Erkännande didaktik

now browsing by tag

 
 

Organisera om komvux?

En fråga jag lyfter i min rapport om kortutbildade och vuxenutbildning som är skriven för kommissionen för ett socialt hållbart Stockholm, handlar om dagens organisering av vuxenutbildning är den mest lämpade för dagens målgrupp (kortutbildade)? Här är ett kort utdrag ut rapporten på temat. Reflektioner mottages gärna.

Min forskningsgenomgång i kombination med läsning av grundvuxutredningen, sfi-utredningen, och andra texter som handlar om vuxenutbildning, tillika mitt fleråriga forskningsintresse kring vuxenutbildningen, väcker frågan om vuxenutbildningens organisering är den mest optimala i relation till dagens målgrupp? Även om en av huvudmålgrupperna för vuxenutbildningen varit kortutbildade sedan tidigt 1970-tal, så har gruppen kortutbildade förändrats över tid. Det innebär att gruppen kortutbildade idag är annorlunda än gruppen kortutbildade under kunskapslyftets tid, såsom till del illustrerats i kapitel två av denna rapport.

I samband med kunskapslyftet fanns ambitionen att skapa ny organisering av vuxenutbildning. Anbudsförfaranden introducerades, vilket inte minst i stora kommuner, innebar att utbildningen kom att levereras av en mängd olika aktörer. Större flexibilitet, och större individanpassning har varit honnörsord, där fokus hamnat på att utbildningen skall anpassas enligt den enskildes möjligheter och behov. Kurssystem används, vilket innebär att en elev plockar ihop ett antal kurser, och därmed läser kurser med olika grupper av elever, och kanske även kurser levererade av olika utbildningsanordnare. Kontinuerligt intag används, vilket innebär att en grupp studerande i en viss kurs, löpande förändras. En lärare undervisar därmed en grupp som är i ständig förändring vad gäller deltagare. Samtidigt introduceras utbildningsdesigner som lägger stort ansvar på den enskilde eleven för sina studier, där, inom vissa av dessa designer, ansvaret för lärarkontakt ligger på den enskilde (Wärvik, 2013). Vidare, som ett av mina pågående forskningsprojekt indikerar (Fejes m.fl., 2015; Sandberg m.fl., 2015), bidrar vuxenutbildningens organisering till att skapa och forma individualistiska medborgare, som genom sitt deltagande uppmuntras till att fokusera sig själv och sin egen studiekarriär. Inte bara det kontinuerliga intaget, utan också avsaknaden av kollektiva mötesplatser och kollektiva studieformer tycks bidra till detta. Med andra ord, vuxenutbildningens organisering gör det svårt, eller till och med kanske omöjligt, att skapa en utbildningsdesign med fokus på den enskildes utveckling av sina förmågor inom ramen för det kollektiva såsom t.ex. exemplifieras i relation till folkhögskolans allmänna kurs och en erkännande didaktik (Paldanius, 2014).

Frågan jag därmed vill lyfta är om vuxenutbildningens organisering är mest lämpad för dagens målgrupp kortutbildade? Kan det vara så att kortutbildade kan tänkas ha större behov av struktur, kontinuerligt lärar- och/eller språkstöd, att befinna sig i ett socialt sammanhang av andra elever för att därigenom skapa bättre förutsättningar för relationsskapande, och kanske också möjligheter att stötta varandra? Är den form av flexibilitet och individanpassning såsom den formuleras i dagens styrdokument de mest lämpade definitionerna och formerna av flexibilitet och individanpassning? Kanske finns det erfarenheter att hämta från yrkvux, där studierna ibland organiseras i mer kollektiva former? Finns det andra delar inom vuxenutbildningen som använder sig av mer kollektiv organisering? Hur framgångsrika är de? Vad för lärdomar går att dra av sådan organisering?

Rapporten i sin helhet här.

 

 

 

 

 

 

^
%d bloggers like this: