsom folkhögskolor och studieförbund har svårt att konkurrera om lägsta pris. 

Parallellt med ökad marknadsorganisering, kan vi se en ökning av distansstudier. Idag läser 34% av eleverna på komvux på gymnasial nivå sina kurser på distans (18,7% på grundläggande nivå). Sådan utveckling kan delvis kopplas till politiska krav på vuxenutbildningen att vara individanpassad och flexibel. Men utvecklingen bör även sättas i relation till den konkurrens som uppstår vid upphandling – genom vilken utbildning ska bli billigare. Billigare utbildning ställer krav på lägre kostnader. Den dyraste utgiften är lärarnas löner. Ett sätt att minska kostnader är lägre lärarlöner (anställa icke behöriga lärare) och/eller lägre lärartäthet. Statistik visar att fristående skolor inom grund- och gymnasieskolan har lägre lärartäthet, färre lärare med behörighet och lägre lönenivå jämfört med kommunala skolor. Tyvärr är statistiken inom komvux av sämre kvalitet varpå motsvarande mått inte går att finna. Men det är rimligt att anta att situationen på dessa punkter ser likadan ut även inom komvux. I Skolinspektionens granskningar finner vi stöd för att distansstudier inom komvux generellt tycks inbegripa begränsad lärar-elevkontakt. Distansstudier framstår med andra ord som ett utmärkt sätt att pressa både pris och kostnader.

Kommunen är huvudman för vuxenutbildningen och därmed ansvarig för att kvalitén är god. Skolinspektionen granskar kommunen, och inte de enskilda utbildningsanordnarna. Landets 290 kommuner måste därför bygga upp interna system för kvalitetssäkring. I enkäten frågade vi om hur detta går till. 84% av kommunerna använder nöjdhetsenkäter riktade till eleverna, 78% använder statistik (betyg och genomströmning), 62% rapporteringsmöten med anordnarna, 54% använder skriftliga rapporter från utförarna och 42% skickar ut enkäter till anordnarna. Endast 49% använder sig av platsbesök. 

I intervjuer med ansvariga för vuxenutbildningen framgår att det är svårt att få överblick över kvaliteten hos de externa anordnarna. Flera rektorer ger exempel på låg kvalitet hos dessa anordnare. Problem som lyfts fram handlar om svårigheter att följa upp klagomål från elever, att en del anordnare fuskar i sin betygsättning (glädjebetyg), och att en del anordnare inte talar sanning i när de anger hur stor andel av deras lärare som är behöriga. Vad gäller problem med glädjebetyg är det något som även återkommer i våra intervjuer med lärare, och som vissa lärare även offentligt gått ut med i media. Liknande problem förs även fram av skolledare i relation till distansstudier inom komvux. Trots dessa problem anger 68% av kommunerna i enkätenatt deras kvalitetsgranskningar aldrig lett till några åtgärder. 

Fusk från externa anordnare är ett vanligt återkommande tema i våra intervjuer med skolledare. Stöd för fusk finner vi även i rapporteringar i media. Kalla fakta uppdagade 2018 hur ett företag som levererade sfi-undervisning på uppdrag av Stockholms stad inte följde vad som lovats enligt avtal. Något de försökte dölja för kommunen då kommunen kom ut och granskade verksamheten. I samband med inslaget avslöjades även att samma företag fuskade med behörighetslistor för lärare i sin avtalsrelation med Malmö stad. Det fick till följd att ännu ett företag som jobbade på uppdrag åt Malmö stad självmant meddelade att även de hade fuskat med listorna. Kommunen valde därefter att ta över all sfi-verksamhet i egen regi och skadestånd kom senare att utdömas. I Norrköping utreddes 2017 en privat utförare, där det framgick som mycket sannolikt att glädjebetyg utdelats. Glädjebetyg tycktes även vara ett problem hos flera kommuner när DN 2015 gjorde ett reportage om frågan. 

Att det förekommer fusk inom komvux är tydligt klarlagt. Hur omfattande sådant fusk är vet vi dock mindre om. Däremot är det ett rimligt antagande att det är relativt omfattande. Ett aktiebolags yttersta drivkraft är vinst. Incitamenten att cut corners och röra sig inom gråzoner är därmed hög. Samtidigt finner vi starkt stöd för sådan tes i forskning som studerat det fusk som förekommer inom ramen för den extremt marknadsorganiserade svenska gymnasieskolan. Ett tydliggörande exempel är en studie av Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi, som visar hur några av de största fristående skolkoncernerna är de som till störst del delar ut glädjebetyg. Dessa koncerner inbegriper även företag som bedriver verksamhet inom komvux. 

Avslutningsvis menar jag att vuxenutbildningen är alltför viktig för samhället, och inte minst för de individer som deltar i denna, för att tillåtas var en experimentverkstad i marknadslogikens tecken. Som jag tillsammans med kollegor skrivit om på annat håll, är grundproblemet oviljan att reformera det svenska extrema marknadsorganiserade och dysfunktionella utbildningssystemet från grunden. Snarare försöker politiker lappa och laga. 

MEN om det är lappa och laga som är det gångbara i rådande politiska läge menar jag att det krävs statliga initiativ som:

1. kartlägger fuskets utbredning
2. skapar mekanismer som gör det svårare att fuska
3. skapar åtgärder och straff som är lätta för kommuner att utfärda och som blir riktigt kännbara för de stora utbildningskoncernerna. 

Nu tvivlar jag på att ovanstående åtgärder räcker. Snarare riskerar de att ytterligare göda utvärderingsmonstret – mer resurser till kontroll och administration – utan att de facto lyckas bidra till att minska fusket och förbättra kvaliteten.

Denna text är tidigare publicerad i Skolvärlden den 19 januari 2022