Förmiddag den 6 december 2016. Politiker, lärare och andra med intresse för svensk skola håller andan. Får vi ännu ett ”PISA-fiasko”? Presterar svenska elever sämre än för tre år sedan? Eller kan vi se en vändning? Når vi upp till OECD genomsnittet? Borde vi inte ligga i topp, som vi en gång gjorde? Resultaten offentliggörs. Svenska elever presenterar bättre inom alla tre områden, läskunnighet, naturvetenskap och matematik, än för tre år sedan. Sverige ligger nu också på, och till och med i något område, över OECD genomsnittet. Lättnadens suck går genom ”skolsverige”. Svensk skolas nedgående spiral har vänt sägs det i media, och av ledande politiker.

Ovanstående beskrivning, om än kort, baseras på det sätt det i svensk media, och i offentlighet, har talats om svensk skola och PISA mätningarna, dagarna upp till, och direkt efter, att resultaten offentliggjordes. Men PISA-mätningarna har också under senare år alltmer kommit att bli en central komponent i hur politiker, media och även en bredare allmänhet, har börjat tala om svensk skola. Svensk skola är i kris, har det sagts, ofta med hänvisning till just PISA-mätningarna. PISA-mätningarna har med andra ord blivit en naturaliserad, och förgivet tagen legitimitetsgivare för hur ett skolsystem i ett land kan karakteriseras.

Men vänta nu, mäter inte PISA bara vissa saker? Mäter PISA verkligen elevers resultat i mer bred bemärkelse? Och på vilket sätt tar PISA nationella läroplaner, i beaktande? Invändningar som dessa är lätta att göra och får naturligtvis medhåll från de som genomför PISA-mätningarna. PISA mäter bara vissa saker, och mätningarna i sig har en rad begräsningar. Men trots flera begränsningar, så går PISA-mätningarna från att vara något mycket begränsat i termer av vad det mäter, till att ge svar på frågan om skolans tillstånd i Sverige. Hur kommer detta sig? Vad är det som har gjort det möjligt att beskriva svensk skola som en skola i kris? Hur kommer det sig att just denna form av kunskap som PISA-mätningarna representerar, har kommit att blir den ”sanna” kunskapen? Och vad blir till genom denna form av kunskap?

Med hjälp av Foucault skulle vi kunna säga att svensk skola blir till genom PISA. Med grund i vissa tekniker, baserat på specifika antaganden om hur vi kan få kunskap om världen, mäts elevers kunskaper inom ett antal områden. Genom mätningarna objektiveras eleverna, dvs. kunskap skapas om elever i enskilda länder. I nästa steg jämförs resultat mellan länder, och i relation till tidigare resultat. Vinnare och förlorare definieras i relation till normen representerat genom OECD genomsnittet, och i förlängningen döms vissa utbildningssystem ut och andra hyllas. Och i nästa steg definieras ett antal ”nödvändiga” interventioner som inger hopp om att i nästa PISA-mätning lyckas bättre. PISA-mätningarna har med andra ord ”effekt” i termer av att skapa skolan på specifika sätt.

Maktanalys med inspiration från Foucault öppnar möjligheten att studera PISA-mätningarna såsom insvepta i maktrelationer, och som del i skapandet om sanning om skolan, varpå andra sanningar utesluts. Sanningsanspråk är med andra ord farliga. Som Michel Foucault uttrycker det (se sidan 115 i Axelsson & Qvarsebo, 2017):

“Min poäng är inte att allt är dåligt men att allt är farligt, vilket inte är exakt samma sak som dåligt. Om allt är farligt, då har vi alltid något att göra. Så min position leder inte till apati utan till en hyper- och pessimistisk aktivism.”

Att ställa de kritiska frågorna om hur makten opererar är centralt för förståelsen av vår samtid. Ständigt naturaliseras vissa beskrivningar om verkligheten såsom sanna. Beskrivningarna tas med andra ord för givna. De ifrågasätts inte. Och avsaknaden av ifrågasättande är farligt, eftersom maktens operation och effekter blir dolda. Vi behöver därför finna verktyg som gör det möjligt att studera maktens operation, och dess effekt, och på så sätt öppna upp möjligheter att leva livet annorlunda (Fejes & Dahlstedt 2013). Och just detta är något som Thom Axelsson och Jonas Qvarsebo gör i boken “Maktens skepnader och effekter”.

Om Foucault

Det har skrivits hyllmeter efter hyllmeter om Michel Foucault, hans författarskap, liv och leverne, och de begrepp han introducerat. Mängder av forskare världen över har inspirerats av hans författarskap, så även i Sverige. Hans författarskap används inom ramen för en rad discipliner, och hans texter har till dags datum, i en sökning på Google Scholar, citerats mer än 686 000 gånger. Med andra ord så har Foucault haft stort inflytande på forskning världen över.

Att Foucaults texter blivit så populära beror bland annat på att han introducerade ett annorlunda sätt att se på makt. Som Axelsson och Qvarsebo så förtjänstfullt beskriver, tar Foucault avstånd från tanken om att vi kan identifiera makten och dess ursprung. Makt är inget vi har eller äger, och utövar mot någon annan. Snarare är makten i ett Foucaultperspektiv relationell, produktiv och något som öppnar upp möjligheter till handling. Studier av makt bör därmed riktas in mot vad makten ”gör”, dvs. maktens effekt. Eller som Foucault själv uttryckte det: ”Människor vet vad de gör, de vet frekvent varför de gör vad de gör, men vad de inte vet är vad, vad de gör, gör” (Foucault i Dreyfus och Rabinow, 1982, s. 187; min översättning)

En annan aspekt av Foucaults texter som inspirerat många, inte minst mig själv, är den typ av forskarposition han mobiliserar. Genom att studera hur makten opererar och med vilken effekt, presenteras något förenklat sagt, en deskription, en berättelse om vad makten ”gör”. Berättelsen ämnar bidra till att ifrågasätta och problematisera de saker vi idag tar för givet. Det handlar därmed inte om att föreslå hur saker kan bli bättre, och inte heller om att i vardaglig bemärkelse värdera om något är bra eller dåligt. Snarare är allting farligt, och i behov av kritisk analys.

Min erfarenhet efter att snart under 15 år ha jobbat med begrepp från Foucaults texter, är att denna typ av forskarposition provocerar (och kanske just därför jag finner Foucault så intressant). Forskare som står i en ”traditionellt” kritisk tradition, har något förenklat uttryckt, uppdraget att demaskera makten och därmed bidra till att saker kan bli bättre. Även de som jobbar sammanhang som forskningen berör vill ha redskap och förslag till förbättring, något som inte erbjuds genom en Foucaultinspirerad maktanalys. Som Foucault själv uttryckte det när han fick kritik för att hans bok om fängelset inte gav redskap till de som jobbar i fängelset, så ämnar hans analyser att göra så att ”människor inte längre vet vad de ska göra, så att handlingar, gester, diskurser som fram till dess hade passerat utan kommentar, blir problematiska, svåra, farliga.” (Foucault, 1991, s. 84, min översättning).

En annan erfarenhet av att arbeta med Foucaults texter, är att många studenter, doktorander, och forskarkollegor, upplever Foucault som svår att förstå, tung att läsa och inte uppenbart användbar i skrivandet av uppsatser, artiklar och avhandlingar. Det finns säkerligen många förklaringar till sådan inställning. Ett par reflektioner om detta. Å ena sidan introducerar Foucault, som redan nämnts, ett helt annat sätt att se på makt än de sätt vi vanligen ser på makt. Att läsa och arbeta med Foucaults texter kräver därmed en ”omställning” i tänkandet om makt. Att jobba med Foucault innebär ett ifrågasättande av upplysningen, tanken om framsteg, sanning och utveckling. Å andra sidan, så erbjuder Foucault inte några direkta metodråd om hur analyser kan genomföras. Något som rimmar väl med hans teoretiska ståndpunkt. Snarare än att ge råd uppmuntras läsaren att se hans texter och begrepp som redskap, som på olika sätt kan prövas i analys. Han förespråkar med andra ord ett experimenterade med hans begrepp.

Om “Maktens skepnader och effekter”

Nu är kanske inte sådant råd så uppmuntrande för den som skall ge sig i kast med att läsa, förstå och använda sig av Foucaults texter och begrepp. Turligt nog introducerar Axelsson och Qvarsebo på ett förtjänstfullt sätt några av Foucaults centrala begrepp, och erbjuder exempel på hur analys kan genomföras. Det är inte ofta jag läser en bok och känner, att just så skulle jag själv skriva. En igenkänningsfaktor i förståelsen av det som diskuteras. Sådan känsla infinner sig vid läsningen av just denna bok. På ett sätt kanske inte så konstigt. Författarna rör sig inom de teoretiska terränger som jag själv intresserat mig för i min egen forskning. Det handlar om begrepp som makt, makt-kunskap, styrningsrationalitet, teknologier och tekniker, biomakt, och pastoral makt. Författarna och jag är också skolade i samma historiska och kulturella praktik. I detta fall representerat genom att just dessa begrepp från Foucaults texter blivit populära och relativt vida använda senaste decennium. Men också genom att vi disputerade relativt samtidigt och vid samma lärosäte, om än vid olika institutioner och inom olika ämnen.

Samtidigt infinner sig, i texten, en logik och ett språk, som på ett tydligt och enkelt sätt redogör för de redan nämnda centrala begreppen. Som läsare bjuds jag på en resa genom Foucaults skrivande, begrepp och analys, som skapar god grund för förståelsen för vad just en Foucaultinspirerad maktanalys kan handla om. Men även hur sådan analys kan genomföras. Sammantaget ger boken en god introduktion till Monsieur Foucault och hans tankegods. En bok väl värd att läsa helt enkelt!

Referenser

Axelsson, T. & Qvarsebo, J. (2017) Maktens skepnader och effekter: Maktanalys i Foucaults anda. Lund: Studentlitteratur.

Dreyfus, H. & Rabinow, P. (1982) Michel Foucault: Beyond Structuralism and Hermeneutics, London: HarvesterWeatsheaf.

Fejes, A. & Dahlstedt, M. (2013) The confessing society: Foucault, confession and practices of lifelong learning. London: Routledge.

Foucault, M. (1991) ‘Questions of method’, in G. Burchell, C. Gordon and P. Miller (eds), The Foucault Effect. Studies in Governmentality, Chicago: The University of Chicago Press.

Not

Detta blogginlägg är, med smärre justeringar, förordet till boken Maktens skepnader och effekter: Maktanalys i Foucaults andra som precis har publicerats av Studentlitteratur. Referens för förordet enligt nedan:

Fejes, A. (2017) Förord: Om PISA, Foucault och denna bok. I T. Axelsson & J. Qvarsebo, Maktens skepnader och effekter: Maktanalys i Foucaults anda. Lund: Studentlitteratur, 7-11.